Syftet med denna intervjustudie var att undersöka hur patienter med missbruks- och beroendeproblem upplever attityder och bemötande från omvårdnadspersonal. Begreppet missbruk/beroende innefattar alla former av missbruk/beroende av både narkotika, alkohol och läkemedel. Uppsatsen är en deskriptiv empirisk intervjustudie med kvalitativ ansats som bygger på 10 intervjuer med drogmissbrukare/drogberoende. Urvalskriterierna har varit 5 män och 5 kvinnor i åldrarna 25 - 60 år som haft minst 5 vårdtillfällen på en sluten missbruksenhet. Intervjuerna har analyserats utifrån metoden kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att de intervjuade haft både negativa och positiva upplevelser av attityder och bemötande av omvårdnadspersonal. Slutsatsen är dock att det negativa, fördomsfulla bemötandet övervägde. De intervjuade upplevde också att det råder en stor brist på kunskap om missbruks- och beroendeproblematik inom sjukvården samt att yngre, nyutbildad omvårdnadspersonal uppvisar fler fördomsfulla attityder och bemöter på ett sämre sätt än äldre, erfaren omvårdnadspersonal gör. / The objective of this study was to gain insight into how patients with addiction or dependency problems feel that nursing staff behave towards them. The concepts of addiction and dependency cover all forms of addiction to and dependency on narcotics, alcohol and pharmaceuticals. The essay is a descriptive empirical study based on 10 interviews with people addicted to or dependent on drugs. The selection criteria has been 5 men and 5 women aged between 25 and 60 who have been treated at least 5 times at substance abuse inpatient units. The interviews have been analyzed based on the method qualitative content analysis and resulted in two main categories: Kind treatment and Not so kind treatment. The results showed that those people interviewed had both positive and negative experience of how nursing staff behaved towards them. The conclusion, however, is that negative, prejudiced behaviour was predominating. Those people interviewed also felt that there was a large lack of knowledge about the problems of substance abuse and dependency within healthcare and that the younger, recently qualified nursing staff behaved more badly towards them and were more prejudiced than the older and more experienced nursing staff.

Barn påverkas av föräldrars psykiska sjukdom i form av oro, rädsla och skuld samt har en förhöjd risk att själva drabbas av psykisk sjukdom. En utmaning för den psykiatriska vården är det ökande antalet av vuxna med psykiatrisk sjukdom som även är föräldrar till minderåriga barn. Sjuksköterskor inom psykiatrin har en viktig roll när det gäller att uppmärksamma dessa barn samt se till att de får adekvat hjälp och stöd. Syftet med studien var att beskriva hur barn till föräldrar med psykisk sjukdom upplever det stöd de får ifrån den psykiatriska vården samt beskriva vårdpersonals upplevelser av stöd till dessa barn. Metoden som användes var kvalitativa forskningsintervjuer som genomfördes med sex barn som har föräldrar med psykisk sjukdom och fjorton vårdpersonal som arbetar inom den psykiatriska vården. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys och resultatet utmynnade i fyra kategorier. 1. Barn till föräldrar med psykisk sjukdom upplever sig bli hjälpta av stödet från den psykiatriska vården även om det bör förbättras. 2. Vårdpersonal upplever att den psykiatriska vården erbjuder olika verksamheter som ger ett gott stöd till barn även om det bör förbättras. 3. Vårdpersonal upplever att barn behöver uppmärksammas, informeras och stödjas i kontakten med sina föräldrar. 4. Vårdpersonal upplever svårigheter i form av osäkerhet kring sin egen kunskap samt föräldrars ovilja att blanda in barn i den psykiatriska vården. En slutsats av studien är att barn till föräldrar med psykisk sjukdom får ett relativt gott stöd även om det behöver förbättras. För att göra detta krävs utbildning av vårdpersonal och att verksamheten har framtagna rutiner och användbara metoder för att kunna stödja barn. / Children get affected by parents mentally illness in form of anxiety, fear and guilt and also have an enhanced risk to suffer from mentally illness themselves. A challenge to the psychiatric care is the increasing number of adults with a mental illness who also are parents to under aged children. Nurses in the psychiatric care have an important role when it comes to notice these children and make sure that they receive adequate help and support. The purpose of the study was to describe how children of mentally ill parents experience the support they receive from the psychiatric care and describe psychiatric healthcare workers experiences of these children’s support. The method that was used in this study was qualitative interviews with six children of mentally ill parents and fourteen psychiatric healthcare workers. The interviews were analysed based on qualitative content analysis and gave four categories as result. 1. Children of mentally ill parents experience help due to the support from the psychiatric care even though it should be improved. 2. Psychiatric healthcare workers experience that the psychiatric care offers a variable of activities that give a good support to children even though it should be improved. 3. Psychiatric healthcare workers experience that children need attention, be informed and supported in their relationship to their parents. 4. Psychiatric healthcare workers experience difficulties like insecurity about their own knowledge and parents’ unwillingness to involve the children in the psychiatric care. A conclusion from this study is that children of mentally ill parents receive a relatively good support even though it needs to be improved. To do that it takes education of the psychiatric healthcare workers and that the psychiatric care is given routines and useful methods to support children.

No description available.

Bakgrund: En del patienter som vårdas inom slutenvårdspsykiatrin ses av sjuksköterskor svårare att vårda. Dessa patienter riskerar få en sämre vård än andra patienter. Genom att belysa sjuksköterskors egna förklaringsmodeller till varför patienterna uppfattas som svåra kan fokus riktas mot en utsatt patientgrupp inom den svenska slutenvårdspsykiatrin. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors egna uppfattningar om varför patienter upplevs som svåra att vårda inom den slutna psykiatriska vården. Metod:Fem intervjuer med sjuksköterskor arbetandes inom slutenvårdspsykiatrin genomfördes. Intervjuerna var semistrukturerade och en intervjumall användes för att beröra studiens frågeområden. De transkriberade intervjuerna analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat:Fem olika kategorier framträdde ur materialet vilka återspeglade de intervjuade sjuksköterskornas förklaringar till varför en patient uppfattas som svår inom den psykiatriska slutenvården: Patientens negativa beteenden, omständigheter kring patienten, personalens känslor, personalens beteenden, dåligt anpassad vårdorganisation samt lätta patienter. Diskussion: Det finns många paralleller mellan patienter som uppfattas som svåra och en icke fungerande vårdrelation mellan sjuksköterska och patient. En modell presenteras som beskriver hur patienter i den slutna psykiatriska vården uppfattas som svåra utifrån ett sjuksköterskeperspektiv.

The purpose of this study was to examine the school counsellors and social service workers experience of how the child psychiatry manage their authority in the collaboration concerning children with mental health problems. The study was conducted using qualitative interviews with school counsellors, social service workers and one former employee of the Swedish child psychiatric care. Our results are divided into two themes: Collaboration and distribution of responsibility and Children who fall between the cracks. Examples of groups of children who according to our study are at risk of falling between the cracks are those who apart from mental issues have substance abuse issues or social issues, those whose parents are in a child custody dispute, children who are acting out and children with self-harm issues. The study also reveals that it's easier for children whose parents are active and knowledgeable to get help from the child psychiatric care and that it's a requirement for both parents and children to be highly motivated.There are established social hierarchs between agencies who partake in collaboration regarding children with mental illness. The child psychiatry have a higher status than the social services and the school and therefore greater power to steer the collaboration in a way that benefits the organisations own interests. The structure of the Swedish child psychiatric care is founded in a way that benefits the sorting of clients through the requirement of diagnoses and the will to sort out the psychic problems from the social.Our conclusions with the study is the way that children with mental illness are categorized and where the child is referred is mainly because of a broad conception that Abbott (1981) could describe where the mental issues are considered as "pure" and the social issues are considered "impure".

Bakgrund: Lag om psykiatrisk tvångsvård innebär att sjukvården har rätt att ta bort självbestämmanderätten från en individ om denne lider av en allvarlig psykisk störning. Restriktioner och tvångsåtgärder som tvångsmedicinering, avskiljning och fastspänning kan förekomma. Syfte: Syftet är att belysa hur patienter upplever tvångsåtgärder inom psykiatrisk vård. Metod: En allmän litteraturstudie baserad på 12 vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Antonovskys Känsla av sammahang har använts som teoretisk referensram. Resultat: Det framkom att patienter generellt upplevde tvångsåtgärderna som negativa. Åtgärderna väckte en rad olika känslor hos patienterna såsom obehag, rädsla och förlorad autonomi, även återuppväckta minnen förknippade med våldtäkt och andra trauman. Det var många patienter som hade svårt att förstå varför dessa åtgärder utfördes, vilket visade sig som brister i kommunikationen mellan patient och sjuksköterska. Patienterna uttryckte önskan om att få utnyttja sin medbestämmanderätt, själva påverka tvångsåtgärderna och eftersökte en närmare relation till vårdpersonalen. Även om tvångsåtgärderna i största utsträckning var en negativ upplevelse så fanns det patienter som förstod att det var för deras eget bästa liksom för andra patienters och personals säkerhet. Slutsats: Patienterna rapporterade att de ville bli informerade, förstådda och bemötta som medmänniskor med respekt och inte behöva känna sig ensamma och övergivna. Tvångsåtgärder och lidande kan lindras genom att personal utvecklar sitt aktiva lyssnande och kunskap genom att ge adekvat information. Klinisk betydelse: Ökad förståelse för patienter som utsatts för tvångsåtgärder kan ge sjuksköterskor möjligheten att stärka patientens känsla av sammanhang vid tvångsåtgärder genom ökad begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Nyckelord: KASAM, tvångsåtgärder, patient upplevelse, psykiatrisk vård & litteraturstudie / Background: The Compulsory Psychiatric Care Act means that healthcare is entitled to remove the autonomy of an individual if he or she suffers from a serious mental disorder. Coercive measures may occur, such as forced medication, isolation and physical restraint. Aim: The aim is to illustrate how patients experience coercive measures in psychiatric care. Method: A literary review based on 12 scientific articles with qualitative approach. Antonovskys Sense of coherence has been used as a theoretical framework. Result: The results show that patients experienced coercive measures as negative. The measures provoked feelings in patients, such as discomfort, fear and loss of autonomy. There were patients who had trouble understanding why these measures were performed, which showed flaws in communication between patient and nurse. The patients expressed the desire to use their right to co-decide, to influence the measures and sought a closer relationship to the caregivers. Although the coercive measures were found to be a highly unpleasant experience, there were patients who understood that it was in their best interests. Conclusion: The patients reported that they wanted to be informed, listened to and treated with respect, and not have to feel alone and abandoned. Coercive measures and the associated suffering could be alleviated by active listening from the staff and the skills to provide adequate information. Clinical Implications: Increased understanding of patients subjected to coercive measures can give nurses the opportunity to strengthen the patients’ sense of coherence when exposed to coercive measures, by increasing their comprehensibility, manageability and meaningfulness.  Keywords: SOC, coercive measures, patient experience, psychiatric care & literature review

Bakgrund: Studier visar att hundar har en positiv effekt på den fysiska hälsan. De kan också öka det sociala samspelet, minska depression, öka självförtroende och självbestämmande samt reducera ångest genom hundassisterad aktivitet eller hundassisterad intervention. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka om hundar inom ramen för omvårdnad på en rättspsykiatrisk avdelning kan påverka patienternas välbefinnande. Metod: För att undersöka patienternas upplevelser användes en kvalitativ studiedesign. För att besvara syfte och frågeställningar gjordes semistukturerade intervjuer som analyserades med en kvalitativ innehållsanalys.   Resultat: Hundar på avdelningen upplevdes både positivt och negativt. De inverkade på välbefinnandet genom att de genererade glädje och välmående men också irritation och ilska. De gav också en känsla av att bli sedd som människa, ökade den fysiska aktiviteten, förbättrade sömnen och påverkade självkänslan och självförtroendet. Vårdmiljön påverkades också genom ett förbättrat klimat på avdelningen. De gav en meningsfullhet i vardagen, en möjlighet till närhet, en känsla av mindre kontrollerande miljö samt att de hade en inverkan på hur patienterna rörde sig på avdelningen. Det identifierades en ståndpunkt för hundar på avdelningen, men också en emot att ha hundar på avdelningen. Slutsats: Resultaten tyder på att det positiva överväger det negativa då majoriteten av resultatet belyser aspekter som ökar välbefinnandet hos patienterna. Hundar inom vården anses därför vara en bra komplementär omvårdnadsform för att som sjuksköterska på en rättspsykiatrisk avdelning. Detta för att kunna utföra god omvårdnad, främja välbefinnande och upprätthålla ett samhällsskydd och samtidigt reducera känslan hos patienten av att vara underordnad och kontrollerad. Det är dock viktigt att beakta olika individers åsikter för att hitta en form som passar. / Background: Studies have shown that dogs have a positive effect on humans physical health. They may also increase social interactions, decrease depression, increase peoples selfconfidence and autonomy and reduce anxiety trough animal-assisted interventions. Aim: The aim of this studie is to investigate if dogs can effect well-being in patients within forensic psychiatric care. Method: To investigate the patients experiences a qalitative reserch method were used. Semi-structured interviews were used to answer to the aim of the studie, and analysed with a content analysis. Result: The patients had both positive and negative experiences regarding the presence of the dogs at the unit. The dogs had an impact on the patients well-being by generating joy as well as anger and irritation. They gave a sense of being perceived as an individual, they increased physical activity, improved quality of sleep and had an inpact on self-esteem and self-confidence. The dogs also had an impact on the health facility environment trough an inprovement of the atmosphere at the unit. The dogs gave sense of mening in the everday life, an opportunity for intimacy, a sense of a less controlling environment and they also had an impact on how the patients moved at the unit. Some where proponents and some opponents to the impementation of dogs at the unit. Conclusion: The results shows that the positive experiences tops the negative because the majority of the results shows aspects of improved well-being. Dogs within healthcare facilities are therefore concidered to be a good complementary form of care for nurses working in forensic psychiatric care. This to perform good nursing care, promote well-being and maintain the civil protection and at the same time reduce feelings of being inferior, subordinated and controlled. It is however important to pay regards to the different idividual opinions and find a resolution that suits best.

This study examines the most vital criteria for being discharged from forensic psychiatric care in 1915-1945. To do so a qualitative oriented comparative text analysis has been made on medical records from the forensic psychiatric departement at Sankt Sigfrids mental hospital in Växjö, Sweden. The result shows that the most vital criteria for the whole period is that a patient proves himself to be diligent, hard-working and that he can return to an environment where he can live and make a living for himself. Furthermore, from 1940 and forward the result shows that the discharge trial has been expanded, which results in that the criteria for being discharged should to a greater extent been showed in the free rather than in the institution. The conclusion of this is that the psychiatry during the later years of the study aimed to create a more socially adapted and producitve citizen out of the patient than it did in the earlier years.

Abstract The aim was to describe the narratives unfolding in cooperative team meetings in acute psychiatric care. The cooperative team meeting is based on cooperative care, in which power and responsibility are shared between the participants. The participants in cooperative team meeting are the patient, her/his significant others and health care professionals. The aim of these meetings is defined based on the patient's need for care. The purpose of the study was to produce new knowledge about cooperative team meetings in psychiatric care. The results can be used to develop psychiatric care and the processes of learning and studying to nurse. The study approach was narrative, and it was focused on narratives in the cooperative team storytelling process. The data consisted of 11 videotaped cooperative team meeting in two acute psychiatric wards. The participants in each case consisted of a voluntary patient, his/her significant others, primary physicians, nurses and other experts. The research was a process. The spoken narratives in cooperative team meetings were approached using the methods of "Categorical-Content" reading and dialogue analysis based on a narrative approach. The unspoken narratives were unfolded using the QRS NVivo computer program and the "Holistic-Content" reading method. In the first phase, the silent narrative "shame" was found. In the second phase, the narratives "active" and "passive participation" based on cooperative care were found. In the third phase, the spoken and unspoken combined narrative "Shared-rhythm cooperation" was found. According to the results, the cooperative team meeting consisted of unspoken narratives. The cooperative team meeting was based on cooperative care if the participants defined and shared the topic of discussion and had eye contact and the authoritarian participant gave space for expression. The cooperative team meetings required open-ended and reasonable questions by the health care professionals. Furthermore, the interpretation was to be based on the patient's or the significant other's narratives and the meanings the events had had for them. The participants were able to introduce their narratives to the storytelling process if they had enough time. Shared understanding was possible if all participants' narratives were in interaction with each other. The cooperative team meeting was expert-initiative, if the storytelling was based on the professionals' narratives. The expert-initiative storytelling consisted of control, monologue, unreadable faces and immobility. The main goal was to elicit information of the patient, and the role of the patient and his/her significant others was to be a passive recipient. / Tiivistelmä Tutkimuksessa kuvataan psykiatrisen yhteistyöneuvottelun keskustelussa rakentuvia kertomuksia. Yhteistyöneuvottelu perustuu yhteistoiminnallisen hoidon lähtökohtiin, jossa valta ja vastuu ovat jaettu siihen osallistuvien kesken. Siten yhteistyöneuvottelu on psykiatrisen potilaan, hänen määrittelemiensä läheisten ja hänen hoitoonsa osallistuvien asiantuntijoiden potilaan tilanteeseen perustuva tapaaminen. Tutkimuksessa on tuotettu uutta tietoa yhteistoiminnallisesta yhteistyöneuvottelusta psykiatrisessa hoidossa. Tulosten perustella voidaan kehittää hoitotyön käytäntöä ja koulutusta. Tutkimuksen lähestymistapa oli narratiivinen ja tutkimuksen kohteena oli yhteistyöneuvottelun kertomistilanteessa rakentuvat kertomukset. Tutkimusaineisto muodostui 11 videoidusta yhteistyöneuvottelusta kahdelta psykiatriselta akuuttiosastolta. Näihin yhteistyöneuvotteluihin osallistuvat olivat vapaaehtoisia potilaita, hänen nimeämiään läheisiä, lääkäreitä, hoitajia ja muita asiantuntijoita. Tutkimus eteni prosessina. Yhteistyöneuvottelun sanallisia kertomuksia rakennettiin narratiivisella "Categorical-Content" - ja dialogianalyysi lukutavoilla. Sanattomia kertomuksia rakennettiin QRS NVivo-tietokoneohjelmalla ja " Holistic-Content"- lukutavalla. Prosessin ensimmäisessä vaiheessa löydettiin yhteistyöneuvottelun kertomaton kertomus "häpeä". Prosessin toisessa vaiheessa rakentui yhteistoiminnallisuutta kuvaavat "aktiivinen-" ja "passiivinen osallistuja"- kertomukset. Kolmannessa vaiheessa rakentui sanallisen ja sanattoman kertomisen yhdistävä "jaettu rytminen yhteistyö"-kertomus. Tulosten mukaan psykiatrinen yhteistyöneuvottelu sisälsi kertomatonta kertomusta. Psykiatrinen yhteistyöneuvottelu oli yhteistoiminnallista, jos siihen osallistujat määrittelivät ja jakoivat yhteisen kertomisen kohteen, osallistujilla oli katsekontakti ja auktoriteetti antoi tasapuolisesti tilaa kaikille osallistujille. Yhteistoiminnallisuus edellytti asiantuntijoilta avoimia ja perusteltuja kysymyksiä. Lisäksi se edellytti, että asiantuntija vahvisti kertomisen seurauksena syntyvän tulkinnan potilaalta. Yhteistoiminnallinen hoito edellytti myös aikaa, jotta kaikki voivat tuoda näkökulmansa yhteisen kertomuksen rakentamiseen. Jaettu ymmärrys potilaan tilanteesta mahdollistui, jos kaikkien osallistujien kertomukset olivat vuorovaikutuksessa keskenään. Psykiatrinen yhteistyöneuvottelu oli asiantuntijalähtöistä, jos yhteistyöneuvottelun sisältöä rakennettiin asiantuntijoiden kertomuksista ja asiantuntijat pitäytyivät omissa kertomuksissaan. Asiantuntijalähtöinen kertominen sisälsi kontrollointia, monologia, ilmeettömyyttä ja eleettömyyttä. Asiantuntijalähtöisen kertomuksen pääpaino oli tietojen keruussa, tällöin potilaan ja hänen läheisensä tehtävänä oli tiedon antaminen.

Bakgrund: Bakgrunden visar att det behövs ett större fokus på att stödja patienten att finna en mening i tillvaron och att acceptera livet så som det är och utifrån den insikten gå vidare mot nya mål. Forskning visar på att psykisk ohälsa är ett folkhälsoproblem som leder till en ökad risk att dö i förtid. Det framkommer att strävan efter att få uppleva mening i tillvaron, gemenskap och självständighet är viktigt och avgörande för upplevelsen av hälsa. Det framkommer att alla människor kan utvecklas och har en potential som vi kan ta till vara på. Inflytanden och delaktighet är avgörande för en god vård och patienter vill känna att de kan påverka och forma sitt eget liv. Syfte: Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor inom psykiatrisk vård stödjer patienter med en psykisk sjukdom att påbörja en förändrande process med sikte mot ett bättre psykiskt mående. Metod: En kvalitativ metod, med intervjuer av fem sjuksköterskor inom psykiatrisk vård. Intervjuerna spelades in och transkriberades. En kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes för analysen. Resultat: Hur sjuksköterskorna arbetar för att stödja patienterna presenteras i tre huvudkategorier: Åtgärder som bygger relationer, Att stärka och rusta patienten, Sjuksköterskan som leder, organiserar och tar beslut. Diskussion: Det är sjuksköterskan som är verktyget inte själva modellen i sig. Att mötas som människor och att bygga relationer som är nyckeln till att kunna hjälpa en annan människa att påbörja en förändringsprocess och hitta nya mål i livet. / Background: Research shows that there is a need for greater focus on supporting the patient to find an meaning in life and to accept life as it is and from that insight move on to new goals. Research also shows that mental ill health is a public health problem that leads to an increased risk of dying prematurely. It appears that the search for meaning in life, belonging and independence is important and crucial to the health experience. It appears that all people can develop and have a potential that can be made the most of. Influence and participation are crucial for good care and patients want to feel that they can influence and shape their own lives. Aim: The purpose was to describe how nurses in psychiatric care support patients with mental illness to begin a changing process with a view to a better mental well-being. Method: A qualitative method, with interviews of five nurses in psychiatric care. The interviews were recorded and transcribed. A qualitative content analysis with inductive approach was used for the analysis. Results: How nurses work to support patients is presented in three main categories: Relationship-building actions, Strengthening and fortifying the patient, The nurse as a leader, organizing and making decisions. Discussion: It is the nurse that is the tool, not the model itself. To meet as human beings as well as to build relationships that are the key to helping another person begin a change process and find new goals in life.