During an arbitration, a party may need to request the arbitral tribunal to order interim measuresto secure a meaningful award. However, the parties may face issues relating to enforceabilityand hence the effectiveness of the arbitral tribunal’s interim decision. If the arbitral tribunal isseated in Sweden, under the current Swedish Arbitration Act (SAA), a decision on interimmeasures is not enforceable in the form of an order. This raises the issue whether such a decisioncould be made enforceable if issued in the form of an arbitral award. The SAA is currently undergoing a revision with the aim to increase the attractiveness ofSwedish arbitration, for both Swedish and foreign parties. The Government Commission(Commission) proposed in its report in 2015 that an express legislative provision be introducedspecifically empowering an arbitral tribunal to order an interim measure in the form of an orderor an award. This would be consistent with relevant Arbitral Rules. A decision in form of anaward would potentially be enforceable. The Government decided not to follow theCommission’s proposal in the proposed legislation referred to the Law Council on Legislation.The Commission implied that interim measures may be enforceable in Sweden, if made in theform of an award. Through the use of a legal dogmatic and legal analytical method this thesis concludes that thereis an uncertainty as to whether interim measures, in the form of an award, can be enforced inSweden. Parties can probably give the arbitral tribunal such authority to grant interim measuresthat are final and binding in character, if this is provided for in their arbitration agreement. Forexample, parties could vest the arbitral tribunal with such power by referring to arbitration rulesthat provide for such interim relief, as is provided in SCC and ICC Arbitral Rules. It is alsoconcluded that the enforceability depends on whether the award was rendered by a tribunalsitting in/outside of Sweden. The Swedish Supreme Court has stated that “award” within themeaning of the New York Convention (NYC) should, as a rule, be construed according to thelaw of the seat of the arbitration. This may allow for enforcement of interim measures in theform of an award. However, due to the general, but not conclusive, view that the NYC does notapply to interim measures, no certain conclusions can be made. Furthermore, it is argued, because of this ambiguity, that Sweden fails to offer parties andarbitrators a modern and effective arbitral regime, which may hamper Sweden’s ambitions inattracting foreign parties to arbitrate in Sweden. Therefore, Sweden should introduce apossibility for the arbitral tribunal to grant enforceable interim measures.

I det föreliggande arbetet undersöks dels huruvida verkställigheten av domstolsbeslut gällande utvisning med återreseförbud omgärdas av några implementeringsproblem, dels av vilken karaktär dessa är och ur vad de är sprungna. Undersökningen, som är inom ramarna för det som brukar kallas policyanalys, sker med utgångspunkt i en teoretisk modell som tar hänsyn till tre olika typer av generella villkor som måste vara uppfyllda för att en lyckad implementering av ett överordnat beslut skall kunna sägas vara för handen. Studien bygger på en numerär genomgång av alla utvisningsärenden  som handlagts av Polismyndigheten i Västernorrlands län under en femårsperiod, samt på intervjuer med tillämpare på olika nivåer. Syftet med arbetet är att svara på frågorna: finns implementeringsproblem i den studerade kontexten? Om så är fallet, vilken karaktär har problemen och vad är det som gör att de uppstår?

Sverige står inför en reform inom det straffrättsliga påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Regeringen har meddelat att sluten ungdomsvård som påföljd ska tas bort ur det svenska påföljdssystemet och ersättas med ungdomsfängelser med Kriminalvården som verkställande myndighet. Syftet med studien var att, utifrån ett barnperspektiv, studera de motiveringar som återfinns i regeringsdokument som föranledde sluten ungdomsvård respektive ungdomsfängelser i Sverige. Studien är en dokumentstudie där riktad innehållsanalys har använts som analysmetod. Materialet som analyserats består av regeringsdokument från Statens offentliga utredningar samt propositioner, som behandlar införandet av sluten ungdomsvård respektive förslag på införandet av ungdomsfängelse. Två teoretiska binära begrepp "det farliga barnet" och "barn i fara" med hemvist i Donzelots (1979) teori, samt barnkonventionen och nyliberalism utgör teoretiska ramverk i denna uppsats. Studien identifierar sex huvudsakliga teman bestående av motiveringar för införandet av ungdomsfängelser. Dessa sex teman utgör också utgångspunkten för analys av regeringsdokumenten som föranlett sluten ungdomsvård. De teman som identifierats är följande: Samhällsskydd, särskiljande mellan vård och straff, flexibilitet kring åldersstruktur, tillräckligt ingripande reaktioner, SiS förutsättningar samt Kriminalvårdens förutsättningar. Denna uppsats illustrerar hur perspektivet “barn i fara” i högre grad genomsyrar de regeringsdokument som föranlett sluten ungdomsvård medan “det farliga barnet” framträder mer i motiveringarna för införandet av ungdomsfängelser. Utvecklingen kan förstås i relation till nyliberalism genom det ökade fokuset på barns individuella ansvar för sina handlingar. Barnkonventionen får en omfattande plats i regeringsdokumentet med förslag om att införa ungdomsfängelser till skillnad från de regeringsdokument som föranledde sluten ungdomsvård där barnkonventionen får mer begränsad plats. Baserat på utredningsförslaget om ungdomsfängelser visar vår studie på områden där barnkonventionen inte kommer att kunna efterlevas.

No description available.

This thesis examines problems concerning international standard-essential patent licensing disputes within the EU from a private international law perspective. Furthermore, it seeks to analyse the jurisdictional rules which are established by the Brussels Ia Regulation when applied to cross-border SEP licensing disputes. The backdrop for the present study is the system of international standardisation and the licensing of those patents which are essential to the implementation of a technical standard. It is primarily concerned with EU law as it relates to technical standardisation in the field of telecommunications, since it plays a significant role in today’s global information society. As a rule, SEP holders make a commitment to license their essential patents according to terms which are fair, reasonable and non-discriminatory (FRAND). In order to fulfil the aim of the thesis, the legal nature of such a FRAND commitment has been examined, finding that it should be characterised as an enforceable contract for the benefit of third parties. Patent rights have traditionally been thought of as territorial in nature, which raises questions regarding the possibilities for cross-border enforcement, as well as how the rules on jurisdiction should be applied by national courts in the EU when faced with international disputes where the subject matter is considered to be, to an extent, territorially bound. One of the fundamental questions that arise out of this is how, in the context of SEP licensing, the legal framework for SEP disputes affects the application of the jurisdictional rules in cross-border cases. As a consequence of the lack of harmonisation as well as legal regulation and guidance relating to SEP licensing, individual courts in Europe have developed their own distinct approaches and methodologies in SEP disputes. There is a risk that this lack of uniformity leads not only to greater legal uncertainty, but also widespread patent litigation. In particular, recent case law from Germany and the United Kingdom has been influential in creating a precedent that national courts are able to set FRAND licensing terms which are global in scope. This has led to certain courts taking a more active approach in international SEP disputes—even if they concern foreign patents—granting injunctions which in some cases seek to limit the jurisdiction of foreign courts. It seems to follow from this that a ‘race to the courthouse’ is to be expected in SEP disputes, which is further facilitated by the ample room for forum shopping that exists in the Brussels Ia Regulation. Lastly, the thesis also deals, in part, with the new unitary patent system, as well as the Unified Patent Court and the question of how the UPC may come to affect the future of SEP disputes within the EU. Appropriate solutions to the identified problems are discussed, favouring either a concentration of SEP litigation to one forum, or the development of guiding principles so as to increase legal certainty.

Different interpretations of the New York Convention’s Article V(1)(e) have caused inconsistencies regarding how courts deal with applications for enforcement of annulled foreign arbitral awards. Court cases from various Contracting States display that the courts have adopted different approaches to this matter. With the rising number of challenges of awards, the issue has become increasingly important. The author examines international case law to analyze the issue of enforcement of annulled arbitral awards with the purpose of suggesting a possible Swedish approach. A number of aspects support the view that national courts have discretion when deciding whether to enforce a foreign arbitral award notwithstanding that has been annulled in the country of origin. Both the New York Convention and the Swedish Arbitration Act leaves narrow room for the court to exercise this discretion. The author suggests that enforcement of an annulled foreign arbitral award should be possible in Sweden under certain exceptional circumstances. If the competent authority in the country where the award was made annuls the award for reasons totally unacceptable from a Swedish point of view, the option to enforce the foreign arbitral award in Sweden should still be available. This approach is in line with the wording and purpose of both the New York Convention and the Swedish Arbitration Act. The suggested Swedish approach would not cause any serious uncertainty for the parties to the arbitration, but would create a necessary safety-valve for the courts to avoid having to refuse enforcement of a foreign arbitral award when it has been set aside for obscure reasons or by a corrupt court. As is evident from international case law, the interpretation and application of Article V(1)(e) of the New York Convention varies depending on what country enforcement is sought. To avoid contributing to further inconsistencies, it is necessary for Swedish authorities and practitioners to consider the issues addressed in the study.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.