Ambulanssjuksköterskan är första kontakten i vårdkedjan och ska på bästa sätt behandla barnet tills de når mottagande enhet. Vården skall utföras utifrån ett förhållningssätt som förmedlar en känsla av trygghet till barnet. Barn är till skillnad från vuxna en relativt säll-an förekommande patientgrupp inom ambulanssjukvården. Att vårda barn kan innebära psykologiska och emotionella påfrestningar hos ambulanssjuksköterskan. När ett barn drabbas av sjukdom eller olycksfall uppstår en känsla av otrygghet hos barnet. Om am-bulanssjuksköterskan inte kan förmedla eller inge trygghet kan situationen förvärras ytterligare för barnet och föräldrarna. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuk-sköterskors upplevelse av att skapa trygghet till barn i förskoleåldern. En kvalitativ in-tervjustudie genomfördes med åtta ambulanssjuksköterskor. Därefter utfördes en kvalita-tiv manifest innehållsanalys av texterna. I analysen framkom fem huvudkategorier som var: Handlingsberedskap, kontaktskapande, inge tillit, positiv förstärkning och förälders betydelse. Resultatet ger en insyn i sjuksköterskans upplevelse hur de skapar trygghet till barn. En medvetenhet om vilken betydelse handlingssättet har vid omhändertagandet av barn för att skapa trygghet till barnet kan förhoppningsvis leda till en säkrare vård och att en tryggande relation skapas mellan ambulanssjuksköterskan, barnet och föräldern. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Introduktion: Att arbeta inom ambulanssjukvården är fysiskt, psykiskt och kunskapsmässigt utmanande. Ett företrädelsevis kort vårdmöte kan försvåra ambulanspersonalens möjlighet till kännedom om patientens varande efter vårdtiden i ambulansen om inte uppföljning är möjlig.Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonals behov av att följa upp tidigare vårdade patienter med fokus på orsaker bakom behovet, hur ofta uppföljning genomförs, vilka hinder finns, fördelar och nackdelar och finns det skillnader i behovet av uppföljning mellan storstad och mindre stad, beroende på yrkeserfarenhet. Metod: En enkät skickades ut till 220 ambulanspersonal på tre verksamheter, en lokaliserad i storstad och två i mindre städer, för att undersöka behovet att följa upp tidigare vårdade patienter. Av dessa besvarade 116 enkäten.Resultat: Nästintill all ambulanspersonal hade ett behov av att följa upp tidigare vårdade patienter. Det vanligaste sättet att följa upp patienter var via sjuksköterska på akutmottagningen. Det fanns skillnader mellan storstad och glesbygd gällande metoder att följa upp och yrkeserfarenhet. De vanligaste orsakerna till behovet var att öka sin kunskap och att veta om rätt medicinska åtgärder genomfördes. Uppföljningen genomfördes inte i samma utsträckning som det faktiska behovet och hinder för detta var sekretesslagen och tidsbrist. Nackdelar med utebliven uppföljning var brist på utveckling och osäkerhet om rätt behandling genomförts. Diskussion: Enligt Orlandos reflektiva omvårdnadsprocess bör sjuksköterskan kontinuerligt utvärdera omvårdnadshandlingar. Att utvärdera och följa upp tidigare vårdade patienter genomförs inte av ambulanspersonalen i samma utsträckning som behovet av det uttrycks. En förklaring kan vara att det inte fanns något väl fungerande uppföljningssystem i de tre verksamheterna. Förtydligande av sekretesslagar behövs för att underlätta för ambulanspersonal att följa upp tidigare vårdade patienter. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Vid prehospital patientkontakt är symptom och problem ofta tydliga, men ibland är det svårt att få en utförlig anamnes på grund av språksvårigheter eller medvetandepåverkan. Symptomen kan också vara diffusa och svårtolkade. Efter avlämnandet på mottagande enhet, vilket vanligtvis är en akutmottagning, finns det funderingar hos ambulansperso-nalen om vad som hände efteråt med patienten och om de kunde ha fått bättre prehospitalt omhändertagande. Syftet med studien är att beskriva ambulanspersonals behov av uppföljning av vårdade patienter.En enkät skickades ut till åtta ambulansstationer i Västsverige under våren 2008. Till-stånd från enhetschefen på respektive station inhämtades och personalen fick frivilligt delta i studien. Enkäten innehöll ett antal olika påståenden om hur ofta respondenten utför patientuppföljning, varför de gör uppföljningar och om det finns hinder för detta. Totalt (n=108) enkäter samlades in och bearbetades samt analyserades i statistikpro-grammet SPSS 16.0. I resultatet framkom att större delen av respondenterna tyckte det var bra och lärorikt med patientuppföljningar, men de beskrev också nyttan med uppföljning i bearbetande syfte. Det framkom också omständigheter som försvårade uppföljningsarbetet, den vanligaste var sekretess. I genomsnitt gjordes en uppföljning per 35 uppdrag. Få uppföljningar gjordes av nyfikenhet, istället var det lärande och personlig utveckling som var de främsta skälen. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Överrapporteringen är en viktig del i arbetet som ambulanssjuksköterska.När ambulanssjuksköterskan träffar patienten så gör denna en bedömning enligt ABCDE-konceptet. Överrapporteringen förbereds på vägen in till sjukhuset. Väl framme tas en kontakt med sjuksköterska på akutmottagningen och patienten rapporteras över. Olika faktorer påverkar överrapporteringen exempelvis miljöfaktorer, hur mottagande sjuksköterska tar emot rapporten och kommunikationsproblem mellan den prehospitala och hospitala vården. Syftet med denna studie är att undersöka hur ambulanssjuksköterskor upplever överrapportering av patienter till akutmottagningen.En kvalitativ metod med intervjuer har använts för att kunna fånga upplevelsen av ett fenomen. Sex informanter deltog i studien.I resultatet framkom tre huvudkategorier med tre till fyra underkategorier. Alla informanterna har under intervjuerna tagit upp ungefär samma saker, men uttryckt det med olika ord. Det har visat sig att de upplever det svårt att se när ansvaret för patienten övergår från den prehospitala till hospitala vården. En klar och tydlig gräns ses när ambulanspersonalen får kontakt direkt med patientansvarig sjuksköterska.Förhållningssättet av mottagande sjuksköterska varierar. Informanterna upplever att det emellanåt visas bristande respekt och att de blir avbrutna under rapporten.En önskan om ett strukturerat sätt att rapportera över patienter på finns, då de idag själva prioriterar vad som ska rapporteras. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

En av de svåraste uppgifterna en sjuksköterska kan stå inför i ett akutläge är att både ta hand om patient och närstående. Då all kraft fokuseras på den vårdkrävande patienten är det av förklarliga skäl som närstående kan hamna i skymundan. Att som ambulanspersonal efter avslutad behandling ta sig an de närstående i deras kaosartade situation åskådliggörs i denna studie vars syfte är att belysa ambulanspersonals erfarenheter och strategier i mötet med närstående i samband med plötsliga dödsfall i hemmet.För att på ett öppet sätt försöka förstå beskrivna situationer så valdes det en kvalitativ intervju som metod. Då metoden var bestämd kontaktades två verksamhetschefer vilka godkände genomförandet av studien. Urvalskriterierna för informanterna var sjuksköterskekompetens, minst fem års ambulanserfarenhet samt intresse av att medverka. De inspelade intervjuerna transkriberades och avidentifierades för att sedan analyseras och segmenteras.Resultatet är uppdelat i tre faser, där första fasen innehåller det som framkommit under färden ut till patienten. I den andra fasen har det snabba mötet med de närstående samt omhändertagandet av patienten behandlats och slutligen i den tredje fasen har omhändertagandet av de närstående behandlats. I resultatet beskrivs att det krävs tillräckligt med ambulanspersonal under återupplivning för att det skall bli ett optimalt omhändertagande av både patient och närstående. Det visade sig även att fokus initialt alltid låg på ett professionellt medicinskt omhändertagande och att närstående kom i andra hand i akutskedet. Stöd, omsorg och information till de närstående gavs så fort tid och utrymme fanns. Informanternas uppfattning var att den stunden som tillbringas med de närstående efter att behandling blivit avslutad kom att bli ett bestående minne hos de närstående. Informanterna fann uppdrag som dessa betydelsefulla trots att återupplivning ej lyckats. De kände att de gjort en viktig insats genom att stötta de närstående. / <p>Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård</p><p>Uppsatsnivå: D</p>

Ambulanssjukvården har gått från att ha varit en ren transportenhet till att vara en i det närmaste rullande akutmottagning. Till sin hjälp har ambulansbesättningen behandlingsriktlinjer som de bör följa. Behandlingsriktlinjer är sammanställningar av praktisk information som bistår vårdare och patienter i att ta sjukvårdsgrundande beslut under vissa specifika kliniska omständigheter, som även gäller som generella läkemedelsordinationer. Syftet med denna undersökning är att granska och jämföra variationer i Västra Götalands behandlingsriktlinjer inom ambulanssjukvården med avseende på patienter som drabbats av höftfraktur samt hur de överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet.De fem ambulansområdenas behandlingsriktlinjer i Västra Götalandsregionen avseende omhändertagandet av patienter med misstänkt höftfraktur undersöktes. Granskningen av behandlingsriktlinjerna utfördes med hjälp av granskningsinstrumentet AGREE II. Dessutom jämfördes behandlingsriktlinjerna avseende likheter och skillnader i rekommenderad behandling.Resultat visade att de som arbetar med framtagandet av behandlingsriktlinjer bör vara tydligare med att synliggöra evidensen som ligger till grund för de olika rekommendationerna. Dessutom bör det framgå vilka som varit delaktiga i framtagandet av behandlingsriktlinjen samt vilken funktion de hade i processen. Behandlingsriktlinjerna för höftfraktur i regionen har i stort sett lika rekommendationer men lokala skillnader förekommer.Det är viktigt att få med patientgruppens åsikter och preferenser i framtagande av behandlingsriktlinjer för att ge dem möjlighet att vara delaktiga i vården redan i framtagandet av behandlingsriktlinjen. Att inte ange evidens gör att man bortser från ambulanssjuksköterskan som forskningskonsument. Detta ger ambulanssjuksköterskan sämre möjlighet att kritiskt granska den ordinerade behandlingen utifrån den forskning som finns tillgänglig och som det antas att behandlingsriktlinjerna bygger på. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

För att öka överlevanden vid hjärtstopp har räddningstjänsten fått i uppgift att påbörja livsviktig första hjälpen i väntan på ambulans. Dessa uppgifter ställer krav på att brandmännen skall behärska och utföra livräddande åtgärder till personer med hjärtstopp, i varierande miljöer, och ofta med de anhöriga på plats. Ofta på eller nära den ort som de själva arbetar och bor på. Detta sammantaget innebär sannolikt en utmaning för brandmännen. Den begränsade mängden forskning som finns, gör gällande att det kan upplevas som en utsatthet för den som skall vårda en livshotande sjuk person. Ur ambulanssjuksköterskans perspektiv kan samarbetet mellan ambulans och räddningstjänst vara direkt avgörande för möjligheten att rädda liv, därför är det viktigt att även belysa aspekter som kan påvisa utbildningsbehov och samövning för att bygga ett fungerande team. Syftet med studien är att beskriva brandmäns upplevelser av att vara först på plats vid ett hjärtstopp. Studien är en kvalitativ intervjustudie. Analysmetoden är en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Åtta brandmän från ett kommunalt räddningstjänstförbund har intervjuats. Resultatet visar att brandmän upplever en stor vilja att utföra livräddande insatser men att det finns en hel del stressmoment, och att brandmännen kan känna sig utsatta då de under en kort tid bär ansvaret för en annan människas liv. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Introduktion: Statistik visar att antalet ambulansuppdrag i Sverige ökat de senaste åren. Samtidigt visar forskning att många patienter som ringer ambulans ej är i behov av den avancerade akutsjukvård som ambulansverksamheten erbjuder. Sjuksköterskor med specialistutbildning inom ambulanssjukvård förväntas kunna avgöra vilka patienter som verkligen är i behov av ambulanstransport, samt vilka som kan lämnas kvar hemma. Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelse av att prehospitalt bedöma om patienten kan lämnas hemma. Metod: En empirisk intervjustudie med kvalitativ design där 10 sjuksköterskor med specialistutbildning inom ambulanssjukvård samt minst två års klinisk arbetslivserfarenhet intervjuades. Intervjuerna var semistrukturerade och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenterades i tre kategorier och 12 underkategorier. De tre kategorierna var: Vikten av patientfokuserad bedömning, Ambulanssjuksköterskans beslut samt Organisationen påverkar. Slutsats: Denna studie visar att ambulanssjuksköterskor till stora delar har samma upplevelser kring att bedöma om patienter kan lämnas hemma. Upplevelsen att flera olika faktorer påverkar beslutet är central och en oro över att fatta fel beslut präglar bedömningen. Om inte ambulanssjuksköterskan är helt säker på sitt beslut, eller patienten själv inte vill stanna hemma, får patienten oftast medfölja ambulansen. Detta skulle kunna resultera i onödiga kostnader för sjukvården samt att resurser utnyttjas felaktigt.

<p>Bakgrunden är att vi har identifierat brister i lärandet för ambulanspersonal, det föreligger ett dåligt utvecklat lärande i form av feedback/uppföljning efter ambulansuppdrag. Vi har, efter litteraturgenomgång, skapat en modell med de komponenter som behövs för att organisationen och individernas lärande skall fungera och lärandet ska bli lyckat.</p><p>Syftet med studien är att genom intervju av fyra ambulansöverläkare inom femklöverns ambulansorganisationer, jämföra vår modell om optimalt lärande med hur feedback/uppföljning för ambulansbesättningar ser ut i vekligheten i en kvalitativ undersökning med en deduktiv ansats. Studien innefattar fyra intervjuer av ambulansöverläkarna inom region femklövern. Ambulansöverläkarna är garanter för vårdkvalitén och därmed ansvariga för utbildningsinsatser och de anställdas kompetens/kompetensutveckling. Studien visade att inom femklövern sker det idag ingen kontinuerlig uppföljning eller feedback efter ambulansuppdragen. Däremot finns det sporadisk uppföljning i form av avvikelsehantering och uppföljning efter större händelser. Denna uppföljning fokuserar dock oftast på annat än patientomhändertagandet. Vår modell för optimalt lärande skiljer sig alltså från verkligheten. Uppföljning och feedback måste ingå i patientuppdragen och ske i samband med avlämnandet på mottagande sjukvårdsenhet. Insatser krävs för att förändra synen på lärande och integrera det i organisationen, först då kan man skapa bra vägar för feedback och uppföljning och lära sig av sina erfarenheter.</p> / <p>The background to this study is that we have identified deficiencies in learning for ambulance personnel. Learning in the form of feedback/follow-up after ambulance commissions is none existent. The aim with the study is through interview of ambulance senior physicians within the “femklöverns” ambulance organizations, compare our model about optimized learning with how feedback/follow-up for ambulance crews works in reality. This is a qualitative survey with a deductive approach. The study includes four interviews with the ambulance senior physicians within region of “femklövern”. The ambulance senior physicians are guarantors for the care quality and thereby responsible for educational initiatives and the employees competence/skill development. We have, after literature review, created a model with the components that is needed for both the organization as well as the individuals' to learn properly and that itself will result in successful learning. The study showed that within the “femklövern” there are no continuous feedback or follow-up after ambulance commissions. On the other hand, it exists sporadic follow-up due to incident reports and follow-up after bigger accidents. These kind of follow-ups focuses mostly on other things then the patient care treatment. Our model for optimized learning differs from how the reality presents itself. Follow-up and feedback have to be a part of every ambulance commission and be used every time a patient is admitted to a hospital or another institution. Initiatives are required in order to change the opinion of learning and how to integrate it in the organization, first then can feedback and follow ups be a successful tool for optimized learning.</p>

<p>Bakgrund: Överrapportering från ambulanspersonal till mottagande sjuksköterska på akutmottagning är en viktig process som påverkar både den fortsatta vårdkvaliteten och patientsäkerheten. Den ideala överrapporteringen bör vara patientfokuserad med identifierbara problem klart formulerade, dessutom skall överrapporteringen till sitt utförande vara kort och koncis. Dock är överrapportering en process som inte alltid förlöper problemfritt varför behov om att undersöka detta närmare föreligger.</p><p>Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva i vilken utsträckning ambulanspersonal och sjuksköterskor på akutmottagning är tillfredsställda med den överrapportering som sker, samt redogöra för vad respektive personalgrupp anser vara viktig information.</p><p>Metod: Samtliga anställda inom ambulanssjukvården i Jämtlands läns och samtliga sjuksköterskor på akutmottagningen vid Östersunds sjukhus tillfrågades om deltagande. Totalt kom 116 individer (71,6%) att delta. Datainsamlingen genomfördes med enkät bestående både av slutna frågor och av öppna frågor.</p><p>Resultat: Resultatet visar på skillnader mellan de båda yrkeskategorierna både vad gäller vilken information man anser viktig och synen på överrapportering i stort. Ambulanspersonalen uppger brist på intresse och aktivt lyssnade från mottagande sjuksköterska som ett negativt inslag. Sjuksköterska på akutmottagning efterlyser mera strukturerade överrapporteringar.</p><p>Slutsats: Studien uppvisar en generellt positiv bild vad gäller överrapporteringen från ambulanspersonal till sjuksköterska på akutmottagning. En bättre struktur, både vad gäller innehållet och organiseringen, av överrapporteringen är dock önskvärt i syfte att vidareförmedla informationen på ett mer kortfattat och strukturerat sätt.</p> / <p>Background: Handover from emergency medical technicians to the receiving nurse in the emergency department is an important process that affects both the continuing quality of care and patient safety. The ideal handover should be patient-centered with identifiable problems clearly expressed; moreover, the handover should be brief and concise. However, handover is a process which does not always proceeds smoothly wherefore there is a need to investigate this further.</p><p>Objective: The purpose of this study was to describe the extent to which emergency medical technicians and nurses in the emergency department is satisfied with the handover that takes place, and to explain what each profession consider to be important information.</p><p>Methods: All employees within the ambulance health care service in Jämtland County, and all nurses in the emergency department at the hospital of Östersund were asked to participate. In total, 116 individuals (71.6%) participated. The data collection was carried out by using questionnaires, consisting of both closed and open questions.</p><p>Results: The result shows differences between the two professions both in terms of what information they consider to be important and in the attitude towards handover in general. Emergency medical technicians indicates lack of interest and lack of active listening from the receiving nurse as a negative element. Nurses in the emergency department calls for more structure in the handover process.</p><p>Conclusion: The study shows a generally positive picture in terms of handover from emergency medical technicians to nurses in the emergency department. A better structure, both in terms of content and organization, of the handover-process is however desirable in order to communicate information in a more concise and structured way.</p>