Bakgrund: Anafylaxi är livshotande och kan ge symtom på luftvägarna, andning och cirkulationen. Det kan också leda till anafylaktisk chock. Tiden till symtomdebut efter kontakt med den utlösande faktorn kan variera mellan några sekunder till timmar. En påverkad luftväg kan snabbt bli ofri och det är viktigt att behandling med adrenalin sätts in direkt. Diagnostik bygger på anamnes och symtom i den akuta fasen. Flertalet differentialdiagnoser måste övervägas vilket kan vara utmanande i diagnostiseringen. Ambulanssjuksköterskan ska ha kompetens och handlingsberedskap för att genomföra omvårdnad och medicinska åtgärder även med bristfällig information. Tidigare studier visar att ambulanspersonal upplever svårigheter att ställa diagnos vilket gör att det kan bli svårt att veta vilka behandlingsriktlinjer som ska följas. Syfte: Syftet med uppsatsen var att studera specialistsjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med anafylaxi prehospitalt. Metod: I studien deltog åtta specialistsjuksköterskor som intervjuades med semi-strukturerad intervjumetod. Kvalitativ innehållsanalys genomfördes med induktiv, manifest ansats. Resultat: Intervjuerna resulterade i fem kategorier och ett tema: Att vara beredd på det oväntade samtidigt öppen för att hantera det okända. Resultatet visade att vid vård av personer med anafylaxi var det viktigt att förbereda sig före mötet för att kunna utföra ett optimalt omhändertagande. Deltagare betonade vikten av god anamnes och kommunikation och denärstående ansågs vara en resurs. Specialistsjuksköterskorna arbetade systematiskt och prioriterade A till E som är en strukturerad metod för att bedöma och hantera patienter i akuta situationer. Samtliga betonade vikten av att ta ansvar för sin egen kompetensutveckling för att bibehålla kunskap. Slutsats: Specialistsjuksköterskor beskrev stress vid långa transporter, svårighet att skapa fri luftväg, att under framkörningen inte veta hur patienten mådde och att patientens tillstånd kunde försämras. Patientens stress ökade stressnivån hos specialistsjuksköterskorna och det var viktigt att behålla lugnet själv. Ambulansyrket är ett erfarenhetsyrke och det blir lättare att hantera anafylaxi ju mer erfarenhet som förvärvats. Kontinuerlig övning och utbildning, något som önskades, saknades på arbetsplatserna.

Bakgrund: Ambulanspersonal är en yrkesgrupp som i sitt yrkesutövanden riskerar att utsättas för traumatiska händelser som kan vara mycket påfrestande och stressfulla. Trots erfarenhet och träning blir vissa trauman stundtals övermäktiga och kan ge reaktioner som posttraumatiskt stressyndrom. Risken att utveckla PTSD ökar med antalet upplevda trauman och prevalensen i yrkesgruppen är hög. Syfte: Syftet var att beskriva vilka traumatiska händelser ambulanspersonalen upplevde som mest stressfulla. Syftet var även att beskriva ambulanspersonalens upplevelser och hantering av posttraumatiskt stressyndrom i relation till traumatiska händelser i sitt yrkesutövande. Syftet var dessutom att granska artiklarnas kvalitet utifrån den metodologiska aspekten undersökningsgrupp. Metod: Beskrivande litteraturstudie innefattande elva vetenskapliga artiklar av både kvalitativ och kvantitativ ansats sökta i medicinsk och omvårdnadsorienterade databas. Huvudresultat: Traumatiska händelser som upplevdes mest stressfulla innefattade händelser som involverade akut sjuka och allvarligt skadade barn, vilka väckte en emotionell respons och där ambulanspersonalen identifierade sig med nödställda. Upplevelser av PTSD kännetecknades av överspändhet, sämre prestation, mental avstängning och återupplevande av minnesbilder. Hantering av PTSD utmärktes av copingstrategier som känslomässig distans, fokusering, stöd, återhämtning, kontroll och förberedelse. Slutsats: Ambulanspersonal upplever i sitt yrkesutövande traumatiska händelser som kan vara mycket stressfulla och som kan leda till posttraumatiskt stressyndrom. Upplevelserna kan ge psykiska och fysiska symtom som påverkar hälsa och funktionsförmåga. Ambulanspersonalen behöver utbildning i copingstrategier för att hantera kritiska incidenter på ett gynnsamt sätt, speciellt händelser som involverar barn. Strategier behövs för att stärka känslan av kontroll och förmågan till fokusering, där förberedelse, socialt stöd och återhämtningstid är betydelsefullt.

Introduktion: Vid ca 10 % av alla ambulansuppdrag i Uppsala län åker patienten inte med till sjukhus. Trots att det är viktigt att patienten känner sig delaktig i beslut som tas inom vården finns få studier som undersöker patienters uppfattning av delaktighet i beslutet att lämnas hemma av ambulanspersonalen. Syfte: Att undersöka patienters uppfattningar av delaktighet i mötet med ambulanspersonalen och i beslutet att lämnas kvar hemma av ambulansen i Uppsala län. Metod: En retrospektiv enkätstudie med kvantitativ ansats där svaren samlades in per telefon. Totalt 84 patienter deltog (svarsfrekvens 64 %). Resultat: Majoriteten av patienterna svarade att de kände sig delaktiga under mötet med ambulanspersonalen och i beslutet att lämnas kvar hemma. De patienter som svarat att ambulanspersonalen tog beslutet att de skulle stanna kvar hemma svarade i signifikant lägre grad att de känt sig delaktiga i beslutet att stanna kvar hemma (p<0,001). De patienter som uppsökt vård inom 24 timmar efter mötet med ambulanspersonalen svarade i signifikant lägre grad att de känt sig delaktiga jämfört med de som inte uppsökt vård (p=0,002). Slutsats: Patienter som inte känner sig delaktiga under mötet med ambulanspersonalen uppsöker i högre grad ny vårdinstans inom ett dygn. Det är viktigt att tillräcklig tid tas av ambulanspersonalen för att göra korrekta bedömningar och få patienterna att känna sig delaktiga. Fler studier om situationer där patienter lämnas hemma och sedan söker ny vårdinstans av samma orsak inom ett dygn behövs för att få ökade kunskaper, och därmed kunna minska det antal situationer där patienter i onödan söker ny vård eller undvika att rätt vård fördröjs vid akuta tillstånd. / Introduction: In 10 % of all ambulance missions in Uppsala the patients are left at home by the ambulance staff. There are few studies made that investigates patients participation in the decision to be left at home. Aim: To study patients' perceptions of participation in the meeting with the ambulance staff and in the decision to be left at home by the ambulance staff in Uppsala county. Method: A retrospective questionnaire survey with quantitative approach in which the answers were collected by telephone. A total of 84 patients participated (answering frequency 64 %). Result: The majority of patients responded that they felt they participated in the meeting with the ambulance staff and in the decision to be left at home. The patients who responded that the ambulance staff took the decision that they would stay at home responded, to a significantly lower degree, that they felt involved in the decision to stay at home (p<0.001). The patients who sought care within 24 hours after the meeting with the ambulance staff responded, to a significantly lower degree, that they felt they participated compared to those who had not sought care (p=0.002). Conclusion: The patients who don’t feel involved in the meeting with the ambulance staff seeks in higher extent new healthcare within a day. Sufficient time must be taken to make accurate assessments and get the patients to feel involved. More studies of situations where patients are left at home and then seek new care instance of the same cause within a day is needed to get better understanding, and thereby reduce situations where patients unnecessarily seek new healthcare or avoid the right care is delayed in urgent conditions.

Bakgrund: Omvårdnad ska bedrivas på individnivå med fokus på fysisk miljö, socialt stöd och de förmågor patienten själv har. Ambulanspersonal ska kunna upprätthålla en god omvårdnad, både fysik och psykisk, oavsett förutsättningar och arbetsmiljö. Sjuksköterskan har ett ansvar för att en säker och en hälsofrämjande miljö upprätthålls. Syfte: Syftet med föreliggande studie var att beskriva omvårdnaden inom ambulanssjukvården under olika delar av dygnet. Metod: Denna studie är av kvalitativ design, och sammanlagt elva semistrukturerade intervjuer har genomförts med grundutbildade sjuksköterskor samt sjuksköterskor med specialistutbildning mot ambulanssjukvård verksamma inom den prehospitala vården. En kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera det insamlade materialet. Huvudresultat: Omvårdnad inom ambulanssjukvården påverkas både positivt och negativt beroende på tiden av dygnet den utförs. Två teman framkom, vilka var Utföra god omvårdnad och Utföra bristande omvårdnad. Utifrån det första temat framkom det att omvårdnad under dagtid samt i början av arbetspass ansågs vara god, medan det utifrån det andra temat framkom att omvårdnaden under nattetid och i slutet av arbetspassen ansågs kunna bli bristfällig. Slutsats: Under vissa delar av dygnet utför ambulanspersonal bristande omvårdnad, som i sin tur kan leda till risker kring patientsäkerheten. Det är av stor vikt att ambulanspersonal ger en god omvårdnad dygnet runt. Detta för att kunna upprätthålla en god patientsäkerhet samt minimera potentiella risker för patienten. / Background: Nursing care should be conducted on an individual level with a focus on physical environment, social support and the patients own abilities. Ambulance staff should be able to give good care, both physical and mental, regardless preconditions and environment. The prehospital care is performed 24 hours a day. The nurse has a responsibility for ensuring that a health-promoting environment is maintained. Aim: The aim of this study was to describe the ambulance care during different parts of the day. Method: This study has a qualitative approach. A total of eleven semi-structured interviews have been carried out with registered nurses and specialist nurses specializing in ambulance care active within the prehospital care. A qualitative content analysis has been used to analyze the collected material. Main result: The ambulance care was affected both positive and negative due to the time of the day it was performed. Two themes emerged from the result. The first was Perform good care and the second was Perform insufficient care. The first theme included that the ambulance care that was performed during day time and in the beginning of the shift was considered positive, while the second theme included ambulance care that was performed during night time and in the end of the shift was considered negative. Conclusion: During some parts of the day, ambulance staff perform inadequate care, which in turn can lead to patient safety risks. It is important that the ambulance staff provides good nursing 24 hours a day. This in order to maintain good patient safety and minimize potential risks to the patient.

Bakgrund: Fysiskt trauma är den vanligaste dödsorsaken bland människor under 40 år i västvärlden. Spinal immobilisering är en viktig del i det prehospitala omhändertagandet av traumapatienter där skada på kotpelare och ryggmärg kan misstänkas. Spinal immobilisering praktiseras i stora delar av världen men insatsen tar tid och innebär risker för patienten. Det saknas tydlig evidens för nytta med prehospital spinal immobilisering och behovet är stort av att veta mer om skadeutfall av traumapatienter som är vårdade i ambulans. Syfte: Syftet med studien är att undersöka förekomsten av spinal immobilisering i ambulanssjukvård av patienter som utsatts för trubbigt eller penetrerande våld samt vad för verifierade skador dessa patienter har. Metod: Kvantitativ design med retrospektiv datainsamling från ambulans- och sjukhusjournaler. Resultat: Trehundrasjutton patienter bedömda med RETTS ESS 39 granskades, medelåldern var 42 år och det var ingen skillnad i antal mellan män och kvinnor. 229 patienter spinalimmobiliserades och 27 av dessa visade sig ha någon typ av spinalskada. Resultatet visar att ingen statistiskt signifikant skillnad förelåg mellan spinal immobilisering och verifierad spinal skada. Det sågs inte heller något samband mellan andra verifierade skador och val av spinal immobilisering eller inte. Typ av trauma påverkar inte utfall av spinal immobilisering. Den vanligaste indikationen för spinal immobilisering var smärta/ömhet över kotpelaren och det var också denna indikation som visade sig vara starkast associerad till spinal skada. Diskussion: Varför så många patienter utan skada har spinalimmobiliseras kan denna studie inte svara på men slutsatsen dras att algoritmen för spinal immobilisering bör göras snävare. Detta för att undvika att spinal immobilisering utförs mer än nödvändigt. Samtidigt bedöms vidare forskning inom ämnet som nödvändigt.

Tidigare forskning visar att hot och våld inom ambulanssjukvården är ett vanligt förekommande problem. Ambulanspersonalen möter inte bara patienter på utryckningar utan även anhöriga och andra människor som kan befinna sig på vårdplatser. Det är inte bara patienten som kan bli våldsam. Forskning visar att även andra människor runt patienten bidrar med hot och våld. Forskning om hot och våld mot ambulanspersonal är till största del genomförd i storstadsmiljöer där det finns god tillgång till andra ambulanser och polisiär assistans. Den här studien inriktar sig på ambulanssjuksköterskor i glesbygd där stationerna är långt från närmaste sjukhus och antalet ambulanser per invånare är få. Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av hot och våld i glesbygd. Tidigare forskning är i huvudsak kvantitativa undersökningar och bygger på hur ofta våld förekommer. Det behövs mer kvalitativ forskning om hur ambulanssjuksköterskor upplever att vårda en våldsam patient i glesbygd, vad hot och våld kan leda till på längre sikt och om det påverkar deras omvårdnad av patienterna. Metoden som använts var en fenomenologisk kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor. Studien visar att hot och våld skapar otrygghet och påverkar vårdandet av patienten. Hot och våld påverkar både under händelserna och efter under lång tid. Då tidigare studier inte har studerat fenomenet hot och våld i glesbygdsområden kan resultatet av denna studien belysa ett nytt problem som kan bidra till en ökad medvetenhet hos personal, högskolor och universitet om att hot och våld inte är geografiskt begränsat.

Att vårda patienterna på plats innebär att sjuksköterskan som träffar patienten gör en bedömning av dennes tillstånd, och avgör därefter en lämplig vårdnivå i samråd med patienten. Denna vårdnivå kan bland annat vara primärvård eller egenvård som patienten utför i hemmet. Att göra en korrekt bedömning har visats sig vara svårt på grund av de komplexa former vården kan anta, samtidigt som man måste ta hänsyn till hela patientens situation. En situation som ofta innebär att man som patient känner sig sårbar och utlämnad. En ökad kunskap om denna patientgruppen är viktig för att förbättra utfallet av dessa bedömningar. Syftet med denna studie är att undersöka karaktäristika av de patienter som lämnas hemma av ambulanspersonalen samt vilka råd de erhåller. I studien används en mixad metod med kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultatet inkluderar 231 patienter som lämnats hemma, med ålder från 0–96 år. Resultatet visar en tendens till att något fler kvinnor än män lämnas hemma. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan ålder och kön. Patienterna i vårt studie som blev lämnade hemma var äldre (Md. 63 år). De vanligaste symtomen patienter uppvisade var enligt sjuksköterskornas bedömning “Buksmärta” samt “Ospecifika symtom”. Flest patienter lämnades hemma kvällstid (klockan 18:00-23:59) samt under våren (mars, april och maj månad). Totalt 16,9 % av de inkluderade valde att avstå vård trots sjuksköterskans rekommendation, där “Andningsbesvär” och “Medvetandeförlust” var de patientgrupper som var mest framträdande. Råd patienten erhöll av sjuksköterskan berör Skapa möjlighet för egenvård, Återetablera kontakt med ambulanssjukvården vid försämring, Kontakt med annan vårdinstans, Avvakta hemma och se om symtomen går över och Uppsök akuten vid försämring. Ambulanser stationerade längre från sjukhus tenderar att lämna fler patienter hemma. Sjuksköterskor i ambulansen får vägleda och rådge patienter som tillkallat ambulans där ett akut sjukvårdsbehov ej föreligger. Dessa patienter är oftast äldre och råden de erhåller handlar främst om egenvård och hänvisningar till lämpliga vårdinstanser. En ökad kunskap kring denna patientgrupp kan vara till stöd för sjuksköterskornas bedömningar.

Bakgrund: Att kunna kommunicera på ett säkert och enkelt sätt är en förutsättning för att kunna samverka och utföra en säker och snabb insats vid olycka. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av kommunikation via Rakel-systemet och kommunikationskanalen för räddningstjänst, ambulans, polis och SOS (RAPS). Metod: Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer med sju specialistutbildade sjuksköterskor. Intervjumaterialet transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysprocessen resulterade i tre kategorier; Det är frustrerande när kommunikationen inte fungerar; Systemet är en trygghet och ett hjälpmedel för ambulanssjuksköterskor; Det behövs mer utbildning och övning. Slutsats: För en bra samverkan vid omhändertagande av patienter krävs god kommunikation mellan samtliga aktörer, mer utbildning och övningar samt utveckling av befintliga rutiner och riktlinjer.

Att vårda sjuka barn är en utmaning för ambulanssjuksköterskan, det är ofta förknippat med oro och ångest på grund av de höga krav som ställs. Forskning har visat att föräldrarnas upplevelse av situationen har påverkan på hur barnet mår, vilket belyser vikten av att omhänderta både barn och föräldrar för att inge trygghet. Att vårda barn kräver ett helhetsperspektiv för att skapa bästa möjliga förutsättningar för barnet. Det är problematiskt att trots vetskapen om föräldrarnas viktiga roll, saknas det forskning kring föräldraperspektivet i det prehospitala vårdmötet. Syftet med denna studie var därför att beskriva ambulanssjuksköterskans vårdmöte med barn och deras föräldrar, såsom det upplevs av föräldrarna. Genom en Facebookefterlysning har åtta föräldrar deltagit i kvalitativa öppna intervjuer. Materialet analyserades genom en innebördsanalys med induktiv, fenomenologisk ansats. I analysen framkom fyra innebördsteman utifrån ett vårdande förhållningssätt; Att närma sig följsamt eller slentrianmässigt; Att göra hela familjen delaktig men vårdaren bär hela ansvaret; Att förmedla kunskap och kontroll samt Att möta förälderns känslor och behov eller exkludera. I resultatet belyses blandade upplevelser där vårdarens förhållningssätt, kunnighet och förmåga att involvera hela familjen spelar stor roll. Genomgående framkommer det mellanmänskliga mötet, där ambulanssjuksköterskan har förmåga att se varje individs behov som förefaller vara väldigt varierande. Flera delar av resultatet stärks av tidigare forskning som dock till största del inte är utförd prehospitalt. Därför efterlyser författarna ytterligare forskning inom prehospital vård utifrån ett föräldraperspektiv.

Att inte beakta städ- och hygienföreskrifter kan leda till ett onödigt vårdlidande för patienten genom överföring av mikroorganismer från kontaktytor. Studier har visat på att kontaktytor kan fungera som en reservoar för mikroorganismer samt att överlevnaden kan vara från timmar till månader. Överförs mikroorganismer från kontaktytor till patient kan detta leda till vårdrelaterade infektioner som i sig kan leda till invasiva kirurgiska ingrepp och i värsta fall till döden. Det finns metoder och föreskrifter för att begränsa denna smittspridning men följsamheten är låg. Den prehospitala vårdmiljön är en utsatt miljö när det gäller smittspridning och exponering av mikroorganismer. Internationella studier gjorda i ambulanser har visat på oönskad tillväxt av mikroorganismer. Det saknas dock svenska studier som utfört odlingar på kontaktytor i ambulansmiljö. Syftet med denna studie är att undersöka mängden bakteriekolonier på kontaktytor i ambulanser och vårdarnas uppfattning av städrutiner och utsatta kontaktytor. I studien ingår åtta ambulanser från två distrikt. I varje ambulans togs odlingar på fyra utvalda kontaktytor. Odlingarna genomfördes med kontaktplattor vilka kan påvisa antalet bakteriekolonier på odlad yta. Kontaktplattorna analyserades av mikrobiologen på Södra Älvsborgs Sjukhus. Livsmedelsverkets gränsvärden för renlighet utgör studiens referensram. Studien utgörs även av ett frågeformulär vars syfte är att beskriva vårdarnas uppfattningar om städ- och hygienrutiner. Vårdarnas svar har delvis kompletterat kvantitativ data från mätningarna. Resultatet påvisar att flertalet av de undersökta kontaktytorna i ambulanserna är orena. Ingen klar skillnad kan dock påvisas mellan de två ambulansdistrikten. Det framkom att ratten och skrivstödet var de ytor som innehöll mest bakteriekolonier. Endast tre odlingar visar på ett godtagbart resultat. Vårdarnas uppfattning är att båren är den mest utsatta ytan, därefter kom ratten. Slutsatsen är att ambulansen är en oren vårdmiljö vilket innebär en källa till vårdrelaterade infektioner vilket kan medföra ohälsa för patienter och leda till ett onödigt vårdlidande. Ambulanssjukvården behöver se över sina städrutiner av ambulanserna för att de inte ska utgöra en risk för smittspridning. Speciellt ratten är en yta som ska beaktas vid städning. Vårdarna uppfattar att ratten är kontaminerad, ändå vidtas inga speciella städåtgärder. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård