Syftet med undersökningen var att utifrån beskrivningar från professionella socialarbetare, som arbetat med kvinnor som varit utsatta för mäns partnervåld, analysera vilka konstruktioner dessa professionella socialarbetare hade av den här klientgruppens situation. Frågeställningen var vilka konstruktioner ett urval av professionella socialarbetare, som arbetat med kvinnor som varit utsatta för mäns partnervåld, hade. Frågeställningen var fokuserad på följande teman: kvinnans livsvärld, förhållandet till mannen, våldet i relationen och faktorer för att stanna kvar i- respektive faktorer för att lämna förhållandet. Metoden var semistrukturerade kvalitativa intervjuer. Fem professionella socialarbetare från olika kvinnojourer och socialtjänster intervjuades. Resultaten analyserades utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv samt med stöd från tidigare forskning. Undersökningens viktigaste resultat och slutsats var att de professionella socialarbetarnas konstruktion av den misshandlade kvinnans situation var att hela kvinnans livsvärld påverkades negativt av mannens misshandel. Kvinnan var ambivalent i sitt förhållningssätt till mannen och hon levde hela tiden på hoppet om att mannen skulle förändra sig. Kvinnan upplevde inte våldet som något normalt och hon gjorde alltid på något sätt motstånd mot våldet. / The aim of this study was to analyze the social constructions social workers formed as result of working with women who had been victims of male partner violence. The social constructions analyzed came from the social workers descriptions of the client group’s situation. The question addressed was what social constructions a selection of social workers had that had worked with women who experienced violent abuse from men that they lived in a relationship with. The question was focused on the following themes: the women´s life conditions, the relationship to the man, the violence in the relationship, and what the factors affected whether the woman stayed or left the abusive relationship. The method used was semi-structured qualitative interviews. Five professional social workers from different shelters and social services institutions were interviewed. The interviews were analyzed from a social constructionist perspective with support from earlier research in the area. The most important finding from the study, and conclusion, was that the social constructions the professional social workers made from working with the abused woman was that the entire life situation of the abused women was negatively affected by the abuse from the man. The abused women were ambivalent in their approach to the abusive man, and they lived on the hope that the abusive man would change his abusive ways. The women did not experience the violence as something normal and they always resisted the violence in some way.

I likhet med många andra länder har våld i nära relation, sexuellt våld och våld mot barn uppmärksammats mer och mer i Sverige de senaste fem decennierna. I takt med att kunskapen om våld i nära relation har ökat har det också vuxit fram en kritik mot brister inom rättsväsendet, i synnerhet när det gäller att ge skydd och upprättelse till de som utsätts för dessa former av våld. Genom denna utveckling ställs det idag andra krav på de rättsliga aktörerna gällande kunskap och bemötande. Syftet med denna avhandling är att utforska hur relationsvåldsspecialiserade åklagare förhandlar om sina professionella identiteter i relation till de förändrade diskurserna om professionalitet inom rättsväsendet. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med 32 relationsvåldsspecialiserade åklagare på åtta åklagarkammare runt om i Sverige. Utifrån en narrativ och emotionsteoretisk ansats belyser avhandlingen hur dessa åklagare iscensätter en respektabel professionalitet i relation till möten med målsägande, tilltalade och rättsliga aktörer samt i relation till särskilda arbetsuppgifter, så som att leda förundersökningar, fatta beslut om åtal samt vara part i rätten. Avhandlingen synliggör de normativa motsättningar och spänningar som åklagarna upplever och hanterar i sitt arbete. I sina narrativ rör de sig mellan, och förenar, positioneringar kring objektivitet-engagemang, rationalitet-magkänsla, skepticism-lyhördhet, auktoritet-ödmjukhet, distans-närhet och iscensätter på detta sätt en komplex professionell respektabilitet. En av avhandlingens centrala slutsatser är att den professionella respektabiliteten iscensätts genom en prövande och ambivalent hållning till den auktoritet och makt som arbetet bygger på. Genom berättelser om tvivel och maktlöshet, snarare än genom berättelser om ofelbarhet och autonomi, konstrueras professionalitet som ett lärande, reflexivt projekt. Inom en professionell kontext där känslor kan anses vara särskilt nedtystade, bidrar analysen av åklagarnas tal om emotioner med ett viktigt perspektiv. Analysen visar att tal om känslor tänjer den diskursiva uppdelningen mellan ett professionellt respektive ett privat jag och fungerar som ett narrativt element som både bekräftar och utmanar gränserna för den professionella respektabiliteten. Som helhet, bidrar avhandlingen till det kriminologiska forskningsfältet i de nordiska länderna genom att synliggöra en central rättslig aktör, åklagare, och bidrar till fältet om våld i nära relationer genom att belysa varför strukturer och praktiker som har kritiserats under så lång tid består men också hur de kan förändras. / As in many other countries, intimate partner violence, sexual violence and violence against children have been the focus of an increasing amount of attention in Sweden over the past five decades. As the knowledge on relationship violence has increased, the Swedish criminal justice system (CJS) has faced growing criticism for its failure to protect and provide redress to the victims of these forms of violence. Justice system actors are facing new demands in terms of their levels of knowledge and the quality of the service they provide for those they meet in the context of their work. The aim of the dissertation is to explore how prosecutors who specialise in relationship violence negotiate their professional identities and their normative boundaries in relation to the changing discourses of professionalism within the criminal justice system. The study is based on qualitative interviews with 32 prosecutors specialised in relationship violence, from eight prosecutors’ offices in different parts of Sweden. On the basis of a narrative and emotion theoretical approach, the dissertation explores how these prosecutors accomplish professional respectability in relation to situations where they meet with complainants, defendants and legal actors as well as in relation to specific work tasks, such as the leadership of police investigations, making indictment decisions and presenting the prosecution case in court. The dissertation discusses the normative dilemmas and tensions the prosecutors experience and handle in their work. In their narratives, they both shift between, and manage to reconcile, objectivity-engagement, rationality-gut feeling, scepticism-receptiveness, authority-humility and distance-intimacy, and in doing so perform a complex professional respectability. One of the dissertation’s central conclusions is that professional respectability is performed by maintaining an exploratory and ambivalent attitude towards the power and authority that their work is based on. By means of narratives of doubt and powerlessness, rather than narratives of infallibility and autonomy, professionalism is constructed as a learning, reflexive project. In a professional context in which emotions may be viewed as being particularly suppressed, the analysis of the prosecutors’ speech on emotions constitutes an important perspective. The speech about feelings disrupts the discursive separation between a professional and a private self and often serves to both confirm and challenge the boundaries of professional respectability. Overall, the dissertation contributes to the field of Nordic criminology by raising the visibility of prosecutors as a central legal actor, and to the field of relationship violence by illuminating why structures and practices that have been criticised for such a long time endure, but also how they may be changed.

Title: ”Respect the client and believe what is said” – A study of social worker’s treatment of clients who have been exposed to domestic violence. Authors: Rebecka Broman Pettersson & Emelie Hammarström. The purpose of this study has been to evaluate how social workers, both with and without expertise regarding clients who have been exposed to domestic violence, work in an aspect of client-treatment towards these clients. We have investigated the social workers knowledge about domestic violence and their investigation methods regarding these clients. The study has been implemented through four semi-structured interviews with social workers operating in different municipalities. The collected data has been processed through a hermeneutical approach and analyzed based on empowerment theory and theoretical concepts of violence and encounters. A result show that the client-treatment vary depending on the situation and that there are no clear guidelines or action plans regarding how the social workers should act. Also that the investigation methods very depending on where the social worker work and on the clients situation. The study also highlights the importance of expertise in the work regarding the client group and social workers awareness of violence and exposure to violence. There is a great need for expertise in social work in order to meet and work with clients who are victims of domestic violence. There is a lack of knowledge about this phenomenon that can lead to that the client is not receiving the necessary assistance, because the social worker did not know how to respond to the client.

In this phenomenographic study of social workers’ experiences regarding working with perpetrators of intimate partner violence (IPV), three focus areas were covered; causes of the use of violence in IPV relationships, effective strategies in the work with perpetrators of IPV, and the perpetrators’ justification of their use of violence in their intimate partner relationships. The experiences regarding causes of use of violence in intimate partner relationships comprised own experiences of abuse from IPV, mental health causes, toxic masculinity, and childhood negligence. These described causes were connected to a structural perspective, a structural societal perspective, a social psychologic perspective, and an individual psychologic perspective. The experiences regarding effective strategies in the work with perpetrators of IPV comprised the establishment of a good work alliance with the perpetrator, to acknowledge the perpetrator’s person, and to promote the perpetrator’s full undertaking of the responsibility for the violence. Lastly, the experiences regarding the perpetrators’ justification of their use of violence in their intimate partner relationships comprised shifting of the responsibility for the violence, impuissance, and an undertaking of the responsibility for the violence. The justification of the violence was connected to how the perpetrators did not want to identify themselves as perpetrators of IPV. / I denna fenomenografiska studie av socialarbetares uppfattning om arbetet med utövare av våld i nära relation speglas tre områden; orsaker bakom våldsutövande, verksamma strategier i arbetet med våldsutövare samt våldsutövares rättfärdigande av sitt våldsutövande. Uppfattningarna kring orsaker bakom våldsutövare innefattade erfarenheter av våldsutsatthet, påverkan av psykisk ohälsa, maskulinitetsfällan och försummelse i barndomen. Rötterna till dessa orsaksförklaringar kunde ses i kopplingar till strukturellt perspektiv, strukturellt samhällsperspektiv, socialpsykologiskt perspektiv samt individualpsykologiskt perspektiv. De uppfattningar som lyftes gällande strategier informanterna har i arbetet med våldsutövare innefattade en betoning av att etablera en god arbetsrelation med våldsutövaren, att bekräfta våldsutövaren som person och att främja ansvarstagande. Informanterna beskrev en balansgång där etablerande av en tillitsfull allians med våldsutövaren är avgörande, samtidigt som det är av största vikt att lyckas förhålla sig fördömande gentemot de handlingar våldsutövaren utfört. Slutligen handlade uppfattningarna bland informanterna kring våldsutövarnas rättfärdigande av sitt våldsanvändande om ansvarsförskjutning, maktlöshet samt ansvarstagande återspeglas. Våldsutövarna tenderade enligt informanterna att förlägga ansvaret utanför sig själva och uttrycka en upplevelse av maktlöshet inför det egna våldsutövandet. Informanternas uppfattningar uttryckte att våldsutövarnas rättfärdigande var ett tecken på det starka motstånd de bar mot att acceptera sig själva som våldsutövare.

I den här studien undersöks hur samverkan fungerar i arbetet med våld i nära relation utifrån personers erfarenheter av arbetet. Våld i nära relation är ett globalt folkhälsoproblem som främst drabbar kvinnor och kan leda till hälsokonsekvenser som både är fysiska och psykosociala. Våld i nära relation kan ske på många sätt och yttra sig som psykiskt våld, fysiskt våld, sexuellt våld samt försummelse. Eftersom att våld i nära relation är en komplex fråga kräver det många aktörers samlade samverkan för att kunna garantera att våldsutsatta individer och våldsutövare får rätt stöd och bästa möjliga hjälp. De aktörer som är iblandade i samverkansarbetet kring våld finns i alla samhällsnivåer och kan vara både statliga och icke-statliga organisationer och samverkan kan ske inom organisationer eller mellan dem.  Studiens syfte var att undersöka erfarenheter av hur samverkan fungerar i arbetet med våld i nära relation. För att besvara studiens syfte användes en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Ett nätverksurval genomfördes för att få kontakt med intervjupersoner. Sju kvinnor och en man intervjuades och en manifest innehållsanalys genomfördes för att analysera det insamlade materialet.  Resultatet av studien visar att intervjupersonerna upplever att samverkan mellan aktörer är avgörande i arbetet med våld i nära relation. Intervjupersonerna menar också att det måste finnas rätt förutsättningar för en fungerande samverkan där tid, resurser, ekonomiska medel och närhet lyfts fram som avgörande. Resultatet har tydliga kopplingar till RDIC-modellen som används för att utvärdera samverkan.  Olika resurser i form av tid, ekonomiska medel, personal och närhet till varandra både gällande avstånd och perspektiv och kunskap anses viktigt i samverkansarbetet. De utmaningar som finns kring samverkan i arbetet med våld i nära relation är skilda uppfattningar om vem som initierar samverkan, otydlig ansvarsfördelning, skillnader i kunskapstraditionerna, att arbetet sker i stuprör inom den egna organisationen samt en hård sekretess och tystnadsplikt kring individen. Då våld i nära relation är ett område med många inblandade aktörer måste dessa kunna samverkan för att garantera att insatser som riktas mot individen leder till adekvat hjälp och stöd för denne.

The aim of this study is to understand what type of experience the social workers in child protection, in the children and family unit at the social services, have of working with fathers and their children exposed to domestic violence and identify construction of genders bias to the social workers in child protections work. I intend to analyze the experiences of the social workers in child protection had with working with battered fathers and children by Johnssons (1995) and Isdal (2017) psychological strategies that’s been used in strategies in practices of abuse, situational abuse, systematic abuse, the theories of gender and masculinities and Nils Christies theory of the ideal victim. Further on I tried to find out how the social workers in child protection understand women/mother’s abuse towards fathers. Finally, I wanted to know which help and support the battered fathers and their children are given. To find the answers of the study’s aim and approach to the problems, I have used a qualitative study where I have interviewed nine social workers in child protection in the children and family unit at the social services in three different cities. My empirical material shows different experiences of working with battered fathers and their children. Seven out of nine social workers in child protection had no experience of working with fathers that have had been exposed to sexual abuse by their children’s mother. Six out of nine social workers in child protection had experience of working with fathers that had been subject of physical abuse. Working with fathers that had been exposed of psychological abuse by their children’s mother seven out of nine social workers in child protection had experience of. Two out of nine social workers in child protection had met fathers that had been exposed to financial abuse by their children’s mother. None of the social workers in child protection had experience of working with fathers that have been exposed to negligence from their children’s mother. Eight out of nine social workers in child protection stated that battered men might be ashamed of being abused and find it hard to talk about it. Social workers in child protection contemplated that men are ashamed of being abused because they are stronger and physical bigger than the women. The majority of the social workers in child protection advised that battered fathers get the same protection, help and support that as if it was a battered mother. Some examples of what help an abused father can get is protected living, therapy and there is a domestic violence hotline for men. A few social workers in child protection argue that the battered fathers and their children get less help compared to battered mothers and their children. The majority of the social workers in child protection stated that it is easier to ii observe and pay attention to battered mothers and their children compared to battered fathers and their children.

Titel:” To Save a Perpetrator”  An interview study about domestic violence and the treatment of the perpetrator The purpose of this study was to investigate the treatments available to perpetrators of domestic violence. The study is based on qualitative interviews with four people who all work with perpetrators of domestic violence in some way. The result has been analyzed with the help of attachment theory, behaviorism, violence - dominance and masculinity. The results show that there are various forms of treatment for the perpetrators. According to the interviewees there is no follow-up on whether the efforts help. The interviewees also described that these treatments are all individually adapted to the perpetrator's needs and that there is a resistance among the perpetrators to be included in group treatments. In addition, the treatments were described as often related to volunteerism under some constraint. The lack of attachment and the complexity of the treatment are discussed.

Syfte och frågeställningar Syftet var att undersöka om psykisk ohälsa var mindre förekommande hos fysiskt aktiva kvinnor som erfarit intimt partnervåld, jämfört med ej fysiskt aktiva kvinnor som erfarit intimt partnervåld. Frågeställningarna var; för grupperna fysiskt aktiva kvinnor och ej fysiskt aktiva kvinnor som erfarit intimt partnervåld skiljde sig (1) grad och symtom av Post traumatiskt stress syndrom (PTSD)? (2) grad och symtom av depression? (3) grad och symtom av stress? Metod Urvalet var 97 kvinnor som erfarit intimt partnervåld. Kvinnojourer kontaktades via mail och stödgrupper för våld i nära relationer kontaktades på Facebook. Data samlades in via en digital anonym enkät som innefattade tre validerade enkäter; PCL-5 för PTSD, MADRS-S för depression och PSS-10 för stress, samt fem egenkonstruerade frågor och två utav Socialstyrelsens indikatorfrågor om fysisk aktivitet. Grupperna fysiskt aktiva och ej fysiskt aktiva analyserades. Graden av PTSD, depression och stress utvärderades ifrån totalpoängen på PCL-5, MADRS-S och PSS-10. Symtomen utvärderades utifrån de enskilda frågorna. Resultat Medelvärdet på PCL-5 för fysiskt aktiva var 39.3, och 44.9 för ej fysiskt aktiva (p=0.14). Medelvärdet på MADRS-S var 20.2 för fysiskt aktiva, och 22.1 för ej fysiskt aktiva (p=0.43). Båda medelvärdena klassades som “hög sannolikhet för egentlig depression om tillståndet varat mer än två veckor” enligt gränsvärden. Medelvärdet för fysiskt aktiva på PSS-10 var 22.1, och 23 för ej fysiskt aktiva (p=0.53). Tre symtom visade signifikanta skillnader mellan grupperna, mindre symtom rapporterades av de fysiskt aktiva kvinnorna. Symtomen för PTSD var; “problem att minnas den stressfulla upplevelsen” (p=<0.02) och “förlust av intresse i aktiviteter som du brukade njuta av” (p=<0.05). För stress var symtomet; “känt att du var oförmögen att kontrollera de viktiga sakerna i ditt liv” (p=<0.05). Slutsats Graden av PTSD, depression och stress skiljde sig inte hos fysiskt aktiva kvinnor som erfarit intimt partnervåld, jämfört med ej fysiskt aktiva kvinnor som erfarit intimt partnervåld. P-värdet var 0.14 på PCL-5, två frågor hade signifikant skillnad och skillnaden mellan medelvärdena var större än MADRS-S och PSS-10. Den psykiska sjukdom som var närmast att påvisa signifikant skillnad var PTSD, där fysiskt aktiva hade lägre medelvärde.

Bakgrund: Kvinnor som utsätts för våld i nära relation söker oftare vård, men alla får inte den hjälp som behövs. Vårdpersonal kan sakna beredskap och kunskap för att identifiera våldsutsatta kvinnor. Oupptäckt våld i nära relation medför negativa konsekvenser för kvinnan och samhället. Syfte: Undersöka hur kvinnliga patienter upplever att få frågan om våld i nära relation, hur de vill bli tillfrågade och hur de upplever det att inte bli tillfrågad. Metod: En integrativ litteraturöversikt baserad på 10 kvalitativa artiklar från databaserna PubMed och CINAHL. Resultat: Kategorier som framkom ur resultatet var upplevelser av att bli tillfrågad, upplevelser av olika tillvägagångssätt och upplevelser av att inte bli tillfrågad. Från dessa kategorier bildades underkategorier som samlade patienters tankar och känslor. De flesta kvinnor uppskattade att bli tillfrågade om våld i nära relation, för andra uppstod det en rädsla inför frågan. Kvinnor som inte blev tillfrågade kände att de inte var prioriterade Vårdpersonalen behöver definiera våld, eftersom våldet kan ha normaliserats och deras bemötande vid tillfrågandet samt miljön har betydelse om kvinnan väljer att erkänna sin våldsutsatthet. Frågan bör ställas vid olika tillfällen. Slutsats: Frågan om våld i nära relation är uppskattad, kvinnor kan dock uppleva rädsla av att svara på frågan. Det är viktigt att sjuksköterskan vågar fråga om våldsutsatthet vid olika tillfällen och ger ett bra bemötande i en trygg miljö. Kvinnor kan känna sig mindre prioriterade om inte frågan ställs. / Background: Women that are victims of intimate partner violence seek care more often, but not all of them receive the care that they need. Caregivers can lack knowledge and preparedness to identify abused women. Undetected intimate partner violence can result in negative consequences for both the woman and society. Aim: To describe women’s experiences of being asked about violence in intimate partnership, how they want to be questioned and how they felt when they did not get the question. Method: An integrative literature review based on 10 qualitative articles from the databases PubMed and CINAHL. Results: The categories that emerged was; experiences of being questioned, experiences of different approaches, and experiences of not being asked. From these categories, subcategories were built that gathered patients’ thoughts and feelings. Most of the women appreciated being asked about intimate partner violence, but some felt scared when they got the question. Women who were not asked felt that they were not prioritized. Caregivers should define abuse, because the abuse could have been normalized. The caregivers’approach when questioning and the environment are significant if the women choose to admit they are exposed to violence. The question should be asked at different occasions. Conclusion: The question about intimate partner violence is appreciated, but it can also lead to a feeling of fear when answering the question. It is important that nurses dare to ask about violence exposure at different occasions and that the women are well treated in a safe environment. Women can experience that they are not prioritized if no one asks the question.

The aim of this study was to examine the perceptions within social services regarding men who are victims of domestic violence based on how gender, sexuality, masculinity and victimhood was constructed in the social workers' statements. Eight qualitative interviews were conducted with nine social workers who work within the social services and meet people who are victims of domestic violence. A social constructionist scientific approach has permeated the study and theories of gender, heteronormativity, masculinity and the ideal victim has served as the study’s theoretical views. The results of the study showed that some of the social workers ascribed men specific characteristics such as strength and fearlessness. This showed how gender and masculinity was constructed in the social workers' statements. Furthermore, the results showed that their statements often based on a heterosexual norm and on the assumption that the woman was the victim and the man the perpetrator of domestic violence. Thus, sexuality and victimization were constructed in relation to gender. This showed that the social workers had certain perceptions regarding vulnerable men, meaning that men often were made ​​invisible as victims of domestic violence in the social workers' statements. At the same time, this may be because of the fact that the social workers mostly or exclusively have met women who are exposed to violence by their male partner. In addition to this, all social workers expressed an openness and awareness that even men are victims of domestic violence in same-sex and different-sex relationships. / Syftet med denna studie har varit att undersöka vilka föreställningar som finns inom socialtjänsten om män som utsätts för våld i nära relation utifrån hur kön, sexualitet, maskulinitet och offerskap konstrueras i socialarbetares uttalanden. Åtta kvalitativa intervjuer har genomförts med nio socialarbetare som är verksamma inom socialtjänsten och möter personer som utsätts för våld i nära relation. Ett socialkonstruktionistiskt vetenskapligt synsätt har genomsyrat studien och teorier om genus, heteronormativitet, maskulinitet och det idealiska offret har tjänat som studiens teoretiska utgångspunkter. Studiens resultat visade att en del av socialarbetarna tillskrev män specifika egenskaper, såsom styrka och orädsla. På så sätt konstruerades kön och maskulinitet i socialarbetarnas uttalanden. Vidare visade resultatet att socialarbetarna ofta talade utifrån heteronormen och utifrån kvinnan som offer och mannen som förövare av relationsvåld. Detta visade hur sexualitet och offerskap konstruerades kopplat till kön. Socialarbetarna hade således vissa föreställningar om utsatta män, innebärande att män ofta osynliggjordes som offer för relationsvåld i socialarbetarnas uttalanden. Detta kan tänkas bero på att socialarbetarna mestadels eller uteslutande hade mött kvinnor som utsätts för våld av sin manliga partner. Samtliga socialarbetare gav dessutom uttryck för en öppenhet och medvetenhet om att även män utsätts för relationsvåld i samkönade och olikkönade relationer.