Samsjuklighet i form utav psykisk ohälsa och substansbrukssyndrom är ett nationellt omfattandefolkhälsoproblem. Personer som lever med samsjuklighet söker sig ofta till vården vilket ställerkrav på den vård som erbjuds inom psykiatrisk vård. Patienten som lever med samsjuklighetanses ofta som komplexa och vårdkrävande i kontakt med sjukvården. Vårdpersonalensbemötande i kontakt med den patientgrupp kan uppfattas på olika sätt av patienter.Vårdpersonalens bemötande kan upplevas som värdefull respektive dålig erfarenhet beroende påhur patienter upplever det och vad det tillfört i deras lidande. Syftet: var att beskriva patientensupplevelse av psykiatrisk vård vid samsjuklighet i form av psykiatrisk ohälsa ochsubstansbrukssyndrom. Metod: Studien utfördes som en litteraturstudie med en metod förinnehållsanalys. Sexton vetenskapliga artiklar analyserades. Resultat: Analysen resulterade ifyra kategorier: Att mötas av okunskap och brist på förståelse, Att bli bemött utifrån enhelhetssyn, Att acceptera att man behöver hjälp och ha viljan att kämpa för att ett bättre liv, Attuppleva brist i uppföljnings och behandling. Resultatet visade att patienter upplevde brist avkunskap och kompetens hos vårdpersonalen som ska bidra till att minska / hindra uppkomst avfördomar, stigma i möte med vårdpersonal. Patientgruppen upplevde att en bemötande som ettpräglas av en helhetssyn från vårdpersonal är nyckeln till god vård som främjar derasåterhämtning. Patienter upplevde att egen acceptans och insikt på att de är i behov av hjälp var ien viktig del i behandlingen och brist på kontinuerlig uppföljning och deras behandling var en avde faktorer som försämrade och försvårade återhämtningsprocessen och beslut att sluta medsubstansbruk. Diskussion: Diskussion: Bemötande som speglar av helhetssyn, kontinuerliguppföljning under behandling, kunskap samt kompetensutveckling bör prioriteras inom denpsykiatrisk vården för att förbättra patientens upplevelse av vården som erbjöds.

Bakgrund: Ätstörningar anses vara ett allvarligt psykiatriskt tillstånd som kan vara potentiellt livshotande och åsamka omfattande samt mångårigt lidande. Anorexia nervosa (AN) bedöms som komplext och involverar psykiska som fysiska dimensioner av personers hälsa. Tillståndet är omdiskuterat som den mest svårbehandlade psykiskiatriska sjukdomen. Flertalet studier har lyft debatten avseende behandlingsåtgärder som generellt sett tenderar att vara sprungna ur ett mer traditionsenligt angreppssätt. Begränsningar tycks således föreligga av individers subjektiva erfarenheter vid vårdkontakt. Den samtida psykiatriska vården syftar till att stärka individers förmåga till återhämtning samt meningsfullt liv, varför det kan betraktas som väsentligt att erhålla utökad förståelse inför personer med anorexia nervosas erfarenheter för att anpassa omvårdnadsåtgärder samt förhållningssätt utifrån behov, person samt situation. Syfte: Studien syftade till beskriva personer med anorexia nervosas erfarenheter av vård. Metod: En metasyntes har genomförts med stöd av Polit och Becks niostegsmodell samt Roséns principer för att erhålla en systematik. Databaserna CINAHL, APA Psychinfo samt PubMed har nyttjats. Sammantaget medförde urvalsprocessen 13 vetenskapliga artiklar. Analys: Dataunderlaget analyserades med kvalitativ innehållsanalys och genererade tolv underteman, fyra teman och ett övergripande huvudtema. Resultat: Ett huvudtema utkristalliserades: De yttre och inre elementens inverkan samt samverkan vid vårdkontakt och återhämtning utifrån ett inifrånperspektiv. Med tillhörande fyra teman *En vård som motverkar sitt syfte med förvärvning av besvär i relation till personcentrering, *Ett hotfullt och konfliktfyllt behandlingssystem i relation till trygghet samt frigörelse, *Omgivningens och vårdpersonalens inverkan, förhållningssätt samt attityder i relation till återhämtning, *Den inre dialogen och striden i relation till återhämtningsprocessen. Slutsats: Utfallet från metasyntesen konstaterade att upplevelser och erfarenheter kunde skiljas åt mellan personer med AN samt influeras av såväl inre som yttre elements samverkan liksom inverkan. För att främja erfarenheter samt det unika behovet tycktes ett mer personcentrerat- och återhämtningsinriktat resonemang vara essentiellt.

Bakgrund. Specialistsjuksköterskan med inriktning psykiatrisk vård har en viktig roll i att främja utvecklingen av vårdande och stödjande handlingar hos både sig själv och andra. Studier visar på att sjuksköterskestudenter känner osäkerhet inför utvecklandet av professionellt vårdande. Forskning saknas kring hur studenter under utbildningen till specialistsjuksköterska med inriktning psykiatrisk vård utvecklar sina kunskaper. Syfte. Syftet var att inom ramen för specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning psykiatrisk vård, undersöka hur studenternas självskattade kunskaper om att utföra vårdande och stödjande handlingar förändrades under utbildningens gång. Metod. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätstudie. Studien är longitudinell och datainsamlingen skedde 2017 och 2019, då studenter som gick specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning psykiatrisk vård vid ett specifikt universitet svarade på samma frågor vid båda tillfällena. För att analysera data har deskriptiv och analytisk statistik använts. Resultat. Studenterna upplevde att de efter avslutade studier i högre grad kunde samtala med patienten om dennes hälsa, ohälsa och välbefinnande. De hade också lättare att prata om sådana patienter mådde dåligt av, och hade efter utbildningen fått en bättre förmåga att stödja och uppmuntra patienter både socialt och praktiskt. Specialistsjuksköterskeutbildningen behöver i större grad fokusera på att möta patienten i mer svåra samtalsämnen. Slutsats. Studenterna skattade generellt sin kunskap och kompetens gällande att utföra vårdande och stödjande handlingar högre efter två års studier. Dock syns ingen kunskapsförändring angående studenternas förmåga att bjuda in till samtal om tankar och känslor eller att bjuda in till en vårdande relation. Studiens resultat visar på både ny kunskap och på områden med möjlighet till kompetensutveckling inom specialistsjuksköterskeutbildningen. / Bakgrund. Den psykiatriska sjuksköterskan har en viktig roll i att främja utvecklingen av omtänksamma och stödjande åtgärder hos både sig själv och andra. Studier visar att sjuksköterskestudenter känner sig osäkra på utvecklingen av professionell vård. Det saknas forskning om hur psykiatrisjuksköterskor utvecklar sina kunskaper under sin utbildning. Avsikt. Syftet med studien var att inom ramen för specialistsjuksköterskeprogrammet med fokus på psykiatrisk vård undersöka hur studenternas självskattade kunskaper om att utföra vårdande och stödjande åtgärder förändrats under utbildningens gång. Metod. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätstudie. Studien var longitudinell och datainsamlingen skedde 2017 och 2019, då studenter som gick specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot psykiatrisk vård vid ett specifikt universitet svarade på samma frågor vid båda tillfällena. För att analysera data har vi använt beskrivande och analytisk statistik. Resultat. Studenterna upplevde att de efter två års studier i större utsträckning kunde prata med patienterna om deras hälsa, sjukdom och välbefinnande. De hade också lättare att prata om saker som patienterna mådde dåligt över, och hade fått en bättre förmåga att stötta och uppmuntra patienter både socialt och praktiskt. Specialistsjuksköterskeprogrammet behöver fokusera mer på hur man möter patienten i svårare samtalsämnen. Slutsats. Studenterna värderade sina kunskaper och färdigheter när det gäller att utföra omtänksamma och stödjande åtgärder högre efter två års studier. Men ingen förändring i kunskap ses när det gäller elevernas förmåga att bjuda in till samtal om tankar och känslor eller att bjuda in till en vårdande relation. Studiens resultat visar på både ny kunskap och områden med möjligheter till kompetensutveckling inom specialistsjuksköterskeutbildningen.

Bakgrund: Egentlig depression är ett växande folkhälsoproblem i Sverige. Sjukdomen drabbar samhället, vården och individen. En utmaning för personer med egentlig depression är att hålla en hälsosam struktur och regelbundenhet i sin vardag. Det leder till svårigheter med egenvård, att följa medicinska ordinationer och hälsoråd. Egenvård är handlingar som individen utför för att förbättra sin hälsa. Det är en viktig del i behandlingen av egentlig depression som kan lindra symtom och påskynda tillfrisknande. Syfte: Att undersöka hur relationen mellan patient och vårdpersonal påverkar motivationen till egenvård hos patienter med egentlig depression. Metod: En litteraturstudie av 13 kvalitativa vetenskapliga originalartiklar. Sökningen omfattade artiklar publicerade mellan 2002 och 2022 i databaserna PubMed, CINAHL och PsycInfo. En manifest litteraturanalys användes för att identifiera faktorer som påverkat patienternas motivation till egenvård. Materialet kondenserades till meningsbärande enheter varefter de kategoriserades. Resultat: Litteraturstudien identifierade två kategorier av avgörande delar i bemötandet: specifika ageranden och förhållningssätt. I kategorin specifika åtgärder inkluderas de enskilda handlingarna involvering, informerande, att ställa specifika frågor och att ge patienten tillräcklig tid. De är alla faktorer med en positiv effekt på patientens självbild, motivation och egenvårdsförmåga. Kategorin förhållningssätt innehåller subkategorierna tillit, förståelse, uppmuntran och kontinuitet. De beskriver delar i bemötandet som sjukvårdspersonalen behöver bemästra för att ge patienten goda förutsättningar att sköta sin egenvård. Slutsats: För att ge patienter med egentlig depression goda förutsättningar för egenvård måste vårdpersonalen tillgodose patientens behov av både specifika ageranden och förhållningssätt som ökar motivationen. / Background: Major depressive disorder (MDD) is a growing public health concern in Sweden. The illness affects the society, healthcare system and the individual. One challenge for people with MDD is to maintain a healthy structure and regularity in everyday life. This leads to difficulties in self-care, following ordinations and medical advice. Self-care are actions performed by the individual to improve health. It is an important part of the treatment of MDD which can ease symptoms and expedite recovery. Aim: To investigate how the relation between patient and health professionals affect motivation related to self-care concerning patients with MDD. Method: A literature study of 13 qualitative original articles published between 2002 and 2022 in the databases PubMed, CINAHL and PsycInfo. A manifest literature analysis was employed to identify factors affecting the motivation to self-care. The material was condensed into meaningful units and then categorized.  Results: The study identified two categories crucial to the approach: specific acts and disposition. The specific acts category includes involvement, information, asking specific questions and giving the patient enough time. All of them are factors with a positive effect on patients’ self-image, motivation and it strengthened capabilities for self-care. The category disposition included the subcategories trust, understanding, encouragement and continuity. They describe parts in the approach that healthcare professionals need to master to give good prerequisites for patients to handle their self-care. Conclusion: To provide patients with MDD optimal conditions for self-care, health professionals need to fulfil the patient’s requirements of both specific acts and disposition at every healthcare contact.

Bakgrund: Patienters delaktighet i sin vård ses idag som en självklarhet i Sverige och personcentrerad vård (PCV) är ett verktyg för att öka delaktigheten. Genom att lyssna till patientens berättelse, sträva efter ett jämbördigt partnerskap och dokumentera det som framkommer får sjuksköterskan möjlighet att med patienten skapa en hållbar och långsiktig effekt av vården. Inom tvångsvården enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ges sjukvården rätten och skyldigheten att vårda patienten mot deras vilja när det anses vara befogat för att skydda patientens liv och hälsa. Enligt LPT är syftet med tvångsvården att förmå patienten till att ta emot vården som erbjuds frivilligt.   Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka erfarenheter hos sjuksköterskor i psykiatrisk vård av att arbeta med PCV med patienter som vårdas enligt LPT.  Metod: Studien har genomförts med en kvalitativ semistrukturerad intervju. Detta har sedan analyserats med en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Studiens resultat uppvisar erfarenheter av att främja patientberättelsen men även hinder för denna. Det framkommer även erfarenheter av partnerskap som bedrivs under LPT. Partnerskapet främjas till stor del av sjuksköterskans bemötande. Till sist framkommer erfarenheter av dokumentationens betydelse för PCV som bedrivs enligt LPT. Slutsats: Utifrån den fakta som läggs fram rörande PCV och LPT i bakgrunden är dessa två begrepp relativt komplicerade att förena. I resultatet av denna studie kan det konstateras att delaktighet kan främjas PVC i vård som bedrivs enligt LPT, som i sin tur främja delaktighet. Förhållandet mellan begreppen PCV och delaktighet blir i det närmsta cirkulärt där de stödjer varandra och skapar uppbyggande symbios Kliniska implikationer: Baserat på resultatet framkommer en tilltro till att PCV kan vara positiv i bemärkelsen att det skapas ökad delaktighet mellan patient och sjuksköterska i vård som bedrivs enligt LPT. / Background: Patients' participation in their care is today seen as a matter of course in Sweden and person-centred care (PCV) is a tool to increase participation. By listening to the patient's story, striving for an equal partnership and documenting what emerges, the nurse has the opportunity to create a sustainable and long-term effect of care with the patient. In coercive care under the Compulsory Psychiatric Care Act (LPT), healthcare is given the right and obligation to care for the patient against their will when this is considered justified to protect the patient's life and health. According to LPT, the purpose of coercive care is to induce the patient to receive the care offered voluntarily.   Aim: The aim of this study is to investigate the experiences of nurses in psychiatric care of working with PCV with patients being cared for according to LPT. Method: The study has been conducted with a qualitative semi-structured interview. This has then been analyzed with a qualitative content analysis. Results: The results of the study show experiences in promoting the patient's story but also obstacles to it. There is also experience of partnerships conducted under LPT. This partnership is largely promoted by the nurse's treatment. Finally, experience of the importance of documentation for PCVs carried out under LPT emerges. Conclusion: Based on the facts presented regarding PCV and LPT in the background, these two concepts are relatively complex to reconcile. In the results of this study, it can be concluded that participation can be promoted PVC in care conducted according to the LPT, which in turn promotes participation. The relationship between the concepts of PCV and participation becomes almost circular where they support each other and create constructive symbiosis. Clinical implications: Based on the results, there is a belief that PCV can be positive in the sense that increased participation between patient and nurse is created in care conducted according to LPT.

Bakgrund: Informellt tvång innebär att patienten pressas att acceptera vården genom hot och inskränkningar i beslutsfattandet. Detta strider mot svenska lagar som betonar delaktighet och respektfullt bemötande. Specialistsjuksköterskan som arbetar där informellt tvång används tenderar att undervärdera det. Genom att undersöka patienters upplevelse av informellt tvång inom psykiatrisk heldygnsvård kan förståelsen för det informella tvångets effekter öka och möjligheterna till att främja god omvårdnad och återhämtning för patienten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelser av informellt tvång inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie där data extraherats från 10 kvalitativa artiklar. Resultat: Litteraturstudien genererade tre kategorier; maktlöshet och underlägsenhet, förändrad relation till personalen och negativ syn på psykiatrisk vård. Konklusion: Litteraturstudien beskriver patienters upplevelse av informellt tvång i den psykiatriska vården och implicerar behovet av ökad öppenhet och personcentrerad vård från specialistsjuksköterskan för att minska negativa effekter och främja återhämtning. / Background: Informal coercion means that the patient is pressured to accept care through threats and restrictions in decision-making. This goes against Swedish laws that emphasize participation and respectful treatment. The specialist nurse who works where informal coercion is used tends to underestimate it. By investigating patients' experience of informal coercion in psychiatric inpatient care, the understanding of the effects of informal coercion can increase and the opportunities to promote good care and recovery for the patient. Purpose: The purpose of the study was to describe patients' experiences of informal coercion within inpatient psychiatric care. Method: The study was conducted as a systematic literature study where data was extracted from 10 qualitative articles. Results: The literature study generated three categories; powerlessness and inferiority, changed relationship with the staff and negative view of psychiatric care. Conclusion: The literature study describes patients' experience of informal coercion in psychiatric care and implies the need for increased openness and person-centered care from the Specialist Nurse to reduce negative effects and promote recovery.

Det har sedan början av 2000-talet skett en gradvis ökning av andelen som får vård för psykiatriska tillstånd. Specialistsjuksköterskan med inriktning mot psykiatrisk vård har flera specifika åtaganden, varav ett är att ansvara för att patienten får stöd och insatser för att stärka förmågan till egenvård och återhämtning. När specialistsjuksköterskan aktivt skapar tillitsfulla relationer, arbetar med en etisk medvetenhet, empati och gör patienten delaktig i utformningen av sin vårdplan, kan hon stötta patienten till egenvård och återhämtning. Specialistsjuksköterskan bör etablera god kontakt med anhöriga och ha insikt i att psykisk sjukdom drabbar hela familjen och inte bara den enskilde individen. Sjukvården har ansvar för att fånga upp patienter med svår psykisk sjukdom i ett tidigt skede för att minska lidande och återinsjuknande, men även för att spara på sjukvårdens resurser och ekonomi. Syftet med denna studie var att beskriva specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vårds levda erfarenheter av att vårda patienter enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Enskilda, kvalitativa intervjuer genomfördes med åtta specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård för att utforska fenomenet. Analysen av intervjuerna gjordes utifrån ett fenomenologiskt perspektiv med induktiv ansats. Resultatet presenteras i tre huvudkategorier och elva underkategorier. Huvudkategorierna benämns Professionell utveckling, Etiska överväganden och Vårdande förhållningssätt. Professionell utveckling består av underkategorierna Växa över tid, Reflektion, Kompetensutveckling och Självinsikt. Etiska överväganden utgörs av underkategorierna Etisk medvetenhet, Värna patientens Integritet och Intressekonflikter. Vårdande förhållningssätt utgörs av underkategorierna Lyhörd, Patientens delaktighet, Vårdande miljö samt Organisation och resursfördelning. I diskussionen förs resonemang kring studiens resultat utifrån en fenomenologisk livsvärldsteoretisk ansats. / Since the early 2000s, there has been a gradual increase in people receiving care for psychiatric conditions. The specialist nurse in psychiatric care has several specific commitments. The specialist nurse can support the patient in self-care and recovery with trusting relationships, an ethical awareness and involve the patient in the design of their care plan. The specialist nurse should involve relatives in the care and be aware that mental illness affects the whole family and not just the individual. The healthcare system must identify patients with severe mental illness at an early stage to reduce suffering and recurrence, and also to save healthcare resources and finances. The purpose of this study was to describe specialist nurses in psychiatric care's lived experiences of caring for patients according to the law on compulsory psychiatric care. Individual, qualitative interviews were conducted with eight specialist nurses in psychiatric care to explore the phenomenon. The analysis of the interviews was done from a phenomenological perspective with an inductive approach. The results are presented in three main categories and eleven subcategories. The main categories are called Professional Development, Ethical Considerations and Nurturing Approaches. Professional development consists of the subcategories Grow over time, Reflection, Competence development and Self-insight. Ethical considerations consist of the subcategories Ethical awareness, Protecting the patient's integrity and Conflicts of interest. Caring approaches consist of the subcategories Responsive, Patient participation, Caring environment and Organization and resource allocation. In the discussion, the results of the study are discussed based on a phenomenological life-world theoretical approach.

Psykisk ohälsa är ett globalt problem och unga vuxna är en särskilt utsatt grupp. Mental Health Literacy (MHL) är en modell som innefattar fyra komponenter avseende psykisk hälsa och ohälsa. God MHL bidrar till att stärka psykisk hälsa och kan vara en förutsättning för tidig upptäckt och behandling av psykisk ohälsa, det är därför viktigt med en större förståelse för unga vuxnas MHL ur ett omvårdnadsperspektiv. Syftet med studien var att undersöka specialistsjuksköterskors erfarenheter av unga vuxnas MHL. En kvalitativ metod med abduktiv ansats användes. Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes på allmänpsykiatriska specialistmottagningar för vuxna och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom fyra teman: erfarenheter av unga vuxnas förståelse att kunna uppnå och upprätthålla god psykisk hälsa, erfarenheter av unga vuxnas förståelse för psykiatriska tillstånd och hur de behandlas, erfarenheter av unga vuxnas upplevelse av stigma relaterat till psykisk ohälsa samt erfarenheter av unga vuxnas hjälpsökande. Unga vuxna har en ökad kunskapsnivå gällande psykiatriska tillstånd men en bristfällig förmåga att omsätta kunskapen till ett adekvat självomhändertagande. Vissa diagnoser var mer stigmatiserande och det fanns oklarheter angående hjälpsökande. Sjukvårdens kunskap om unga vuxnas MHL behöver förbättras för att främja god personcentrerad omvårdnad. Forskning inriktad på implementering av personcentrerad psykiatrisk vård behövs. / Mental illness is a global problem, and young adults is a vulnerable group. Mental Health Literacy (MHL) is a model that includes four components relating to mental health and illness. High levels of MHL contributes to strengthening mental health, can prerequisite early detection and treatment of mental illness, it´s therefore important to increase understanding of young adults’ MHL from a nursing perspective. The aim of the study was to explore mental health nurses’ experiences of MHL among young adults. Qualitative method with an abductive approach was used. The datamaterial was analyzed with qualitative content analysis. Ten semi-structured were conducted at psychiatric specialist clinics for adults. The results showed four themes: experiences of young people’s understanding for obtaining and retaining mental health, experiences of young people’s understanding of mental illness, experiences of young people and stigma in relation to psychiatric conditions, and experiences of young people’s help-seeking. Young adults have an increased knowledge regarding psychiatric conditions but lack ability to convert the knowledge into adequate self-care. Some diagnoses are more stigmatizing, and there´s uncertainty where the young adults can receive help for their mental illness. The health care organization needs better knowledge of young adults' MHL to promote psychiatric person-centred care.

The purpose of this study is to expand and variegate the general history of psychiatric care in Sweden in the late nineteenth century. My objects of interest are the first two head doctors of Stockholm’s hospital and their handwritten annual reports to the directorate of the hospital from the year of 1862 to the year of 1889. During this time the psychiatric care in Sweden went through a number of changes. Laws against treating patients of the asylums with physical restraint and force were passed, and humanitarian and philanthropic movements were a big part of these changes. In Sweden, the psychiatric care was expanding at this time. The old asylums were condemned by humanitarian intellectuals for its horrible conditions, and the doctors called out for new modern asylums. The modern day general history of the expansion of asylums is often in some way linked to Michel Foucault’s theory of the psychiatric asylum as an institution of social control. One of the main undertakings in this essay is to test this theory in the context of a late nineteenth century asylum of Stockholm. Another ambition in this essay is to establish which other characteristic structures of the nineteenth century that appear to have influenced the psychiatric care. Testing Foucault’s theory of social control has in this study proven to call for the need of additional theories concerning both class and gender structures. To expose the nuances of the general history of the asylum I have been using a microhistorical approach, while still integrating with the macro-leveled general history and the control theory of Michel Foucault.Focus in this research is on the two first head doctors of Stockholm’s first real asylum. In this essay, I analyse their description of patient labour and the use of physical restraint/force methods as treatments. The results of my research show that the upholding of social control and moral standards was a big part of the head doctors profession during the second half of the nineteenth century in the Swedish asylum. The results also show that the patients were treated differently based on gender and which of the three different payment classes of the asylum that they belonged to.

Background: The common staff approach in psychiatric care has not been studied explicitly before. Earlier studies in related areas of social processes in psychiatric care highlight the importance of the interaction between the patient and the carer to understanding communication patterns and attitudes. Other studies on social order and power in psychiatric care shows carers and patients as taking part in a hierarchical system in which patients are subordinate to carers. Aim: The overall aim of this thesis is to study the phenomenon of the common staff approach in psychiatric care, how it emerges, and how it is used and experienced by both carers and patients. Method: In the first study, grounded theory was applied to data from observations and interviews carried out with carers and clients in two psychiatric care group dwellings. In the second and third studies, a phenomenological hermeneutic method was used to analyse narrative interviews conducted with nine careers working on psychiatric wards and nine patients with experience of psychiatric in-care, respectively. In the fourth study, qualitative content analysis was used to analyse data obtained by a vignette method from interviews with 13 carers with experience of working in psychiatric in-care. Results: A common staff approach can be understood as a social process in municipality-level group dwellings and psychiatric in-care, imposed by carers on clients or patients with the aim of restoring a predetermined order desired by the carers. When the order is disturbed the carers try to restore it by adopting a common and consistent approach towards the single patient perceived as the threat to order. Barriers to the success of a common staff approach, from the point of view of the carers, include the likelihood that colleagues will interpret situations differently, the chance that patients might succeed in dividing carers into “good” and “bad” camps, and the knowledge that the patient suffers under a common staff approach. The patients’ experiences partly confirm those of the carers – the dominant picture is that the patient feels persecuted and suffers under a common staff approach. However in some situations, patients can perceived the common approach as supportive and aimed to promote their recovery. Carers’ ethical reasoning about the common staff approach is usually applied on an individual basis; it can change depending upon the patient, the situation, and the proposed approach, as well as upon how the approach might affect other patients, staff members, or the carers themselves. Conclusions: The overall results from the four studies show that the common staff approach may meet carers’ needs, which under the approach take precedence over those of patients, but that the approach is more an exercise in asserting power and maintaining control than it is a therapeutic technique; that it is a difficult choice for the single carer to choose between the interests of the patient and the approval of colleagues; that the patient often suffers when a common staff approach is used; and that carers are seldom aware of the suffering experienced by the patient being managed by such an approach. A common staff approach has no part in a care-strategy; it is not an intentional care-plan; instead it appears to be a way for carers who feel vulnerable and under pressure to maintain order by controlling particular patients.