<p>Theories about exposure and risk-taking in an everyday environment show a connection between parental strategies, parent-child relationship and exposure on the Internet. In the present study, the Internet is presented as an everyday activity. Negative exposure is seen as an outcome of risk-taking. The purpose of the study was to examine in what way parental strategies together with the parent-child relationship were related to the teenagers’ negative experiences on the Internet, which consisted of three categories: 1) Exposure to pornographic sites, 2) Exposure to upsetting and violent material, 3) Digital bullying. The regression analysis showed that the parent-child relationship was linked to all negative experiences. Parental knowledge, disclosure, rules, safe usage of the Internet and solicitation were also linked to negative experiences on the Internet. Parental strategies that were not significant were parental control and shared web activities.</p> / <p>Teorier kring utsatthet och risktagande i traditionella vardagsmiljöer visar på ett samband mellan föräldrastrategier, föräldrabarnrelationen och tonåringens utsatthet på nätet. I den aktuella studien är Internet som vardagsmiljö i fokus. Negativa Interneterfarenheter ses som en konsekvens av risktagande. Syftet var att undersöka hur sambandet mellan föräldrastrategier tillsammans med föräldrabarnrelationen och tonåringens negativa Interneterfarenheter såg ut. De negativa Interneterfarenheterna delades upp i tre kategorier: 1) <em>Tvivelaktigt material, 2) Upprörande material samt 3) Erfarenhet av hot.</em> Regressionsanalysen visade att föräldrabarnrelation har samband med alla negativa Interneterfarenheter. Vidare visade resultatet att föräldrarnas insyn, disclosure, regler, säker användning och solicitation också hade samband med de negativa Interneterfarenheterna. Föräldrastrategier som inte var signifikanta var kontroll och sällskap vid Internetanvändning.</p>

Syftet med föreliggande studie har varit att utvärdera och kvalitetssäkra implementeringen av en mentaliseringsbaserad terapi på en allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Behandlingen har riktat sig till patienter med diagnosen personlighetsstörning och pågått under 18 månader. 14 patienter inkluderades i studien och behandlingen har bestått av ett individuellt och två gruppbehandlingstillfällen i veckan. Intervjuer och regelbundna självskattningar har genomförts för att undersöka patientens psykiska mående. Samtliga patienter rapporterade vid inklusion ett svårt psykiskt lidande. En preliminär analys visar att efter 6 månaders behandling har patienternas psykiatriska lidande minskat signifikant. Sex patienter har av olika skäl avbrutit behandlingen efter inklusion. Två patienter har fullföljt behandlingen i sin helhet och i dessa patienters uppföljningsdata (24 månader efter inklusion) kan man konstatera att de skattat sitt psykiatriska lidande på samma nivå som den jämförbara svenska normgruppen.

Långvarig stress ökar risk för ohälsa och sjukfrånvaro, med negativa konsekvenser för individ, organisation och samhälle. En preventiv metod för stresshantering är Acceptance and Commitment Training (ACT). Syftet var att med en randomiserad, kontrollerad studie undersöka huruvida en kortvarig ACT-intervention påverkar stress och generell psykisk hälsa hos socialsekreterare inom Stockholms stad (n=106). Bortfall hanterades med intent-to-treat-analys. Vid förmätning rapporterade två tredjedelar av deltagarna hög stressnivå (PSS≥25). Resultaten visade att de som genomgått interventionen (n=70) hade signifikant lägre skattningar av stress, generell psykisk ohälsa och utbrändhet jämfört med kontrollgrupp (n=36). Separata analyser visade att dessa skillnader fanns även för deltagare med hög stress vid förmätning, men inte för de med låg. Effektstorlekarna var små till måttliga. Ingen signifikant skillnad fanns för prestationsbaserad självkänsla, psykologisk flexibilitet eller krav och kontroll i arbetet. Genom randomisering kontrollerades även för gruppledarinflytande. Slutsatsen var att interventionen kan användas för att minska symtom på stress, utbrändhet och psykisk ohälsa hos socialsekreterare. Vidare forskning bör undersöka effekten över tid.

I föreliggande arbete undersöker jag begreppet negativ terapeutis reaktion. Undersökningen tar sin utgångspunkt i Karl Abrahams artikel från 1919, En speciell form av neurotiskt motstånd mot den analytiska metoden, och fortsätter med en granskning av Sigmund Freuds beskrivning av begreppet i Jaget och Detet 1923. Jag följer sedan begreppets utveckling i arbeten av Joan Riviere (1936), Melanie Klein (1957), Herbert Rosenfeld (1971), Ludvig Igra (1988) och Horacio Etchegoyen (1991). Negativ terapeutisk reaktion är en form av motstånd som visar sig i den terapeutiska processen. Den är ett tekniskt begrepp och inget diagnoskriterium. Den tillhör jaget och är att betrakta som en jag-strategi som är omedveten till sin natur. Den är att betrakta som ett uttryck för destruktiva krafter, som ett derivat av dödsdriften. De bakomliggande faktorerna kan vara av skilda slag, men det finns gemensamma överensstämmande områden. Dessa är omedveten skuld, ett problematiskt förhållande till överjaget och ett försvagat libidinöst själv. Den anses vanligast förekommande hos patienter med svårare narcissistiska personlighetsstörningar präglade av en narcissistisk omnipotent hållning, en manisk attityd och primitiv avund. Förekomsten av negativ terapeutisk reaktion är en signal om att processen är på väg att stanna upp och att det finns problem som behöver avtäckas och analyseras. De bakomliggande faktorerna, vilka oftast har en global karaktär i betydelsen att de inbegriper hela personligheten samt patientens inställning till terapin som helhet och relationen till terapeuten, behöver identifieras. Detta ger då möjliga förklaringar till vad som kan tänkas försiggå i patientens inre. Olika vägar att gå i det kliniska arbetet berörs. Den teoretiska genomgången belyses med ett kliniskt exempel.

Syftet med föreliggande uppsatsarbete är att beskriva erfarenheter av psykofarmaka och psykoterapi. Studien är kvalitativ till sin karaktär och utgår från intervjuer med fyra psykoterapeuter och en läkare. Uppsatsen tar utgångspunkt i ett fenomenologiskt perspektiv. Intervjuerna har analyserats så förutsättningslöst som möjligt utifrån EPP-metoden. Arbetet har haft sin grund utifrån fem övergripande frågeställningar; Hur uppfattar vi lidandets mening i relation till psykofarmaka? Påverkas en individs möjlighet att känna och tänka om denne regelbundet brukar psykofarmaka? Kan den som lider förvänta sig vägledning i de olika enskilda, respektive kombinationsbehandlingar som finns? Minskar det egna lidandet genom att sätta ord på sin ångest i psykoterapi? Hur resonerar läkemedelsindustrin i frågan kring individens psykiska lidande? Dessa frågeställningar har vilat mot en filosofisk fond som ställer frågan: Är medikaliseringen ett sätt att medicinera mot livet självt, att göra samhällets tillkorta-kommanden till ett individuellt problem? Resultaten presenteras i fem synopsis som visar på att; lidande kan ses som kraft till förändring. Antidepressiva läkemedel har en tendens att döva tankar och känslor. Patientens egen vilja är viktig. Mediciner tenderar att bli till substitut för mötet med människor och att relationen till läkemedelföretagen är problematiskt för behandlare då den också är en vinstmaskin. / The purpose of the study is to describe experiences gained from the use of psychotropic drugs and/or psychotherapy. The study is qualitative in nature and based on interviews with four psychotherapists and physicians. The study takes as its basis a phenomenological perspective. The interviews were analyzed as unprejudiced as possible using the EPP method. The work was based on five overreaching issues; How do we perceive suffering, meaning in relation to psychotropic drugs? Is an individual's ability to feel and think affected by regular use of psychotropic drugs? Can an individual who suffers expect guidance via individual treatment or via available combined treatments? Is an individuals suffering reduced by setting words to the anxiety in psychotherapy? How does the pharmaceutical industry discuss the issue of individual mental suffering? These issues have been tested against a philosophical background that asks the question: Is medicalisation a way of medicating against life itself, a way of making society's shortcomings the individual`s problem? The results are presented in five synopsis which say that suffering can be seen as force for change. Antidepressants have a tendency to numb thoughts and feelings. The patient's own will is important. Medication tends to be a substitute for meeting people and the relationship to pharmaceutical companies problematic for therapists as the industry is also a profit machine.

Inledning: Syftet med denna studie var att öppna diskussion och belysa den genuina, naturliga relationen mellan terapeuten och patienten under terapin och relationens roll i den terapeutiska processen. Frågeställningar: De är baserade på frågor om relationen som begrepp, inställning till personlig öppenhet (Self-Disclosure), relationens betydelse för terapin i relation till terapeutisk teknik och teoribygge, och frågor om roller i skapande och upprätthållande av relationen i terapin. Metod: Studie är kvalitativ och genomfördes som ensemistrukturerad intervju med fem terapeuter av olika rinriktning och olika erfarenheter inom terapeutiskt arbete. Tre av dem var kognitivt orienterade medan två hade dynamisk bakgrund. Materialet analyserades, strukturerades och valdes utifrån frågeställningars ämne och tillåtet utrymme. Resultat: I studien framkom att relationen inom terapi anses som oundviklig del av terapiprocessen och att en god relation mellan patient och terapeut gynnar terapin och terapins utfall. Diskussion: De intervjuade terapeuterna beskrev ett mer öppet, fritt, flexibelt sätt att bemöta människan och att använda sin egen person med sin genuinitet samt en mer jämlik ställning mellan terapeuten och patienten. Slutsats blir att relation har betydelse bland terapeuter och betecknas som en av de viktigaste tredskapen i psykoterapi.

I denna undersökning är handledare under utbildning i fokus. Syftet är att se om det sker någon förändring under utbildningen och vad förändringen består av. Det är en kvalitativ studie med kvantitativa inslag. Materialet som använts är insamlat under två år av handledarkandidaterna i ett forskningsprojekt. Genom studier av hur handledarna förhöll sig till det narrativa materialet under en handledningstimme i början och slutet av utbildningen framträdde en bild som tydde på att handledarna förändrades. Bilden kompletterades med genomgång av intervjufrågor. I resultatet blev det tydligt att handledarna i sitt förhållningssätt och uppvisade individuella olikheter. De tydliga skillnaderna var att den ena blev mer aktiv och den andra mer tillbakahållen. Det framgår att handledarna kom in i utbildningen med erfarenhet som psykoterapeuter och med mycket erfarenhet av egen handledning. Det var också vad de lutade sig mot när de hämtade stoff till förebilder och rollmodeller som de försökte att efterlikna. Utbildningen hade inte den påverkan på handledarna att de efter genomgången utbildning kunde uppfattas som stöpta efter samma mall. Däremot antyder resultaten att faktorer som har med personlighet, bakgrund och kompetens att göra har avgörande betydelse för hur handledarstilen manifesteras i handledningssituationen.

Många människor har efter avslutad psykoterapi tankar om densamma. Kanske fanns det ämnen som inte kom att benämnas, eller om de överhuvudtaget benämndes kom att göra det i begränsad utsträckning. Uppsatsen bygger dels på en empiriskt genomförd undersökning och dels på litteraturstudier. Det är en kvalitativ studie med halvstrukturerade frågor och meningskoncentrering. Fem personer har intervjuats, minst sex månader har gått sedan psykoterapin avslutades. Syftet med studien är att undersöka de processer som utifrån ett patientperspektiv ligger bakom att visst material inte aktualiserats i psykoterapin. För att göra intervjumaterialet överskådligt delades det upp i två dimensioner. Den första dimensionen beskriver de faktorer som förorsakat den förändrade upplevelsen av terapin. Den andra dimensionen beskriver de processer som hindrar att viktigt material aktualiseras. Dessa hinder handlar dels om specifika hinder som har med den psykoterapeutiska relationen att göra och dels handlar det om hinder som har att göra med olika försvarsstrategier som patienten använt sig av under sin psykoterapi. Flera av personerna uttryckte efter avslutad terapi en besvikelse över att man i psykoterapin upplevde en brist på djup och att det var ämnen som man ibland undvikit att prata om. Det framkom att problem i samband med överföringen innebar svåra motstånd mot fördjupningen av psykoterapin. En viktig slutsats i studien var att man antingen tenderade att skuldbelägga sig själv för de svårigheter som uppstod i psykoterapin alternativt att man lade över huvudansvaret för svårigheterna på terapeuten. Skam var ett återkommande ämne i flera av intervjuerna. Hur arbetsalliansen fungerade visade sig vara helt avgörande för hur psykoterapin utvecklades.

Är volontärt psykoterapeutarbete en win-win situation eller en fattigdomsfälla? Finns detblinda fläckar i den goda intentionen eller är en volontärresurs enbart av godo? Syftet med undersökningen var att beskriva hur några psykoterapeuter ser på sin arbetsinsats och arbets-situation som volontärer och samtidigt väcka frågor kring det ideella arbetets drivkrafter, eventuell påverkan på psykoterapirelationen och arbetstillfredsställelsens betydelse.  Verksamheten som studerades finns inom Stadsmissionens regi i Stockholm på Terapicentretför unga, där merparten av psykoterapeuterna är volontärer. Den undersökningsmetod som användes var semi-strukturerad intervju och fem volontärer deltog i undersökningen. Den teoretiska anknytningen har huvudsakligen utgjorts av litteratur inom den psykodynamiska teoribildningen och då särskilt forskning inom psykoterapins område avseende terapeutisk effektivitet. Även forskning inriktad på relationell psykoterapi och forskning inom ideellt och volontärt arbete har bidragit till den teoretiska referensramen. Resultaten visade att volontärerna upplever drivkrafter som egennytta,  att få vara del i ett meningsfullt sammanhang och att få göra nytta för andra som centrala drivkrafter för sin volontärinsats som också beskrivs som mycket engagerande, meningsfull, stimulerande, givande och som starkt hoppingivande. Viktigt var också upplevelsen av positivt bekräftande från omgivningen. Arbetssituationen upplevdes som mycket tillfredsställande och parametrar som gott ledarskap, frihet, flexbilitet och den sociala kontexten lyftes fram. I undersökningen kunde inte konstateras någon uppenbar koppling mellan det volontära engagemanget och innehållet i psykoterapi-relationen. Undersökningsresultaten kan tolkas som att volontärarbetet sammantaget upplevs som identitetsstärkande för volontären.

Låg arbetsminneskapacitet hos barn medför ofta svårigheter med attlära sig läsa, skriva, räkna och problemlösa. Barnen kan ävenuppfattas som disträa och glömska. Datorstödd arbetsminnesträninghar visats förbättra prestationer dels på programspecifika ochgeneraliserade arbetsminnestester samt tros påverka beteende. Dennastudie utreder huruvida träningsmängd, mätt i antal repetitioner ochtid, påverkar träningsutfallet. 23 barn med undergenomsnittligarbetsminneskapacitet inkluderades. Av dessa randomiserades 22 barntill att antingen utföra 42 eller 84 repetitioner fördelade på sexövningar med självjusterande svårighetsgrad iarbetsminneträningsprogrammet ”Minneslek Flex”. Barnen tränadeantingen i skola (n=6) eller hemma (n=16) vid minst 22 tillfällenunder en fem- till sexveckors period. Fem avhopp skedde i det längreprogrammet. 17 barn kom att delta i eftermätningarna.Arbetsminneskapaciteten förbättrades signifikant av träningen.Träningsmängden hade inte någon påverkan på denna förbättring.Några beteendeförändringar kunde inte heller skönjas. Fyndenindikerar att en mindre träningsmängd räcker med möjlig implikationatt fler barn potentiellt kan uppskatta att ta del av dylik träning.