Introduktion: Partnervåld är ett fenomen som leder till allvarliga konsekvenser både påindivid- och samhällsnivå. Prevalensen för partnervåld har visat sig vara lika stor blandbåde kvinnor och män. Det finns indikationer på att våld som begås av en man gentemoten kvinna inom en heterosexuell relation uppfattas som mer allvarligt än våld som begåsav en kvinna gentemot en man. Syfte: Dels att analysera huruvida gymnasiestudentersuppfattningar om allvarlighetsgraden i partnervåld i en heterosexuell relation skiljer sigåt beroende på offrets kön, och dels att analysera huruvida det finns skillnader i hurkvinnliga och manliga gymnasiestudenter uppfattar allvarlighetsgraden i enpartnervåldssituation. Metod: En enkät utformades i två versioner bestående av enfallbeskrivning som skildrade ett partnervåldsscenario inom en heterosexuell relation.Fallbeskrivningarna var identiska bortsett från att offrets kön manipulerades. Enkätendistribuerades till totalt 201 gymnasieelever i årskurs tre. Resultat: Respondenternauppfattade det som allvarligare att bruka våld gentemot ett kvinnligt offer i jämförelsemed ett manligt offer för partnervåld. Kvinnliga respondenter var mer benägna attuppfatta situationen som allvarlig än manliga respondenter, oberoende om offret var enkvinna eller en man. Diskussion: Skillnader i uppfattningar om allvarlighetsgrad kanhärledas till de socialt konstruerade könsroller som existerar i dagens samhälle, där mänexempelvis förväntas vara mer toleranta gentemot våld. Skillnader i hurallvarlighetsgraden i partnervåld uppfattas beroende på om offret är en kvinna eller enman kan leda till allvarliga konsekvenser för offret. För att undvika denna problematikär det eftersträvansvärt att uppmärksamma detta och öka medvetenheten om attpartnervåld är lika allvarligt oberoende vilket kön den som utsätts har. / <p>2016-06-01</p>

Illamående är en subjektiv upplevelse som kan skapa lika stort lidande för patienter som smärta. Postoperativt illamående och cytostatikainducerat illamående är välkända fenomen och är väl studerade. Patienter som varit utsatta för trauma eller hjärtsjukdom upplever också illamående som symptom. Inom ambulanssjukvården vårdas ofta patienter som varit utsatta för trauma eller lider av någon sorts hjärtsjukdom. Dessutom utsätts patienter för rörelse under transporten som kan bidra med risker för rörelsesjuka. Illamående som fenomen i en generell population inom ambulanssjukvården är sparsamt studerat tidigare. Studiens syfte var att beskriva om och till vilken allvarlighetsgrad de patienter som vårdas i ambulans besväras av illamående. Metoden var kvantitativ enkätstudie. Under två månaders tid samlades data in från patienter som transporterades i ambulans på en ambulansstation i Stockholm. Som bedömningsinstrument användes Numeric Rating Scale 0-10 (NRS 0-10). I Studien inkluderades 195 patienter. I resultatet sågs en förekomst på ca 29 procent av illamående med en mindre skillnad mellan män och kvinnor. Endast 3,8 procent utvecklade illamående under vårdtiden. Allvarlighetsgraden av illamående var måttlig med en bedömning på NRS 4, mätt som median. Reducering av illamående efter transport sågs i alla grupper. Hos personer som söker ambulanssjukvård är prevalensen av illamående relativt hög. Allvarlighetsgraden är i de flesta fall måttligt besvärande. Troligen finns en tendens att underbehandla illamående inom ambulanssjukvården

Föreliggande studie har redogjort för universitetsstudenters uppfattningar om stalkning. Baserat på typologierna avvisad, hämndlysten och närhetssökande undersöktes om studenterna uppfattade ett stalkningsscenario som stalkning och som ett brott. Vidare undersöktes motiven till uppfattningarna samt hur allvarligt scenariot uppfattades vara. Undersökningen genomfördes med hjälp av en enkät och inkluderade 210 individer varav 162 kvinnor och 47 män mellan 18–45 år (M = 22,5 SD = 3,9). Alla respondenter läste en av tre vinjetter och besvarade ett tillhörande frågeformulär. Resultaten indikerade att studenterna uppfattade scenariot som stalkning och som brott. Uppfattningarna skilde sig också beträffande de tre olika stalkningstypologierna. Den närhetssökande gruppen uppfattade scenariot som mer allvarligt än övriga grupper. Framtida forskning bör undersöka detta i andra populationer än studenter. / The following study explored students’ perceptions of stalking. Based on three typologies, the rejected, the resentful and the intimacy- seeking stalker, we examined if students perceived a stalking scenario as stalking and as a crime. We also investigated the motives for these perceptions and the perceived severity of the scenario. The sample included 210 undergraduate students (162 were women and 47 men (M = 22.5, SD = 3.9)). All participants read one of three vignettes and responded to a questionnaire. The results showed that students perceived the scenario as stalking and as a crime, and that the intimacy-seeking group perceived the scenario as more severe. Future research should examine this in other populations than students.

Psykiskt partnervåld är ett komplext och svåråtkomligt område som ofta sker i det dolda. Syftet med studien var att undersöka studenters uppfattning om allvarlighetsgrad av psykiskt partnervåld. Deltagarna var totalt 189, varav 62 var män. Metoden var en 2 x 2 kvasi-experimentell vinjettdesign, där variablerna lägre respektive högre grad av psykiskt partnervåld tillsammans med en manlig respektive kvinnlig gärningsperson manipulerades. Den underliggande teoretiska grunden var normaliseringsprocessen. Vad gällde allvarlighetsgraden studerades även polisanmälan, straff och domar. Resultatet visade att manliga gärningspersoner generellt uppfattades begå en allvarligare handling. Samt att psykiskt partnervåld överlag uppfattades vara relativt allvarligt, vilket går emot den allmänna uppfattningen som snarare är det motsatta. / Psychological intimate partner violence (IPV) is a complex and inaccessible field that often occurs in secret. The purpose was to investigate students’ perception of the severity of psychological IPV. The total of participants was 189, of whom 62 were men. The method was a 2 x 2 quasi-experimental vignette design, where the variables lower and higher degree of severity along with a male or female perpetrator was manipulated. The underlying theory was the normalization process. Police report, punishment and convictions were also studied regarding the severity. The results showed that the male perpetrator generally perceived to be committing a more serious action. And that the psychological IPV generally perceived to be relatively serious, which goes against the general perception.

Partnervåld är ett globalt folkhälsoproblem som kränker de mänskliga rättigheterna och nästan var tredje kvinna har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en nuvarande eller före detta partner. Föreliggande studie syftade till att undersöka hur unga män anmälda för partnervåld skiljer sig i riskfaktorer jämfört med vuxna män anmälda för partnervåld. Syftet var också att undersöka hur dessa grupper skiljer sig i polisens bedömda återfallsrisk för nytt partnervåld och allvarlighetsgraden av det polisanmälda partnervåldet. Materialet bestod av riskbedömningar som genomförts av polisen med hjälp av riskbedömningsinstrumentet SARA:SV på män anmälda för partnervåld i fyra polisområden i Sverige, som insamlats för ett tidigare forskningsprojekt. Urvalet hade en fördelning på 240 unga (M = 22.8 år; SD = 2.4) och 1233 vuxna (M = 42.7 år; SD = 10.6). Resultatet visade en signifikant skillnad mellan unga och vuxna män anmälda för partnervåld vad gäller riskfaktorerna generell brottslighet och allvarliga relationella problem. Det fanns också en signifikant skillnad mellan grupperna när det gäller polisens bedömda risk för återfall i akut våld. Studiens resultat diskuteras utifrån tidigare forskning och teori.

Studien har undersökt skillnader i manliga och kvinnliga polisstudenters uppfattningar gällande partnervålds offrets trovärdighet och partnervåldets allvarlighetsgrad samt om det är beroende av offrets kön. En enkätundersökning bestående av två vinjetter genomfördes. Första vinjetten innehöll egenkonstruerade frågor gällande offrets trovärdighet och andra vinjetten innehöll frågor om allvarlighetsgrad. Urvalet bestod av 208 polisstudenter i åldrarna 20 till 51 år. Totalt deltog 100 män och 108 kvinnor. Resultatet påvisade signifikanta interaktionseffekter mellan polisstudentens kön och offrets kön. Manliga polisstudenter, jämfört med kvinnliga polisstudenter, uppfattade manliga offer som mer trovärdiga och partnervåldet mot män som mer allvarligt. Både manliga och kvinnliga polisstudenter uppfattade att partnervåld mot kvinnor var allvarligare och det kvinnliga offret mer trovärdigt än det manliga offret. Manliga polisstudenter tenderar överlag att uppfatta våldets allvarlighetsgrad högre än kvinnliga polisstudenter, när variabeln offrets kön inte inkluderades i analysen. Studiens resultat synliggör vikten av att utbilda polisstudenter om olika former av partnervåld, särskilt manliga offer. Ökad medvetenhet och kunskap kan bidra till minskad diskriminering och stigmatisering av manliga offer

Syftet med denna studie var att undersöka huruvida det fanns attitydskillnader mellan yrkesgrupperna polis, kriminalvård och kvinnojour gällande psykiskt partnervåld. Sammanlagt deltog 124 anställda inom någon av yrkesgrupperna. Deltagarna värvades med ett bekvämlighetsurval. För att samla in data användes en webbenkät som var utformad med hjälp av mätinstrumentet Opinions of Domestic Violence Scale, samt ett antal egenkonstruerade frågor. Analyserna som användes för att undersöka studiens frågeställningar var envägs-ANOVA och Kruskal-Wallis H test. Resultatet av en envägs-ANOVA visade signifikanta skillnader avseende allvarlighetsgrad mellan yrkesgrupperna polis och kriminalvård, samt mellan polis och kvinnojour. Dock visades ingen signifikant skillnad mellan yrkesgrupperna kriminalvård och kvinnojour. Resultatet av ett Kruskal-Wallis H test visade inga signifikanta skillnader avseende skuldbeläggning mellan yrkesgrupperna. Slutsatserna som kunde dras var att yrkesgruppen polis betraktade psykiskt partnervåld som mindre allvarligt än yrkesgrupperna kriminalvård och kvinnojour, samt att samtliga yrkesgrupper tenderade att skuldbelägga förövaren. Avslutningsvis diskuterades alternativa faktorer till utfallet, studiens styrkor och svagheter, samt förslag på framtida forskning.

Föreliggande studie undersökte förekomsten av milt partnervåld bland studenter samt om det förelåg en interaktionseffekt mellan kvinnliga och manliga studenter vad gäller uppfattningen av allvarlighetsgraden till partnervåld samt studentens egen historia av partnervåld. Två vinjetter beskrev ett scenario av partnervåld som graderades utifrån Opinions of Domestic Violence Scale samt fjorton frågor om beteenden inom partnervåld. Deltagarna var 476 studenter från ett mellanstort universitet i Sverige. Resultatet indikerade på att manliga studenter är mer utsatta för milt partnervåld medan kvinnliga studenter begår mer milt partnervåld. Vidare visade resultatet att manliga studenter som hade varit utsatta för partnervåld uppfattade våldet som allvarligt, men som mindre allvarligt än manliga studenter som varken varit utsatta eller förövare av partnervåld, samtidigt som kvinnliga studenter uppfattade våldet som allvarligt, oavsett om de hade varit utsatta, förövare, både utsatta och förövare eller varken utsatt eller förövare av partnervåld. Studiens resultat diskuteras utifrån tidigare forskning samt Gender schema theory. Praktiska implikationer diskuterades som understryker att vidare kunskap inom området bör implementeras. / The present study examined the frequency of mild partner violence among students, as well as the interaction between female and male students regarding the perception of the severity of partner violence together with the students’ own history of partner violence. Two vignettes described a scenario of partner violence and were graded according to the Opinions of Domestic Violence Scale along with fourteen questions about behaviours within partner violence. The participants were 476 students enrolled at an average sized university in Sweden. The results indicated that male students generally were more victimized of mild partner violence, while women perpetrated more mild partner violence. Furthermore, the results also showed that male students who had been victims of partner violence perceived partner violence as severe, but less severe compared to male students that had been neither victims nor perpetrators of partner violence, while female students perceived the violence as more severe, regardless if they had been victimized, perpetrators, both victimized and perpetrators or neither victimized nor perpetrators. The study’s results were discussed based on previous research as well as Gender Schema Theory. Practical implications were discussed which conclude that further education is needed within the area.

Studenters uppfattning om stalkning skiljer sig åt. Kvinnor anser att flerh ändelser är stalkning medan män tänker att händelserna inte klassificeras som stalkning. Män tänker även att det oftare är offrets egna fel att denne blir utsatt. Det finns ideala brottsoffer och icke-ideala brottsoffer, vilket har att göra med brottsoffrets karaktärstyp. Syftet med studien är att undersöka hur studenter uppfattar brottsoffrets utsatthet, beroende på om brottsoffret är idealt eller icke-idealt. Studien har använt en mixed design vilket innebär att de finns både en kvantitativ och en kvalitativ analys. Undersökningen genomfördes på så sätt att respondenter fick läsa en av två berättelser och besvara en tillhörande enkät. Resultaten visar att det finns skillnader i män och kvinnors uppfattning. Kvinnor ansåg att brottsoffrens utsatthet var lika allvarligt oavsett karaktärstyp medan män ansåg att det ideala brottsoffrets utsatthet var allvarligare än det icke-ideala. Kvinnor uppfattar däremot att det icke-ideala brottsoffret hade utsatts för stalkning i högre utsträckning än det ideala, medan män bedömde motsatsen. Respondenterna ansåg att brottsoffren skulle hantera sin utsatta position genom att bland annat anmäla och kontakta sina närstående. Det övergripande resultatet i studien visar att majoriteten studenter uppfattar stalkning som allvarligt men skillnaden är hur allvarligt respondenterna anser att utsattheten är. / Students perception on stalking differ. Women consider that more casesare stalking while men consider that these cases do not classifies asstalking. Men is more often thinking that it is the victims own fault thathe or she is a victim of crime. There is ideal victims and non-idealvictims, which depending on the victims’ characteristics. The purposewith this study is to examine how students perceive the victims’vulnerability, depending on if the victim is an ideal victim or non-ideal.The study has used a mixed design which means that there will be bothquantitative results and qualitative results. The study was conductedthat the respondents read one out of two cases and then answered aquestionnaire. The results show that there are differences between menand women’s perceptions. Women consider the victims exposure to beequally severe while men consider the ideal victim’s exposure onstalking to be more severe than the non-ideal. Women however,perceive that the non-ideal victim had been exposed to stalking ingreater extent than the ideal victim while men consider the opposite.The respondents consider that the victims should handle theirvulnerable positions through reporting to the police and contact theirrelatives. The overall result of the study shows that the majority of thestudents perceive stalking as severe but the differences lays in howsevere the students perceive there is.

Background: Unlike other cancers, malignant melanoma (MM) is generally visible and can be easily and effectively cured if treated in time. Optimal cure of MM requires early detection, diagnosis, and treatment, which improves prognosis. However, patients as well as the health care organization and its professionals contribute to delayed treatment in various ways. Aims and objectives: The general aim of this PhD thesis was to explore reasons for delay in care seeking, diagnosis, and treatment of malignant melanoma. The specific objectives to be addressed were To explore patients’ decision making about seeking care for malignant melanoma To identify specific patterns in the decision-making process to seek care for suspect melanoma, as narrated by women and men To compare self-reported decision making coping styles between men and women in various ages, who live with or without a partner and are diagnosed with various stages of malignant melanoma in northern Sweden. To describe and compare patients diagnosed with MM, depending on their initial contact with care, and with regard to age, sex, and MM type and thickness, and to explore pathways and time intervals between clinics from the initial contact to diagnosis and treatment. Methods: In studies I and II, 21 and 30 patients, respectively, were interviewed about their decision making to seek care for MM. Study II focused on gender patterns in this decision making. The interviews were analysed using Grounded Theory (I) and qualitative content analysis (II). Study III included 270 people with MM who completed a translated questionnaire (Melbourne Decision Making Questionnaire) about coping styles in decision making. In study IV the pathways and time delay in health care for 71 people with MM were explored. Studies I and II were qualitative, whereas studies III and IV were quantitative. Results: In study I, the insights into severity and feelings of fear and existential threat were identified as key motivators for patients to decide to seek care for a suspected melanoma. Results in study II showed that gender constructions influenced the care-seeking behaviour. Women acknowledged the skin changes and attempted self-care first. They delayed care seeking due to family responsibilities. Men seldom acknowledged the suspicious skin change, but sought care immediately after prompting, and most often complied with relatives’ advice to seek care. Study III showed that men generally scored higher in buck-passing, while women and those living without a partner scored higher in hypervigilance. Participants with nodular melanoma (NM), a rapid-growing form of MM, scored higher in vigilance than those diagnosed as in situ melanoma. No correlation was found between tumour thickness and coping styles. Some differences concerning treatment of MM were found in study IV between people who initially had sought care at primary health care centres (PHC) and those who had sought care at dermatological and specialist clinics (Derm). Thicker tumours as well as NM were more common in the PHC group. A larger proportion of patients from PHCs were primarily excided within the primary health care; however, almost all of them were later referred to surgical clinics for wide excision. Patients within the PHC group also had to wait longer for the registered results of histopathological assessments. In general, women waited a shorter time for primary excision, and older people waited longer for wide excision. Conclusions: Time delay of diagnosis and treatment of MM is still common, and crucial to decrease. Future interventions should include gender aspects to influence people to seek care earlier. In health care, time delay could be decreased by facilitating access for patients with suspected skin melanomas, but also by reducing unnecessary referrals. Moreover, organizational changes whereby general practitioners and primary health care nurses are supported in using new technology for faster diagnoses and management of MM in collaboration with specialist clinics should be considered. Easy access and frequently used guidelines for MM could further decrease delay. Lastly, more efficient transfer and registration of laboratory results and referrals could decrease delay and improve patient safety. / Bakgrund: Malignt melanom (MM) är till skillnad från andra cancerformer ofta synlig och kan enkelt och kostnadseffektivt botas om det behandlas i tid. En optimal prognos av MM förutsätter tidig upptäckt, diagnos och behandling. Patienter, samt hälso- och sjukvården, dess organisation och dess personal kan på olika sätt bidra till fördröjning av behandlingen av MM. Syfte: Det övergripande syftet med denna avhandling var att undersöka orsaker till fördröjning att söka vård, diagnosticera och behandla malignt melanom. Specifika delsyften var:   Att utforska patienternas beslutsfattande process att söka vård för MM Att identifiera specifika mönster i beslutsfattande-processen att söka vård för misstänkt MM utifrån kvinnors och mäns egna berättelser  Att jämföra självrapporterade coping-stilar i den beslutsfattande processen mellan män och kvinnor i olika åldrar, boende med eller utan partner, och diagnosticerade med MM i olika stadier från norra Sverige Att beskriva och jämföra patienter med MM utifrån deras primära vårdkontakt samt utifrån ålder, kön, MM-typ och tjocklek. Ytterligare att utforska vård- och remissvägar samt tidsintervaller mellan olika kliniker från första kontakt till diagnos och behandling. Metod: I studie I och II, intervjuades 21 respektive 30 patienter om den beslutsfattande processen att söka vård för MM. Genuskonstruktioner i relation till den beslutsfattande processen var i fokus i studie II. Intervjuerna analyserades med hjälp av Grounded Theory (I) och kvalitativ innehållsanalys (II). I studie III inkluderades 270 patienter med MM som besvarade ett instrument (MDMQ) avseende coping-stilar i beslutsfattande processen. I studie IV undersöktes övergångar mellan olika kliniker och remissvägar för 71 patienter med MM samt eventuell tidsfördröjning inom hälso- och sjukvården. Resultat: I studie I, identifierades insikt i allvarlighetsgrad samt rädsla och existentiellt hot till följd av tillståndet vara nyckel-motivatorer för att bestämma sig för att söka vård för misstänkt hudmelanom. Resultat från studie II påvisade att genuskonstruktioner påverkar hur personer söker vård för MM. Kvinnor upptäckte själv sina melanom och försökte tillämpa egenvård i början. De kunde dröja att söka vård pga. ansvar för familjen. Män upptäckte sällan suspekta melanom själva men följde oftast anhörigas råd att söka vård och sökte vård omedelbart efter påstötning. Resultaten från studie III visade att män i högre grad använde en avvaktande startegi (buck-passing) medan kvinnor och de som bodde utan partner var överdrivet vaksamma (hypervigilance). Deltagare med nodulärt melanom (NM), en snabbt växande form av MM, var mer vaksamma (vigilance) jämfört med de med melanom in situ, en mycket tidig form av melanom. Några korrelationer mellan tumörtjocklek och coping-stilar hittades ej. Vissa skillnader avseende typer av MM samt vårdens handläggning beroende på var patienter initialt sökt vård identifierades i studie IV. Bland patienter som initialt sökt vård på hälsocentralerna var tjockare tumörer vanligare jämfört med dem som hade sökt vård på hud- och andra specialistklinker. Dessa patienter hade också som regel genomgått den primära excisionen på hälsocentralerna och en majoritet blev senare remitterade till kirurgisk klinik för utvidgad excision. Hälsocentralernas patienter fick vänta längre på att det histopatologiska svaret registrerades i journalen än sjukhusklinikernas patienter. Kvinnor fick generellt vänta kortare tid på primär excision och äldre patienter fick vänta längre för utvidgad excision. Slutsatser: Tidsfördröjning av diagnos och behandling av MM är fortfarande vanlig och därför viktig att minska. Framtida interventioner för att påverka människor att söka vård tidigare bör inkludera genusaspekter. Inom hälso- och sjukvården kan tidsfördröjning minskas genom förbättrad tillgänglighet för patienter med misstänkta hudmelanom, men också genom minskning av onödig remittering. En förändrad organisation där sjuksköterskor och primärvårdsläkare i samarbete med specialistkliniker stöttas att använda ny teknologi för snabbare diagnosticering och omhändertagande av MM bör övervägas. Ökad kännedom bland hälso- och sjukvårdspersonal om riktlinjer for MM-vård kan vidare minska fördröjning. Till sist, mer effektiva och förbättrade arbetssätt kring registrering och överföring av laboratoriska svar och remisser skulle kunna minska fördröjning och därmed öka patientsäkerheten.