Syftet med följande arbete är att belysa hur speciallärare ser på samtalets betydelse i matematik med fokus på elever i behov av särskilt stöd. I studien beskriver vi även hur speciallärarna tänker kring hur barn lär matematik och vilka faktorer de ser som viktiga i denna process. Arbetet ger en översikt av tidigare forskning kring vikten av att eleverna ges möjlighet att kommunicera och sätta ord på sina tankar. I litteraturdelen lyfter vi främst forskning som handlar om språkets betydelse för elevens begrepps- och kunskapsutveckling i matematik. Studien tar sin utgångspunkt i den sociokulturella teorin i vilken kunskapsutveckling anses ske i ett socialt sammanhang. Utifrån nio kvalitativa intervjuer med speciallärare i matematik, har vi samlat data till studien med syfte att visa olika nyanser av svar kring samtalets betydelse i matematik. Vi ville också undersöka speciallärarnas medvetenhet kring de kommunikativa kompetensernas innebörd och betydelse för lärandet i matematik och dess effekter i undervisningen. Sammanfattningsvis pekar resultaten av vår undersökning på att speciallärarna i vår studie ser samtalet som en mycket viktig faktor för elevernas lärande i matematik och som en förutsättning för elevens förståelse. När eleverna sätter ord på sina tankar ges de möjlighet att få syn på och strukturera sin kunskap. Vidare anser de att muntlig interaktion, där lärandet sker i ett socialt sammanhang, gynnar begrepps- och kunskapsutvecklingen i matematik.

Rapportens syfte är att ta reda på hur elever i år 6 upplever att tala inför andra i skolan, främst i klassrummet. Samtidigt undersöks hur medvetna deras lärare är om vad just deras elever tänker och tycker om att uttrycka sig muntligt. Dessutom studeras vilka arbetssätt som pedagogerna använder för att stärka eleverna inför det muntliga framträdandet. Fem klasser och lärare har deltagit i undersökningen. Eleverna har svarat på enkät och pedagogerna har intervjuats. Resultatet visar att majoriteten av eleverna tycker om att tala inför andra. Pedagogernas medvetenhet om att eleverna behöver stärkas är stor. Lärarna tror generellt sett mer på vad eleverna klarar av än vad eleverna själva uppskattar sig göra. Betydande skillnader finns mellan skolor när det gäller arbetssätt och återkoppling efter muntligt framträdande.

Like other Bantu languages, Sepedi tends to utilise one basic colour term (tala) to refer to both the colour concepts ‘blue’ and ‘green’. This does not of course imply that the speakers of this language are unable to distinguish between these two categories and/or talk about them. Sepedi employs various other terms in order to designate these concepts. However, to date no in depth study has been undertaken as to precisely how this encoding takes place, exactly which terms are utilised in which contexts, how salient these terms are (i.e. how frequently and widely they are used), and which terms can be regarded as being basic terms. In this mini-dissertation an investigation into the various ways in which Sepedi encodes the concepts ‘blue’ and ‘green’ was undertaken. In order to accomplish this, a review of the literature was undertaken, the electronic Pretoria Sepedi Corpus was utilised and finally fieldwork was also conducted. In this manner, a comprehensive list of terms used to express the colour concepts ‘blue’ and ‘green’ were collected and analysed. Based on statistical comparisons between the collected terms, the findings were that the terms most frequently used to express the concept ‘blue’ are talalerata ‘sky-blue, lit. blue of the sky’, mmala o mo talalerata ‘colour of the blue sky’, tala ‘blue’, talaleratadima ‘blue of the sky’ and leratadima ‘sky, i.e. blue colour of the sky’ and the most frequently used terms when expressing the concept ‘green’ are tala ‘green’ and talamorogo ‘lit. green of vegetables’ Furthermore, it emerged that many of the terms used in Sepedi to express the colour concepts ‘blue’ and ‘green’ are formed by way of loanwords, compounding, phrases and paraphrases. It was concluded that in terms of Berlin&Kay’s (1969) framework for the identification of basic colour terms, only the term tala ‘blue/green’ and perhaps also the term talee (an ideophone signifying ‘green’) could be regarded as basic colour terms. AFRIKAANS : Soos wat dit die geval is in baie van die ander Bantutale, word daar in Sepedi slegs een term (tala) gebruik om na beide die kleurkonsepte ‘blou’ en ‘groen’ te verwys. Dit beteken uiteraard nie dat die sprekers van hierdie taal nie daartoe in staat is om die verskil tussen hierdie twee kleurkategorieë raak te sien en/of daaroor te praat nie. Daar word in Sepedi van ’n veelheid ander terme gebruik gemaak om hierdie konsepte te verwoord. Tot op hede is daar egter nog geen in in-diepte studie onderneem ten einde vas te stel presies hoe hierdie enkodering plaasvind nie, watter terme in watter kontekste gebruik word, hoe dikwels hierdie terme in die alledaagse omgang voorkom en laastens watter terme as basiese terme beskou kan word nie. In hierdie mini-verhandeling word daar ondersoek ingestel na die verskillende maniere waarop Sepedi die konsepte ‘blou’ en ‘groen’ enkodeer/verwoord. Ten einde hierdie doelstelling te bereik, is daar eerstens ’n oorsig van die literatuur onderneem, waarna die elektroniese Pretoria Sepedikorpus geraadpleeg is. Dit is gevolg deur veldwerk. Op hierdie wyse is ’n uitvoerige lys terme met behulp waarvan die kleurkonsepte ‘blou’ en ‘groen’ verwoord word, byeengebring en geanaliseer. Gebaseer op statistiese vergelykings tussen die versamelde terme, is daar tot die slotsom geraak dat die terme talalerata ‘hemelsblou, lett. blou van die hemel’, mmala o mo talalerata ‘kleur van die hemel, hemelsblou kleur, tala ‘blou’, talaleratadima ‘hemelsblou, lett. blou van die hemel’ en leratadima ‘hemel, d.i. blou kleur van die hemel’ die mees gebruiklike terme is in die uitdrukking van die konsep ‘blou’, terwyl die konsep ‘groen’ mees dikwels uitgedruk word met behulp van die terme tala ‘groen’ en talamorogo ‘lett. die groen van groente’. Dit het verder aan die lig gekom dat heelwat Sepediterme wat gebruik word om die kleurkonsepte ‘blou’ en ‘groen’ uit te druk, gevorm word by wyse van ontlening, die maak van samestellings en die gebruik van frases en parafrasering. Daar is tot die slotsom gekom dat, in terme van Berlin&Kay (1969) se raamwerk vir die identifisering van basiese kleurterme, slegs die terme tala ‘blou/groen’ en dalk ook die term talee (’n ideofoon wat ‘groen’ uitdruk) as basiese kleurteme beskou kan word. / Dissertation (MA)--University of Pretoria, 2010. / African Languages / unrestricted

Syfte med föreliggande studie är att undersöka vilka kunskaper undervisande svensklärare på högstadiet har om särskilt begåvade elever och hur de arbetar för att stimulera särskilt begåvade elever genom acceleration och berikning. Studiens datainsamling är kvalitativ genom en fenomenologisk metod med semistrukturerade intervjuer. Resultatet visar att undervisande svensklärare inte har några teoretiska kunskaper om särskilt begåvade elever från universitetsstudier eller fortbildningar. Däremot känner svensklärarna till vissa karaktäristiska egenskaper som särskilt begåvade besitter. Till exempel att de har ett mer abstrakt tänkande, mer avancerat ordförråd, upplevs störiga, har hög frånvaro, inte är särskilt ambitiösa, har svårigheter att uttrycka sig skriftligt. Det framgår även hur svensklärarna accelererar och berikar de särskilt begåvade eleverna i svenskämnet. Det görs bland annat genom att låta den särskilt begåvade eleven arbeta med sitt intresseområde, belöna eleven genom att låta den utforska sitt intresseområde på Youtube eller läsa mer avancerad litteratur än vad de jämnåriga gör.

Vi vill genom den genomförda undersökningen få en bild av hur elever ser på muntlighet, dels den som förekommer på lektionstid, dels den som förekommer på fritid. Som blivande lärare vill vi öka vår medvetenhet kring elevers syn på talets funktion och på eleverna som talare. Metoderna vi valt är en inledande enkätundersökning där 26 elever från en årskurs tre på gymnasiet medverkade samt uppföljande fördjupad undersökning i form av fyra kvalitativa intervjuer. Vi kom fram till att eleverna, generellt sett, hade liknande uppfattning om talets funktion som något väldigt betydelsefullt. Vi kom också, trots elevernas positiva inställning till talets funktion, fram till att inte alla ville tala i klassrummet. Vår slutsats är att det är viktigt att som lärare känna till och vara medveten om talets funktionalitet, samt olika elevers individuella behov och förutsättningar i skolan för att kunna främja en språkutveckling på individnivå. Det framstår som en viktig uppgift för skolan att öka kunskapen och förståelsen kring elevers talfärdighet.

Detta arbete handlar om poesi i svenskundervisningen för högstadiets årskurs 7-9. I avsnittet om tidigare forskning redogörs för studier om lektionsplaneringar, barns och ungas läsning av prosa och poesi, samt vilka effekter datoranvändning och digitala redskap har på skolungdomars inställning till poesi. Den teoretiska utgångspunkten för detta examensarbete är praktikarkitekturteorin, vilken även har kommit att prägla det analysverktyg som använts för analys av det insamlade materialet. I resultatsavsnittet presenteras sedan empirin som undersökts, vilket i senare avsnitt kommer att diskuteras och jämföras mot bakgrund av tidigare forskning. Slutligen kommer metoden och didaktiska konsekvenser att diskuteras. Syftet med denna studie är att genom analyser av lektionsplaneringar undersöka hur svensklärare arbetar med poesi i undervisningspraktiken. Genom att ta del av lärares lektionsplaneringar avsåg jag att undersöka hur poesiundervisningen inom svenskämnet förårskurs 7-9 utförs och vilka kunskaper lärarna vill utveckla hos sina elever. För att ta nå syftet har jag utgått från en del frågeställningar som berör vad som påverkat lärarna i planeringen, vilka redskap som använts i undervisningen, vilka förmågor som lärare vill att elever ska utveckla, samt vilken sorts poesi eleverna får ta del av. Den metod som har använts är kvalitativ textanalys. Utifrån den valda metoden harfrågeställningarna utformats, och empirin diskuteras i senare avsnitt utifrån de textanalytiska dimensioner som redogörs för i kvalitativ textanalys. Fortsättningsvis så harfrågeställningarna besvarats genom att materialet analyserats och kategoriserats i en tabell som är utformad efter praktikarkitekturteorins olika arrangemang: de materiella-ekonomiska arrangemangen som antingen möjliggör eller hindrar utförandet av undervisningspraktiken, de social-politiska arrangemangen som beskriver relationerna mellan människor och människor och material, samt de kulturella-diskursiva arrangemangen som präglar språket inom praktiken.

Den här uppsatsen ger en insikt i hur elever på lågstadiet kommunicerar för att förstå och göra sig förstådda inom naturvetenskap. Att ”tala naturvetenskap” handlar om mer än vetenskapliga begrepp och att en elev kan rabbla inlärda svar eller försöka lista ut vilka svar läraren vill höra. Genom intervjuer med elevpar från årskurs ett, två och tre undersöks hur barn på lågstadiet kommunicerar om naturvetenskapliga fenomen. Studien syftar även till att ta reda på hur elever på lågstadiet använder sig av varandras tankar när de talar om naturkunskap. Kan de hjälpa varandra att komma framåt? Resultatet från intervjuerna visar att eleverna använder sig av vardagsspråk framför naturvetenskapliga begrepp men att deras sätt att tala ändå är naturvetenskapligt.

Syftet med denna studie är att undersöka hur några utvalda svensklärare i årskurserna 1–3 uppger att de arbetar med elever som har svårigheter att uttrycka sig i talet på grund av talängslan eller selektiv mutism. Att tala är centralt i svenskämnet och studien kommer att se till vilka förutsättningar de utvalda svensklärarna ger till elever som har svårigheter med detta. Arbetet kommer att präglas av den dialogiska teorin, som utgår från att kommunikation sker genom interaktion i samtalet med andra människor. Metoden för arbetet är kvalitativa intervjuer. / <p>Svenska</p>

Programa Doctoral conjunto "Desarrollo Sostenible de Bosques Tropicales. Manejo Forestal y Turístico".

Background:The curriculum for English underlines the importance of speaking. Pupils and teachers should speak English in the classroom. The study’s theoretical frame is based on Dysthe socio cultural perspective. Pupils need to use the language in order to gain knowledge. We have used Krashen’s five hypotheses and Kugel’s five stages in our study. Other literature that has been used is previous curriculums for English, Backlund, Tholin and Hedge. These writers use theories about learning and the importance of developing language. The study took place at three different schools in western Sweden.Aim:The purpose of the study is to investigate teachers’ attitudes towards speaking English in the language classroom in relation to writing, listening and reading.Procedure:The procedure used is qualitative interviews. By using qualitative interviews the respondents had the ability to ask questions and underline and clarify their answers when needed. The interviews were recorded on mp-3 players. They were later transcribed and analyzed in order to find a valid resultResults:The result that emerges is that teachers consider speaking the most important tool in the classroom. They feel that it is important for students to be able to communicate in English. Even though they think that speaking is the most important aspect they are aware that it is not easy to live up to. The teachers believe that speaking anxieties are one of the reasons of why children in school do not speak English. / Uppsatsnivå: C