Bakgrund: Personer med traumatisk hjärnskada kan få långvariga kroniska besvär. Anhöriga är ofta involverade i deras vård och finns med under hela vårdförloppet. Anhöriga har också en viktig roll och ansvar för det vardagliga livet i hemmet. Syfte: Syftet var att beskriva anhörigas erfarenheter av att leva med en närstående med traumatisk hjärnskada. Metod: En allmän litteraturstudie genomfördes, där elva artiklar analyserades med hjälp av innehållsanalytiskt tillvägagångssätt. Resultat: Det framkom fyra kategorier ifrån resultatartiklarna: att ta ansvar och anta olika roller, att leva i en oviss och oförutsägbar situation, att få stöd och att finna en egen inre kraft. Det var en stor påfrestning för anhöriga att anta den vårdande rollen för att stödja den traumatiskt hjärnskadade. Ovissheten kring den traumatiskt hjärnskadades prognos tillsammans med bristen på information och kunskap, satte de anhöriga i stress. Behovet av stöd till anhöriga var multidimensionellt där det initiala stödet kom främst från sjukvårdspersonalen medan det senare i förloppet övergick till familjen och samhället. Anhöriga fick använda egna resurser och egen inre kraft för att hantera sin situation. Konklusion: För att underlätta livet för anhöriga och traumatiskt hjärnskadade, behöver vården ha bättre strategier och samhället ha bättre kunskap och förståelse för sjukdomen. / Background: Individuals with traumatic brain injury can sustain chronical lasting sequalae’s. Relatives are often involved in their care and present during the whole process. Relatives also have an important role and responsibility in the everyday life. Aim: The aim was to describe relatives’ experiences of living with a next of kin with traumatic brain injury. Method: A general literary study was performed, where eleven articles were analyzed, with content analytic approach. Result: Four categories emerged from the result articles: to take responsibility and adopt different roles, to live in an uncertain and unpredictable situation, to receive support and to find own inner strength. It was a big strain for relatives to take on the caring role of supporting the traumatic brain injured. The uncertainty of the prognose, along with the lack of information and knowledge, putted the relatives in distress. The need of support was multidimensional where the initial support came from healthcare personnel and then from family and community. Relatives had to use own resources and inner strength to manage their situation. Conclusion: To ease life for relatives and traumatic brain injured, health care needs to have better strategies and the community better knowledge and understanding for the disease.

Bakgrund: Agenda 2030 har som delmål 3.4 en strävan att främja hälsoarbetet och välmåendet för alla oavsett ålder eller förutsättningar. År 2020 gjordes en enkät där endast 66% nådde upp till WHO’s rekommendationer av fysisk aktivitet. Rekommendationerna gäller även personer med en funktionsvariation. TBI är en av den vanligaste neurologiska funktionsvariationen, där fysioterapeuterna som jobbar med fysisk aktivitet under rehabiliteringen har en viktig roll. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur fysioterapeuter inom rehabilitering för personer med TBI använder fysisk aktivitet samt hur arbetet fungerar i hänsyn till de förutsättningar som finns för personalen. Metod: Studien genomfördes med semi- strukturerade intervjuer via digitala mötesrum, där tre kvinnliga fysioterapeuter intervjuades. Sedan gjordes det en summativ innehållsanalys av den insamlade datan. Resultat: Fysisk aktivitet under rehabiliteringen användes med fokus på att patienterna skulle återfå vardagsfunktion. Personalen ansåg att förutsättningarna till att kunna använda fysisk aktivitet var bra, men att det fanns brist på personal och utrustning. Slutsats: Slutsatsen är att fysisk aktivitet inom rehabilitering för personer med TBI individanpassas och används med fokus på att återfå vardagsfunktion, men att de fysiska resurserna utifrån de förutsättningar som fanns för dessa fysioterpeuterna var begränsade.

Globalt sett drabbas var tredje kvinna av våld i nära relation och traumatisk hjärnskada (Traumatic brain injury [TBI]) är en allvarlig, men ofta förbisedd, konsekvens av våldet. Syftet var att beskriva kunskapsläget om livssituationen för kvinnor med konstaterad eller misstänkt traumatisk hjärnskada till följd av våld i nära relation. En integrerad litteraturstudie genomfördes genom en systematisk litteratursökning av vetenskapliga artiklar i tre olika databaser, kvalitetsgranskning samt analysmetod för integrerad litteraturöversikt enligt Whittemore och Knafl (2005). Analysen resulterade i två kategorier; livssituationen påverkas genom försämrad hälsa och förmåga samt livssituationen påverkas av ökad utsatthet och rädsla. En övergripande slutsats baserat på resultatet var att förändringar till följd av traumatisk hjärnskada skapar en dubbel utsatthet i den våldsutsatta kvinnans livssituation. Det finns implikationer för att se över tryggheten i sjukhusmiljön för våldsutsatta kvinnor med TBI samt kunskapsläget hos vårdpersonal för att säkerställa identifiering och adekvat handläggning. Vidare bör ett personcentrerat förhållningssätt med intersektionellt perspektiv appliceras av sjuksköterskor för att tillgodose de behov och stöttande åtgärder som krävs. Implikationer för framtida forskning är kvalitativa studier gällande våldsutsatta kvinnors upplevelse av TBI i en skandinavisk kontext.

Bakgrund: Sjuksköterskan har stor del i den nära patientvården och förväntas vara en god lyssnare genom sitt personcentrerade vårdgivande. Händelser som är traumatiska drabbar förutom den direkt berörda patienten även sjuksköterskan genom sekundär exponering. Syfte: Syftet med studien var att belysa förekomst av STS hos sjuksköterskor samt beskriva hur det påverkar vårdkvalitet och personcentrerad vård. Metod: Litteraturstudie med en översikt av relevanta artiklar i databaserna PubMed och CINAHL. Resultatet baseras på 14 artiklar som uppfyllde inklusionsoch kvalitetskrav. Resultat: Sjuksköterskan påverkas av STS på flera plan, både professionellt och personligt. Vårdkvaliteten blir lidande om STS påvisas. Den personcentrerade vården utgör grunden i sjuksköterskans yrkesutövande men om medvetenhet saknas för STS finns risken att sjuksköterskan påverkas så till den grad att hen väljer att sjukskriva sig och/eller byta arbetsplats. Slutsats: STS är ett relativt okänt begrepp och det kan vara svårt att se tecken på begynnande symtom. Sjuksköterskan kan utsättas för STS oberoende arbetsplats. Detta kan sänka effekten i yrkesutövandet genom personliga symtom som; irritabilitet, trötthet, minskad empati, depression, återupplevelser av tidigare upplevda traumatiska händelser med flera. Arbetsplatsens ledarskap inverkar på identifieringen av sjuksköterskans utveckling/hanterande av STS. / Background: The nurse has a large responsibility in the near patient care and is expected to be a good listener within the person-centered care. Events that are traumatic affects both the directly affected patient but also the nurse through their secondary exposure. Aim: The purpose of this study is to highlight the incidence of STS in nurses as well as to describe how it affects the quality of care and person-centered care. Method: Literature review of relevant articles in databases PubMed and CINAHL. The results of this literature study are based on 14 articles that met the inclusion and quality criteria. Results: The nurse is affected by STS on several levels, both professionally and personally. The quality of the fundamental person-centered care will be affected if STS is noted and the risk is imminent that the nurse affects to such an extent that they may choose to call in sick and/or change their jobs. Conclusion: STS is a relatively unknown concept. The nurse may face STS independent of workplace and the results can be showed in a lower quality of care and personal symptoms such as; irritability, fatigue, decreased empathy, depression, re- experiences of previously experienced traumatic events, and others. Leadership influence on identification of nurse’s STS development and handling.

Bakgrund: Den globala sjuksköterskebristen och omsättningen av sjuksköterskor är idag ett stort problem som bland annat leder till ökade kostnader och svårigheter att behålla en hög kvalitet på vården. En av anledningarna till att sjuksköterskor sjukskriver sig är den emotionella påfrestning som yrket medför. Compassion fatigue är ett begrepp som belyser de negativa effekter som kan komma av en långvarig exponering för andras lidande. Förutom sjukskrivningar kan compassion fatigue leda till högre benägenhet att begå kliniska misstag, försämrad vård och social isolering. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att belysa compassion fatigue inom sjuksköterskeyrket genom att utforska de resurser och strategier som sjuksköterskor använder sig av för att motverka compassion fatigue. Metod: En litteraturöversikt baserad på 13 vetenskapliga artiklar. Resultat: Resultatet delades upp i två domäner: resurser och strategier. Att få stöd var den mest förkommande resursen, att ventilera genom samtal var den vanligaste strategin och denna resurs respektive strategi förekom i 12 av de 13 artiklarna. Övriga resurser som framkom var: att ges möjlighet till reflektion och att ha tid och plats för vila. Övriga strategier som framkom var att utöva religion och andlighet, att motionera, att ägna sig åt fritidsaktiviteter, att undvika svåra situationer, att förändra sin inställning samt att sätta gränser och hitta balans. Konklusion: Utifrån denna studie kan slutsatsen dras att sjuksköterskor verksamma inom olika verksamheter och i olika länder anser att socialt stöd samt att ventilera genom samtal på ett informellt sätt är betydelsefulla resurser och strategier för att motverka compassion fatigue. Vidare finns det en otydlighet kring begreppet. För fortsatt forskning är det viktigt att tydligt definiera och särskilja compassion fatigue från liknande begrepp. / Background: Shortage and turnover of nurses is currently a major problem, leading to increased costs and difficulties maintaining high quality care. Emotional stress caused by the nature of the profession is one reason for sick leave amongst nurses. Compassion fatigue as a concept sheds light upon the negative effects caused by long-term exposure to the suffering of others. Compassion fatigue is linked to an increased tendency for clinical mistakes, reduced quality of care and social isolation. Aim: The purpose of this review of literature was to shed light on compassion fatigue within the nursing profession while exploring the strategies and resources that nurses use to deal with this. Method: A literature review based on 13 articles. Findings: The findings of this study were divided into two domains: resources and strategies. The resource and strategy most frequently mentioned by nurses, was to get support and to ventilate their emotions. Both occurred in 12 of the 13 articles. Other resources that emerged were: to be given the opportunity to reflect and to have a time and place for rest. Other strategies that emerged were: to practice religion and spirituality, to exercise, engaging in hobbies, to avoid difficult situations, to change their attitude, to set limits and to find a work-life balance. Conclusion: Based on this study it can be concluded that nurses in several different settings and countries consider social support and to ventilate their feelings in an informal way valuable resources and strategies in managing compassion fatigue. The definition of compassion fatigue suffers from a great ambiguity and needs to be further defined and separated from similar terms.

Inledning: Det finns få forskningsreferenser när det gäller psykoterapeuters känslomässiga och kroppsliga reaktioner i patientarbete. Denna tematiska forskningsanalys utgår från psykoterapeuter som arbetar med personer som lider av trauma, då tidigare studier visar på kraftfulla kroppsliga och känslomässiga reaktioner i arbetet med denna målgrupp. Syftet med studien är att belysa hur psykoterapeuter beskriver sina upplevelser, negativa såväl som positiva, och hur de hanterar dem. Frågeställningar: Hur beskriver psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter sina kroppsliga och känslomässiga reaktioner i arbetet med traumatiserade patienter? Hur hanterar de sina egna reaktioner? Metod: Fem legitimerade psykoterapeuter med psykodynamisk utbildning i Sverige och som arbetar med patienter med trauma har intervjuats. Till studien valdes en kvalitativ forskningsansats som bearbetades utifrån en tematisk analysmetod. Resultat: Psykoterapeuterna beskriver svårigheterna att möta det ofattbara våldet i patienternas berättelser, hur de skyddar sig, hur de bär hoppet, hur de kan stå ut och hur de kan använda sina reaktioner i terapin. Här lyfts också konsekvenser för dem och behovet av återhämtning. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån de teoretiska begreppen motöverföring, projektiv identifikation, härbärgering och trauma. Terapeuternas reaktioner bekräftar tidigare forskning av kroppsliga och känslomässiga reaktioner och diskuteras utifrån den omfattande påverkan reaktionerna har på terapeuterna yrkesmässigt och för privatliv. / Introduction: There are few research references on psychotherapists physical and emotional reactions in the patient work. This thematic analysis is based on psychotherapists who work with people suffering from trauma, as previous studies indicate powerful physical and emotional reactions in the work with this target group. The purpose of the study is to illustrate how psychotherapists describe their experiences, both negative and positive, and how they handle them. Questions: How do psychodynamic psychotherapists describe theirphysical and emotional reactions in the work with traumatized patients? How do they handle their own reactions? Method: Five licensed psychotherapists with psychodynamic training in Sweden working with patients with trauma were interviewed. This qualitative researchapproach was processed with a thematic analysis. Results: Psychotherapists describe difficulties facing the unimaginable violence in the patients' stories, how to protect themselves, how they carry hope, how they can cope with it and how they can use their reactions in therapy sessions. It also highlights the consequences regarding themselves and the need for recovery. Discussion: The result is discussed from the theoretical concepts of countertransference, projective identification, containment and trauma. The psychotherapists´ reactions confirm earlier research of physical and emotional reactions, and isbeing discussed out of the wide impact the reactions have on psychotherapists´ professional and personal life.

Studiens syfte var att undersöka vilka erfarenheter kuratorer inom somatisk hälso- och sjukvård har av sympatistress samt undersöka hur kuratorerna upplever arbetssituationen utifrån KASAM. Syftet var också att förstå kuratorernas erfarenheter av sympatistress i relation till kuratorernas arbetssituation utifrån KASAM. Metoden som använts i studien var en kvalitativ intervju där sex kuratorer inom somatisk hälso- och sjukvård har intervjuats enskilt. Studien visade att kuratorerna har erfarenheter av sympatistress. Studien visade också flera indikationer på att det fanns arbetssituationer där kuratorerna hade vissa svårigheter att känna hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Det framkom även flera indikationer på att det fanns arbetssituationer där kuratorerna kände hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Studiens slutsats var att kuratorerna är utsatta för situationer i arbetet som kan leda till att de utvecklar symptom för sympatistress. / The purpose of this study was to investigate hospital social workers experiences of compassion fatigue as well as examine how they feel and think about their work situation based on KASAM. The purpose was also to understand the hospital social workers experiences of compassion fatigue in relation to the hospital social workers feelings and thoughts about their work situation based on KASAM. The method that was used is a qualitative interview in which six hospital social workers were separately interviewed. The study showed that several hospital social workers have experiences of compassion fatigue. The study also showed several indications that there were work situations where hospital social workers had some difficulties in feeling manageability, comprehensibility and meaningfulness. It also showed several indications that there were work situations where hospital social workers felt manageability, comprehensibility and meaningfulness. The study concluded that the hospital social workers are exposed to situations in their work that can lead to the development of symptoms for compassion fatigue.

Kunskap och vetenskap inom hur det upplevs att drabbas av fysisk funktionsnedsättning efter en traumatisk ryggmärgsskada måste finnas för att sjuksköterskan ska kunna få en förståelse för personens upplevelse och förstå sin rolls betydelse. Detta ämne anses vara viktigt eftersom individen som drabbats av en ryggmärgsskada oftast inte kan använda de tidigare kroppsfunktioner som medför att personen ställs inför en livsavgörande händelse. I detta skede krävs det av sjuksköterskan att visa empati och möta individer i deras unika situation. Syftet med denna studie är att beskriva personers upplevelser av att drabbas av en fysisk funktionsnedsättning efter en traumatisk ryggmärgsskada. För att kunna besvara syfte användes kvalitativ manifest innehållsanalys med latent ansats i denna litteraturstudie. Analysen slutade i 2 huvudkategorierna. Huvudkategorierna var att ställas inför en livsavgörande händelse, stödet från andra och bemötandet från andra. Att drabbas av en fysisk funktionsnedsättning till följd av en traumatisk ryggmärgsskada beskrevs som en livsomvälvande händelse som påverkade personen fysiskt och psykologiskt. Resultatet resulterade i kunskap om hur personerna hanterade förändringen, stödets betydelse och hur de upplevdes bli bemötta av andra personer. För att personen ska kunna bearbeta händelsen och acceptera förändringen var hur beskedet gavs en viktig faktor. SPIKES-modellen (setting, perception, invitation, knowledge, emotion, summary) används för att ge diagnoser och prognoser  inom cancervården, emellertid skulle denna modell kunna vara till hjälp för sjuksköterskan i deras arbete att vara ett stöd till personer som drabbats av en fysisk funktionsnedsättning.

Bakgrund Högt intrakraniellt tryck hos traumatiskt hjärnskadade patienter kan behandlas med traditionell basbehandling, tiopentalsedering eller dekompressiv hemikraniektomi. Metoderna medför risk för komplikationer och svårigheter att utföra omvårdnad. Syfte Studiens syfte var att undersöka om det fanns någon skillnad i vändningsfrekvens, tid i ryggläge och förekomst av trycksår och lungkomplikationer mellan patienterna som fått basbehandling, behandlats med tiopental eller genomgått hemikraniektomi. Dessutom studerades förekomst av postoperativa komplikationer hos de patienter som hade genomgått hemikraniektomi. Metod Detta gjordes genom retrospektiv journalgranskning. 36 patienter från åren 2008–2016 inkluderades. Resultat Patienterna som fått basbehandling vändes oftare, 9,5 ggr/dygn, jämfört med patienterna som behandlats med tiopental, eller hemikraniektomi, vilka vändes 7,9 ggr/dygn. Tiden i ryggläge var kortare, 40,1%, jämfört med 52,3%, för de tiopentalbehandlade patienterna, respektive 54,8% för de hemikraniektomerade patienterna. Trycksår återfanns hos patienter behandlade med tiopental, 2(5%), eller hemikraniektomi, 2(5%). 50 % av patienterna som behandlades med tiopental och hemikraniektomi hade förtätningar på lungröntgen jämfört med 2% av patienterna som hade fått basbehandling. Längst ventilatortid hade patienterna som fått tiopental, 16,4 dygn, jämfört med hemikraniektomigruppens 14,1 dygn och de basbehandlade patienternas 13,8 dygn. Av patienterna som genomgick hemikraniektomi uppstod postoperativa komplikationer hos 2(17%) av 12. Slutsats Patienter behandlade med tiopental eller hemikraniektomi verkar vara mer utsatta för komplikationer och vänds i mindre utsträckning och spenderar mer tid i ryggläge är patienter som fått basbehandling. Omvårdnaden av de traumatiskt hjärnskadade patienterna behöver individualiseras, och vaksamhet krävs för att identifiera de mest utsatta patienterna och kunna förebygga riskerna för komplikationer, så att vårdlidandet kan minskas. / Background Intracranial hypertension following traumatic brain injury is treated with either basic medical treatment, barbiturate coma or decompressive craniectomy. The methods are associated with complications and difficulties performing nursing care. Aim To investigate whether there was a difference in frequency of repositioning, time spent in supine position and number of complications between the patient groups, and to out rule the number of postoperative complications following decompressive craniectomy. Method A retrospective medical record review was conducted including 36 patients from the years 2008-2016. Result The basic medical treatment group had a higher frequency of repositioning, 9,5 times a day, compared to 7,9 times a day in the other groups, and a shorter amount of time, 40,1%, in supine position, compared to 52,3% (barbiturate coma), or 54,8% (decompressive craniectomy). Pressure injuries occurred among patients treated with barbiturate coma 2(5%) or decompressive craniectomy, 2(5%). Increased density in chest x-ray was seen in 50% of the patients treated with barbiturate coma and decompressive craniectomy, compared to 2% (basic medical treatment). Barbiturate coma was associated with the longest time of mechanical ventilation, 16,4 days, compared to 14,1 days and 13,8 days for the decompressive craniectomy group and the basic medical treatment group. Postoperative complications occurred in 2(17%) patients. Conclusion Patients treated with barbiturate coma or decompressive craniectomy seem to be of higher risk of complications, as having a lower frequency of repositioning and more time spent in supine position. Nursing care needs to be individually adapted to prevent complications and minimise suffering in patients with traumatic brain injury.

SAMMANFATTNING Bakgrund Traumatisk skallskada drabbar relativt många och leder till personligt lidande och finansiell belastning för individ och samhälle då majoriteten får en svår till medelsvår funktionsnedsättning efter vårdtiden. På 1970-talet påvisades ett signifikant samband mellan högt ICP och sekundära hjärnskador. I studier där ICP >20 mmHg har förekommit kunde signifikant sämre utfall ses. Syfte Syftet med studien var att med hjälp av omvårdnadsprocessen observera intensivvårdssjuksköterskans identifiering och vidtagande av omvårdnadsåtgärder vid ett högt ICP samt utvärdera de utförda omvårdnadsåtgärderna.  Metod Prospektiv tvärsnittsundersökning, där sju intensivvårdssjuksköterskor och fem patienter observerades med hjälp av ett observationsformulär. Resultat 51(73 %) av de höga ICP normaliserades inom en minut och intensivvårdssjuksköterskan uppskattades ha observerat högt ICP i 50(71 %) av tillfällena inom en minut. 19(27 %) tillfällen observerades inte och 11(65 %) av omvårdnadsåtgärderna skedde inom en minut. Omvårdnadsåtgärder som utfördes var administrering av bolusdos med läkemedel (35 %) eller dränera likvor (35 %). Efter utförd omvårdnadsåtgärd normaliserades högt ICP inom en till två minuter, 7(41 %), och 4(24 %) normaliserades inom två till tre minuter. Slutsats Majoriteten av tillfällena med högt ICP uppmärksammades inom en minut och vanligast förkommande omvårdnadsåtgärderna var administrering av bolusdos sederande läkemedel eller dränera likvor. Av de tillfällen med intrakraniell hypertension som inte blev observerade var enbart ett par tillfällen ihållande i längre än en minut och samtliga normaliserades spontant inom två minuter. Intensivvårdssjuksköterskorna identifierade och effektivt åtgärdade intrakraniell hypertension snabbt, vilket kan bidra till ett bättre utfall för patienterna. / ABSTRACT Background Due to traumatic brain injury a financial burden is placed on the individual as well as the society and personal suffering also occurs. A significant correlation between elevated ICP and secondary injury was found in the 1970s. Significantly worse outcome was found in a numerous of studies where ICP >20mmHg occurred. Objective The aim of this study was to observe intensive care nurses nursing interventions and its efficiency to decrease ICP by using Orem’s Self-care deficit theory. Methods A prospective observational study. Seven intensive care nurses and five patients were observed. Results 51(73%) of the observed ICP >20mmHg were normalized within the minute. The intensive care nurses were estimated to have observed an on-going intracranial hypertension in 50(71 %) within the minute. 19(27 %) went unnoticed and 11(65 %) of the nursing interventions were executed within the minute. Nursing interventions executed were administration of a sedative (35 %), drainage of cerebrospinal fluid (35 %). Elevated ICP was normalized in 7(41 %) within two minutes and 4(24 %) within three minutes due to the nursing intervention. Conclusion Intensive care nurses noticed the majority of occasions with elevated ICP within one minute. The most commonly used nursing intervention was to administrate a sedative or to drain cerebrospinal fluid. All of the elevated ICP that went unnoticed normalized spontaneously within two minutes. The fast identification of and treated intracranial hypertension are likely to have contributed positively in the patient’s outcome.