Huvudsyftet med denna studie är att beskriva hur ett barn, som använder ett datorbase­rat grafiskt kommunikationshjälpmedel (Tellus), med hjälp av reparationer löser lokala kommunikativa problem i samarbete med människor i sin omgivning. Barnet har video­filmats i vardagliga naturligt förekommande aktiviteter – skola och hem. Som analys­metod har Conversation Analysis (CA) använts. Resultaten visar att reparationer är en typ av resurser för deltagarna att, bland annat, skapa samförstånd genom att förtydliga oklarheter och missförstånd i samtalet. Reparationssekvenserna är ofta långa, och leder till inskottssekvenser i samtalet, men har en viktig interaktionell betydelse för att uppnå samförstånd. Analysen visar även att kommunikation med datorbaserad AKK är mul­timodal, trots att datorn är barnets primära kommunikationshjälpmedel. Exempelvis används tecken, gester och ljud för att markera fel och för att visa upp känslor. Aktivi­teten och datorns placering påverkar också interaktionen. I skolan används datorn oftare som en traditionell kommunikationskarta. Detta beror till stor del på att samtalspartnern sitter på ett sådant sätt att det barnet gör med datorn blir synligt för båda. Forskning som belyser reparationer i denna typ av AKK-samtal saknas. Denna studie kommer förhopp­ningsvis att skapa intresse för fortsatt forskning som, med ett interaktionellt synsätt, identifierar och beskriver fungerande kommunikativa praktiker i AKK-samtal. / The main purpose of this study is to describe how a child, who uses a computer based graphical communication aid (Tellus), with the help of repairs resolves local communi­cative problems in cooperation with people in the immediate surroundings. The child has been videotaped in natural occurring activities – school and home. Conversation Analysis (CA) has been used as a method. The results show that repairs are a set of re­sources for the participants to, among other things, create mutual understanding by clarifying ambiguities and misunderstandings in the talk. The sequences of repair are often long, and lead to inserted sequences in the talk, but have an important interac­tional meaning in achieving mutual understanding. The analysis also shows that the computer based AAC is multimodal, despite the fact that the computer is the user’s pri­mary technical communication aid. For example, signs, gestures and sounds are used to indicate errors and to display emotion. The activity and the placement of the computer also affect the interaction. In school the computer is more often used as a traditional communication map. This is largely due to the fact that the communication partner is positioned in such a way that what the child is doing with the computer becomes visible to both of them. Presently, research that illustrates repair in these kinds or AAC conver­sations is sparse. This study will hopefully create interest for continuing research that, with an interactional approach, identifies and describes functional communicative prac­tices in AAC conversations.

The main purpose of this study was to compare how the Step-by-Step™ (S-b-S) and the newly developed How Was School Today (HWST) prototype can support participation in narrative activities for a 10-year-old boy with complex communication needs (CCN) when he interacts with two typically developed peers. The researchers wanted to find out how the use of the different communication aids affected interaction. The S-b-S is a low technology communication device with a voice recording function. The HWST prototype is a simulation of the HWST system, which is a high technology system that automatically collects information and creates stories about what the user has done in school. The researchers focused on different aspects of gaze and questions as vital communicative practices for the boy‟s involvement in the interaction, and hence, thestory telling activity. The data was analysed mainly qualitatively with conversation analysis (CA). A descriptive quantitative analysis was also developed. The results indicate that the HWST prototype provides a framework for establishment of joint orientation towards the prototype and questions about it. The S-b-S on the other hand creates a context in which it is easier to establish eye contact. There is an uneven distribution of questions with a much higher frequency in the session where the HWST prototype was used. There are not many studies on narrative ability in children with CCN together with peers. Future research on shared stories in natural environments is suggested. / Denna studies huvudsyfte var att jämföra hur kommunikationshjälpmedlen Step-by-Step™ (S-b-S) och den nyligen utvecklade How Was School Today-prototypen (HWST) kan stödja deltagandet i berättandeaktiviteter för en 10-årig pojke med komplexa kommunikativa behov när han interagerar med två typiskt utvecklade kamrater. Forskarna ville ta reda på hur användandet av de olika kommunikationshjälpmedlen påverkade interaktionen. S-b-S är ett lågteknologiskt kommunikationshjälpmedel med röstinspelningsfunktion. HWST-prototypen är en simulering av HWST-systemet, som är ett högteknologiskt system som automatisk samlar in information och skapar berättelser om vad användaren har gjort i skolan. Forskarnas fokuserade på olika aspekter av blickriktning och frågor, som centrala kommunikativa praktiker för pojkens involvering i interaktionen, och därmed i berättandet. Data analyserades främst kvalitativt med metoden samtalsanalys. Det utvecklades även en deskriptiv kvantitativ analys. Resultaten visar att HWSTprototypen förser samtalet med ett ramverk som underlättar etablerandet av gemensam orientering till prototypen och frågor som rör den. S-b-S skapar å andra sidan en kontext i vilken det är lättare att utveckla ögonkontakt. Det är en ojämn fördelning av frågor, med en mycket högre frekvens i sessionen där HWST-prototypen användes. Det finns inte många studier om narrativ förmåga hos barn med CCN i samtal med kamrater. Framtida studier av berättande i naturliga miljöer föreslås. / "How was School today…?" in the Wild

Syftet med föreliggande studie var att studera de avdramatiserande strategier som förekommer under logopedisk afasi- och barnintervention samt att jämföra dessa interventionstyper. Vidare syftade studien till att beskriva hur dessa strategier påverkar interaktionen mellan logoped och patient. Vald analysmetod har influerats av Conversation Analysis (CA) eftersom det är en metod som kan användas för studier av interaktionen mellan människor. Materialet för analysen har utgjorts av sex samtal inom afasiintervention och åtta samtal inom barnintervention. Vid analysen av materialet till föreliggande studie blev det tydligt att det främst är logopeden som använde avdramatiserande strategier och detta skedde något oftare inom barnintervention än inom afasiintervention. I samma material var det relativt ovanligt att patienten använde avdramatiserande strategier. I de fall detta förekom bland patienter var det för att skydda sitt eget ansikte, till skillnad från logopedens användning som främst syftade till att skydda patientens ansikte. I resultaten framkom inga större skillnader gällande vilka avdramatiserande strategier som användes, däremot fanns skillnader i hur ofta de användes samt i hur de tillämpades. En annan tydlig skillnad vid jämförelse av interventionstyperna var att logopeden inom barnintervention oftare använde en stigande grundton som en artighetsstrategi, vilket i vissa situationer fungerar avdramatiserande. Gällande interaktionen ser de avdramatiserande strategierna till att samtalet fungerar och förs framåt inom de båda interventionstyperna. Behovet av de avdramatiserande strategierna blev tydligt när de inte fungerade och patienten till följd av detta upplevde ansiktshot. Sammanfattningsvis låg den största skillnaden mellan de studerade interventionstyperna i hur logopeden anpassade de olika strategierna till en vuxen person med afasi respektive ett barn med språkstörning.

Referentiell kommunikation innebär att kunna delge andra information så att de förstår, samt att själv förstå när man lyssnar och även att vara medveten om när man själv inte har förstått (Sonnenschein & Whitehurst, 1984). Genom en referentiell kommunikationsuppgift har lyssnaregenskaper inom referentiell kommunikation undersökts hos ungdomar med lindrig till måttlig utvecklingsstörning, samt en mentalt åldersmatchad kontrollgrupp. Snabb benämning (Rapid Automatized Naming) av enstaviga och flerstaviga ord har också testats, och huruvida samband mellan resultat i kommunikationsuppgiften och snabb benämning föreligger. För att mäta referentiella lyssnarförmågor har olika typer av efterfrågningar studerats, det vill säga hur individen uttrycker sig för att efterfråga mer information. Resultatet visar att kontrollgruppen producerar signifikant fler av efterfrågningstyperna begäran av utökad information och kontrollfrågor. Båda grupperna var mycket heterogena i kommunikationsuppgiften vad gäller antalet efterfrågningar hos varje individ. I målgruppen återfanns ett signifikant samband mellan efterfrågningstypen aningen-eller-frågor och långsam benämningshastighet av enstaviga ord. En klinisk implikation av resultatet i studien är att en del individer i målgruppen skulle kunna gynnas av träning i referentiell kommunikation.

<p>Den kunskap som ett barns föräldrar och förskolepersonal besitter om dess språk är värdefull att tillvarata, särskilt då formaliserade språkbedömningar kan vara svåradministrerade med små barn. Detta kan exempelvis göras via föräldraenkäter. Studiens syfte var att undersöka vilka likheter och skillnader som förelåg mellan bedömningar av språklig förmåga hos barn, gjorda dels av föräldrar och förskolepersonal via en enkät, dels av logopedstudenter via en logopedisk bedömning. Studiedeltagarna utgjordes av 20 barn i åldrarna 2 ½ - 3 år, 20 föräldrar och 14 förskolepersonal. Föräldrar och förskolepersonal besvarade 18 frågor ur föräldraenkäten Receptive Expressive Emergent Language Test - 2 (REEL-2) och barnen testades av logopedstudenterna på uppgifter motsvarande dessa frågor.</p><p>Resultatet visade bland annat att de genomsnittliga procentuella överensstämmelserna mellan bedömargrupperna var goda. Ingen kombination av bedömargrupper var signifikant mer överens än någon annan. Vissa tendenser till skillnader framkom när materialet analyserades med avseende på språkliga domäner och enskilda frågor. Slutsatsen var att bedömargrupperna föreföll kunna ge likvärdig, men inte identisk, information om barnens språkliga förmåga. Av den anledningen anses inhämtande av information från olika källor vara betydelsefull. Föräldraenkäter kan vara ett värdefullt verktyg i kontakten mellan logopeder, föräldrar och förskolepersonal och ökad användning av föräldraenkäter tros kunna förbättra samarbetet mellan dessa parter.</p> / <p>Parents’ knowledge about their children’s language is valuable to consider, particularly when formal tests can be difficult to administer with young children. The aim of this study was to examine similarities and differences between parents and preschool teacher’s reports on a questionnaire concerning children’s linguistic development and direct assessment by speech language pathology students. In the study 20 children aged 2 ½ - 3 years, 20 parents and 14 preschool teachers participated. The parents and preschool teachers answered 18 questions from the questionnaire Receptive Expressive Emergent Language Test - 2 (REEL-2) and the children were tested on items based on these questions. </p><p>The results showed that the interjudge agreement between the groups was high. Some tendencies emerged when the material was analyzed with reference to language domains and individual questions. In conclusion, parents and preschool teachers seemed to be able to give similar information about the children’s linguistic abilities as provided by the direct assessment. The results also indicate that it is important to obtain information about a child’s language from different sources and that parental reports might be beneficial in the collaboration between speech language pathologists, parents and preschool teachers. Increased use of parental reports can facilitate the cooperation between these groups.</p>

<p>Prosody can be characterized as the rhythm and the melody of speech. Prosodic features convey emotions, thoughts and geographic origins of each individual. Spoken language without prosody would be monotonous, without variations in loudness and rate. Children with cochlear implants perceive speech in a different way than children with normal hearing. Consequently the speech produced by a child with cochlear implants may sound different.</p><p>The purpose of this study was to examine prosodic skills in Swedish children with cochlear implants and to compare them with the prosodic skills in Swedish children with normal hearing. The purpose of the study was also to examine differences between these two groups and to characterize those differences.</p><p>Eight children with cochlear implants and eight controls matched to age, sex and regional accent were included in the study. The children’s production and perception of prosody was tested.</p><p>The results show that there are differences in prosodic skills between the children with cochlear implants and their matched controls at word, phrase and discourse levels. The differences were significant in production but not in perception. Observed differences in the speech of the children with cochlear implants included omission of unstressed syllables and function words, difficulties producing contrast of tonal word accents and pro-longed maintenance of phonological processes.</p><p>The study contributes to the knowledge about prosodic and linguistic skills in Swedish children with cochlear implants.</p>

Manual signs are an augmentative and alternative communication mode which enables and facilitates communication for persons with impairments in speech, language and hearing. There are different ways of teaching signs to persons with intellectual disabilities. One of them is milieu teaching, which is a method where the teaching takes place in natural settings. This method has proven to give good results in generalization and maintenance. Teaching signs to staff in groups has been shown to be effective. The purpose of the present study was to investigate whether sign intervention affected the number of signs and the number of different signs, used by two persons with Down’s syndrome and eleven staff on a day center. The study was carried out as a single-subject design. A sign intervention was conducted at the day center with the two participants with Down’s syndrome. They were educated individually with a procedure inspired by milieu teaching. When the intervention with the two participants was terminated, the staff was educated in a group format. The number of signs and the number of different signs used by the two participants with Down’s syndrome and the staff were registered. The sign intervention with the two participants led to an increased use of signs for one of them and the sign intervention with the staff led to an increased use of signs for the staff together with one of the participants. The main reason for why the sign intervention was effective for one of the two participants with Down’s syndrome and for one group of staff, but not for the other participant or the other group of staff, seems to be that the participants use of signs had an impact on each other. One of the participants with Down’s syndrome and one group of staff seems to have had a positive impact on each others use of signs. The intervention also seems to have been too short and therefore has not given effect for all of the participants.