Bakgrund: Trauma förekommer över hela världen och olyckor står för den främsta dödsorsaken hos personer under 45 år, både internationellt och nationellt. Trauma är en av de vanligaste orsakerna till akuta skador i halskotpelaren och halsryggmärgen. Varje år drabbas cirka 4000 patienter i Sverige av frakturer i hals, bröst och ländrygg. För patienten kan spinal skada beskrivas som det mest livsomvälvande ögonblicket i patientens liv. Ambulanssjuksköterskans förmåga att omhänderta patienten gällande spinal rörelsebegränsning (SRB) har betydelse för vården av den drabbade patienten. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av omhändertagandet vid misstänkt traumatisk spinal skada.  Metod: En kvalitativ metod med deskriptiv design och induktiv ansats har använts. Tretton semistrukturerade intervjuer gjordes. Manifest innehållsanalys inspirerad av Graneheim och Lundman (2004) utfördes. Resultat: Två kategorier framkom ur analysen: yrkesrollen och bemötande. Yrkesrollen innebar att ambulanssjuksköterskornas upplevelse var att det fanns teoretisk kunskap kring SRB. Däremot upplevdes vissa situationer oklara där beslut om SRB skulle tas. Ambulanssjuksköterskorna upplevde då en viss osäkerhet och tog det säkra före det osäkra. Ambulanssjuksköterskan upplevde ett stort ansvar samt att fokus för omhändertagandet var den fysiska skadan. I bemötandet upplevde ambulanssjuksköterskorna betydelsen av att vara och att inge lugn. Information och kommunikation upplevdes vara viktig i omhändertagandet med patienten vid misstänkt spinala skada. Teamet kring ambulanssjuksköterskan, både kollegan i samma ambulans och andra aktörer samt patienten själv upplevdes som viktigt. Slutsats: Ambulanssjuksköterskorna upplevde osäkerhet i omhändertagandet av patienter med misstänkt traumatisk spinal skada. Av studiens resultat behövs mer träning och övning i klinisk verksamhet. / Background: Trauma occurs all over the world and accidents are the leading cause of death in people under the age of 45, both internationally and nationally. Trauma is one of the most common causes of acute injuries to the cervical spine. Every year, about 4,000 patients in Sweden suffer fractures in the neck, chest and lumbar spine. For the patient, spinal injury can be described as the most life-changing moment in the patient's life. The ambulance nurse's ability to care for the patient regarding spinal movement restriction is crucial for the care of the affected patient.  Aim: The purpose was to describe the ambulance nurse's experience of care in case of suspected traumatic spinal injury. Method: A qualitative method with descriptive design and inductive approach has been used. Thirteen semi-structured interviews were conducted. Manifest content analysis inspired by Graneheim and Lundman (2004) was performed. Result: Two categories emerged: the professional role and approach. The professional role was described as the ambulance nurses' experience that there is a theoretical knowledge about spinal immobilization. However, some situations were perceived as unclear where decisions about the spinal immobilization should be taken and the situation made the ambulance nurses feel uncertain about a decision. The ambulance nurse felt a huge responsibility where focus was the physical injury. In the approach with the patient the ambulance nurses emphasized the importance of being calm. Information and communication were perceived as important in the care of the patient in case of suspected traumatic spinal injury. The team around the ambulance nurse, both the colleague in the same ambulance and other actors as well as the patient, were perceived as important. Conclusion: Ambulance nurses’ experienced uncertainty in the care of patients with suspected traumatic spinal injuries. As a results of the study, more training and practice is needed.

Bakgrund: Inom sjukvården förekommer ”utebliven omvårdnad”, vilket inkluderar all omvårdnad som uteblir. Detta påverkar patientens vårdupplevelse negativt och leder till ett vårdlidande för patienten. Mest förekommande är utebliven information och kommunikation med- och till patienterna, och skälet grundas i ett komplext samband av olika faktorer. Aktuell forskning inom området baseras framförallt på intrahospital vård och kunskapen om utebliven omvårdnad prehospitalt är begränsad. Syfte: Syftet med studien var att identifiera i vilka situationer utebliven omvårdnad sker vid vård av patienter som är kritiskt sjuka inom prehospital vård samt vilken omvårdnad som uteblir och varför. Metod: Studien har en kvalitativ design och bygger på data inhämtad från ambulanssjuksköterskor, genom semistrukturerade intervjuer med induktiv ansats som analyserats med Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys. Resultat: Omvårdnad uteblir vid vård av kritiskt sjuka patienter prehospitalt. Främsta orsaken till att det sker var både en omedveten- och medveten prioritering av ambulanssjuksköterskan där direkt livräddande åtgärder prioriteras före omvårdnad ofta i kombination med tidsbrist och ett behov av att arbeta eller komma iväg till sjukhus snabbt. Den omvårdnad som uteblev var främst kommunikation och information till patienter och anhöriga, respekt för patientens autonomi och integritet samt hänsyn till patientens basala behov.  Slutsats: Omvårdnad uteblir vid kritiska patienter till följd av en prioritering av ambulanssjuksköterskan vilket skapar ett vårdlidande för patienten. Olika situationer och prehospitala förhållanden medförde att ytterligare faktorer behövde beaktas och omvårdnad uteslöts. Exempelvis uteslöts information och kommunikation till patienten. Ytterligare forskning från patient- eller anhörigperspektiv vore av intresse för att ytterligare belysa fenomenet. / Background: Missed nursing care is a problem in healthcare. Missed nursing care is all the care that is missed given to patients. This will negatively affect the patients’ health-care experience and lead to suffering. Most occurring missed nursing care is information and communication to the patient, the reason is a complex issue of various factors. Previous research on this subject lacks insight regarding missed nursing care in prehospital environment. Aim: Aim of the study was to identify in which situations missed nursing care occur within prehospital care of critically ill patients, and which care actions are left out and why. Method: This study has a qualitative design with an inductive approach. Data is collected from Swedish ambulance nurses through semi-structured interviews and analysed with content analysis in accordance with Graneheim and Lundman (2004).  Result: The cause for missed nursing care is an active prioritization by the ambulance nurse where lifesaving actions were prioritized before nursing care. This happened when caring for critically ill patients with simultaneous need for quick action and transport. There were also un subconscious prioritization as a reason for missed nursing care. The missed care was information for the patient and relatives, respect for integrity and autonomy and patient hygiene. Conclusion: Active and subconscious prioritization was the reason for missed nursing care. Suffering from given care is a result of missed nursing care. Example of missed nursing care was information and communication. Research from patient and relatives perspective would be of interest for further illuminate the phenomena.

I samband med att den psykiska ohälsan i samhället ökar följer ett ökat behov av omhändertagandet av patientgruppen inom ambulanssjukvården. Uppdrag där patienten har tidigare känd psykisk sjukdom beskrivs vara det näst vanligaste. Psykisk sjukdom är en stark riskfaktor för suicid. År 2019 dog 1269 personer av suicid i Sverige och 6802 personer vårdades efter suicidförsök. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda psykiatripatienter med inriktning på den suicidala. En intervjustudie genomfördes med tio informanter, som alla var specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård. Intervjuerna analyserades med kvalitativ metod med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever att de saknar stöd och har otillräcklig kunskap i bedömningen av den suicidala patienten, vilket i vissa fall leder till att bedömningen lutas mot mätvärden och somatiska symtom istället för det psykiska måendet. Att patientgruppen behöver få ta tid och att bemöta dem med ett ärligt och öppet förhållningssätt beskrivs avgörande för hur vården blir. Bättre samverkan med psykiatrin, både gällande läkarstöd och med rådfrågning och information via psykakuten är enligt resultatet önskvärt. Då riktlinjer saknas blir patientbedömningen ojämlik och beroende av den enskilda ambulanssjuksköterskans erfarenhet. / In connection with the increase in mental illness in society, there is an increased need for the care of this patient group in ambulance care. Assignments where the patient has a previously known mental illness are described as the second most common. Mental illness is a strong risk factor for suicide. In 2019, 1269 people died of suicide in Sweden and 6802 people were cared for after suicide attempts. The purpose of the study was todescribe the ambulance nurses' experience of caring for the psychiatric patient with a focus on the suicidal. An interview study was conducted with ten informants, all of whom were specialist nurses in ambulance care. The interviews were analyzed using a qualitative method with an inductive approach. The results show that the ambulance nurses feel that they lack support and do not have sufficient knowledge in the assessment of the suicidal patient, which in some cases leads to the assessment being tilted towards measured values and somatic symptoms instead of the mental state. The fact that the patient group needs to be allowed to take time and to approach them with an honest and open approach is described decisively for how the care will be. According to the results, better collaboration with psychiatry, both regarding medical support and with consultation and information through the psychiatric emergency room, is desirable. When guidelines are lacking, patient assessment becomes unequal and dependent on the individual ambulance nurse's experience.

Kommunikation är en viktig del inom ambulanssjukvård, framför allt i samband med överlämning av patienter och vid den överrapportering som sker mellan ambulanssjuksköterskan och mottagande hälso- och sjukvårdspersonal på exempelvis en akutmottagning. Bristfällig kommunikation kan i sin tur leda till att information missas att rapporteras och kan leda till att patientsäkerheten blir lidande. Det handlar inte bara om bristande kommunikation som påverkar patientsäkerheten utan även om stress eller brist på erfarenhet hos ambulanssjuksköterskor. Forskning kring kommunikation inom omvårdnad finns, men forskningen inom området överrapportering mellan ambulanssjuksköterskor och övrig hälso- och sjukvårdspersonal är begränsad. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av överrapportering av patienter på akutrummet. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Nio ambulanssjuksköterskor med yrkeserfarenhet mellan 2,5 till 14 år intervjuades med semistrukturerade intervjuer. För att analysera den insamlade datan användes kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundmans (2004) modell. Resultatet visade att SBAR (situation, bakgrund, aktuell bedömning, rekommendation) är den modell som ambulanssjuksköterskorna i grunden försöker använda sig av på akutrummet, men med viss modifikation av modellen beroende på vilken typ av patient som de har framför sig. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var ett stressmoment när hälso- och sjukvårdspersonal avbröt eller kom in under deras överrapportering på akutrummet, främst var det ambulanssjuksköterskorna som var nya inom yrket som upplevde det. Däremot uttryckte ambulanssjuksköterskorna med erfarenheter (>5 år) inom verksamheten att överrapporteringen på akutrummet fungerade bra överlag men att det kan behövas tydligare strukturer. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att de blev ifrågasatta trots erfarenheter, mer än vad de blev bemötta med respekt. / Communication is an important part of ambulance care, above all in connection with the handover of patients and in the over-reporting that takes place between the ambulance nurse and the receiving healthcare staff in, for example, an emergency department. Inadequate communication can in turn lead to information being omitted in the reporting which can threaten patient safety. It is not only lack of communication that affects patient safety, but also stress or lack of experience on the part of ambulance nurses. Research on communication in nursing exists, but there is a knowledge gap regarding over-reporting between ambulance nurses and other healthcare personnel. The purpose of the study was to describe the experiences of ambulance nurses when overreporting patients in the emergency room. A qualitative interview study with an inductive approach was carried out. Nine ambulance nurses with professional experience between 2.5 and 14 years were interviewed using semi-structured interviews. To analyze the collected data, qualitative content analysis was used according to Graneheim and Lundman's (2004) model. The result showed that SBAR (situation, background, assessment, recommendation) is the model that the ambulance nurses basically try to use in the emergency room, but with some modification of the model depending on the type of patient they have in front of them. The ambulance nurses felt that it was a stressful moment when health and medical personnel interrupted or entered during their overreporting in the emergency room. But it was mainly the ambulance nurses who were new in the profession who experienced it. In contrast, the ambulance nurses with experience (>5 years) in the operation expressed that the over-reporting in the emergency room worked well overall, but that clearer structures may be needed. The ambulance nurses felt that they were questioned despite their experience, more than they were treated with respect.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskors uppdrag handlar till stora delar om att undersöka, bedöma, triagera och behandla patienter. Sjukdomsbilden spänner från svårt sjuka till enkla åkommor eller ibland helt oskadda patienter. Att hänvisa till rätt vårdnivå är viktigt då sjukvårdens resurser är begränsade och behöver användas på rätt sätt till rätt patienter. Rätt vårdnivå kan ibland innebära att patienten kvarstannar i hemmet, med råd till egenvård, eller att ta sig till vårdinstans med närståendes hjälp eller sjukresa, så kallad non-conveyance. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av non-conveyance i glesbygdsmiljö. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Från fem ambulansstationer i norra Sverige rekryterades åtta deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier, “Avståndet är en betydande del i beslutet” och “Stärka mötet vid non-conveyance genom omvårdnad”. Dessa två kategorier innehåller fem underkategorier “Beslutet att lämna hemma på gott och ont”, “Utmaningarna ökar med avstånd”, “Möta motstånd och bemöta det”, “Viljan att göra mer och det lilla extra” och “Ta hjälp av hemtjänst eller närstående när patienten inte medföljer”. Slutsats: Erfarenhet och god kunskap är viktigt för att kunna genomföra en god undersökning och bedömning. Avståndet är också en betydande faktor i beslutet att lämna hemma, dessutom är viljan att göra det lilla extra en betydande del i arbetet i glesbygdsmiljö. Att göra bedömningar och ta beslutet att inte transportera patienten upplevs som både utmanande och svårt.

Bakgrund: Ambulanssjukvården är en viktig del av vårdkedjan med avancerade bedömningar och behandlingar till svårt sjuka och skadade personer. Ambulanssjuksköterskan behöver kunna ta snabba och ibland livsavgörande beslut utanför sjukhus där den drabbade befinner sig. Varje år drabbas cirka 80 barn av hjärtstopp utanför sjukhus, vilket motsvarar cirka 1-2% av alla prehospitala hjärtstopp i Sverige. Att vårda svårt sjuka barn uppfattas som stressande, krävande och kan vara en stor utmaning i vårdutförandet.  Motiv: Genom en ökad kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn med hjärtstopp kan studien bidra till en ökad förståelse för vad som orsakar stressen och hur stresshanteringen kan förbättras. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn prehospitalt där HLR förekommit.Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor på tre olika ambulansstationer i Region Sörmland, Region Västernorrland samt Region Östergötland. Insamlat data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier “Att inte vara förberedd”, “Att tvingas hantera larmet”, “Att vilja överlämna ansvaret” och “Att trots allt lära sig av larmet”. Kategorierna fördes samman i temat: Barn HLR larm skapar stress och ångest.  Konklusion: Barnlarm ger ett ökat stress- och adrenalinpåslag. Otillräcklig information, svårigheten med närvarande föräldrar och anhöriga och att mötas av ett tyst barn skapar känslor av frustration, att inte räcka till och overklighet. För att ambulanssjuksköterskor ska kunna bibehålla en god hälsa efter svåra barnlarm ses ett behov av kollegialt stöd men även stöd från arbetsgivaren. Ambulanssjuksköterskor behöver känna att deras upplevelse och känslor bekräftas efter ett svårt larm, genom att exempelvis inte behöva ta sig an nya larm direkt. Arbetsgivaren har en viktig roll att tillgodose möjligheter för ambulanssjuksköterskor att bearbeta larmet utifrån att de är individer med olika behov. / Background: Ambulance care is an important part of the medical chain with advanced assessments and treatments for seriously ill and injured people. The ambulance nurse needs to be able to make quick and sometimes life-changing decisions outside the hospital where the victim is. Every year, approximately 80 children suffer cardiac arrest outside the hospital, which corresponds to approximately 1-2% of all pre-hospital cardiac arrests in Sweden. Caring for seriously ill children is perceived as stressful, demanding and can be a major challenge in the care delivery.Motive: Through an increased knowledge of ambulance nurses' experience of caring for children with cardiac arrest, the study can contribute to an increased understanding of what causes stress and how stress management can be improved. Purpose: To describe ambulance nurses' experience of caring for children pre-hospital where CPR has occurred.Method: Individual semi-structured interviews were conducted with ambulance nurses at three different ambulance stations located in Region Sörmland, Region Västernorrland and Region Östergötland. The collected data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in four categories: "Not being prepared", "Forced to handle the call", "Wanting to hand over the responsibility" and "Despite learning from the alarm". The categories were brought together in the theme: Child CPR alarms create stress, and anxiety. Conclusion: Pediatric calls provide an increased stress and adrenaline boost. Inadequate information, the difficulty of having parents and relatives present and being met by a silent child create feelings of frustration, inadequacy and unreality. In order for ambulance nurses to be able to maintain good health after severe pediatric calls, there is a need for collegial support but also support from the employer. Ambulance nurses need to feel that their experience and feelings are confirmed after a difficult mission, by, for example, not having to deal with new calls immediately. The employer has an important role in providing opportunities for ambulance nurses to process the alarm based on the fact that they are individuals with different needs.

Introduktion: Att skapa fri luftväg i samband med prehospitalt hjärtstopp är en komplicerad åtgärd i en stressande situation. Det finns flera metoder för denna åtgärd och de har olika svårighetsgrad beroende på vilken metod som ambulanssjuksköterskan behöver använda för att nå framgång. Denna åtgärd förväntas ambulanssjuksköterskan klara av trots att miljön är utmanande och tidspressen stor.   Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av etablering av fri luftväg i samband med hjärtstopp.   Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyseras med latent innehållsanalys. Tolv semistrukturerade intervjuer genomfördes på tre verksamhetsställen i södra Sverige.   Resultat: Ambulanssjuksköterskorna berättade om hur luftvägshantering är en liten men viktig del av allt de ska klara av i sin yrkesroll. Det finns en otrygghet i momentet intubation som beror på bristande utbildning i kombination med hur sällan ambulanssjuksköterskan gör detta i det dagliga arbetet. Studien resulterade i tre huvudkategorier: Otrygghet i yrkesrollen, Prehospitala framgångsfaktorer och Personcentrerad vård genom samarbete med tillhörande tolv subkategorier. Det som bekymrade ambulanssjuksköterskorna mest var luftvägshantering på barn. Det som upplevs vara den största framgångsfaktorn betonades vara de enkla åtgärderna när det gäller luftvägshantering.   Slutsats: För att öka ambulanssjuksköterskans trygghet i luftvägshantering krävs ökade utbildningsinsatser. Arbetsgivaren bör ta ett ökat ansvar för utbildning genom att skapa förutsättningar och uppföljning. Vidare bör de riktlinjer som finns för luftvägshantering ses över. De enklaste metoderna är oftast de bästa prehospitalt. / Introduction: To manage an airway in a prehospital environment is a complex measure in a stressful situation. There are several methods for this measure and they have various level of severity depending on the method the ambulance nurse chooses to apply. This measure is expected to be managed by the ambulance nurse despite rough environment and lack of time.   Purpose: To describe the ambulance nurse’s experiences of airway management in a cardiac arrest situation.   Method:  Twelve semi-structured qualitative interviews was made and analyzed by content analysis. The interviews were made at three different ambulance organizations in the south of Sweden     Result: The ambulance nurses told about how small but essential task airway management is. But it’s still a task they must be able to perform in their work.  There is an insecurity in the moment of intubation which is related to lack of training and how rarely they perform the moment in their daily duties. The study resulted in three main categories: Insecurity in the profession, Prehospital success factors and Person-centered care through teamwork with twelve subcategories. What concerned the ambulance nurses the most was airway management on children. They describe the greatest success factor to be the simplest possible measures when it comes to airway management.   Conclusion: To increase the ambulance nurse’s security in airway management more education efforts is needed. Employers should take a greater responsibility for education by creating conditions and monitoring. Therefore, should the guidelines for airway management be reviewed. The simplest methods in airway management are often the most successful.

<p><strong>Syfte:</strong> Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av arbete på skadeplats med en till fyra drabbade personer. <strong>Metod:</strong> Fyra män och fyra kvinnor, med en erfarenhet mellan två och elva år av ambulanssjukvård, deltog i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och data analyserades med innehållsanalys. <strong>Resultat:</strong> Sju kategorier identifierades: Kommunikation, Ledarskap, Medicinskt omhändertagande, Rutiner och riktlinjer, Organisation, Personlighet och relationer, samt Samverkan. Skadeplatsarbetet sker utanför sjukhusets kontrollerade verksamhet. Att varje gång anpassa sig till situationen, omhänderta, leda och organisera arbetet är det som krävs av en ambulanssjuksköterska. Samtidigt ställs stora krav på den omkringliggande organisationen inklusive alla övriga resurser, på att kunna samarbeta och fungera som grupp.<strong> Slutsats:</strong> Skadeplatsarbetet kräver en organisation som måste fungera i minsta detalj och samtidigt alltid förbättra sig. Då många av de upplevda problemen ansågs bero på personlighet och relationer så kräver det dessutom att personalen är stresstålig, ödmjuk, social, kreativ och noggrann.</p> / <p><strong>Aim:</strong> The aim with this study was to analyze the ambulance nurses experiences from working at the trauma scene, with up to four injured patients. <strong>Method:</strong> four men and four women, with a two to eleven years time of experience in the ambulance service, participated. Data from qualitative interviews were analyzed with content analysis. <strong>Result:</strong> Seven categories were identified: Communication, Leadership, Medical treatment, Routines and guidelines, Organization, Personalities and relations, and finally Cooperation. An ambulance nurse needs to be able to adapt to any given situation. To nurse and treat, to lead and organize the activity at the trauma scene, is some things that could be asked from the nurse. A great requirement is also put on the surrounding organization, including all other resources, to cooperate and to function as a team. <strong>Conclusion:</strong> Professional work at the trauma scene demands an organization that needs to function in any unique situation. At the same time it’s just as important that this organization continuously improves. Experiences from problems in prehospital work could be related to personalities and relations between colleagues. This shows the importance of personnel that can handle stress, show humbleness, empathy and skills of being creative, social and precise.</p>

Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av arbete på skadeplats med en till fyra drabbade personer. Metod: Fyra män och fyra kvinnor, med en erfarenhet mellan två och elva år av ambulanssjukvård, deltog i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och data analyserades med innehållsanalys. Resultat: Sju kategorier identifierades: Kommunikation, Ledarskap, Medicinskt omhändertagande, Rutiner och riktlinjer, Organisation, Personlighet och relationer, samt Samverkan. Skadeplatsarbetet sker utanför sjukhusets kontrollerade verksamhet. Att varje gång anpassa sig till situationen, omhänderta, leda och organisera arbetet är det som krävs av en ambulanssjuksköterska. Samtidigt ställs stora krav på den omkringliggande organisationen inklusive alla övriga resurser, på att kunna samarbeta och fungera som grupp. Slutsats: Skadeplatsarbetet kräver en organisation som måste fungera i minsta detalj och samtidigt alltid förbättra sig. Då många av de upplevda problemen ansågs bero på personlighet och relationer så kräver det dessutom att personalen är stresstålig, ödmjuk, social, kreativ och noggrann. / Aim: The aim with this study was to analyze the ambulance nurses experiences from working at the trauma scene, with up to four injured patients. Method: four men and four women, with a two to eleven years time of experience in the ambulance service, participated. Data from qualitative interviews were analyzed with content analysis. Result: Seven categories were identified: Communication, Leadership, Medical treatment, Routines and guidelines, Organization, Personalities and relations, and finally Cooperation. An ambulance nurse needs to be able to adapt to any given situation. To nurse and treat, to lead and organize the activity at the trauma scene, is some things that could be asked from the nurse. A great requirement is also put on the surrounding organization, including all other resources, to cooperate and to function as a team. Conclusion: Professional work at the trauma scene demands an organization that needs to function in any unique situation. At the same time it’s just as important that this organization continuously improves. Experiences from problems in prehospital work could be related to personalities and relations between colleagues. This shows the importance of personnel that can handle stress, show humbleness, empathy and skills of being creative, social and precise.

Varje år sker omkring sextusen hjärtstopp utanför sjukhus i Sverige. Endast tio procent beräknas överleva. Ambulanssjuksköterskan har riktlinjer för hur hon ska påbörja, genomföra och eventuellt avsluta en hjärtlungräddning prehospitalt. Frågan om att avbryta en hjärtlungräddning är studerad i begränsad omfattning. Beslutet fattas under ansträngda förhållanden med etiska konflikter involverade, vilket kan påverka ambulanssjuksköterskan psykiska välbefinnande och hennes förmåga att vidare utföra sitt arbete. Syftet med studien är att beskriva upplevelsen av att avbryta hjärtlungräddning hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården och hur upplevelsen eventuellt påverkas av olika faktorer (förbättringspotentialer) kopplade såväl till ambulansorganisationen, vårdaren och omständigheterna kring hjärtstoppet. En kvalitativ intervjustudie har gjorts för att besvara studiens syfte. Tolv intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor från tre ambulansstationer i Västsverige. En öppen fråga med hänvisning till studiens syfte besvarades av informanterna. Resultatet indikerar att ambulanssjuksköterskan, vid den vanligaste varianten av hjärtstopp, inte upplever avbrytandet som särskilt problematiskt. Vidare visar studien på att omgivande faktorer i samband med avbrytandet har en påverkan på ambulanssjuksköterskan. Det som informanterna beskrev som viktigt i sammanhanget var samtalet med kollegan samt tid för återhämtning och reflektion efter en emotionellt påfrestande situation. Ambulanssjuksköterskan värnar om sin yrkesroll och för att bevara denna behöver de vissa förutsättningar i sin omgivning. Det är viktigt att organisationen kring ambulanssjuksköterskan tillser att dessa behov tillgodoses för att de på ett tillfredställande sätt ska kunna utföra sitt arbete och samtidigt inte påverkas allt för mycket på ett personligt plan. Ett nytt spår i utbildningen av hjärtlungräddning där ambulanssjuksköterskan får ökad kunskap i att hantera människor i sorg och kris samt att organisatoriskt beakta behovet av tid för samtal och reflektion, främst tillsammans med närmast kollegan, kan vara av värde i framtiden. / Every year, about six thousand cardiac arrests occur outside hospitals in Sweden. Only ten percent are estimated to survive. The ambulance nurse has guidelines for how she should start, carry out and possibly terminate a cardiopulmonary resuscitation in the prehospital setting. The problems surrounding termination of a cardiopulmonary resuscitation has been scarcely studied. The decision is made under strained conditions with ethical conflicts involved, which can affect the ambulance nurse's mental well-being and her ability to further carry out her work. The purpose of the study is to describe the experiences of interrupting cardiopulmonary resuscitation among nurses in ambulance care and how these experiences may be influenced by different factors (some of which may be amenable for improvement) and linked to the ambulance organization, the healthcare provider and circumstances at the event. A qualitative interview study has been performed to address the purpose of the study. Twelve interviews were conducted with ambulance nurses from three ambulance stations in western Sweden. An open-ended question with reference to the purpose of the study was answered by the informants. The result indicates that the ambulance nurse, during the most common type of cardiac arrest, does not experience the interruption as particularly problematic. Furthermore, the study shows that surrounding factors in connection with the interruption have an impact on the ambulance nurse. What the informants described as important in the context was the conversation with the colleague and time for recovery and reflection after an emotionally stressful situation. The ambulance nurse safeguards her professional role and in order to maintain this, they need certain conditions in the environment. It is important that the organization around the ambulance nurse ensures that these requirements are met so that she or he can carry out the work in a satisfactory manner and at the same time not be affected too much on a personal level. A new track in the training of cardiopulmonary resuscitation where the ambulance nurse gains increased knowledge in dealing with people in grief and crisis and to organizationally consider the need for time for conversation and reflection, mainly together with the closest colleague, may be of value in the future.