Bakgrund Det finns många olika varianter av diabetes men av alla personer som har diagnostiserats med sjukdomen så har 80-90% typ 2 diabetes (T2D). Sjukdomen kan uppstå av ärftliga faktorer och förekommer ofta i äldre åldrar men kan utvecklas i samband med en ohälsosam livsstil. Vid behandling av T2D är en livsstilsförändring viktigast och sker främst genom förändrade kost- och träningssvanor. Traditionellt har länge måttligt intensiv uthållighetsträning (MICT) i 150 min/vecka rekommenderats till målgruppen som träningsform. Syfte Syftet med studien är att undersöka effektiviteten av högintensiv intervallträning som behandling för vuxna människor med typ 2 diabetes eller prediabetes. Metod Studien är en deskriptiv systematisk litteraturöversikt som innebär att tillgänglig forskning sammanställs inom ett specifikt ämnesområde för att skapa förståelse för forskningsområdet. Sökningar har skett i databaserna PubMed och samlingsdatabasen Discovery där MeSH termer och friasökningar har kombinerats för att täcka en så stor del av forskningsfältet som möjligt. Resultat 11 artiklar valdes ut och resultatet delades upp i tre olika kategorier mellan glykemisk kontroll, högintensiv intervallträning (HIIT) i jämförelse med MICT och genomförbarheten av HIIT med self-efficiency theory som utgångspunkt. HIIT gav liknande eller bättre effekter på glykemisk kontroll (HbA1c) jämfört med MICT. I studier där genomförbarheten av ett HIIT protokoll nämns så visade samtliga positiva resultat oavsett interventionens längd. Slutsats Liknande eller bättre förbättringar på glykemisk kontroll går att uppnå genom en lägre träningsvolym än de traditionellt rekommenderade 150 min/vecka med måttlig intensitet och HIIT skulle kunna rekommenderas som behandlingsmetod för typ 2 diabetiker samt personer med prediabtes inom vården.

Syfte. Syftet med studien var att undersöka, om det finns något samband mellan beräknad maximal syreupptagningsförmåga (VO2max) och risken att drabbas av infektion orsakad av covid-19 bland seniorer, som har deltagit i GIHs hälsoprojekt de senaste fyra åren. Metod. En retrospektiv longitudinell kohortstudie utfördes för att studera om risken att få covid-19 infektion samvarierade med beräknad absolut och relativt VO2max. Data från hälsoprojekten på GIH under de senaste fyra åren användes som baslinjedata. Data på utfallsmåttet, självrapporterad covid-19 infektion, samlades in vid en uppföljningsundersökning som genomfördes via telefonintervjuer. Studiepopulationen bestod av personer som deltagit i en träningsintervention vid GIH och som vid efterundersökningen var 62 år och äldre. Sambandet mellan beräknad maximal syreupptagning och risk för Covid-19 kontrollerades för valda störfaktorer. Resultat. Av 1200 personer som genomfört baslinjeundersökningen, kontaktades 383 via telefon. Vid uppföljning var antalet män 121 och kvinnor 262 (62-91 år), varav 162 hade hypertoni, 73 hjärt- och kärlsjukdom, 38 hade diabetes, 76 hade eller hade haft cancer och 36 hade astma eller KOL. Därutöver var 7 rökare och 45 hade någon autoimmun sjukdom. Uppföljningstiden var 1,9 (SD: 0,85) år. Av dessa hade 26 testats positivt för covid-19 det senaste året, antingen med PCR- eller antikroppstest. Sammanlagt 56 seniorer hade haft minst 4 symtom som är vanliga vid covid-19 (inklusive de 26 med positivt test). Vi fann en stark trend till högre risk för genomgången covid-19 infektion med hos individer som vid baslinjeundersökningen hade högre beräknad relativ syreupptagning. (OR: 1,07%CI: 0,996 till 1,149), justerat för ålder, kön, hypertoni, hjärt- & kärlsjukdom, diabetes, BMI, och cancer, astma/KOL, rökning, autoimmun sjukdom. Motsvarande värde för absolut syreupptagning (uttryckt som dl/min) var signifikant med OR; 1,17 (95% CI: 1,13 till 1,36). Detta justerat för kön, hypertoni, hjärt- & kärlsjukdom, diabetes, ålder, längd och vikt. Slutsats. Resultatet i studien visar att högre syreupptagningsförmåga vid baslinjemätingen samvarierar med högre risk att ha drabbats av covid-19 under uppföljningsperioden bland denna grupp av seniorer, vilket var något som motsa vår hypotes. Tidigare studier av testad syreupptagningsförmåga innan en covid-19 infektion är få eller saknas helt, och därför behövs mer framtida undersökningar inom området.

Introduktion Längdskidor involverar såväl underkropps som överkroppsarbete i varierad intensitet och terräng. Tävlingarna är allt ifrån 1km upp till 30km för damer respektive 50km för herrar. Detta ställer flera olika fysiologiska krav på en längdskidåkare. Som exempelvis hög maximal aerob effekt, hög aerob kapacitet, hög anaerob kapacitet, styrka, kraftutveckling i överkropp samt hög andel fettfri massa. Tidigare studier visar att det finns en skillnad i fysiologiska egenskaper mellan sprint- och distansåkare. Det finns hittills ingen strukturerad litteraturundersökning som jämför den aktuella forskningen (från och med 2012) på skillnaderna i vilka fysiologiska egenskaper som är kopplade till sprint- respektive distansprestation. Syftet var att undersöka skillnaderna mellan vilka fysiologiska egenskaper som kan kopplas till sprintprestation och vilka fysiologiska egenskaper som kan kopplas till distansprestation inom elitlängdskidåkning. Metod En strukturerad litteraturundersökning utfördes i databaserna: Pubmed, SPORTDiscus och Sport Medicine and Education Index mellan 2012 och 2022-04-18. Även en manuell sökning i relevanta artiklars referenslistor utfördes. Resultat  Studien inkluderade 13 artiklar. Resultatet visade att sprintprestation är kopplat till högt VO2max (l/min). Distansprestation är kopplat till högt VO2max (l/min och ml/kg/min). Sprintåkare har högre VO2max uttryckt i l/min medan distansåkare har högre VO2max uttryckt i ml/kg/min vid jämförelse mellan disciplinerna. Hastighet på obla4mmol är kopplat till distansprestation men inte till sprintprestation. Hög anaerob kapacitet och större fettfri massa uttryckt i absoluta mått är starkare kopplat till sprintprestation än distansprestation.   Konklusion Distansprestation är kopplat till VO2max/VO2peak (l/min och ml/kg/min), aerob kapacitet samt hög andel fettfrimassa. Sprintprestation är kopplat till hög VO2max/VO2peak (l/min), anaerob kapacitet samt hög fettfri massa. Skillnaderna var att distansprestation var starkare kopplat till det aeroba egenskaperna i jämförelse med sprintprestation medan sprintprestation var starkare kopplat till det anaeroba egenskaper i jämförelse med distansprestation. / Introduction Cross-country skiing involves both upper- and lower body work in varied intensity and terrain. The distances are from 1km to 30km for women respectively 50km for men. There are different physiological demands on a cross-country skier. For example, high maximum aerobic power, high aerobic capacity, high anaerobic capacity, strength, upper body power and a high proportion of lean mass. Earlier studies have seen differences in physiological characteristics between sprint- and distance skiers. But there is no structured literature study that compares the current research (from 2012) on differences in physiological characteristics between sprint and distance performance. The aim was to investigate differences between physiological characteristics that can be linked to sprint and distance performance in elite cross-country skiing.  Method A structured literature review was conducted in the databases: PubMed, SPORTDiscus and Sports Medicine And Education Index between 2012 and 2022-04-18. A manual search in the reference lists of relevant articles was conducted. Results 13 articles were included in the study. The results showed that sprint performance is linked to high VO2max (l/min). Distance performance is linked to high VO2max (l/min and ml/kg/min). Sprint skiers have higher VO2max expressed in l/min while distance skiers have higher VO2max expressed in ml/kg/min in comparison with each other. Speed ​​at obla4mmol is linked to distance performance but not to sprint performance. High anaerobic capacity and greater lean mass are more strongly linked to sprint performance than distance performance. Conclusion Distance performance is linked to VO2max/VO2peak (l/min and ml/kg/min), aerobic capacity and high proportion of lean mass. Sprint performance is linked to high VO2max/VO2peak (l/min), anaerobic capacity and high lean mass. The differences were that distance performance was more strongly linked to the aerobic characteristics compared to sprint performance while sprint performance was more strongly linked to anaerobic characteristics compared to distance performance.

Syfte och frågeställningar. Syftet med studien är att, hos äldre personer, över 65 år, samt hos yngre vuxna, mellan 20-30 år, jämföra syreupptagningsförmågan med två olika metoder, fem-minuterspyramidtest (5MPT) samt VO2max-test på löpband. Vid båda mätmetoderna används direkt syrgasmätning. Metod. Totalt deltog 36 personer i studien, varav 17 äldre personer 65 till 85 år (9 kvinnor och 8 män) samt 19 yngre med en ålder mellan 20 till 35 år (10 kvinnor och 9 män). Deltagarnas syreupptagningsförmåga mättes under 5MPT vid två tillfällen som sedan jämfördes med VO2max mätt via ett maximalt test på löpband vid ett tillfälle. Således utfördes sammanlagt tre mätningar med direkt syrgasmätning, via andningsmask, under ett maximalt löpbandstest samt under två separata tester av 5MPT med minst 48 timmar mellan varje testtillfälle. Utandningsluften analyserades sedan, vid 5MPT för alla, via det trådlösa portabla systemet Jaeger Oxycon Mobile och vid test på löpband för testgruppen med yngre deltagare. För den testgrupp med äldre deltagare användes, vid testet på löpband, den fasta on-line-utrustningen Jaeger Oxycon Pro som är en liknande mätmetod för syreupptag. 5MPT är ett fem minuter långt test där individen från golvnivå, med högsta möjliga tempo, förflyttar sig fram och tillbaka på en 5,50 meter lång sträcka med en centralt placerad trappramp som är pyramidformad och med en högsta central höjd på 0,62 meter. Resultat. Det primära fyndet i studien var att en stark signifikant korrelation (r = 0,99) visade sig mellan direkt uppmätt VO2max under maximalt test på löpband gentemot syreupptagningsförmågan vid 5MPT då båda åldersgrupperna var sammanslagna, uppmätt i l·min–1. Slutsats. Då det i undersökningen visades en stark signifikant korrelation mellan direkt uppmätt VO2max vid 5MPT och ett maximalt test på löpband i l·min–1 för äldre och yngre vuxna ger det indikationer på att 5MPT kan används som en tillförlitlig metod vid undersökning och uppföljning av en persons aeroba förmåga. Fyndet kan vara av värde då det genom mindre kostsamma och enklare metoder går att få ett mått på en persons hälsa i form av aerob kapacitet, vilket är betydelsefullt ur flera hälsoaspekter på individ- och samhällsnivå. / Aim. The purpose of the study was to investigate the results and correlation between oxygen uptake levels (VO2max) at five-minute pyramid test (5MPT) against maximal oxygen uptake test (VO2max) on a treadmill test, both measured by direct oxygen measurement, in elderly people over 65 years and younger adults aged 20-30 years. Method. A total of 36 people participated in the study, 17 elderly people aged between 65 to 85 years (9 women and 8 men) and 19 younger adults aged between 20 to 35 years (10 women and 9 men). The participants' oxygen uptake was measured twice during 5MPT and then compared with VO2max measured by a maximal treadmill test at one occasion. Thus a total of three measurements with direct oxygen measurement, via the breathing mask, during a maximum treadmill test and two separate tests of 5MPT with at least 48 hours between each test. The exhaled air was analyzed at 5MPT for all, through the wireless portable system Jaeger Oxycon Mobile and also during the test on treadmill for the test group with younger participants. The test group of older participants, got their exhaled air analyzed through a stationary on-line equipment Jaeger Oxycon Pro instead of the portable system which is a similar reliable method to measure VO2max. 5MPT is a five minute test where the subjects from floor level, with the highest possible speed, moves back and forth at a measured distance of 5.50 meter with a central staircase ramp, which is pyramid-shaped, with a maximum center height of 0.62 meters. Results. The main finding of the study was that there was a strong significant correlation (r = 0.99) between directly measured VO2max during a maximum treadmill test compared to oxygen uptake at 5MPT when both the elderly people and the younger adults were combined, measured in l·min–1. Conclusion. The study showed a strong significant correlation between directly measured VO2max at 5MPT and a maximal treadmill testing l·min–1 for older and younger adults. This indicates that 5MPT can be used as a reliable method for investigation and monitoring a person’s aerobic capacity. This finding may be of value because it shows that less expensive and easier methods can be used to measure a person's health in terms of aerobic capacity, which is important from several aspects of health at both the individual and society level.

Introduktion: En minskad smärtkänslighet som uppkommer under eller efter träning är ett fenomen som kallas för träningsinducerad hypoalgesi (Exercise-induced hypoalgesia, EIH). Metodiken för studier om EIH är mångsidig och resultaten har därför inte alltid varit samstämmiga. Aerob träning har visat sig kunna höja smärttröskeln och minska smärtkänsligheten hos individer. Forskningen om aerob kapacitet och dess samband med EIH hos friska individer är bristfällig.  Syfte: Att undersöka effekten av ett aerobt träningspass på smärtkänslighet samt att analysera sambandet mellan aerob kapacitet och smärtkänslighet hos friska individer.  Metod: Ett submaximalt cykeltest utfördes av 19 friska individer mellan 20-38 år, i syfte att estimera maximal syreupptagningsförmåga (VO2max). Detta var följt av ett EIH-test för att undersöka eventuell höjning av trycksmärttröskeln (Pressure pain threshold, PPT). EIH-testet bestod av ett 15 minuters cykelpass på 75% av VO2max där mätning av PPT utfördes på arbetande (ben) respektive vilande (arm) muskulatur, direkt före och direkt efter träningspasset.   Resultat: En signifikant ökning av PPT för arbetande muskulatur (p=0,018) påvisades efter träning. Ingen signifikant förändring av PPT påvisades för vilande muskulatur (p=0,052). Det observerades inget signifikant samband mellan maximal syreupptagningsförmåga (VO2max) och EIH-effekt (ben, p= 0,860; arm, p= 0,942).  Konklusion: Ett högintensivt aerobt cykelpass gav en signifikant höjning av PPT för den arbetande muskulaturen. Inget signifikant samband påvisades mellan VO2max och EIH-effekt (differensen mellan PPT direkt efter och direkt före träning). Ytterligare studier med ett högre deltagarantal behövs för att undersöka detta samband mer ingående samt för att underlätta jämförelser mellan studier.

Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att undersöka utveckling av styrka och aerob förmåga vid kombinationsträning med olika intensitet och volym i den aeroba träningen. Studiens frågeställningar var: (1) Utvecklas maximal styrka olika då styrketräning kombineras med antingen högintensiv aerob träning i intervallform eller aerob medelintensiv kontinuerlig träning? (2) Vilket av dessa två kombinationsprogram är effektivast för att öka maximal syreupptagningsförmåga (VO2max), laktattröskeln, maximalt blodlaktat och tid till utmattning?   Metod En kvantitativ träningsstudie genomfördes med 18 manliga försökspersoner (fp) som under en sex veckors period fick bedriva styrketräning och aerob träning kombinerat i ett och samma träningsprogram. Fp delades in i två olika grupper om vardera nio personer där den aeroba träningen skiljde grupperna åt. Under den sex veckor långa träningsperioden fick båda grupperna utföra ett vetenskapligt förankrat styrketräningsprogram med knäböj som övning tre gånger i veckan i syfte att utveckla maximal styrka. Direkt efter avslutat styrkepass fick ena gruppen (försöksgruppen) dessutom utföra ett högintensivt aerobt träningspass i intervallform på ergometercykel med liten volym (4-20 min), medan den andra gruppen (kontrollgruppen) istället fick utföra ett aerobt medelintensivt kontinuerligt träningspass med större volym (40-80 min). Såväl före som efter den sex veckor långa träningsperioden fick samtliga fp genomföra tester med identiskt testförfarande. Härmed kunde skillnader i utveckling av maximal styrka i 1RM i knäböj, VO2max, förmåga att bilda och hantera laktat samt tid till utmattning mellan de två grupperna undersökas.   Resultat Resultatet visade att både kontroll- och försöksgrupp ökade signifikant i styrkeövningen 1RM i knäböj. Vidare ökade båda grupperna signifikant i VO2max, tröskelbelastning samt tid till utmattning vid ergometercykling. Försöksgruppen ökade signifikant mer i blodlaktatnivå vid tröskelbelastningen än kontrollgruppen. Dessutom fanns en statistisk tendens som visade att försöksgruppen ökade sin förmåga att utveckla maximalt blodlaktat mer än kontrollgruppen. Utöver detta förekom ingen signifikant skillnad i utveckling grupperna emellan för någon av övriga uppmätta variabler. Dock kunde en statistisk indikation noteras vid summering av samtliga prestationspåverkande variabler som mättes i studien, vilken talade för att försöksgruppens träning hade mer positiva effekter ur ett prestationsperspektiv jämfört med kontrollgruppens träning.   Slutsats Maximal styrka utvecklas likvärdigt oavsett om styrketräning kombineras med högintensiv aerob träning i intervallform eller aerob medelintensiv kontinuerlig träning. Högintensiv aerob träning i intervallform är dock väldigt effektiv ur ett prestationsperspektiv då den utvecklar en mängd fysiska delkapaciteter med väldigt liten tidsåtgång. / <p>Uppsatsen tilldelades stipendiemedel ur Överste och Fru Adolf Johnssons fond för VT 2015.</p>