Bakgrund: Inom den prehospitala akutsjukvården kan specialistsjuksköterskan möta en stor variation av luftvägsproblematik. Att ställas inför situationer med patienter med ofri luftväg prehospitalt ställer höga krav på specialistsjuksköterskans kunskap och erfarenhet. En ofri luftväg är ett livshotande tillstånd där snabb och korrekt handläggning krävs för att minimera risken för hypoxi, med risk för efterföljande men som fatal utgång. Att identifiera ett luftvägsproblem och sätta in adekvata metoder för att skapa fria luftvägar är något som specialistsjuksköterskan behöver känna sig säker att utföra, vilket innebär att ha en god förmåga att hantera de tekniker och hjälpmedel som finns att tillgå. Syfte: Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskors och ambulanssjuksköterskors kunskapsnivå och erfarenhet av att hantera patientens ofria luftväg prehospitalt. Metod: Studien har en kvantitativ ansats. Specialistsjuksköterskor (n=145) verksamma inom den prehospitala akutsjukvården i en region i södra Sverige deltog i studien. Datainsamlingen genomfördes i form av enkäter och datan analyserades i programmet SPSS. Resultat: Studiens fyra huvudsakliga fynd var att ungefär 20 % av respondenterna hade minst en gång under det senaste året varit med om att inte lyckas skapa fria luftvägar. Anestesisjuksköterskor hade en högre självskattad säkerhet inför ofria luftvägar än ambulanssjuksköterskor. Två tredjedelar av respondenterna ville genomföra en repetitionsutbildning i hantering av ofria luftvägar, och hela 83 % av ambulanssjuksköterskorna ansåg att de var i behov av en repetitionsutbildning i att hantera ofri luftväg. Slutsats: Det finns en signifikant skillnad mellan yrkesgrupperna där anestesisjuksköterskor skattar sig säkrare med att hantera utrustningen vid ofria luftvägar jämfört med ambulanssjuksköterskor. Specialistsjuksköterskorna upplever ett behov av ytterligare utbildning samt kompetenskontroll av luftvägshantering.

Bakgrund. För att tillgodose ett tryggt patientomhändertagande krävs god kommunikation mellan olika vårdande yrkesgrupper. Vägen dit är full av utmaningar. När kommunikationen brister är det oftast på grund av oförståelse av respektive roller mellan yrkesgrupper och störningar i miljön där kommunikationen utförs. För ett väl fungerande samarbete mellan personal på ambulans och räddningstjänst är god kommunikation av högsta vikt.  Syfte. Syftet med studien var att undersöka erfarenheten sjuksköterskor inom ambulansverksamheten har av kommunikation med räddningstjänstpersonal under samverkan.  Metod. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes med elva sjuksköterskor verksamma i södra delen av Sverige. Genom användandet av Critical Incident Technique togs sjuksköterskornas erfarenhet och hanteringen av specifika händelser i samband med kommunikation med räddningstjänstpersonal fram. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat. Två huvudteman framkom i resultatet: Kännetecken på god kommunikation under samverkan och kännetecken på bristande kommunikation under samverkan. Skapandet av huvudteman gjordes utifrån åtta teman som formades utifrån deltagarnas beskrivningar av de Kritiska Incidenterna och deras hantering och beteende kring dessa incidenter. Slutsats. Det finns fördelar när ambulanspersonal och räddningstjänstpersonal arbetar på samma station. Fördelen med att känna varandra till namn ökar även förståelsen för varandras arbete och samverkan blir lättare. En väl fungerande kommunikation bidrar till ett effektivt teamarbete. I samband med större händelser ökar risken att kommunikationen fallerar. Det kan möjligtvis påverka patientomhändertagande. Att ha gemensamma utbildningsdagar där de olika yrkesgrupperna lär sig av varandra rekommenderas. Då det även tycks saknas forskning på området rekommenderas det. / Background. To provide safe care for patients, good communication between different professional caring groups is essential. Lack of communication is usually due to misunderstanding of the respective roles between involved professionals and disturbances in the environment where the communication is carried out. For a well-functioning collaboration between personnel in the ambulance and rescue services, good communication is of utmost importance.  Purpose. The purpose of the study was to investigate the experience nurses in the ambulance service have of communication with the rescue service during collaboration.  Method. A qualitative interview study with an inductive approach with eleven nurses active in the southern part of Sweden was conducted. By using the Critical Incident Technique, the nurses' experience and the handling of specific incidents related to communication with the emergency services were defined. The interviews were analyzed through a qualitative content analysis with the aim of creating categories and themes of the experiences. Results. Two main themes emerged: Characteristics of good communication during collaboration and characteristics of lack of communication during collaboration. The two main themes contained eight themes based on the participants' descriptions of the Critical Incidents and their handling and behavior around these incidents.  Conclusion. There are benefits when ambulance personnel and emergency services personnel work at the same station. The advantage of knowing each other by name also increases the understanding of each other's work and collaboration becomes easier. A well-functioning communication contributes to effective teamwork. In connection with major events, the risk of failure during communication increases. This may affect patient care. It is recommended to have joint practice where the different professional groups learn from each other. Further research in the field is recommended.

Introduktion: Adekvat andning är grundläggande för liv. Att kunna utföra luftvägshantering är därför en kunskap sjuksköterskan måste besitta. I regionen där studien genomförts kan anestesisjuksköterskeresurs medfölja ambulans vid larm om andnings- eller luftvägsproblematik. Denna resurs har tidigare nyttjats per automatik från larmcentral, men har nu övergått till att nyttjas först på ambulanspersonalens begäran. Hur denna förändring upplevs av sjuksköterskan i ambulansen är tidigare inte undersökt. Syfte: Belysa sjuksköterskan i ambulansens upplevelse av luftvägshantering samt upplevelsen av stöd från anestesisjuksköterskan prehospitalt. Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyserades med induktiv innehållsanalys. Femton semistrukturerade intervjuer genomfördes på en ambulansavdelning i södra Sverige. Deltagarna var sjuksköterskor aktivt verksamma inom ambulanssjukvården. Resultat: Sjuksköterskan i ambulansen upplevde generellt trygghet i luftvägshantering efter som det övas frekvent. Anestesisjuksköterskans stöd var dock viktigt vid avancerad luftvägshantering. Rutinförändringen, gällande att anestesisjuksköterska endast medföljde på ambulanspersonalens begäran, upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen som positivt. Detta skapade fler tillfällen att få möjlighet till luftvägshantering vilket i sin tur skapade ökad trygghet. En annan positiv upplevelse av rutinförändringen var att anestesisjuksköterskeresursen nu kunde nyttjas när den verkligen behövdes. Få tillfällen för samövning mellan anestesisjuksköterskan och sjuksköterskan i ambulansen upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen ej ge personlig kännedom för anestesisjuksköterskan, vilket i sin tur påverkade teamkänslan. Deltagarna menade även att det ofta var ”extra händer” som efterfrågades istället för viss kompetens. Slutsats: Luftvägshantering kräver regelbunden övning för att upprätthålla kompetens och känsla av trygghet. Anestesisjuksköterskan bör dock fortsatt finnas att tillgå som stöd vid avancerad luftvägshantering. Rätt resurs ska användas vid rätt tillfälle, vilket sjuksköterskan i ambulansens ansvarar för att så sker. För att möjliggöra en god teamkänsla inom vårdteamet krävs samövning och personlig kännedom. / Introduction: Adequate breathing is essential for life. Being able to perform airway management is therefore a knowledge the nurse must possess. Within the prehospital care in the region the study is carried out there is an anesthesia nurse resource in the event of respiratory problems. This resource has previously been used automatically from dispatch, but now this resource is only used on request from the ambulance staff. How this change is experienced by the nurse in the ambulance has not been investigated earlier. Purpose: Illuminate the nurse in the ambulance’s experience of airway management and the experience of support from the anesthesia nurse prehospital. Method: Qualitative interview study that was analysed with inductive content analysis. Fifteen semi-structured interviews were conducted in an ambulance department in southern Sweden. The participants were nurses with an active employment in ambulance care. Result: The nurse in the ambulance generally felt comfortable in airway management as it was frequently practiced. However, the support of the anesthesia nurse was important in advanced airway management. The routine change, regarding the fact that the anesthesia nurse was only included at the request of the ambulance staff, was perceived by the nurse in the ambulance as positive. This created more opportunities for airway management, which in return increased confidence. Another positive experience of the routine change was that the anesthesia nurse resource could now be used when it was really needed. Few opportunities for joint practice between the anesthesia nurse and the nurse in the ambulance were experienced by the nurse in the ambulance as not giving personal knowledge to the anesthesia nurse, which in return affected the team spirit. The participants also said that it was often ”extra hands” that they requested instead of certain skills. Conclusion: Airway management requires regular practice to maintain competence and confidence. However, the anesthesia nurse should continue to be available, as support for advanced airway management. The correct resource must be used in the right situation, which the nurse in the ambulance is responsible for ensuring. To enable a good team spirit within the care team, joint practice and personal knowledge are required.

Introduktion: Prehospital sjukvårdsledning är ett koncept som används vid skadehändelser och är en ledningsstruktur med definierade roller och beredskapslägen. Sjukvårdsledare är ansvarig för att bedriva sjukvårdsinsatsers ledningsarbete på skadeplatser. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vara sjukvårdsledare vid arbete på skadeplats. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta ambulanssjuksköterskor i södra Norrland intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Manifest innehållsanalys användes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Att ta sig an en stor och oviss uppgift, att ha ett stort ansvar i en utmanade situation, att uppnå kontroll genom samverkan samt att utvecklas i sin roll som sjukvårdsledare. Majoriteten kände stress inför ankomst till en skadeplats samt att brist på information påverkade möjligheten att förbereda sig. Allvarliga skadehändelser kunde ge en känsla av hopplöshet. Sjukvårdsledarrollen är viktig och krävande och stärks av erfarenhet. Besluttagandet upplevdes utmanande samt innebar ett stort ansvar. Vikten av att ha kontroll genom strukturerad och organiserad ledning samt att kunna anpassa sig och samverka med andra aktörer som polis och räddningstjänst var något som betonades. Det fanns behov av att reflektera och dela lärdomar efter händelser för att utvecklas. Slutsats: Att vara sjukvårdsledare är en komplicerad och krävande roll för ambulanssjuksköterskor. De kan uppleva stress, oro och rädsla att misslyckas. Trots utmaningen är ambulanssjuksköterskor stolta över arbetet när de lyckas. Det behövs kontinuerlig och verklighetstrogen utbildning samt reflektion för att känna sig trygg som sjukvårdsledare.

Bakgrund: I samband med att utvecklingen inom ambulanssjukvården går framåt tillkommer förutom ökad kunskap ny utrustning och medicinteknisk apparatur. Kapnograf är en typ av medicinteknisk apparatur som på senare år rekommenderas för att utvärdera kvaliteten på hjärt-lungräddning. I vissa regioner i Sverige används kapnografen EMMA™. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens användning och erfarenheter av EMMA™ vid hjärtstopp utanför sjukhus. Metod: Studien genomfördes med icke experimentell kvantitativ metod. En prospektiv tvärsnittsstudie genomfördes med hjälp av en enkät med skattningsskala samt med möjlighet till fritextsvar. Resultat: Resultatet visade att EMMA™ användes i stor till mycket stor utsträckning av ungefär hälften av deltagarna i studien. Av deltagarna var det 75% som upplevde sig ha stor till mycket stor kunskap om när EMMA™ skulle användas. Dock skattade deltagarna sin tolkningskunskap lägre än kunskapen om när EMMA™ skulle användas. Deltagarna önskade mer utbildning, simulering samt ett tolkningsstöd. Slutsats: Studiedeltagarna har god kunskap om när EMMA™ ska användas dock efterfrågas mer utbildning för att höja kunskapen ytterligare samt simuleringsträning. Mer utbildning om fördelarna med att mäta ETCO2 vid A-HLR samt återkommande simuleringsträning där EMMA™ används kan leda till ökat användande och bättre HLR kvalitet.

Ambulanssjuksköterskorna ansvarar för omvårdnad, bedömning, symtomlindring och behandling för patienter som påträffas i den prehospitala vårdmiljön. Viruset Sars-cov-2 (Covid-19) orsakade en pandemi i modern tid. Ambulanssjuksköterskornas vardag förändrades och vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter blev en utmaning. Det finns viss forskning om Covid-19 och mötet med annan hälso-och sjukvårdspersonal men begränsad forskning utifrån ambulanssjuksköterskans perspektiv och det prehospitala vårdmötet. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Totalt deltog elva ambulanssjuksköterskor varav två av dem hade två specialistsjuksköterskeutbildningar. Ambulanssjuksköterskornas erfarenhet inom ambulanssjukvård varierade mellan 4 och 27 år. Intervjuerna skedde i form av semistrukturerade intervjuer och den insamlade datan analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde rädsla att själva drabbas av Covid-19 eller föra smittan vidare till sina anhöriga samt en osäkerhet kring hur vårdmötet skulle ske. Det upplevdes vara svårt att hålla sig uppdaterad kring nya riktlinjer och kommunikationssvårigheter uppkom vid användning av skyddsutrustning. Med tiden samlade ambulanssjuksköterskorna på sig erfarenhet av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter vilket bidrog till trygghet och att självskyddet förbättrades. / The ambulance nurses are responsible for nursing,assessment, symptom relief and treatment for patients encountered in the pre-hospital care environment. The virus Sars-cov-2 (Covid-19) caused a pandemic in modern times. The ambulance nurses' everyday life changed and the care meetings with suspected Covid-19-infected patients became a challenge. There are some research on Covid-19 and the meeting with other healthcare personnel, but there is limited research from the ambulance nurse's perspective and the pre-hospital meeting. The purpose of the study was to describe the ambulance nurses' experience of the care meetings with suspected Covid-19-infected patients. A qualitative interview study with an inductive approach was used. A total of eleven ambulance nurses participated, of which two of them had two specialist education in nursing. The ambulance nurses' experience in ambulance care varied between 4 and 27 years. The interviews took place in the form of semi-structured interviews and the collected data were analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. The result showed that the ambulance nurses experienced fear of contracting Covid-19 themselves or passing the infection on to their relatives, as well as an uncertainty about how the care meetings would happen. It was perceived to be difficult to stay updated on new guidelines and communication difficulties arose when using protective equipment. Over time, the ambulance nurses gathered experience of the care meeting with suspected Covid-19-infected patients, which contributed to a feeling of safety and the nurses that self-protection improved.

Bakgrund: Interhospitala transporter ökar årligen inom Sverige. För att en interhospital transport skall utföras med god vårdkvalitet ställs höga krav på samarbete mellan de olika professionerna. Ett väl fungerande team underlättar arbetet och leder till ökad trygghet hos personalen vilket troligen kommer att påverka den vård patienten får. Det finns emellertid begränsad kunskap om hur teamarbetet fungerar vid interhospitala transporter och vad personalen har för erfarenhet av det.   Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesi- och ambulanssjuksköterskors erfarenheter av teamarbetet vid interhospitala transporter.   Metod: Studien utfördes med en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes med tolv anestesi- och ambulanssjuksköterskor vid två olika regioner i södra Sverige under våren 2017. Analysen företogs med en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004).   Resultat: Resultatet redovisas i fyra kategorier med underkategorier. Erfarenheterna tyder på ett överlag välfungerande teamarbete vid de interhospitala transporterna. Kommunikation, ansvarsfördelning och tidigare erfarenheter uppfattades påverka samarbetet samt den vård som patienten fick. Relationerna i teamet samt attityder hos teammedlemmarna innebär en utmaning för synergin i teamet.   Slutsats: Ett välfungerande teamarbete utgörs av tydlig kommunikation, relationerna i teamet samt grundlig kompetens vilket framkallar en trygghet i teamet. Erfarenheterna av samarbetet vid interhospitala transporter är bra samtidigt som det finns ett behov och en vilja till förbättring. / Background : The interhospitala transports of intensive care patients is increasing every year in Sweden. To make sure that the transport between the various units are- performed to the highest possible level of care it is vital that a high standard of co-operation is performed with all professionals involved. Well organized teamwork eases the workload and helps to give a feeling of security with all staff involved which is then likely to positively affect the care of the patient in focus. However there is still a limited knowledge about how a well functioned teamwork is interpreted between all parts involved in transportation of intensive care patients. Purpose: The purpose with this study was to describe the Nurse anesthetists and Ambulance nurses experiences of teamwork at interhospitala transports. Method: This study was implemented with a qualitative method where semi-structured interviews took place with 12 Nurse anesthetists or Ambulance nurses in two different regions in the south of Sweden during the spring of 2017. The analysis was completed with a qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004). Result: The result is presented in four categories. The experiences of those involved gave an interpretation of a mainly well-functioning teamwork. However communication, division of responsibilities and competence are main factors with recurring issues which was perceived to affect the cooperation of all professions involved and of course the treatment that the patients receive. The relations in the team as well as the attitudes of the team members funds challenges for the synergy in the team. Conclusion : A well functioning teamwork is built from clear communication, relations in the team and thorough expertise which will lead to a feeling of safety in the team. The experiences of the cooperation in interhospital transports are good, at the same time as there is a need and a will to make improvements.

Bakgrund Vid ett prehospitalt hjärtstopp krävs utöver hjärt- och lungräddning med bröstkompressioner och defibrillering med hjärtstartare, även avancerad luftvägshantering för att skapa en fri luftväg vilket ambulanssjuksköterskan ansvarar för. Det finns en mängd olika luftvägshjälpmedel som ambulanssjuksköterskan kan använda sig av. För en del sjuksköterskor inom ambulanssjukvården kan en viss osäkerhet kring användningen av luftvägshjälpmedel finnas då de kan sakna rätt kompetens, utbildning eller ej fått tillräcklig träning i användandet för att utföra det på ett patientsäkert sätt.   Syfte Syftet med denna studie var att jämföra prehospitala luftvägshjälpmedel vid hjärtstopp utanför sjukhus i förhållande till överlevnad.   Metod Studien är en litteraturöversikt med kvantitativ ansats. Studien genomfördes genom en systematisk sökning av vetenskapliga artiklar vilka har jämfört olika luftvägshjälpmedel vid prehospitala hjärtstopp. Databaser som PubMed och CINAHL har främst använts. De utvalda artiklarna har kvalitetsgranskat.   Resultat Två huvudfynd framkom där mask- och blåsa var korrelerad till högre prevalens av överlevnad och där endotracheal intubering var korrelerad till högre prevalens att uppnå återkomst av spontan cirkulation.   Slutsats Av de inkluderade artiklarna visar resultatet på att mask- och blåsa är bästa alternativet för överlevnad och att endotracheal intubering är bästa alternativet för att uppnå återkomst av spontan cirkulation under ett prehospitalt hjärtstopp. Dock bör slutsatsen tas med försiktighet då resultaten kan skilja sig och bero på en mängd olika faktorer som skiljer sig åt i de olika studierna. / Background In addition to cardiac and pulmonary rescue with chest compressions and defibrillation with defibrillator, pre-hospital cardiac arrest also requires advanced airway management to create a clear airway for which the ambulance nurse is responsible. There are a variety of respiratory aids that the ambulance nurse can use. For some nurses in ambulance care, there may be some uncertainty about the use of respiratory aids as they may lack the right skills, education or have not received sufficient training in the use of it to perform it in a patient-safe manner.   Aim The purpose of this study was to compare prehospital airway aids in cardiac arrest outside of hospital in relation to survival.   Method The study is a literature review with a quantitative approach. The study was conducted through a systematic search of scientific articles comparing different respiratory aids at prehospital cardiac arrest. Databases such as PubMed and CINAHL have mainly been used. The selected articles have been quality checked.   Results Two main findings emerged where bag valve mask was correlated to higher prevalence to survival and where endotracheal intubation was correlated to higher prevalence to achieve return of spontaneous circulation.    Conclusion Of the included articles, the results indicate that bag valve mask is the best option for survival and that endotracheal intubation is the best option for achieving return of spontaneous circulation during a prehospital cardiac arrest. However, the conclusion should be taken with caution as the results may differ and depend on a variety of factors that differ in the different studies.

Elektrokardiogram (EKG) är ett vanligt förekommande hjälpmedel för diagnostik i ambulanssjukvården. Att kunna tolka EKG korrekt är av vikt för att säkerställa en säker vård för patienten. Tidigare forskning om ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att tolka EKG saknas. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskornas erfarenheter av att tolka EKG i samband med prehospital vård. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer och induktiv ansats. Tolv intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera resultatet som resulterade i tre generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskorna erfar en personlig utveckling, ett organisatoriskt stöd och beaktar vårdmötet vid tolkning av EKG. Erfarenheten är att två olika dimensioner, den existentiella dimensionen och den strukturella dimensionen, påverkar ambulanssjuksköterskorna vid tolkning av EKG i samband med prehospital vård. Ett korrekt tolkat EKG kan ge patienten bättre förutsättningar för en god vård. Enligt ambulanssjuksköterskorna i studien tycks arbetslivserfarenhet ge mer kunskap inom EKG-tolkning, vilket skiljer sig från tidigare forskning. Kontinuerlig utbildning inom EKG-tolkning kan troligtvis behövas. / Electrocardiogram (ECG) is a common aid for diagnostic work up in ambulance care. To be able to interpret the ECG correctly it is important to ensure a safe care for the patient. Previous research regarding ambulance nurses’ experience of interpretating the ECG is lacking. The aim with the study was to describe ambulance nurses’ experiences of interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. The study is of qualitative design with unstructured interviews and an inductive approach. Twelve interviews with ambulance nurses were carried out. Qualitative content analysis was used to analyze the findings which resulted in three generic categories with two to four subcategories each. The study showed that the ambulance nurses experience a personal development, an organizational support and consider the care meeting when interpretating ECG. The experience is that two different dimensions, the existential dimension and the structural dimension, affect the ambulance nurses when interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. A correctly interpretated ECG can give the patient better conditions for a good care. According to the ambulance nurses in the study work experience seem to give more knowledge in ECG-interpretation, which differs from previous research. Continuous education in ECG-interpretation is probably required.