Denna uppsats syftar till att undersöka elevers uppfattningar om bra lärare samt om det finns skillnader i dessa uppfattningar mellan elever i årskurs 1-6, elever på studieförberedande gymnasieprogram och elever på yrkesförberedande gymnasieprogram.   För att undersöka detta har 105 gymnasieelever fyllt i en enkät med endast en, öppen fråga: Hur skulle du beskriva en bra lärare? För att fånga upp yngre elevers uppfattningar har ett material publicerat av Kamratposten använts. Detta material publicerades i samband med att Kamratposten utlyste en tävling där Sveriges bästa lärare skulle utses. Dessa olika typer av material har analyserats med utgångspunkt i tre olika typer av kompetens; didaktisk kompetens, ledarskapskompetens samt relationell kompetens. Att analysera materialet med hjälp av dessa begrepp har medfört att skillnader mellan de olika elevgrupperna har kunnat påvisas gällande vilken eller vilka av dessa kompetenser som ges mest utrymme i beskrivningarna.     Resultatet av denna undersökning visar att elever i årskurs 1-6 i hög utsträckning efterfrågar relationella aspekter hos en lärare så som att denna är snäll, stöttande och har en förmåga att vara personlig med eleven. Bland studieförberedande gymnasieelever framkom istället att dessa i högre grad efterfrågade de didaktiska aspekterna av en bra lärare. Vanligt förekommande var här att beskriva vikten av att läraren är kunnig, engagerad och undervisar på ett roligt sätt. Bland yrkesförberedande gymnasieelever fanns inte ett lika tydligt fokus på en enskild kompetens. Istället gavs både didaktiska och relationella aspekter stort utrymme, dock med en större dragning åt de relationella aspekterna.

Bakgrunden till studien är våra tankar kring barn och elevers olika förutsättningar att medverka i ett demokratiskt sammanhang. Påverkansfaktorer som framhålls är aktuell samhällssyn och människosyn, förändringen från kollektiva till individuella utbildningssammanhang i förskola och skola samt de konsekvenser pedagogers roll får i förhållande till barn och elevers likvärdiga möjligheter till inflytande. För att arbeta utifrån barns olikheter och jämlika värde uppfattar vi att specialpedagogiska tankar väcks. Ett kvalitativt angreppssätt genom en fenomenografisk studie ligger till grund för både metod, analys och resultat. Vårt resultat visar hinder för barn och elevers möjligheter till likvärdigt inflytande som är kopplade till pedagogers teoretiska grundsyn samt inkonsekvens när det gäller arbetssätt byggda på demokratiska värderingar. Vi finner flera exempel på hur formuleringsarenan och realiseringsarenan skiljer sig åt vad gäller såväl muntligt formulerade beslut som utifrån de nationella styrdokumentens strävansmål.

Med denna studie ville jag undersöka och belysa hur förskollärares relationella kompetens kommer till uttryck i olika omsorgssituationer. Baserat på en kvalitativ metod har fyra förskollärare fått läsa tre olika fallbeskrivningar på vardagsnära situationer på förskolan. Utifrån dem har de fått besvara ett antal frågor kring hur de tror att de skulle agerat. Utöver det har frågor kring lärande och ledarskap ställts. Studien visar på att de intervjuade har en god uppfattning om vad relationell kompetens är. De visar i sina svar att de använder sig av både Noddings och Aspelins teorier kring relationell kompetens. De använder sig såväl av etisk och naturlig omsorg som modellering, dialog och bekräftelse

I denna studie undersöktes vilken betydelse relationell kompetens ges i styrdokumenten för lärarutbildningar i Sverige. För att besvara studiens forskningsfrågor undersöktes hur relationell kompetens framskrivs i utbildningplaner och kursplaner i de grundlärarprogram med inriktningen f-3 som, via Antagning.se, var sökbara med start höstterminen 2020.    Totalt undersöktes nitton grundlärarprograms utbildningsplaner och kursplaner, genom kvalitativ och kvantitativ analys, utifrån Aspelins definition av relationell kompetens som bestående av delkompetenserna kommunikativ kompetens, differentieringskompetens och socioemotionell kompetens. Dessutom gjordes en jämförelse av andelen av delkompetenserna i kursplanerna, vilka kategoriserats efter kurskärna. Studien motiveras av Aspelin och Jonssons (2019) studie som visar på behov av att utveckla lärares kunskap och förståelse kring relationell kompetens. Dessutom pekar resultaten i Nordenbo, Søgaard, Tiftikçi, Wendt och Østergaards (2008) studie mot att relationell kompetens, jämte didaktisk kompetens och ledarskapskompetens, är av central betydelse för lärares framgång. I syfte att besvara denna studies forskningsfrågor, tar studiens teoretiska ansats avstamp ur Bengtssons (1997) och Brantes (2016) beskrivning av didaktik, närmare bestämt allmändidaktikens vad-fråga. Dessutom används Aspelin och Perssons (2015b) definitioner av relationell pedagogik för att kartlägga området. Utifrån Aspelins (2018) definitioner av delkompetenserna av relationell kompetens, skapades sedan ett analysverktyg som användes för att analysera framskrivningen av delkompetenserna av relationell kompetens i grundlärarprogrammens utbildningsplaner och kursplaner. I analysen av både utbildningsplanerna och kursplanerna framkom ett mönster som verkar tyda på att socioemtionell kompetens är den delkompetens som  framskrivs mest och differentieringskompetens är den som framskrivs minst. Resultaten i analysen visar också på skillnader av relationell kompetens i de olika utbildningsplanerna och i de olika kursplanerna. Dessutom framkom skillnader i jämförelsen av relationell kompetens i de olika kurskärnorna. Slutsatsen utifrån studiens resultat är att blivande lärares utbildning i relationell kompetens kan variera stort beroende på var de valt att gå sin utbildning. Ur ett större perspektiv inverkar det på möjligheterna att, ur ett likvärdighetsperspektiv, kunna erbjuda en skola för alla. Avslutningsvis konkluderas att mer forskning av lärares utbildning i relationell kompetens behövs, liksom det finns behov av mer forskning av lärarutbildares relationella kompetens.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur några gymnasielever beskriver en god social lärmiljö och hur de upplever att den sociala lärmiljön påverkar inlärningen. De två forskningsfrågor som legat till grund för studien är: Vilka faktorer beskriver gymnasieelever bidrar till en god social lärmiljö? Hur upplever gymnasieelever att den sociala lärmiljön påverkar deras lärande?  I syfte att besvara frågeställningarna har en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer tillämpats. Med ett bekvämlighetsurval och ett målstyrt urval har totalt nio elever från en och samma klass i årskurs 2 på gymnasiet intervjuats. Studiens resultat visar att ett tryggt klassrumsklimat och goda interpersonella relationer mellan såväl lärare och elev som mellan elever är tre av de viktigaste bidragande faktorerna till upplevelsen av en god social lärmiljö. Vidare pekar resultatet på att ett tryggt klassrum gör att man som elev vågar göra misstag, medan avsaknaden av denna trygghet kan göra att man blir tillbakadragen och oengagerad. En god relation med läraren kan påverka inlärningen genom att man får ett större intresse för ämnet samtidigt som läraren kan anpassa undervisningen utefter elevens behov. Goda relationer med klasskamrater kan göra så att man mår bättre och därmed kan lära sig mer, samtidigt som man aktiveras som läranderesurser för varandra. Några andra faktorer som verkade skapa förutsättning för trygghet och goda interpersonella relationer var skolans fysiska- och organisatoriska utformning, elevers tillgång till digitala- och sociala medier samt individens inställning och attityd.

No description available.

Syftet med denna studie är att få en inblick i hur kommunikation fungerar i praktiken utifrån respondenternas perspektiv och erfarenheter. Ambitionen med studien är att den ska bidra med en fördjupad kunskap om hur pedagoger går tillväga för att få kommunikation med nyanlända att fungera. När det verbala språket inte räcker till, vilket tillvägagångssätt använder pedagogerna för att barn och vårdnadshavare skall få en uppfattning av hur förskoleverksamheten fungerar? Studien har en kvalitativ forskningsmetod och utfördes genom enkätintervju. Studien riktar sig mot respondenter som är legitimerade förskollärare, med erfarenheter av att arbeta med mångkulturalitet. Centralt för studien är Aspelins perspektiv på den relationella pedagogiken, vilket är en av studiens två teoriförankringar. Det andra perspektivet är det interkulturella perspektivet. Resultatet visar att pedagoger kommunicerar genom både verbala och icke-verbala kommunikationsverktyg. Respondenterna lyfter att tolk som kommunikationsverktyg minskar missförstånd. De anser att översättningsappar inte är tillförlitliga, eftersom de inte vet om det översätts rätt, vilket kan resultera i missförstånd. Slutsatsen är att det gäller att vara kreativ i sitt sätt att kommunicera med nyanlända. Således gäller det att pedagoger tänker utanför det uppenbara i sitt sätt att kommunicera.

Syftet med detta arbete är att bidra med kunskap om specialpedagogers arbete med bedömning som en del av undervisningspraktiken. I arbetet genomförs intervjuer med fyra specialpedagoger som arbetar i olika verksamheter. Deras beskrivningar syftar till att ge vidare insikt och vägledning om hur specialpedagogers arbete kring bedömning kan påverka elevers möjligheter till allsidiga bedömningar utifrån ett relationellt perspektiv.   Resultaten i den tidigare forskningen visar att det skett en ökning av antalet bedömningar såväl i svensk skola som internationellt. Det faktum att bakomliggande orsaker till ökningen inte problematiseras eller ifrågasätts kan beskrivas som en ökad bedömningskultur. Detta sker samtidigt som det saknas forskning kring konsekvenser av bedömning och vad som styr bedömning. Bedömningar såsom formativ och summativ bedömning har olika syften och påverkar således eleverna olika. Perspektiv på elever i skolproblematik och vilken roll specialpedagogen tar är viktigt i bedömningssammanhang.   De teoretiska perspektiv jag utgår ifrån är systemteori med utgångspunkt i Bronfenbrenners ekologiska systemteori där aktivitet i och mellan mikro-, meso-, exo- och makro-nivåerna är centrala. Dessutom är relationellt- och kategoriskt perspektiv valda utgångspunkter. Metoden är semistrukturerade intervjuer med fyra specialpedagoger. Resultaten visar att specialpedagoger har en stor roll i arbetet kring bedömning, inte minst genom övergripande och aktivt arbete med extra anpassningar samt implementerandet av och upprätthållandet av ett relationellt förhållningssätt i verksamheterna. Genom extra anpassningar och relationellt förhållningssätt ges eleverna möjlighet till stöttning så att deras kunskaper kan bli synliga vid bedömning. Kommunikation är centralt i specialpedagogiskt arbete. Legitimitet att utföra sitt arbete beror till stora delar på specialpedagogens relationella kompetens men att ha rektors mandat är också viktigt.

Studiens fokusområde har sitt ursprung i förskollärares förhållningssätt gällande arbetet med lösningsinriktad pedagogik. För att förstå lösningsinriktad pedagogik krävs det en fördjupning i tidigare lösningsbyggande arbetssätt, som presenterar samtalsmetodikens betydelse för att kunna se lösningar istället för problem. Studiens syfte hade för avsikt att undersöka hur förskollärare upplever sitt förhållningssätt i arbetet med lösningsinriktad pedagogik, i det pedagogiska mötet med förskolans barn. Den teoretiska utgångspunkten som studien vilade på är den relationella teorin, som handlar om hur det kan skapas relationer till andra människor. Metoden som användes för att samla in studiens empiri var semistrukturerade intervjuer som genomfördes med fyra förskollärare. Anledningen till att det valdes att göra semistrukturerade intervjuer var för att få reda på förskollärarnas syn och upplevelser av att arbeta med lösningsinriktad pedagogik. Resultatet av studien visade att förskollärares förhållningssätt, bemötande, kommunikation och att skapa goda relationer till barnen i förskolan är viktiga delar för förskollärarna och deras arbete med lösningsinriktad pedagogik i förskolan. Förskollärarna menade att genom att inta ett medvetet förhållningssätt tänkte de mer på hur de kommunicerar och bemöter barn och kollegor i förskolan, vilket genererade i att de skapade goda relationer till alla som rörde sig inom förskolans väggar. Slutsatsen som drogs var att förskollärarna har ett medvetet förhållningssätt gentemot barnen och kollegor genom att använda positiv kommunikation i form av positiv feedback, omformuleringar och önskvärt beteende. Genom en god kommunikation kunde förskollärarna skapa goda relationer till barnen och kollegorna i förskolan.

No description available.