Under de senaste åren har antalet ambulansuppdrag samt inflödet av patienter till landets akutmottagningar ökat. Det är en orsak till att arbetssättet inom ambulanssjukvården har utvecklats kring hänvisning av patienter till rätt vårdnivå som exempelvis akutmottagning, direktspår till specialistsjukvård, primärvård eller egenvård i hemmet. Det förändrade arbetssättet har lett till utmaningar i bedömningen av patienter. Syftet med studien var att undersöka bakomliggande orsaker till felaktiga patientbedömningar av ambulanssjuksköterskor vid hänvisning till egenvård. Resultatet kan bidra med ökad patientsäkerhet genom ökad kunskap om begångna felbedömningar. Studien utfördes med en mixed method 3-fas-design. Lex Maria-fall, internutredningar och händelseanalyser gällande hänvisning till egenvård från två regioner i sydöstra Sverige under åren 2015–2020, granskades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. I analysen framkom tre gemensamma teman; “bedömning av patienten”, “riktlinjer” samt “omgivning och organisation”. Den kvalitativa analysen låg till grund för den kvantitativa analysen av ambulansjournaler. Efter den kvalitativa analysen togs ett granskningsprotokoll fram med 34 variabler som användes för granskning av 240 slumpmässigt utvalda ambulansjournaler under år 2020 där patienter hänvisats till egenvård. Slutligen sammanfördes granskningarna i en syntes. Resultatet visade att de synpunkter som framkommit i Lex Maria-fallen återfanns vid granskningen av ambulansjournaler. Det finns brister i anamnestagningen samt i antalet utförda riktade undersökningar. Checklistan för egenvård samt informationsbladet som ska lämnas till de patienter som hänvisas nyttjas ej. Totalt gick ambulanspersonal utanför gällande riktlinje för hänvisning till egenvård i 34% av de granskade ambulansjournalerna. Åtgärder behövs för att garantera den ökande mängden patienter som hänvisas till egenvård en patientsäker bedömning, framförallt när det kommer till äldre, multisjuka patienter.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskors uppdrag handlar till stora delar om att undersöka, bedöma, triagera och behandla patienter. Sjukdomsbilden spänner från svårt sjuka till enkla åkommor eller ibland helt oskadda patienter. Att hänvisa till rätt vårdnivå är viktigt då sjukvårdens resurser är begränsade och behöver användas på rätt sätt till rätt patienter. Rätt vårdnivå kan ibland innebära att patienten kvarstannar i hemmet, med råd till egenvård, eller att ta sig till vårdinstans med närståendes hjälp eller sjukresa, så kallad non-conveyance. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av non-conveyance i glesbygdsmiljö. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Från fem ambulansstationer i norra Sverige rekryterades åtta deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier, “Avståndet är en betydande del i beslutet” och “Stärka mötet vid non-conveyance genom omvårdnad”. Dessa två kategorier innehåller fem underkategorier “Beslutet att lämna hemma på gott och ont”, “Utmaningarna ökar med avstånd”, “Möta motstånd och bemöta det”, “Viljan att göra mer och det lilla extra” och “Ta hjälp av hemtjänst eller närstående när patienten inte medföljer”. Slutsats: Erfarenhet och god kunskap är viktigt för att kunna genomföra en god undersökning och bedömning. Avståndet är också en betydande faktor i beslutet att lämna hemma, dessutom är viljan att göra det lilla extra en betydande del i arbetet i glesbygdsmiljö. Att göra bedömningar och ta beslutet att inte transportera patienten upplevs som både utmanande och svårt.

Bakgrund: Patienters utsatthet och sårbarhet är överhängande inom akut och ambulanssjukvård och kan ses bero dels på situationen de befinner sig i men även då de är i en beroendeställning till vårdpersonalen i ambulansen eller på akutmottagningen. Detta skapar risker i patientsäkerheten om överrapporteringen mellan dessa vårdgivare inte är optimal. Syftet var att beskriva hur patientsäkerheten påverkas vid överrapportering mellan specialistsjuksköterskor på akutmottagning när patienten anländer med ambulans. Metod: Denna magisteruppsats är en litteraturstudie med integrerad analys vilket innebär att arbetet sker i flera steg. Avsikten är att eftersöka relevant vetenskaplig litteratur inom ett specifikt område, granska det och sedan sammanställa materialet. Resultat: Granskningen resulterade i två stycken kategorier med sex stycken underkategorier. Kategorierna i resultatet var “risker för patientsäkerheten vid överrapportering” med underkategorierna “stress”, “miljö” och “verktyg”, samt “förutsättningar för patientsäkerhet vid överrapportering” med underkategorierna “förberedelse”, “kommunikation” och “struktur”. Slutsats: Överrapportering är en vanligt förekommande arbetsuppgift för Specialistsjuksköterskor inom Ambulans- och Akutsjukvård. För att patientens väg genom sjukvården ska bli så säker och trygg som möjligt behöver rapporten innehålla en viss mängd medicinsk information men även det mellanmänskliga, det personliga och ges under rätt förutsättningar för att kunna anses som patientsäker. Faktorer som påverkar kvaliteten och innehållet i rapporten är bland andra; yttre faktorer, så som stress, miljö och brist på utrustning. Förutsättningar för patientsäkerhet kan vara; en god struktur, förberedelser och kommunikation. / Background: Patients' vulnerability is imminent in emergency and ambulance care and can be seen to depend partly on the situation they are in but also when they are in a position of dependence on the care staff in the ambulance or in the emergency department. This creates risks in patient safety if the handover between these care providers is not optimal.   Aim: The purpose was to describe how patient safety is affected by handovers between specialist nurses in the emergency department when the patient arrives by ambulance. Methods: This master's thesis is a literature review with integrative analysis, which means that the work takes place in several stages. The intention is to search for relevant scientific literature in a specific area, review it and then compile the material. Results: The review resulted in two categories with six subcategories. The categories were "risks for patient safety in the event of over-reporting" with the subcategories "stress", "environment" and "tools", and "conditions for patient safety in the event of overreporting" with the subcategories "preparation", "communication" and "structure". Conclusion: Handing over a patient is a common task for Specialist Nurses in Ambulance and Emergency Care. In order for the patient's path through healthcare to be as safe and secure as possible, the report needs to contain a certain amount of medical information but also the interpersonal, the personal and given under the right conditions to be considered patient safe. Factors that affect the quality and content of the report include; external factors, such as stress, environment and lack of equipment. Prerequisites for patient safety can be; a good structure, preparation and communication.

Bakgrund: Ambulanssjukvården är en viktig del av vårdkedjan med avancerade bedömningar och behandlingar till svårt sjuka och skadade personer. Ambulanssjuksköterskan behöver kunna ta snabba och ibland livsavgörande beslut utanför sjukhus där den drabbade befinner sig. Varje år drabbas cirka 80 barn av hjärtstopp utanför sjukhus, vilket motsvarar cirka 1-2% av alla prehospitala hjärtstopp i Sverige. Att vårda svårt sjuka barn uppfattas som stressande, krävande och kan vara en stor utmaning i vårdutförandet.  Motiv: Genom en ökad kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn med hjärtstopp kan studien bidra till en ökad förståelse för vad som orsakar stressen och hur stresshanteringen kan förbättras. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn prehospitalt där HLR förekommit.Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor på tre olika ambulansstationer i Region Sörmland, Region Västernorrland samt Region Östergötland. Insamlat data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier “Att inte vara förberedd”, “Att tvingas hantera larmet”, “Att vilja överlämna ansvaret” och “Att trots allt lära sig av larmet”. Kategorierna fördes samman i temat: Barn HLR larm skapar stress och ångest.  Konklusion: Barnlarm ger ett ökat stress- och adrenalinpåslag. Otillräcklig information, svårigheten med närvarande föräldrar och anhöriga och att mötas av ett tyst barn skapar känslor av frustration, att inte räcka till och overklighet. För att ambulanssjuksköterskor ska kunna bibehålla en god hälsa efter svåra barnlarm ses ett behov av kollegialt stöd men även stöd från arbetsgivaren. Ambulanssjuksköterskor behöver känna att deras upplevelse och känslor bekräftas efter ett svårt larm, genom att exempelvis inte behöva ta sig an nya larm direkt. Arbetsgivaren har en viktig roll att tillgodose möjligheter för ambulanssjuksköterskor att bearbeta larmet utifrån att de är individer med olika behov. / Background: Ambulance care is an important part of the medical chain with advanced assessments and treatments for seriously ill and injured people. The ambulance nurse needs to be able to make quick and sometimes life-changing decisions outside the hospital where the victim is. Every year, approximately 80 children suffer cardiac arrest outside the hospital, which corresponds to approximately 1-2% of all pre-hospital cardiac arrests in Sweden. Caring for seriously ill children is perceived as stressful, demanding and can be a major challenge in the care delivery.Motive: Through an increased knowledge of ambulance nurses' experience of caring for children with cardiac arrest, the study can contribute to an increased understanding of what causes stress and how stress management can be improved. Purpose: To describe ambulance nurses' experience of caring for children pre-hospital where CPR has occurred.Method: Individual semi-structured interviews were conducted with ambulance nurses at three different ambulance stations located in Region Sörmland, Region Västernorrland and Region Östergötland. The collected data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in four categories: "Not being prepared", "Forced to handle the call", "Wanting to hand over the responsibility" and "Despite learning from the alarm". The categories were brought together in the theme: Child CPR alarms create stress, and anxiety. Conclusion: Pediatric calls provide an increased stress and adrenaline boost. Inadequate information, the difficulty of having parents and relatives present and being met by a silent child create feelings of frustration, inadequacy and unreality. In order for ambulance nurses to be able to maintain good health after severe pediatric calls, there is a need for collegial support but also support from the employer. Ambulance nurses need to feel that their experience and feelings are confirmed after a difficult mission, by, for example, not having to deal with new calls immediately. The employer has an important role in providing opportunities for ambulance nurses to process the alarm based on the fact that they are individuals with different needs.

Inom ambulanssjukvården möter, bedömer och vårdar ambulanssjuksköterskor personer i olika åldrar, allt ifrån en nyfödd bebis till en äldre människa. Det krävs att ambulanssjuksköterskor besitter en hög kompetens för att kunna ge livräddande vård åt både barn och vuxna. Eftersom akut sjuka barn inte är lika vanligt förekommande i ambulanssjukvården som akut sjuka vuxna upplever ambulanssjuksköterskor att det finns svårigheter med att få till en god rutin och erfarenhet av att vårda akut sjuka barn. Syftet med examensarbetet var därmed att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda akut sjuka barn inom ambulanssjukvården. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Åtta deltagare deltog. Inklusionskriterier var att deltagarna skulle vara specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård och ha minst tre års erfarenhet från kliniskt arbete inom ambulanssjukvård samt att vårda barn mellan noll och sex år. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskor upplevde en inre stress och oro när larm inkom om akut sjuka barn i åldern noll till sex år. Ambulanssjuksköterskor kunde även uppleva känslor av nervositet och oro vid vårdandet av akut sjuka barn. Genom att ha möjlighet till god förberedelse redan på vägen ut till det akut sjuka barnet så skapades en känsla av kontroll. Bra kollegialt samarbete och god kommunikation till både barnet och barnets närstående ansågs också som betydelsefullt i det fortsatta vårdandet av det akut sjuka barnet. / Within the ambulance service, ambulance nurses meet, assess and care for people of different ages, everything from a newborn baby to an elderly person. It is required that ambulance nurses possess a high level of competence to be able to provide life-saving care to both children and adults. Because acutely ill children are not as common in ambulance healthcare as acutely ill adults, ambulance nurses experience that there are difficulties in getting a good routine and experience in caring for acutely ill children. The aim of the essay was thus to describe ambulance nurses' experiences of caring for acutely ill children within ambulance healthcare. A qualitative interview study was conducted. Eight participants participated. Inclusion criteria were that the participants had to be nurse specialist in ambulance care and have at least three years of experience from clinical work in ambulance healthcare as well as caring for children between zero and six years of age. The results showed that ambulance nurses experienced an inner stress and worry when alarms are received about acutely ill children aged zero to six years. Ambulance nurses could also experience feelings of nervousness and worry when caring for acutely ill children. By having the opportunity for good preparation already on the way out to the acutely ill child, a feeling of control was created. Good collegial cooperation and good communication with both the child and the child's relatives were also considered important in the continued care of the acutely ill child.

Syfte. Att beskriva omfattning och skillnader i ambulanspersonalens dokumenterade smärtbedömning utifrån kön och ålder vid akut insättande ryggsmärta. Bakgrund. Smärta och det lidande som medföljer är en vanligt förekommande sökorsak inom ambulanssjukvården. Akut ryggsmärta genererar ett stort lidande för patienten och studier avseende smärtbedömning vid akut ryggsmärta är ett område som är lite undersökt utifrån ett prehospitalt kontext. Generellt är forskning avseende ambulanssjuksköterskans nyanserade smärtbedömning och dokumentation mycket begränsad. Design. Studien genomfördes som en retrospektiv journalgranskningsstudie med en deskriptiv kvantitativ metod. Metod.  171 ambulansomvårdnadsjournaler granskades utifrån Region Hallands journalsystem Paratus under tidsperioden 1-Januari till 31-Maj 2015. En granskningsmall skapades utifrån strukturen OPQRST och data analyserades utifrån en deskriptiv och analytisk statistik. Resultat. Studien visar en kraftigt varierande spridning av den nyanserade smärtbedömningen (68,8 % ±18,2 %). Det föreligger en stor variation av dokumenterad smärtbedömning utifrån de olika delarna av OPQRST samt reevaluering av området severity. Signifikant skillnad observeras inom området region (smärtlokalisation) där män bedömts i högre grad än kvinnor. Även signifikant skillnad observeras där patienter 65 år och över erhöll farmakologisk intervention till en lägre frekvens än yngre patienter. Den äldre gruppen hade dessutom en kortare prehospital vårdtid. Konklusion. Det är tydligt att omvårdnadsjournalerna ej dokumenterats utifrån den rekommenderade OPQRST strukturen. Det ses tydliga brister inom dokumenterad prehospital smärtbedömning vid akut insättande ryggsmärta. Vissa skillnader påvisas även inom kön och åldersgrupper. Prehospital smärtbedömning kvarstår att vara ett område att både utbilda personal inom samt forska utifrån.

Introduktion: Att skapa fri luftväg i samband med prehospitalt hjärtstopp är en komplicerad åtgärd i en stressande situation. Det finns flera metoder för denna åtgärd och de har olika svårighetsgrad beroende på vilken metod som ambulanssjuksköterskan behöver använda för att nå framgång. Denna åtgärd förväntas ambulanssjuksköterskan klara av trots att miljön är utmanande och tidspressen stor.   Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av etablering av fri luftväg i samband med hjärtstopp.   Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyseras med latent innehållsanalys. Tolv semistrukturerade intervjuer genomfördes på tre verksamhetsställen i södra Sverige.   Resultat: Ambulanssjuksköterskorna berättade om hur luftvägshantering är en liten men viktig del av allt de ska klara av i sin yrkesroll. Det finns en otrygghet i momentet intubation som beror på bristande utbildning i kombination med hur sällan ambulanssjuksköterskan gör detta i det dagliga arbetet. Studien resulterade i tre huvudkategorier: Otrygghet i yrkesrollen, Prehospitala framgångsfaktorer och Personcentrerad vård genom samarbete med tillhörande tolv subkategorier. Det som bekymrade ambulanssjuksköterskorna mest var luftvägshantering på barn. Det som upplevs vara den största framgångsfaktorn betonades vara de enkla åtgärderna när det gäller luftvägshantering.   Slutsats: För att öka ambulanssjuksköterskans trygghet i luftvägshantering krävs ökade utbildningsinsatser. Arbetsgivaren bör ta ett ökat ansvar för utbildning genom att skapa förutsättningar och uppföljning. Vidare bör de riktlinjer som finns för luftvägshantering ses över. De enklaste metoderna är oftast de bästa prehospitalt. / Introduction: To manage an airway in a prehospital environment is a complex measure in a stressful situation. There are several methods for this measure and they have various level of severity depending on the method the ambulance nurse chooses to apply. This measure is expected to be managed by the ambulance nurse despite rough environment and lack of time.   Purpose: To describe the ambulance nurse’s experiences of airway management in a cardiac arrest situation.   Method:  Twelve semi-structured qualitative interviews was made and analyzed by content analysis. The interviews were made at three different ambulance organizations in the south of Sweden     Result: The ambulance nurses told about how small but essential task airway management is. But it’s still a task they must be able to perform in their work.  There is an insecurity in the moment of intubation which is related to lack of training and how rarely they perform the moment in their daily duties. The study resulted in three main categories: Insecurity in the profession, Prehospital success factors and Person-centered care through teamwork with twelve subcategories. What concerned the ambulance nurses the most was airway management on children. They describe the greatest success factor to be the simplest possible measures when it comes to airway management.   Conclusion: To increase the ambulance nurse’s security in airway management more education efforts is needed. Employers should take a greater responsibility for education by creating conditions and monitoring. Therefore, should the guidelines for airway management be reviewed. The simplest methods in airway management are often the most successful.

Introduction: When in care, patients are assessed and prioritised throughout the whole process of care, but to perform these assessments is a complex task. The emergency dispatch center performs the assessment and prioritise the patient over the phone, and do not see them in person. Often it is not even the patients themselves that are on the other end of the line. The ambulance nurse meets their patient when the assessment is made and all senses can be utilized. The purpose of the ambulance nurse assessment is that the patient should receive the best care upon arrival in the pre-hospital care and further in the chain of care. It is desirable that there is a connection between the assessments between the assessments that are made in the pre-hospital chain of care, despite that they have different purposes. Today a tendency to contact the emergency dispatch center prevails, and a general increase of ambulance assistance compared to earlier years can be seen in Sweden. However, the number of ambulance resources are limited and can in the long run become a problem for patient safety. Seriously ill patients must not be overlooked, and therefore correct assessments must form the foundation for those assessments that are being made across the whole chain of care. A well functioning pre-hospital chain of care is of significant importance for patient's security and for the following process of care. Aim: The aim of the study was to investigate what differences and associations that exists between the emergency dispatch centers' assessment of the level of care priority and those from the ambulance nurse. Method: A quantitative study with a retrospective design. In total, 638 alarms were analysed via data from an ambulance operation in the south of Sweden. The result was accounted for by statistical analysis. Result: The result showed a weak connection between the prioritisation performed by the emergency dispatch center compared to that performed by the ambulance nurse. In order to strengthen the  validity of the study, the ambulance nurse different assessments (CUPS and RETTS-triage) were also compared which showed a relatively strong association. Conclusion: The comparison between the emergency dispatch center's assessment and the ambulance nurse assessment of the patients can be seen as problematic since they have different preconditions an purposes. The assessments are and should be different and a certain degree over-priorities has to be accepted in order to ensure that acute ill patients not should be overlooked. A stronger connection between these two in order not to endanger patient safety is however desirable. / Introduktion: Inom vården bedöms och prioriteras patienter genom hela vårdprocessen men att utföra dessa bedömningar är en komplex uppgift. Larmcentralen utför bedömningen och prioriterar patienten via telefon och träffar inte fysiskt någon patient. Ofta är det inte ens patienten själv som ringer. Deras prioritering har till syfte att rätt patient ska få hjälp av ambulanssjukvård i rätt tid. Ambulanssjuksköterskan möter sin patient när bedömningen görs och alla sinnen kan användas. Syftet med ambulanssjuksköterskans bedömning är att patienten ska få rätt vård i rätt tid både prehospitalt och vidare genom vårdkedjan. Att det finns ett samband mellan de bedömningar som görs i den prehospitala vårdkedjan är önskvärt trots att de har olika syfte. Det råder idag större benägenhet att kontakta larmcentralen och begära ambulanssjukvård än tidigare år och en generell ökning kan ses i Sverige. Dock är antalet ambulansresurser begränsade och kan i slutänden bli ett problem för patientsäkerheten. Svårt sjuka patienter får inte förbises och därför måste korrekta bedömningar ligga till grund för de beslut som fattas genom hela kedjan. En väl fungerande prehospital vårdkedja är av stor betydelse för människors trygghet och hela den efterföljande vårdprocessen. Syfte: Syftet med studien var att se vilka skillnader och samband som fanns mellan larmcentralens bedömning av prioriteringsnivån och ambulanssjuksköterskans bedömningar. Metod: En kvantitativ studie med retrospektiv design. Totalt 638 ambulansuppdrag granskades via data från en ambulansverksamhet i södra Sverige. Med hjälp av statistisk analys redovisades resultatet. Resultat: Resultatet visade ett svagt samband mellan den prioritering som utförs av larmcentralen jämfört med ambulanssjuksköterskans bedömning. För att stärka studiens validitet jämfördes också ambulanssjuksköterskans olika bedömningar (CUPS och RETTS-triage), vilket visade på ett relativt starkt samband. Slutsats: Jämförelsen mellan larmcentralens prioritering och ambulanssjuksköterskans bedömning av patienten kan ses som problematisk eftersom de har olika förutsättningar och syfte. Bedömningarna är och ska vara olika och viss överprioritering måste accepteras för att akut sjuka patienter inte ska förbises. Önskvärt är dock ett starkare samband mellan dem för att inte äventyra patientsäkerheten utan alla patienter får rätt vård i rätt tid.

Hot och våld mot ambulanspersonal har visat sig vara ett växande problem och påverkar möjligheten att ge god omvårdnad till patienten. Förekomsten av hot och våld prehospitalt har inte studerats i Sverige i samma utsträckning som i andra länder. Syftet med denna studie var att belysa förekomsten av hot och våld mot ambulanspersonalen i norra Sverige och hur detta kan förebyggas. Detta undersöktes med en webbaserad kvantitativ tvärsnittsstudie av enkätdesign med möjlighet till fritextsvar. Denna studie visade att majoriteten (80,4%) av ambulanspersonalen hade blivit utsatt för verbala hot någon gång under de senaste tre åren. 26,8 % av ambulanspersonalen skattade att de hade blivit utsatta för fysiskt våld under samma period. En statistiskt signifikant skillnad mellan män och kvinnor när det gäller deras skattning av att ha blivit utsatta för fysiskt våld kunde påvisas. En majoritet av ambulanspersonalen svarade att de aldrig hade utsatts för sexuellt ofredande de senaste tre åren. Kvinnor skattade i högre grad än männen att de blivit sexuellt ofredade och skillnaden var signifikant. Utifrån frågan om vilken typ av problematik som är vanligast, gällande personer som utövat fysiskt våld, framkom att personer som intagit både alkohol och droger/narkotika skattades som överrepresenterade. Denna studie genererar kunskap om vikten av att ha stöd från arbetsgivare och ett gott samarbete med andra myndigheter, exempelvis polis. Att göra riskbedömningar och att använda sig av lågaffektivt bemötande där det finns risk för hot och våld kan förebygga detta. Det är av fortsatt vikt att följa och studera utvecklingen av hot och våld mot ambulanspersonal och arbeta med hur detta kan förebyggas.

<p><strong>Syfte:</strong> Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av arbete på skadeplats med en till fyra drabbade personer. <strong>Metod:</strong> Fyra män och fyra kvinnor, med en erfarenhet mellan två och elva år av ambulanssjukvård, deltog i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och data analyserades med innehållsanalys. <strong>Resultat:</strong> Sju kategorier identifierades: Kommunikation, Ledarskap, Medicinskt omhändertagande, Rutiner och riktlinjer, Organisation, Personlighet och relationer, samt Samverkan. Skadeplatsarbetet sker utanför sjukhusets kontrollerade verksamhet. Att varje gång anpassa sig till situationen, omhänderta, leda och organisera arbetet är det som krävs av en ambulanssjuksköterska. Samtidigt ställs stora krav på den omkringliggande organisationen inklusive alla övriga resurser, på att kunna samarbeta och fungera som grupp.<strong> Slutsats:</strong> Skadeplatsarbetet kräver en organisation som måste fungera i minsta detalj och samtidigt alltid förbättra sig. Då många av de upplevda problemen ansågs bero på personlighet och relationer så kräver det dessutom att personalen är stresstålig, ödmjuk, social, kreativ och noggrann.</p> / <p><strong>Aim:</strong> The aim with this study was to analyze the ambulance nurses experiences from working at the trauma scene, with up to four injured patients. <strong>Method:</strong> four men and four women, with a two to eleven years time of experience in the ambulance service, participated. Data from qualitative interviews were analyzed with content analysis. <strong>Result:</strong> Seven categories were identified: Communication, Leadership, Medical treatment, Routines and guidelines, Organization, Personalities and relations, and finally Cooperation. An ambulance nurse needs to be able to adapt to any given situation. To nurse and treat, to lead and organize the activity at the trauma scene, is some things that could be asked from the nurse. A great requirement is also put on the surrounding organization, including all other resources, to cooperate and to function as a team. <strong>Conclusion:</strong> Professional work at the trauma scene demands an organization that needs to function in any unique situation. At the same time it’s just as important that this organization continuously improves. Experiences from problems in prehospital work could be related to personalities and relations between colleagues. This shows the importance of personnel that can handle stress, show humbleness, empathy and skills of being creative, social and precise.</p>