This study analyses the fact that young adults under the age of 21 were sent to mental institutions in the early 20th century. To further examine this statement, three main questions provide insights about life inside of the mental hospital in Växjö, Sweden. What factors did overall result in psychiatric care for young adults in the early 20thcentury? By using microhistory as a historical method, what aspects can indicate patient's subordinate role at the hospital? How can the psychiatric institutions be viewed from a disciplinary standpoint while focusing on the power they possess over underage individuals? The chosen institution is called Sankt Sigfrid's hospital (alsoWexio hospital) and provides valuable records and journals between the years of 1907and 1921, on which the study is based on. The results show that a total of 38 patients were admitted to the hospital under this period. Generally, there were 5 different illnesses that resulted in psychiatric care and dementia primaria was the most common one. The ages ranged between 11 and 20, with 20 as the most common age when arriving at the hospital. According to the results, most patients came from a background of farming and landowning. Poor relief was the most common factor for young adults being admitted to the hospital, whereas the second most common factor was the father overseeing the decision. Furthermore, 4 patients were part of a microhistorical study which primarily concluded that they were being subjected to constraint by the hospital. Since the material is examined from a disciplinary standpoint where the hospital is viewed in a position of power, the result is an example of psychiatric expansion through the country. This maintains the belief that psychiatric care developed through different phases of the 19th and 20th century and thus were in constant reform, whereas this study is merely an example of this process of developing.

ABSTRACT Background: Previous research shows that peer support has an impact on and significance for patients, staff, health care and the care environment. However, it appears that there is limited research from patients' perspectives and that there is a need for further research on peer support and its significance for patients in psychiatric care. Aim: To describe patients' experience of peer support and its significance for recovery in psychiatric care. Method: Qualitative design with an inductive approach where data collection was done through semi-structured interviews with six patients with mental illness and/or substance abuse in psychiatric outpatient and inpatient care. Interviews were analyzed through qualitative content analysis. Results: Through three categories and ten subcategories the importance of receiving support from a peer supporter is emphasized and focuses on what the sharing of one's own experience can contribute to patients' own recovery. Conclusions: The support of a peer supporter with personal experience of mental illness and/or substance abuse felt by patients as a positive experience. The support contributed to a recognition that created a bond and enabled patients to open up and led to a capability to think in other ways. It was described as a safe relationship that was characterized by genuine listening and a special understanding. The patient felt like an ordinary person and not as a sick patient. Seeing that someone else had recovered contributed to the hope for their own future and recovery. / SAMMANFATTNING Bakgrund: Tidigare forskning visar att peer support har inverkan på och betydelse för patienter, personal, verksamhet samt vårdmiljö. Dock framkommer att det finns begränsad forskning utifrån patienters perspektiv och att det finns ett behov av ytterligare forskning om peer support och dess betydelse för patienter inom psykiatrisk vård. Syfte: Att beskriva patienters erfarenheter av peer support och dess betydelse för återhämtning inom psykiatrisk vård. Metod: Kvalitativ design med induktiv ansats där datainsamling gjorts genom semistrukturerade intervjuer med sex patienter med psykisk ohälsa och/eller missbruk inom psykiatrisk öppen- samt slutenvård. Analys genomfördes utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Genom tre kategorier och tio subkategorier lyfts betydelsen av att få stöd av en peer supporter och tar fasta på vad delandet av egen erfarenhet kan bidra med för patienters egen återhämtning. Slutsatser: Stödet av en peer supporter med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och/eller missbruk erfors positivt hos patienter. Stödet bidrog till en igenkänning som skapade ett band som möjliggjorde för patienter att lättare kunna öppna upp och dela med sig och till en förmåga att kunna tänka på andra sätt och komma vidare. Det beskrevs som en trygg och lättsam relation som präglades av genuint lyssnande och speciell förståelse. Patienten erfors bli behandlad som en vanlig människa och inte som en sjuk patient. Att få se att någon annan återhämtat sig bidrog till hopp för egen framtid och återhämtning.

Bakgrund: Sjuksköterskan möter dagligen patienter som lider av depression. Det är ett allvarligt tillstånd och innebär ett svårt lidande för de som drabbas. Patienter med depression som går obehandlade under en längre tid riskerar en försämrad funktionsförmåga, långvarig och ihållande sjukdom samt återinsjuknande. Att hjälpa dessa patienter kan vara en stor utmaning för sjuksköterskan då goda kunskaper, egenskaper och erfarenheter krävs för att kunna ge en personcentrerad omvårdnad för individen. Syfte: Beskriva sjuksköterskors erfarenheter av omvårdnad till patienter med depression. Metod: En litteraturstudie som baseras på 18 vetenskapliga artiklar. Sökningar i Cinahl, PubMedoch PsycInfo har utförts, artiklarna har kvalitetsgranskats, analyserats och sammanställts. Resultat: Fyra kategorier framkom vilka beskriver den psykiatriska omvårdnaden. Dessa är: Sjuksköterskans personliga och professionella kvalitéer, Mellanmänskliga relationer, Sjuksköterskans bedömning av patientens tillstånd och Hälsofrämjande interventioner. Diskussion: För en god vård krävs att sjuksköterskan hade en vilja och en ambition att lindra lidande, främja återhämtning och återställa hälsa för dessa människor. Patienten ska alltid vara i fokus och deras upplevelse av sjukdom och omvårdnad bekräftade om tillfredställande omvårdnadsåtgärder hade utförts av vården och gett de resultat som eftersträvats. Slutsats: Sjuksköterskan har med sin expertis inom den psykiatriska omvårdnaden en betydelsefull roll som behöver värdesättas och prioriteras i framtidens sjukvård. / Background: The nurse meets patients suffering from depression daily. It is a serious condition and causes severe suffering for those affected. Patients with depression who go untreated for an extended period of time risk impairment, long-term and persistent illnessand re-illness. Assisting these patients can be a major challenge for the nurse as good knowledge, characteristics and experiences are required to provide a person-centered care for the individual. Aim: Describe nurses' experiences of nursing for patients with depression. Method: A literature study based on 18 scientific articles. Searches in Cinahl, PubMed and PsycInfo have been carried out, the articles have been quality checked, analyzed and compiled. Result: Four categories emerged that describe psychiatric nursing. These are: "Nurse's personal and professional qualities", "Interpersonal relationships", "Nurse's assessment of the patient's condition" and "Health promotion interventions". Discussion: For good care, the nurse must have a will and ambition to relieve suffering, promote recovery and restore health for these people. The patient should always be in focus and their experience of illness and the caregiver confirms whether satisfactory nursing measures have been performed by the healthcare system and given the results that are sought. Conclusion: The nurse, with her expertise in psychiatric nursing, has an important role that needs to be valued and prioritized in future healthcare. / <p>Godkännandedatum: 2020-01-16</p>

Syfte: Syftet med studien har vart att granska litteratur om samverkan kring personer med samsjuklighet samt beskriva vilka hinder och framgångsfaktorer som presenteras. Metod: Föreliggande studie har genomförts med hjälp av en scopingmetodik som resulterade i 15 studier som har granskats. Resultat: I de analyserade studierna framkom flera hinder som försvårade samverkan, dessa var organisatoriska aspekter, ekonomiska aspekter och skillnader i kunskaper mellan huvudmännen. Analysen visar att genom en mer integrerad vård och behandling möjliggörs flera vägar för kommunikation, förståelse och för att dela information som alla är faktorer som underlättar för samverkan. Slutsats: Artiklarna har visat sig vara enhetliga i frågan kring samverkan mellan de berörda professionerna och dess hinder samt framgångsfaktorer för samverkan. Uppsatsförfattarna har identifierat en kunskapslucka där ytterligare forskning kring det berörda ämnet behövs samt där fokus på framtida forskning rekommenderas syfta till hur implementeringen av en god samverkan kan ske. / Aim: The aim of the study was to review literature on collaboration around people with comorbidity and to describe the obstacles and success factors that are presented.Method: The study was conducted with a scoping methodology where 15 studies were reviewed.Results: In the analysed studies, several obstacles emerged that complicate collaboration, these were organisational, financial and differences in knowledge between the professionals. The analysis shows that through more integrated care and treatment, several ways are made possible for communication, understanding and for sharing information that facilitates collaboration.Conclusion: The articles have proven to be uniform in the issue of collaboration between the professions concerned, its obstacles as well as success factors for collaboration. The essay authors have identified a knowledge gap where further research on the relevant subject is needed and where a focus on future research is recommended for the implementation of good collaboration to take place.

Bakgrund: Begreppet personcentrerad har internationellt blivit vedertaget inom omvårdnadsvetenskap och används för att beskriva en vårdform där vården utgår från ett partnerskap med patienten. Engagemang, trygghet, tillit, att vara delaktig i planeringen av vården och en vårdande relation upplevs vara viktiga komponenter som främjar delaktigheten. För att öka förståelsen om delaktighetens och personcentreringens syfte inom den rättspsykiatriska vårdkontexten krävs studier som beskriver de mångfacetterade begreppen ur vårdarens och patientens perspektiv. Syfte: Att förstå upplevelser av delaktighet och personcentrerad vård hos patienter och personal på en rättspsykiatrisk avdelning och diskutera hur delaktighet kan möjliggöras. Design: Studien är en kulturanalys och ansatsen är hermeneutisk. Metod: Enskilda halvstrukturerade intervjuer med fyra vårdare och fyra patienter på en rättspsykiatrisk avdelning i Mellansverige genomfördes. Intervjuerna har bearbetats utifrån en kulturanalytisk hermeneutisk arbetsmodell i sju faser. Interna dokument från sjukhuset analyserades avseende delaktighet. Resultat: Oklarheter gällande vårdprocessen och rättspsykiatrins strukturer som är inte fullkomligt tydliga inverkar på upplevelsen av delaktighet. Konklusion: Personal och patienter har olika uppfattningar om strukturernas funktion. Personalen anser att patienternas delaktighet är en förutsättning för vårdprocessen. Patienter uttrycker osäkerhet kring vad som förväntas av dem. Identitet och tolkning av den egna rollen kan påverka delaktigheten hos patienter inom rättspsykiatri. / Background: The concept of person-centered care is internationally accepted in nursing science and describes a form of care with an active patient included in all aspects of care. Commitment, trust, and involvement in the planning of care and a caring relationship are perceived to promote participation. To increase understanding person-centering in the forensic psychiatric care context, studies on the multifaceted concepts from carers’ and patients’ perspectives are required. Aim: To understand experiences of participation and person-centered care among patients and staff in a forensic psychiatric ward and discuss how participation can be promoted. Method: Individual semi-structured interviews with four carers and four patients in a forensic psychiatric hospital in Central Sweden were conducted. A seven-phase cultural analysis model was used. Internal documents were analyzed for statements about participation. Design: The study is a cultural analysis with a hermeneutic approach. Result: Unclear care process and structures of forensic care affect the experience of participation. Conclusion: The perceptions of the function of the structures differ. Staff believe that patient participation is a prerequisite for the care process. Patients express uncertainty about what is expected of them. Identity and interpretation of one's own role can influence the participation of patients in forensic psychiatry.

Bakgrund: Suicid är en självdestruktiv handling som leder till döden och är oftast en konsekvens av ett ohanterbart lidande. Bedömning av suicidrisk utgör en betydande del av den psykiatriska omvårdnaden som både ställer krav och är en stor stressfaktor för sjuksköterskan. Syfte: Syftet med studien var att identifiera och syntetisera sjuksköterskors erfarenheter av att bedöma suicidrisk inom psykiatrisk vård. Metod: En kvalitativ studie med en metaetnografisk design av Noblit och Hare (1988). Resultat: I studien framkom huvudmetaforen Livräddande arbete utan flytväst på stormiga hav som symboliserar sjuksköterskans roll och förutsättningar i arbetet med att bedöma suicidrisk. Sjuksköterskor ansåg att bedömning av suicidrisk gav dem en känsla av ansvar för personens liv. Syntetiseringen genererade temat Balansera mellan ytterligheter med tre subteman Autonomi kontra Begränsningar, Transparens kontra Distans och Magkänsla kontra Bedömningsinstrument samt temat Härbärgera känslor med tre subteman Bära ansvaret, Ha ryggen fri och Söka stöd och bekräftelse. Slutsats: Sjuksköterskor inom psykiatrisk vård behöver stöd i arbetet med suicidnära personer och bedömningar av suicidrisk. Tid och möjlighet till reflektion är viktigt för sjuksköterskans hantering av de känslor som arbetet med suicidnära personer medför. Förslag till klinisk tillämpning är att införa tydliga rutiner gällande stöd i omvårdnadsarbetet samt regelbunden avsatt tid för reflektion. / Background: Suicide is a self-destructive act that leads to death and is usually a consequence of a suffering the person has not been able to handle. Suicide risk assessment constitutes a significant part of psychiatric care, which both place demands and is a major stress factor for the psychiatric nurse. Aim: The purpose of the study was to identify and synthesize psychiatric nurses' experiences of assessing suicide risk. Method: A qualitive study with a Meta ethnographic design by Noblit and Hare (1988). Results: The study revealed the main metaphor Life-saving work without a life jacket on stormy seas that symbolizes the nurse’s role and conditions in the work of assessing suicide risk. Nurses felt that assessing suicide risk gave them a sense of responsibility for the person’s life. The synthesis generated the theme Balancing between extremes with the three subthemes Autonomy versus Limitations, Transparency versus Distance and Gut feeling versus Assessment instruments and the theme Harboring emotions with the three subthemes Bear the responsibility, Cover your back and Seek support and affirmation. Conclusion: Nurses in psychiatric care need support. There´s a need for clinical supervision and scheduled time for self-reflection so the nurse can be able to handle the feelings working with assessing suicide risk may trigger. Suggestions for clinical application include introducing clear routines regarding support at work and regular time set aside for reflection.

Bakgrund: Lagen om psykiatrisk tvångsvård är en kompletterande föreskrift till hälso- och sjukvårdslagen samt patientlagen, och utgör ett undantag från autonomiprincipen. Riktlinjer och forskning beskriver att vården ska bygga på tillit och relationer där patienten ska vara delaktig så mycket som möjligt för att främja återhämtning. Sjuksköterskor beskriver ett etiskt konfliktproblem i det dubbla uppdraget att ge säker vård som ser till patientens rättigheter och autonomi, samtidigt som tvång innebär att utöva kontroll och motverkar terapeutiska relationer byggda på tillit. Syfte: Att belysa patienters upplevelser av psykiatrisk tvångsvård. Metod: Litteraturöversikt baserat på tio kvalitativa studier från databaserna PubMed och Cinahl Complete. Resultat: I resultatet framkom tre teman: 1) Att förstå – vikten av information. 2) Att bli sedd och hörd – som människa, inte sjukdom. 3) Delaktighet – för att bevara autonomi. Att inte få information, inte bli sedd och hörd samt inte vara delaktig medförde en känsla av maktlöshet bland patienterna. Sammanfattning: Resultatet i denna litteraturöversikt visade att de flesta av patienterna hade övervägande negativa upplevelser av tvångsvård även om den många gånger sågs som nödvändig. Det framkom att patienterna inte fått tillräcklig information för att få en förståelse för sin situation och de saknade möjlighet att få bli delaktiga i sin vård. Patienterna uttryckte också att de inte blev sedda och hörda av personalen. Information och bra relationer med personalen skapade en känsla av delaktighet hos patienterna och tvångsvården upplevdes då som bidragande till återhämtning. / Background: The Act on Involuntary Psychiatric Care is a supplementary regulation to the Health and Medical Care Act and the Patient Act, and constitutes an exception to the principle of autonomy. Guidelines and research describe that care should be based on trust and relationships where the patient should be involved as much as possible to promote recovery. Nurses describe an ethical conflict problem in the dual mission of providing safe care that promotes the patient’s rights and autonomy, while coercion means exercising control and counteracts therapeutic relationships built on trust. Aim: To luminate patients experiences of psychiatric involuntary treatment. Method: Literature review based on ten qualitative studies from the databases PubMed and Cinahl Complete. Results: Three themes emerged in the results: 1) Understanding – the importance of information. 2) To be seen and heard – as a human being, not illness. 3) Participation – to preserve autonomy. Not receiving information, not being seen and heard and not being involved led to a feeling of powerlessness among the patients. Summary: The results of this literature review showed that most of the patients had predominantly negative experiences of involuntary treatment, even though it was often seen as necessary. It emerged that the patients did not receive sufficient information to gain an understanding of their situation and they lacked opportunities to participate in their care. The patients also expressed that they were not seen and heard by the staff. Information and good relationships with the staff created a feeling of participation among the patients, and involuntary treatment was then experienced as contributing to recovery.

Syfte: Syftet var att beskriva vilka erfarenheter av självskadebeteende autistiska personer och personer med EIPS har, samt utröna om det finns skillnader mellan dessa grupper. Metod: En litteraturöversikt enligt Polit &amp; Beck. Vetenskapliga artiklar publicerade från 2010 och framåt söktes i databaserna: Cinahl, PubMed och Psycinfo. 12 artiklar inkluderades i arbetets resultat och analyserades enligt Braun och Clark´s kvalitativa tematiska analysmetod. Resultat: I resultatet ingår följande huvudteman: Svårhanterade känslor, strategier mot NSSI eller NSSI som strategi, överbelastade eller domnade sinnen och vården och vårdrelationen. Både likheter och olikheter i erfarenheter hos de båda grupperna synliggörs under dessa teman. Slutsats: Bland autistiska personer var depression den enskilt största riskfaktorn för självskadebeteende medan tomhetskänslor dominerade hos personer med EIPS. Två gemensamma riskfaktorer för självskadebeteende var ångest och alexitymi. Personer med EIPS har ett sjukdomslidande i väntan på bot medans autistiska personer i större utsträckning har ett livslidande som inte kan botas men lindras med anpassningar och stöd. Båda diagnosgrupperna kan drabbas av vårdlidande när omvårdnaden brister. Utbildningsinsatser behövs för att upprätthålla och förnya kunskaperna om självskadebeteende och därmed förbättra omvårdnaden. Fortsatt forskning: Framtida forskning bör fokusera på autism och självskadebeteende / Aim: To describe experiences of self-harm among autistic people and people with EIPS, and to find out if there are differences between these groups. Method: A literature review according to Polit &amp; Beck. Scientific articles published from 2010 onwards were searched in the databases: Cinahl, PubMed and Psycinfo. 12 articles were included in the result part, and analyzed with Braun &amp; Clark's qualitative thematic analysis method. Results: The result included four main themes: Difficulties to manage emotions, strategies against NSSI or NSSI as a strategy, overloaded or numb senses and care and caring relationship. Similarities and differences between the two groups became visible. Conclusion: Two risk factors for self-harming behavior were anxiety and alexithymia. People with EIPS have a suffering related to illness with hope for a cure. Autistic people have a greater extent of suffering related to life, that cannot be cured but alleviated with adaptations and support. Both diagnostic groups can suffer related to care when nursing is deficient. Systematic education is needed to maintain and renew knowledge about self-harming behavior to improve nursing care. Further research: Further research should focus on autism and self-harming behavior.

Negativa attityder gentemot personer med psykisk sjukdom förekommer bland sjukvårdspersonal. Sjuksköterskeutbildningens psykiatriska delkurs är uppbyggd på olika sätt på olika högskolor i landet. Syftet var att studera sjuksköterskors och sjuksköterskestudenters attityder gentemot patienter med en psykisk sjukdom utifrån två frågeställningar: Vilken betydelse har olika bakomliggande faktorer för sjuksköterskors attityder? Går det att påverka dessa attityder och i så fall på vilka sätt? Metoden var en litteraturstudie, där kvalitativa och kvantitativa artiklar studerades och jämfördes. De teoretiska referensramar, som användes, var Parses omvårdnadsteori och den socialpsykologiska Tripartite Model of Attitude Change. Resultatet visade att rädsla, okunskap och brist på erfarenhet var de främsta faktorerna, som låg bakom de negativa attityderna. Framgångsrika strategier för att förbättra attityderna är enligt resultatet praktisk erfarenhet och utbildning, ökad kontakt med personer med psykisk sjukdom, viss teoretisk utbildning samt ett organisatoriskt stöd på arbetsplatsen. Det organisatoriska stödet kan ges i form av handledning och professionellt stöd i det vardagliga arbetet. Vår rekommendation är att sjuksköterskeutbildningarna borde ha en gemensam linje, där praktik med handledning och reflekterande seminarier överväger. / Negative attitudes towards people with mental illness are found among medical personnel. The nursing psychiatric training module is structured in different ways at different universities in the country. The aim of this study was to investigate nurses´ and nursing students´ attitudes towards patients with a mental illness with two questions: What is the importance of different underlying factors of nurses' attitudes? Is it possible to influence these attitudes and if so in what ways? The method was a literature study, where qualitative and quantitative articles were studied and compared. The theoretical frame of reference, which was used, was Parse´s nursing theory and the social psychological theory The Tripartite Model of Attitude Change. The results showed that fear, ignorance and inexperience were the main factors behind the negative attitudes. Successful strategies for improving attitudes, according to the results, are practical experience and training, increased contact with persons with mental illness, theoretical training and organizational support in the workplace. The organizational support may take the form of mentoring and professional support in their everyday work. Our recommendation is that all universities with nursing education should have a common line, where practice with supervision and reflective seminars are predominant.

Background: With a shift in psychiatric care where inpatient places have been reduced and the psychiatric care will increasingly take place in outpatient settings, patients are expected to take greater responsibility for their well-being. The difficulty for patients with serious and complex disease may be that they potentially be at risk of being refused admission when they seek help at an early stage. Therefore they might feel compelled to signal deterioration in one's health dramatic and in a destructive way, which can lead to compulsory psychiatric care with sometimes long periods of care. Aim: To explore patients experiences of the method brief admission in psychiatric care. Method: A literature study with 16 articles that were investigated using a qualitative approach and reviewed with thematic analysis. Result: The results are presented in three themes with two associated subthemes. The main finding was that the participants perceived brief admission as safe. The predictability and the increased control before and during hospitalization contributed to the participants becoming more responsible for their mental well-being, they were able to focus on their coping strategies and their recovery and experienced increased health. With increased responsibility, the care relationship changed to the nurse and became more equal. Conclusion: Brief admission increases participation, promotes self-care and changes the care relationship with the nurse. With Orem’s self-care theory, the nurse can promote cooperation with patients and contribute to increased quality of life.