No description available.

Denna uppsats undersöker modernitetens framväxt i staden i Karin Boyes debutroman Astarte utifrån Yvonne Hirdmans teorier om genussystemet och det stereotypa genuskontraktet. Studien undersöker de manliga och kvinnliga huvudkaraktärernas olika drömmar om staden och verklighet i staden men också modernitetens konsekvenser för de karaktärer som befinner sig utanför stadsrummet. Analysen visar att kapitalismens varufiering i stadsrummet konstituerar och vidmakthåller olika stereotypa föreställningar av vad en kvinna respektive man är. Detta sker genom de återkommande bilder som förmedlas i skyltfönstren, på biograferna, i danssalongerna och i veckotidningarna som visar olika stereotyper av vad en man respektive kvinna är och bör vara. I analysen av stadens bilder applicerar jag Walter Benjamins tankar kring den dialektiska bilden och utifrån detta drar jag slutsatsen att karaktärerna försätts i en dvala som alienerar dem från verkligheten och från sin egen andliga kärna. Uppsatsen undersöker också konsekvenserna av moderniteten bortom stadens rum. Här visar analysen att Boye strategiskt väljer att skildra utsattheten hos det kvinnliga könet framför det manliga. Detta för att påvisa vilket kön det är som styr den kapitalistiska marknaden, men också för att skildra de grupper som blir allra mest utsatta i modernitetens spår, nämligen de äldre kvinnorna på landsbygden och de fattiga kvinnor och flickor som tillverkar de kläder som massproduceras till de nya städerna.

No description available.

I denna uppsats använder jag Johannes Anyurus diktsamling Städerna inuti Hall, i en sociologisk diskussion kring samtiden. Min teoretiska utgångspunkt ligger i Anthony Giddens texter kring det senmoderna samhället.    Med syftet att se hur Giddens och Anyurus resonemang kring samtidsindividen skiljer sig åt, samt att utreda om, och hur, sociologin kan lära av poesin, ställer jag frågan: Hur kan senmoderniteten , så som Giddens diskuterar den, spåras i Anyurus Städerna inuti Hall?   För att besvara min fråga definierar jag först vad Giddens menar att senmoderniteten innebär, för att sedan visa på några specifika sätt som han menar att senmoderniteten påverkar individen. Därefter skapar jag ett verktyg för att söka senmoderniteten, så som Giddens beskriver den, i poesin.    Jag finner på en strukturell nivå att det finns stora likheter mellan de två, men på individnivå diskuterar Anyuru och Giddens skilda samhällen. Dess perspektiv och världssyn skiljer sig på flera punkter betänkligt. Framförallt finner jag Anyurus sätt att diskutera själen intressant. Mitt arbete pekar på att det finns skäl för sociologin att reflektera över själens roll för individen, även om vi utgår från den själen endast som en idé. Där vilar en möjlighet för sociologin att utvecklas och ytterligare fördjupa sina kunskaper kring samtiden.

No description available.

Uppsatsen har för avsikt att ur en filosofisk ansats försöka åskådliggöra teoretiska och tankemässiga komplikationer mellan kunskapssynen i läroplanen för de frivilliga skolformerna och det traditionella klassrummets fysiska och upplevda miljö. Detta för att pröva ansatsens möjligheter vid framtida teoretiska och empiriska studier. Uppsatsen vill därför dels ta reda på vad läroplanen och dess beredningsarbete föreskriver för typ av kunskapsundervisning, dels undersöka hur läroplanen och dess beredningsarbete resonerar kring kunskap. För att nå en djupare förståelse för läroplanens formuleringar i detta avseende, lägger jag ett utvecklingsperspektiv på samhälle, skola och kunskap. Analysen visar att skolans kunskapsuppgift är tudelad. Läroplanen och dess beredningsarbete föreskriver dels en kunskapssyn där kunskaper ges, förmedlas, tillägnas och används – detta är den mimetiska kunskapen som utgår från en syn på eleven som konsument, dels som en aktivitet där kunskapen utvecklas, skapas eller kunskapas – kunskapens transformativa sida, där eleven blir producent. Läroplanens kunskapssyn har i detta perspektiv åtskilliga inslag av postmodern teori; de uppträder ur ett betraktande av kunskaper som relativa, konstruktiva och konstextuella vilka hos eleverna skall utvecklas och skapas, men också i former som fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – berättelser och myter som ej har något inneboende sanningsvärde utan som snarare skapats som sociala och kulturella produkter och som skolan har ett uppdrag att förmedla. Jag finner att föreställningen om det traditionella klassrummets fysiska miljö ur ett livsvärldsfenomenologiskt perspektiv främst är skapad för att främja skolverksamhetens mimetiska sida, där undervisningen baseras på en reproduktion av kunskap snarare än produktion. Det traditionella klassrummet blockerar utvecklandet av transformativ kunskap och i grund och botten blir utbildning och skolans livsvärld därför demokratisk fråga.

Samernas första politiska rörelse runt sekelskiftet i Sverige var startskottet, inte bara för samernas egen politiska organisation, utan också för en debatt kring samernas rasifierade identitet. Debatten kretsade kring rätten till land, och huruvida den skulle förbehållas endast nomadiserande renskötande samer, eller om rätten skulle inkludera alla samer oavsett levnadsuppehälle. Samtidens argumentativa klassificeringssystem satte samernas yrkesutövning främst, men med rasifierade premisser kring samernas temporala och spatiala tillhörighet. En av premisserna för argumentationen, samernas temporala tillhörighet, präglades ur svensk medias synvinkel av en stark tro på att samerna riskerade att försvinna. Jag argumenterar för att detta hade en rasbaserad logik i form av en anakronistisk tillhörighet utanför en (svensk) evolutionistisk tidslinje. Genom en annan premiss, den spatiala, visade de svenska journalisterna på en stark tendens att placera samerna i ett mytiskt mellan-rum, där fjällen fungerade som en gränslös kuliss, som befäste samernas utanförskap i det svenska produktiva landskapet. Då den svenska definitionen av samerna inte baserades på yttre karaktärsdrag, utan på en yrkesutövning, destabiliserar den de flesta västerländska uppfattningar om ras. Denna studie presenterar därför några ledtrådar till hur och varför moderna minoritetsfrågor är så komplexa för den svenska självbilden. / The first political movement of the Sami, the indigenous Swedes, at the turn of the last century, became the starting point, not only for the political organization of the Sami, but also for a debate concerning the racial identity of the Sami. The debate dealt with the right to the land, and whether the use of the land should only be allowed for the nomadic reindeer herding Sami, or whether the right should be extended to all Sami regardless of means of living. The argumentative classification at the time was based on the Sami’s occupation, but with racial premises around the Sami’s temporal and spatial belonging. One of the premises for the argumentation, the temporal belonging of the Sami, was marked by a strong belief on behalf of the Swedish media that the Sami were at risk of disappearing. I argue that this came to have a racial logic in the form of an anachronistic belonging outside a (Swedish) evolutionist timeline. Through the means of a separate logic, the spatial, the Swedish journalists showed a strong tendency to place the Sami in a mythical in between-ness, in which the mountains functioned as a borderless backdrop, which confirmed the alienation of the Sami in the Swedish productive landscape. Because the Swedish definition of the Sami was not based upon physical features, but upon a professional category, it destabilizes most western notions about race. This study therefore presents some clues to how and why modern minority issues are so complex within the Swedish self-image.

The main purpose of this paper is to analyse the relation between the spatial and individual structures in Paul Austers City of Glass. The interpretative discussion is focused on the novels metafictive aspects. The analyses consists that Quinn, the main character, is linked to the city environment because of his function as detective, flânuer and author. According to Baudelaire, Benjamin and Berman the two last positions are fundamental in the literary citystructure, as well as in the formation of individuality and modernity.

No description available.

This case study examines the new media presentation system in Alby public library. The aim is to explore if the contemporary Zeitgeist, wich according to the sociologist Zygmunt Bauman, could be described as liquid modernity, has affected how the system was formed. The purpose is to find out how that would affect users and staff of public libaries of the contemporary. Interviews were conducted with the library staff, and plans and documents concerning the media presentation system was examined. The empirical part of this thesis starts with a study of the process that resulted in the new presentation system while the second part examines the system as such. I discovered that both the media presentation system, and the process which preceded it, contained aspects that could be traced to liquid modernity. However, I also found lingering signs of solid modernity, wich is the term Bauman uses to denote the modern era. The media presentation system could thus be described as a combination of solid and liquid modernity. I argued that the new media arrangment is a compromise with several disadvantages for both users and the library staff. The interplay between solid and liquid modernity in the contemporary public library results in a divergent situation for users and staff. On the one hand, it gives more freedom to use the library according to their own ideas. However, old structures, such as classification systems, sets limits for this development.