Syftet med uppsatsen är att studera hur anhöriga som befinner sig i sorg och kris efter att ha förlorat en närstående, skriver om det i bloggar. Studien bygger på empiri från fyra olika bloggar och knyter an till Cullbergs (2006) kristeori samt Lundins (1982) teori om sorg och sorgbearbetning. I studien har en kvalitativ innehållsanalys använts för att fånga och tolka hur sorgeprocessen tar sig uttryck i de texter som publiceras i bloggarna. Resultaten visade att bloggen fungerade som ett sätt för individen att själv ta makten över sin sorgbearbetning. Bloggen användes som en arena för att med egen kraft läka sina sår istället för att förlita sig på professionella stödjare. Det fanns även en medvetenhet hos de sörjande om att det kunde vara tungt för nätverket att finnas till hands vilket ytterligare gav tyngd till behovet av att blogga för att ventilera sina känslor. Även om varje sorgeprocess är unik så visar resultatet av studien att sorgbearbetning följer liknande mönster som i viss mån påminner om Cullbergs (2006) fyra faser om kris. Lundins (1982) teorier om sorgbearbetning användes för att belysa hur en sorgeprocess kunde se ut samt vilka risk- och skyddsfaktorer som inverkade på sorgeprocessen. Resultaten visade på nätverkets betydelse samt att de sörjande tillägnat sig nya perspektiv på livet som kan förklaras utifrån Lundins teori.

Mäns våld mot kvinnor är ett stort och allvarligt samhällsproblem och en vardagsverklighet för många kvinnor. En del våldsutsatta kvinnor blir placerade på skyddade boenden för att få skydd, stöd och hjälp. Detta är en kvalitativ studie med syfte att undersöka föreställningar hos personal på skyddat boende gällande placerade våldsutsatta kvinnor.  Frågeställningar som ställts är: Hur ser personalen på det skyddade boendet på kvinnornas bakgrund och situation? Hur ser personalen på det skyddade boendet på kvinnornas behov av stöd under tiden de befinner sig på boendet? Hur uppfattar personalen att andra aktörer bemöter kvinnorna? Sex semistrukturerade intervjuer med personal på ett skyddat boende har utförts. Resultatet visar att det inte går att beskriva våldsutsatta kvinnor som en homogen grupp. Det visar sig samtidigt i resultatet att en stor del av de placerade kvinnorna har en utländsk bakgrund vilket kan förklaras med att de ofta har ett litet eller inget nätverk samt att dessa kvinnor är mindre integrerade i samhället vilket medför fler problem. Det framkommer även att de placerade kvinnorna har ett behov att få hjälp med krisbearbetning samt med praktisk hjälp. Resultatet visar även att det är väldigt olika hur bemötandet från olika aktörer ser ut gentemot kvinnorna och att det är av stor vikt hur kunskaperna om våldet och kvinnornas situation ser ut samt hur det personliga engagemanget ser ut hos dessa då det påverkar vilket stöd kvinnorna kommer att få. Resultatet belyser jag med hjälp av Cullbergs kristeori då det framkommer i empirin att många kvinnor som kommer till det skyddade boendet befinner sig i kris och att det är av stor vikt att olika aktörer har kunskap om detta och vilka symptom som kan yttra sig. Krisbearbetning med kvinnorna är även en viktig del av arbetet på det skyddade boendet. Det framkommer även i litteraturen att professionella aktörer som möter våldsutsatta kvinnor behöver ha ett reflekterande över det egna förhållningssättet gentemot kvinnorna, deras situation och sitt eget arbete för att kunna bemöta kvinnorna på ett professionellt sätt. Därför har Ulla Holms perspektiv på det professionella förhållningssättet använts för att analysera resultatet. Jag har sedan använt den tidigare forskningen och jämfört denna med mitt resultat.

Bakgrund: Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor och utgör ett hälsoproblem. Kvinnans liv kan beröras psykiskt, existentiellt och socialt av beskedet om bröstcancerdiagnos. Ett bröstcancerbesked kan leda till att kvinnan hamnar i en kris och hur beskedet upplevs av varje kvinna är individuellt. För att sjuksköterskan ska kunna främja en personfokuserad omvårdnad och bemöta kvinnornas behov krävs det att sjuksköterskan har kunskap om kvinnornas egna upplevelser av att få besked om bröstcancerdiagnosen. Syfte: Syftet var att beskriva kvinnors upplevelser av att få besked om sin bröstcancerdiagnos. Metod: En litteraturstudie baserad på sex patografier med en kvalitativ metod och induktiv ansats. Analys genomfördes med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: I resultatet framkom följande fem huvudkategorier som speglade kvinnornas upplevelser av att få besked om sin bröstcancerdiagnos: Tappa kontrollen över tillvaron, Känna stöd av närstående, Bemötande av hälso-och sjukvårdspersonal, Vilja veta mer om sin diagnos och Vilja kämpa för livet. Huvudkategorierna bestod av totalt nio underkategorier. Slutsats: Att få besked om bröstcancerdiagnos upplevs av kvinnorna som oroande och tungt. Kvinnorna upplever även att livet vänds upp och ned av beskedet. Sjuksköterskan har en betydande roll i sitt bemötande i vården av kvinnan för att underlätta kvinnans krishantering. Sjuksköterskan behöver ha kunskaper om krishantering och om kvinnans behov av tröst. Sjuksköterskan behöver visa förståelse för kvinnans nya livssituation.

Syftet med denna studie är att undersöka vilken kunskap krisgrupper baserar sitt arbete på, samt att jämföra vad kristeorier och krisgrupper säger att en människa i kris behöver. Vi utgår från forskningsproblemet att undersöka ett idealtillstånd, det vill säga kristeorier, med det faktiska tillståndet, i form av krisgruppernas praktiska arbete. Detta undersöks gentemot teorier om risksamhället. För att uppnå syftet används en kvalitativ metod i form av en litteraturöversikt av kristeorier samt intervjuer med resurspersoner i krisgrupper. De resurspersoner som intervjuats har varit representanter för det sociala arbetet i form av socialsekreterare och fältsekreterare, skolkuratorer samt diakoner från tre olika kommuner. Vårt huvudsakliga resultat visar att krisgruppernas kunskap till stor del baseras på den psykodynamiska kristeorin, i form av författaren Johan Cullberg. Dock kan vi se en influens av det existentiella perspektivet hos samtliga diakoner. Ett annat tydligt resultat är att kunskapen hos resurspersonerna även baseras på erfarenhet.

<p>Syftet med denna studie är att undersöka vilken kunskap krisgrupper baserar sitt arbete på, samt att jämföra vad kristeorier och krisgrupper säger att en människa i kris behöver. Vi utgår från forskningsproblemet att undersöka ett idealtillstånd, det vill säga kristeorier, med det faktiska tillståndet, i form av krisgruppernas praktiska arbete. Detta undersöks gentemot teorier om risksamhället. För att uppnå syftet används en kvalitativ metod i form av en litteraturöversikt av kristeorier samt intervjuer med resurspersoner i krisgrupper. De resurspersoner som intervjuats har varit representanter för det sociala arbetet i form av socialsekreterare och fältsekreterare, skolkuratorer samt diakoner från tre olika kommuner. Vårt huvudsakliga resultat visar att krisgruppernas kunskap till stor del baseras på den psykodynamiska kristeorin, i form av författaren Johan Cullberg. Dock kan vi se en influens av det existentiella perspektivet hos samtliga diakoner. Ett annat tydligt resultat är att kunskapen hos resurspersonerna även baseras på erfarenhet.</p>

I Sverige dör 90 000 personer varje år, vilket kan tänkas innebära att alla någon gång kommer att möta en individ i sorg. Den tidigare forskningen visar att det fortfarande finns mycket att lära om sorg och dess konsekvenser. Syftet med denna studie var att belysa vuxna, som har förlorat en närståendes upplevelser av sorg med fokus på sorg över tid och mönster i sorgbearbetning. Studien belyser även professionellt och socialt stöd med fokus på vad som är mest värdefullt i stödet och eventuella nya perspektiv som respondenterna har erfarit som effekt av stödet. Sex semistrukturerade intervjuer genomfördes med individer som förlorat en närstående. Resultatet visade att det fanns mönster i sorgearbetet, att studiedeltagarna hade olika erfarenheter av stöd samt att det viktigaste med både det sociala och professionella stödet var att få dela sin sorg. Båda stödformerna verkade leda till nya perspektiv på sorgen, livet och sin egen förmåga att hantera svårigheter.

Varje region i Sverige ansvarar för att ha en organiserad beredskap av krisstöd. Krisstödet ska aktualiseras i nära anslutning till allvarliga och extraordinära händelser och ansvara för det psykosociala stödet till de som omfattas av behovet. Målgruppen för denna studie är en av krisstödsgrupperna i en region som har beredskap att inställa sig på sjukhuset och där påbörja ett krisstöd till de drabbade. Det vetenskapliga underlaget som idag finns tillgängligt för krisstöd i akut- och mellanfas vid allvarliga och extraordinära händelser innefattar inte några evidensbaserade metoder för hur krisstödet ska förmedlas. Med bakgrund i detta syftar studien till att förstå hur krisstödspersoner förhåller sig till och påverkas av det begränsade vetenskapliga underlaget för krisintervention. Studiens teoretiska inramning bygger på modern kristeori och begreppen praktisk kunskap, praktiskt handlande och praktisk yrkesteori. Inför studien har vi även tagit del av relevant tidigare forskning som vi har kunnat koppla våra resultat till. För att besvara studiens syfte används kvalitativa intervjuer med krisstödspersoner ur en och samma krisstödsgrupp. Den kvalitativa innehållsanalysen som använts för att analysera intervjuerna har bidragit med en djupare förståelse för hur krisstödspersonerna arbetar och förhåller sig till att det saknas evidensbaserade metoder för krisintervention i akut- och mellanfas. Resultatet av studien visar att krisstödspersonerna kompenserar avsaknaden av evidensbaserade metoder genom att använda sig av sin egen och andras erfarenhet genom kollegialt kunskapsutbyte. Krisstödspersonerna förhåller sig också till det vetenskapliga underlag som finns men underlaget beskriver inte på vilket sätt krisstödet ska utformas utan endast vad som bör uppnås. Detta lämnar stort utrymme för den professionelles egen expertis som vi i resultatet ser utvecklas till en praktisk yrkesteori för rollen som krisstödsperson.

Min studie syftar till att undersöka hur den svenska fotbollens supporterkulturs könsfördelning mellan män och kvinnor sett ut årtiondena efter Andra världskriget, hur maskulinitet har konstruerats idenna kontext samt hur synen på genus bland supportrarna såg ut under denna tid. Undersökningen bidrar till forskningsläget med en outforskad period, där andra forskare undersökt tidigare och senare perioder med fokus på kopplingen mellan maskulinitet och våld. Jag ser en hypotetisk koppling till skötsamhetskultur som upplevde sina glansdagar under samma period. För att närma mig frågorna har jag som metod arbetat med muntlig historia med utgång i framförallt Malin Thor och Lars Hansson samt Robert Perks och Alistair Thompson och djupintervjuer med 6 personer som var aktiva i supporterkulturen kring Malmö FF under nämnd tid. Som teoretisk grund för förståelsen av empirin har jag använt genus- och maskulinitetsteorier från Raewyn Connell, Rebecca Pearseoch Michael A. Messner och populärvetenskapliga skribenter som Marcus Priftis och Stephan Mendel-Elk. För att förstå den förändring som skett inom den maskulinitet som dominerar svenska fotbollsläktare har jag använt Raewyn Connells kristeorier. Resultatet av undersökningen visar att män och kvinnor förr var mer skilda åt, både vad det gäller fysiska rum och genom striktare uppfattningar om könsroller. Detta började förändras under 70-talet i takt med att samhället och dess sociala strukturer förändrades. Förut kunde män känna sig trygga i sin maskulinitet, som var av en mer hierarkisk karaktär. Att uttrycka maskulinitet genom våldsutövning behövdes inte. Idrottsarenor, arbetsplatser och hem var ohotade könssegregerade platser som aktivt konstruerade genus. I dessa kontexter var skötsamhet och återhållsamhet en central del av maskuliniteten. Kvinnor ansågs länge i bästa fall vara andra klassens supportrar, oftast där som ett bihang till fotbollsintresserade pojkvänner eller män. Fotboll skapades aktivt som en manlig institution för att fostra en viss sorts manlighet. När samhällets sociala strukturer började förändras på 70-talet och kvinnor började ta plats i manliga kontexter uppstod en kris i maskuliniteten. Därför kan vi idag se en extremare form av verbal och fysisk manlighet. Idag går långt fler kvinnor och tjejer för att se på fotboll och deltar aktivt i supporterkulturer kring denna och damfotbollen har långt fler aktiva än de pionjärer som spelade fotbollunder tiden för min undersökning. Genus är inte statiskt utan förändras konstant och idag har positionerna i de sociala relationerna som genus utgör förflyttats. I och med att skillnaderna och avståndet mellan män och kvinnor idag har minskat har de för vissa blivit viktigare än förut. / The purpose of my study is to examine how gender division was reflected in Swedish football supporter culture across the decades after World War Two. It also examines how masculinity was constructedin this context and how supporters during this time perceived existing gender structures. The study contributes to the field by examining a yet unexamined period where other researchers focused on times before or after, with a focus on the connection between masculinity and violence. I see a hypothetic connection to respectablility, having it’s glory days these same years. To answer these questions, I sought oral accounts from Malin Thor, Lars Hansson as well as Robert Perks and Alistair Thompson. In addition, in-depth interviews were conducted with six individuals who were active in the supporter culture of Malmö FF during these years. The the oretical foundation for my research and the understanding of my empiricism are gender- masculinity and crisis theories from Raewyn Connell, Rebecca Pearse and Michael A. Messner and popular science authors such as Marcus Priftis and Stephan Mendel-Elk. Raewyn Connell’s crisis theories were used to understand the transformation of the Swedish terraces from the fifties to today. The results show that men and women were more separated before, physically and through perceptions of gender roles. During the seventies, these social structures began to change. Violence became more relevant as an expression of masculinity for the men who used to feel secure in fixed gender roles and overt hierarchies. Sporting arenas, work places and homes were all places segregated by gender and active agents in constructin ggender roles. In these contexts, good character and restraint were central parts of masculinity. At the same time, women were, at best, second-class supporters. Often, they were looked uponas girl friends, wives or appendages to male supporters. When society rapidly began to change in its social structures during the seventies, a crisis in masculinity arose. This explains the more extreme form of verbal and physical expressions from men today. Today, far more women attend football games and play football compared to a few decades ago. Gender is not static but in constant change. Social structure positions have shifted. Because of the fact that distance and differences between men and women have been reduced, it has become more important than ever to highlight these forcertain groups of people.

Syftet med denna studie har varit att belysa hur föräldrar hanterar och upplever sin vardag då de har barn med diagnosen autism, samt vilket stöd och hjälp barnet och föräldrarna fått. I denna studie har fem intervjuer gjorts med föräldrar som målgrupp. Dessa föräldrar berättar om sina upplevelser av hur deras vardag och familjesituation påverkas och vilket stöd de har fått till följd av barnets funktionsnedsättning. Samtliga intervjupersoner beskriver att barn och ungdomspsykiatrin varit en viktig del vid barnets utredning och därefter har barn- och ungdomshabiliteringen och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade tagit över stödet. Till hjälp för att analysera empirin har olika teorier och begrepp använts såsom Cullbergskristeori, coping och Goffmans begrepp om stigma. Resultatet visar att det är stressfullt att ha barn med autism då föräldrarna hela tiden styrs av struktur och planering och att de använder olika strategier för att hantera vardagen. Även okunskap och att förståelsen saknas från omgivningen vilket stressar föräldrarna ännu mera. Det framkommer även att skolan är en stressfaktor då föräldrarna oroar sig över pedagogernas bemötande och de stöd som behöver utformas för att barnet ska kunna få en bra framtid / The purpose of this study has been to highlight how parents deal with and experience their everyday lives when they have children diagnosed with autism; and what support and help the child and the parents got. In the study we have be doing five interviews with the parents as the target group. Those parents tells about their experiences how the everyday life and their family situation is impacted and what kind of support they got because of their child’s disabilities. All of the interviewed parents describes that the Child and Youth Psychiatry has been an important part of the investigation. Thereafter has the ‘Child and Youth Habilitation’ and the ‘Law about support and service to certain disabled’ continued to give support. To analyse the study help has been taken from different theories and concepts, such as the ‘Cullberg crisis theory, coping and Goffmans concepts about stigma. The result shows that it is stressful to have children with autism, because the parents are all the time controlled by structure and planning and that they use different strategies to manage their everyday lives. Ignorance and lack of understanding from the environment is an additional factor of stress for the parents. It is also shown that the school is a stress factor itself due to that the parents need to worry about the educators treatment of their children; and the support that needs to be designed to give the child a good future.

Syftet med studien är att, genom en deskriptiv metod, beskriva hur barn reagerar vid föräldrars plötsliga och oväntade dödsfall, vilka behov av stöd dessa barn har samt vad obearbetad sorg kan leda till bland barn. Ett plötsligt och oväntat dödsfall hos en förälder ses som en av de mest stressfulla och traumatiska upplevelse som barn och deras familjer kan tänkas gå igenom. Resultatet visar att samtliga barn i studien uppvisar starka känsloreaktioner på olika sätt efter föräldrarnas plötsliga och oväntade dödsfall, i form av overklighetskänslor och misstro, rädsla, ansvarstagande, skuldkänslor, ilska och irritabilitet samt saknad och ledsenhet, oavsett hur dödsfallet inträffat. Gemensamt för barn som förlorat en förälder är att sorgen efter den döde är en gemensam angelägenhet med viktiga personer i omgivningen. Om den efterlevande föräldern, och andra för barnet betydelsefulla personer, inte klarar av att låta barnet uttrycka sin sorg är det av vikt för barnet att få träffa utomstående professionella och barn som varit med om liknande upplevelser, för att ges möjlighet att hantera och bearbeta det inträffade. Om barn inte ges möjlighet att uttrycka sin sorg löper de en risk att utveckla framtida psykiska och fysiska besvär. / The aim of the study is to, through a descriptive methodology, describe how children react to a parent’s sudden and unexpected death, what needs of support these children have and what unprocessed grief can cause among children. A sudden and unexpected death of a parent is seen as one of the most stressful and traumatic experiences that children and their families are likely to go through. The result shows that all of the children in the study experienced strong emotional reactions in different ways after their parent’s sudden and unexpected death, in the shape of feelings of unreality and disbelief, fear, increased responsibility, guilt, anger and irritability and loss and sadness, regardless of how the death occurred. Common for children who have lost one parent is that mourning the dead is a common concern with important people in their surroundings. If the surviving parents, and other important people to the child, are unable to let the child express its grief, it is important for the child to get in contact with professionals and children who have experiences similar experiences, to be able to manage and process the occurred. If children are not given the opportunity to express their grief they are at risk of developing future mental and physical disorders.