Background: The need for care increases as people both grow older and live longer. This, together with a shortage of staff, creates challenges to meet the increased need for care. To meet the growing need for care, increased implementation and use of digital healthcare is seen as one of the solutions. Thus, it is important that the nurse has the competence to use digital tools to provide qualitative and safe healthcare. Aim: To describe the nurse's experiences of digital healthcare meetings through video calls. Method: A literature study was performed. An analysis of ten empirical studies which the results are based on were conducted. Results: Two main themes and six subthemes were identified. The main themes were "The nurse's experiences of the interaction at digital care meetings through video calls" and "The nurse's experiences of digitization in the nursing care". The subthemes were "Prerequisites of the environment for a caring relationship", "Mediating safe care and relieve anxiety", "The importance of communication", "The impact of the digital health meeting on perceived participation", "The implications of the technique" and "Accessible and effective care". Conclusion: Digital care is currently not suitable for all patients. Digital care should be used as a complement to physical care. Many nurses are in need of technical support and training to further develop skills in e-health. Proper use of technology that meets the demands of the healthcare can lead to time savings for the nurse in the care of the patient. The nurse's ability to both see and hear the patient via video calls promote nurse assessment and patient participation in healthcare.

Die Kommunikation mit den Kunden und insbesondere die Kundenberatung sind in Zeiten permanent hohen Drucks am Markt durch Mitbewerber wichtiges Marketinginstrument, mit dem die Kunden möglichst dauerhaft an das eigene Unternehmen gebunden werden können. Auslöser für die vorliegende Arbeit war die Idee zur Realisierung einer Kundenberatung mittels Videokonferenzsystemen im Jahr 2000 im Zusammenhang mit dem durch das Bundesministerium für Bildung und Forschung (BMBF) geförderte Forschungsprojekt „intermobil Region Dresden“. Durch diese Implementierung sollten Internet-Informations- und Vertriebssysteme durch eine Funktion der Individualberatung ergänzt werden und damit ein persönliches Beratungsgespräch möglichst realitätsnah abbilden. Da im B2C-Bereich die Echtzeitberatung über das Internet eine bis jetzt weitgehend ungenutzte Beratungsform ist, obwohl die dafür notwendigen Technologien schon seit Jahren zur Verfügung stehen, verspricht eine wissenschaftliche Untersuchung dieses Gegenstandes neuen Erkenntnisgewinn und ist gleichzeitig wichtigste Motivation für diese Arbeit. Hauptziel und somit grundlegende wissenschaftliche Fragestellung ist es zu untersuchen, ob synchrone Videokommunikation ein geeignetes Echtzeit-Beratungsmittel für die Kundenberatung (in diesem Zusammenhang als Videoberatung bezeichnet) sein kann. In der vorliegenden Arbeit werden über die Planung eines Video Call Centers und den damit verbundenen Modellbetrachtungen Einsatzszenarios für die Videoberatung entwickelt. In diese Entwicklung fließen die Ergebnisse aus der Einzelfallanalyse des implementierten Videoberatungssystems ein. Diese Ergebnisse werden auf Basis der durchgeführten Labor- und Feldforschung gewonnen. Die Wirksamkeit des analysierten Video Call Centers in Bezug auf die Kundenzufriedenheit wird abschließend durch eine Evaluation unterstrichen.

Die Kommunikation mit den Kunden und insbesondere die Kundenberatung sind in Zeiten permanent hohen Drucks am Markt durch Mitbewerber wichtiges Marketinginstrument, mit dem die Kunden möglichst dauerhaft an das eigene Unternehmen gebunden werden können. Auslöser für die vorliegende Arbeit war die Idee zur Realisierung einer Kundenberatung mittels Videokonferenzsystemen im Jahr 2000 im Zusammenhang mit dem durch das Bundesministerium für Bildung und Forschung (BMBF) geförderte Forschungsprojekt „intermobil Region Dresden“. Durch diese Implementierung sollten Internet-Informations- und Vertriebssysteme durch eine Funktion der Individualberatung ergänzt werden und damit ein persönliches Beratungsgespräch möglichst realitätsnah abbilden. Da im B2C-Bereich die Echtzeitberatung über das Internet eine bis jetzt weitgehend ungenutzte Beratungsform ist, obwohl die dafür notwendigen Technologien schon seit Jahren zur Verfügung stehen, verspricht eine wissenschaftliche Untersuchung dieses Gegenstandes neuen Erkenntnisgewinn und ist gleichzeitig wichtigste Motivation für diese Arbeit. Hauptziel und somit grundlegende wissenschaftliche Fragestellung ist es zu untersuchen, ob synchrone Videokommunikation ein geeignetes Echtzeit-Beratungsmittel für die Kundenberatung (in diesem Zusammenhang als Videoberatung bezeichnet) sein kann. In der vorliegenden Arbeit werden über die Planung eines Video Call Centers und den damit verbundenen Modellbetrachtungen Einsatzszenarios für die Videoberatung entwickelt. In diese Entwicklung fließen die Ergebnisse aus der Einzelfallanalyse des implementierten Videoberatungssystems ein. Diese Ergebnisse werden auf Basis der durchgeführten Labor- und Feldforschung gewonnen. Die Wirksamkeit des analysierten Video Call Centers in Bezug auf die Kundenzufriedenheit wird abschließend durch eine Evaluation unterstrichen.

I dagens samhälle används internet för kommunikation mellan människor runtom i världen. Det första videosamtalet gjordes runt år 1940 och det är dags fören utveckling, där 3D är något som skulle kunna göra videomöten mer verkliga.För att möjliggöra detta så konstruerades ett system som skulle kunna ta in datafrån olika time-of-flight- och färgkameror och en ljudenhet. Denna data ska sedankomprimeras och sändas över internet för att kunna spelas upp på någonannans 3D-skärm. För att samtalet inte ska kännas fördröjt måste samtliga delartillsammans ske inom realtid. De utvecklingsmetoder som har använts är parprogrammeringoch en variant utav testdriven utveckling. Systemet har utvärderatsutifrån tidmätningar, bildkvalitet och datastorlek för att hitta en bra balansmellan tid och kvalitet. Systemet konstruerades med fem delar: insamling avbilder och ljud, bilduppskalning, komprimering och avkomprimering, internetöverföringsamt rendering. Resultatet visade att de delar som berörs av datastorlekoch bildkvalitet kunde uppnå en bra balans mellan tid och kvalitet. Dockkunde inte alla mål uppnås då vissa delar tog upp mer tid än realtidsmålet samtatt alla delar inte han konstrueras. Eftersom systemet byggdes upp modulärt såkan de delar som inte uppnådde målen förbättras eller bytas ut. Utifrån resultatetkunde sedan lösningsförslag ges för att förbättra resultaten för en eventuell vidareutveckling. / In todays society internet is used for communication between each other aroundthe world. The first video call was made around the year 1940 and it is time fora development, where 3D is something that can make video calls more real. Tomake this possible a system was constructed that would be able to get data fromdifferent time-of-flight cameras and color cameras and audio devices. That datashould later on be compressed and transmitted over internet to be able to play iton someone else’s 3D-display. To prevent the feeling of delay in the call, allparts together must happen in real time. The development methods that havebeen used is pair programming and a variation of test-driven development. Thesystem has been evaluated by time messurements, image quality and data sizeto find a good balance between time and quality. The system was constructedby five parts: capturing of images and audio, image upscaling, compression anddecompression, network streaming and also rendering. The result showed thatthe parts affected by data size and image quality could achieve a good balancebetween time and quality. However, all goals could not be achieved becausesome parts where too slow for the real time goal to be achieved and also someparts could not be constructed in time. Since the system was built up modularlythe parts that did not achieve the goals can be improved or replaced. Based onthe results, solution proposals was made to improve the results for a possiblefurther development.

The COVID-19 pandemic has forced user experience (UX) designers to make their research comply with social distant roles, because of this many have turned to using computer mediated communication (CMC) tools. Even though research has shown that interviewing in person is marginally superior to video call interviews, user experience research is often conducted using more than one method. Therefore, this thesis aims to investigate how user experience professionals are using video call as the main communication method for their user centered data gathering. Eleven UX professionals from one company were interviewed about ten different projects, focusing on the project execution and the methods used. The results show different ways of using video calls to interview, workaround methods to replace in person observation and, drawbacks and benefits from using CMC tools to gather data. Indicating that some projects are better suited to the use of video calls then others and suggest possible benefits from using both CMC tools and well as in person methods to gather data. / COVID-19-pandemin har tvingat UX-designers (User Experience) att anpassa sin forskning till sociala distansieringsregler, och därför har många börjat använda verktyg för datormedierad kommunikation (CMC). Även om forskning har visat att intervjuer där designers träffarpersonen är marginellt överlägsna intervjuer med videosamtal, utförs forskning om användarupplevelser ofta med hjälp av mer än en metod. Denna avhandling syftar därför till att undersöka hur yrkesverksamma inom user experience använder videosamtal som den huvudsakliga kommunikationsmetoden för sin användarcentrerade datainsamling. Elva UX-proffs från ett designföretag intervjuades om tio olika kundprojekt, med fokus på projektgenomförandet och de metoder som användes. Resultaten visar olika sätt att använda videosamtal för intervjuer, alternativa metoder för att ersätta personliga observationer samt nackdelar och fördelar med att använda CMC-verktyg för att samla in data. Det framgår att vissa projekt lämpar sig bättre för videosamtal än andra och att det finns möjliga fördelar med att använda både CMC-verktyg och personliga metoder för att samla in uppgifter.

Online conversations via video have nowadays partially replaced face to face contact, and there are some challenges that occur in video conversations, e.g., time delay and the placement of the camera which leads to eliminating the possibility for direct eye contact, and time delay. There are experiences that these conditions disturb the social connection with the other, which does not mainly affect problem solving effectiveness, but something relational seems to alter. This study investigated if eye-movement can used to measure social connectedness during video conversation. In order to study this, two custom made units (“NUNAs”) with robotized cameras were built, which e.g. allow for unprocessed eye contact. A feasibility pilot was conducted, which data this report is based on. The experimental conditions were 1, available eye contact, 2, skewed visuality and 3, time delayed signal. The participants (n = 12) took part pairwise, they were familiar with online conversation and did not self report autism spectrum disorder. They were instructed to talk naturally and unprobed through video using the NUNA’s for 30-50 minutes, and the three conditions were changing every 4 minutes. Eye movement behavior within the three conditions was compared, such as the duration of the visit in the eyes area. None of the results showed a significant difference. Factors that might lead to these results, such as limited sample size, are discussed. Eye movement in relational processes may be needed to be studied on a dyadic level, and not on individual. / Onlinekonversationer via video har numera delvis ersatt kommunikation ansikte mot ansikte. Det finns dock vissa utmaningar som uppstår vid videosamtal, exempelvis placeringen av kameran som leder till ett omöjliggörande av ögonkontakt, och tidsfördröjning. Det finns erfarenheter av att dessa förhållanden stör känslan av samhörighet till den andre, vilket inte påverkar problemlösningens effektivitet nämnvärt, istället är det de relationella aspekterna som förändras. Denna studie undersökte om ögonrörelser kan användas för att mäta social anknytning under videokonversation. För att studera detta byggdes två specialtillverkade enheter (”NUNA”) med robotiserade kameror, som t.ex. tillåter obearbetad ögonkontakt. En pilotstudie genomfördes och data ifrån studien har legat till grund för denna rapport. Experimentförhållandena var 1, tillgänglig ögonkontakt, 2, skev visualitet och 3, fördröjd signal. Deltagarna (n = 12) deltog parvis, de var bekanta med onlinekonversationer och rapporterade själva att de inte var inom autism spekrat. De instruerades att prata naturligt genom video med hjälp av NUNA i 30-50 minuter, och de tre förhållandena ändrades var 4:e minut. Ögonrörelsebeteenden inom de tre tillstånden jämfördes, såsom längden på besöket i ögonområdet. Inget av resultaten visade någon signifikant skillnad. Faktorer som kan leda till dessa resultat, såsom begränsad urvalsstorlek samt att ögonrörelser i relationella processer kan behöva studeras på dyadisk nivå, och inte på individnivå, diskuteras.

Depression förekommer under 10% av alla graviditeter och medför risker för både den gravida och barnet. Syfte: Studien IKBT för gravida med depression syftar till att bekräfta tidigare studiers resultat av IKBT-behandling samt utvärdera olika besöksmodaliteter, telefonsamtal, videosamtal eller fysiskt besök, för bedömningssamtalet.  Metod: 26 gravida (graviditetsvecka 8–30 vid antagning) med samtidig egentlig depression randomiserades till antingen eget val av besöksmodalitet eller randomiserades till en viss besöksmodalitet för sitt bedömningssamtal. Efteråt tillfrågades deltagarna om sina upplevelser av bedömningssamtalet avseende innehåll, modalitet samt hur Covid-19 pandemin påverkade deras inställning. Resultat: Det förelåg ingen statistisk signifikant skillnad mellan hur de tre besöksmodalitetsgrupperna eller mellan de som fick välja gentemot de som blev tilldelade en besöksmodalitet upplevde bedömningssamtalet. Kvalitativa data pekar mot att deltagarna hade föredragit fysiskt besök men uppskattade andra möjligheter med anledning av Covid-19 pandemin. Slutsats: Deltagarna var generellt lika nöjda med sitt bedömningssamtal oavsett besöksmodalitet och om de själva hade fått välja besöksmodalitet eller ej. Att erbjuda olika besöksmodaliteter ökar tillgängligheten och möjliggör behandling med IKBT för gravida med depression från hela landet. För att validera resultatet krävs vidare forskning med större antal deltagare. / Depression is present during 10% of all pregnancies and leads to risk for both the pregnant and the baby. Objective: The study ICBT towards pregnant with depression aims to confirm earlier studies results of ICBT-treatment and to evaluate different visiting modalities, telephone call, video call or face to face meeting, of the assessment interview.  Method: 26 pregnant women (gestational week 8–30 at intake) currently suffering from major depressive disorder randomized to either free choice of visiting modality or randomized to a certain visiting modality of the assessment interview. Afterwards the participants were asked about their experience of the assessment interview regarding content, modality and how the Covid-19 pandemic affected their attitude. Results: There was no statistically significant difference between how the three visiting modality groups or between the ones who got to choose opposite the ones who was assigned a visiting modality regarding the experience of the assessment interview. Qualitative data indicates that the participants would have preferred a face to face meeting but appreciated other possibilities due to the Covid-19 pandemic. Conclusion: The participants was in general equally satisfied with their assessment interview regardless visiting modality or if they got to choose their visiting modality or not. To offer different visiting modalities increases the availability and enables treatment with ICBT towards pregnant with depression throughout the country. These results need to be replicated in larger trials to validate.

<p>I traditionella butiker kan kunden välja att ta kontakt med en försäljare för att få information om produkter eller tjänster. Försäljaren kan tipsa om lösningar efter kundens behov, även visa upp hur produkten fungerar och kunden kan själv välja vilken fråga han eller hon vill ha svar på. Den här mänskliga realtidskontakten kan i många fall vara värdefull och förtroendegivande för kunden. Vi antar att mervärden skapas för kunden när denne kan mötas ansikte mot ansikte och samtala med försäljare i en webbutik. För att se vilka dessa mervärden kunde vara, designade vi en prototyp för videosamtal. Denna implementerades i en fiktiv webbutik, som tillhandhöll kläder. Fem testpersoner fick agera presumtiva kunder och föra videosamtal med en professionell försäljare. Testpersonerna och försäljaren satt i olika rum och videosamtalen fördes via ett lokalt nätverk. Efter varje test genomfördes en kvalitativ intervju med testpersonerna och resultaten visade vilka mervärden som hade skapats. Ett mervärde var den personliga servicen med omedelbar feedback som försäljaren gav, i huvudsak via ljudkanalen. Videosamtalen medförde att kunderna kunde förhandla om priser och leveranstider. Ett annat var att kunder kunde få sina klädmått bedömda, men endast korrekt bedömda i två fall av fem. Ett annat visuellt mervärde var att kunden kunde be försäljaren att visa upp olika kombinationer av klädesplagg för att se hur de passade ihop med varandra. En testperson tyckte ett mervärde var att klädesplaggen kunde ses ur den vinkel som önskades. Ytterligare ett mervärde var att webbutiken upplevdes som trovärdig när försäljaren fanns i den som en fysisk gestalt. Testpersonerna tyckte att videosamtalen gjorde att de fick förtroende för webbutiken.</p> / <p>In retail shops in real life the customer can chose to contact a salesman to get information about products or services. The salesman can recommend solutions depending on the customers needs. The salesman can show the product to the customer and tell how it works. The customer on the other hand can ask questions to the salesman about the product to get the specific information that interests him or her. This human contact in real time can be valuable and confidece inspiring for the customer in many situations. We assume there are surplus values for the customer when he or she will meet face to face with a salesman via a video call in a webshop. To find out which these surplus values could be we designed a prototype for video calls. This was implemented in a fictitious webshop that supplied clothes. Five persons with experience from webbshopping acted customers and had video calls with a professional salesman. The customers and the salesman were in different rooms and could only communicate through a video call. Their computers were connected via a local network. We did qualitative interviews with every customer after each test and the results showed the surplus values that were generated. One surplus value was the personal service with instant feedback that the customer got from the salesman, mainly through the sound channel. The video calls resulted in negotiations about prices and delivery times. Another surplus value was that the salesman estimated the customers sizes in trousers and jackets. He only succeded in two cases of five. Another visual surplus value was that the customer asked the salesman to show articles of clothing in different combinations to see how them fit together. One person thought one surplus value was that he could see an article of clothing from whichever angle he wished. Further surplus value was that the customers experienced the webshop as trustworthy when the salesman was there as a physical human being. The customers thought that the video calls caused that they got confidence in the webshop.</p>

I traditionella butiker kan kunden välja att ta kontakt med en försäljare för att få information om produkter eller tjänster. Försäljaren kan tipsa om lösningar efter kundens behov, även visa upp hur produkten fungerar och kunden kan själv välja vilken fråga han eller hon vill ha svar på. Den här mänskliga realtidskontakten kan i många fall vara värdefull och förtroendegivande för kunden. Vi antar att mervärden skapas för kunden när denne kan mötas ansikte mot ansikte och samtala med försäljare i en webbutik. För att se vilka dessa mervärden kunde vara, designade vi en prototyp för videosamtal. Denna implementerades i en fiktiv webbutik, som tillhandhöll kläder. Fem testpersoner fick agera presumtiva kunder och föra videosamtal med en professionell försäljare. Testpersonerna och försäljaren satt i olika rum och videosamtalen fördes via ett lokalt nätverk. Efter varje test genomfördes en kvalitativ intervju med testpersonerna och resultaten visade vilka mervärden som hade skapats. Ett mervärde var den personliga servicen med omedelbar feedback som försäljaren gav, i huvudsak via ljudkanalen. Videosamtalen medförde att kunderna kunde förhandla om priser och leveranstider. Ett annat var att kunder kunde få sina klädmått bedömda, men endast korrekt bedömda i två fall av fem. Ett annat visuellt mervärde var att kunden kunde be försäljaren att visa upp olika kombinationer av klädesplagg för att se hur de passade ihop med varandra. En testperson tyckte ett mervärde var att klädesplaggen kunde ses ur den vinkel som önskades. Ytterligare ett mervärde var att webbutiken upplevdes som trovärdig när försäljaren fanns i den som en fysisk gestalt. Testpersonerna tyckte att videosamtalen gjorde att de fick förtroende för webbutiken. / In retail shops in real life the customer can chose to contact a salesman to get information about products or services. The salesman can recommend solutions depending on the customers needs. The salesman can show the product to the customer and tell how it works. The customer on the other hand can ask questions to the salesman about the product to get the specific information that interests him or her. This human contact in real time can be valuable and confidece inspiring for the customer in many situations. We assume there are surplus values for the customer when he or she will meet face to face with a salesman via a video call in a webshop. To find out which these surplus values could be we designed a prototype for video calls. This was implemented in a fictitious webshop that supplied clothes. Five persons with experience from webbshopping acted customers and had video calls with a professional salesman. The customers and the salesman were in different rooms and could only communicate through a video call. Their computers were connected via a local network. We did qualitative interviews with every customer after each test and the results showed the surplus values that were generated. One surplus value was the personal service with instant feedback that the customer got from the salesman, mainly through the sound channel. The video calls resulted in negotiations about prices and delivery times. Another surplus value was that the salesman estimated the customers sizes in trousers and jackets. He only succeded in two cases of five. Another visual surplus value was that the customer asked the salesman to show articles of clothing in different combinations to see how them fit together. One person thought one surplus value was that he could see an article of clothing from whichever angle he wished. Further surplus value was that the customers experienced the webshop as trustworthy when the salesman was there as a physical human being. The customers thought that the video calls caused that they got confidence in the webshop.