Grundsynen är idag att individer med psykiska funktionsnedsättningar i största möjliga utsträckning ska rehabiliteras i sin hemmiljö. Vården erbjuder dock fortfarande rehabiliteringsinsatser utanför hemmet och dagverksamheter inom psykiatrin är ett exempel på detta. Dagverksamhet är en vårdform där deltagarna kombinerar vardagslivet med psykiatrisk behandling och rehabilitering. Syftet med denna studie var att beskriva personer med psykiska funktionsnedsättningar och deras upplevelser av deltagande i en dagverksamhet. En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer med en intervjuguide som underlag användes. Intervjuerna genomfördes med åtta personer som har psykiska funktionsnedsättningar och har en pågående kontakt med en dagverksamhet inom närpsykiatrin sedan minst ett år tillbaka. Resultatet i studien visar att deltagarna har fått nya vanor och ny struktur i vardagen genom sitt deltagande i dagverksamheten. Resultatet visar även att deltagarna uppskattar gemenskapen och det sociala utbytet med andra deltagare. Vikten av att utföra meningsfulla aktiviteter framkommer också samt betydelsen av tydliga mål och uppföljning.

Kulturkompetens definieras som förmågan att vara medveten om sina egna antaganden, värderingar och fördomar, ha kunskap och förståelse för klienters olika världsbilder, samt förmåga att utveckla lämpliga strategier för intervention utifrån detta. Dagens samhälle består av en mångfacetterad befolkning med varierande kulturell bakgrund. Arbetsterapi syftar till att främja behandlingar och få resultat som är relevanta för klientens livsstil och värderingar. En professionell arbetsterapeut i ett mångkulturellt samhälle bör kunna möta de olika behov som uppstår hos människor med en annan kulturell bakgrund än vår egen. Med andra ord krävs kulturkompetens för att kunna utföra ett professionellt arbete inom vården i ett mångkulturellt samhälle. Syftet med detta arbete är att ta reda på hur yrkesverksamma arbetsterapeuter skattar sin egen kulturkompetens samt kartlägga deras inställning till ett antal frågeställningar kopplade till begreppet. En kvantitativ ansats har använts och data samlats in genom en internetbaserad enkät. De yrkesverksamma arbetsterapeuterna som svarat på enkäten benämns respondenter genom hela arbetet. Resultatet visar att "kulturkompetens" är okänt för de flesta respondenterna men att majoriteten anser det vara ett viktigt ämne, att man kan utveckla den egna kulturkompetensen genom erfarenhet och utbildning samt att det behövs såväl forskning som utbildning inom området. Flertalet möter regelbundet klienter med annan kulturell bakgrund i sitt arbete och anser att detta kan vara en tillgång i arbetet. Majoriteten menar att de behöver ha kulturkompetens för att utföra sitt arbete, att kulturkompetens ingår i ett klientcentrerat arbete och att det är viktigt att ha kunskap om olika religioner, sedvänjor, kroppsspråk samt syn på hälsa och sjukdom för att ha kulturkompetens. De flesta skattar sin egen kulturkompetens som relativt god och anser att det är viktigt att vara medveten om såväl sin egen som klientens kulturella bakgrund. Slutsatser som kan dras utifrån resultatet är att kulturkompetens är ett ämne som det finns intresse för hos yrkesverksamma arbetsterapeuter i Sverige, detta trots att begreppet är relativt okänt. Det anses vara ett område som är viktigt ha kompetens inom samt att forskning och utbildning inom området är önskvärt.

Bakgrund: Valet av uppsatsämne berör de ökade kraven på kulturell kompetens som ställs på arbetsterapeuter. Att granska och förstå arbetsterapeutiska teorier är viktigt för att ha förmågan att överföra teorierna i praktiken.   Syfte: Syftet är att beskriva begreppen aktivitet, person, omgivning och kultur i, de arbetsterapeutiska teoretiska modellerna, Kawamodellen, MOHO, CMOP och Mosey´s modell.   Metod: Arbetet är en studie där datainsamling och analys har varit en jämsides process som kontinuerligt har växt fram. Analysen har genomförts av utvalda begrepp från de olika teorierna och har bestått i en beskrivning av begrepp som sedan har jämförts mellan de olika teorierna.   Huvudresultat: Det huvudsakliga resultatet är att uppfattningen om personens placering i förhållande till omgivningen i de olika modellerna har del i hur aktivitet förklaras. I Kawamodellen har begreppet person en decentraliserad plats och omfattas av omgivningen. Mänsklig aktivitet bestäms utifrån den sociala situationen och inte utifrån ett centralt placerat jag. Att göra något som har betydelse för kollektivet har högre prioritet än att göra något för sig själv som individ. I övriga modeller är begreppet person ett fristående, centraliserat begrepp med olika grad av närhet till omgivningen.   Slutsats: Slutsatsen är att både skillnader och likheter, avseende aktivitet, finns mellan Kawamodellen och de modeller vi har studerat i den analys vi har genomfört. Centrala begrepp inom arbetsterapi kan tolkas på skilda sätt i olika kulturer. Arbetsterapeuter bör vara medvetna om att kulturella skillnader finns, vara mottagliga för dem och därmed också förberedda på att bemöta dem.

Sammanfattning: Som arbetsterapeut är det viktigt att kunna skilja på betydelsen och innehållet av aktivitet inom ramen för arbetsterapi från en mer allmän betydelse. Om dimensionerna av aktivitet skulle kunna beskrivas utifrån empiriska data skulle det kunna bidra till en djupare förståelse av begreppet och dess relation till hälsa skulle ytterligare kunna tydliggöras. Syftet med studien var att undersöka hur studenter vid Örebro universitet uppfattade begreppet aktivitet, samt om det fanns skillnader i uppfattning beroende på kön eller akademitillhörighet. För att säkerställa att studenter från alla berörda akademier på universitetet blev representerade i urvalet valdes ett stratifierat slumpmässigt urval. Datainsamling skedde genom gruppenkäter. Enkätens påståenden utformades från resultatet av två empiriska studier om begreppet aktivitet. Insamlad data bearbetades och analyserades med hjälp av statistikprogrammet Statistical Package for Social Science [SPSS]. Svarsfrekvensen var 99 procent. Av 222 inkluderade respondenter var 53 procent kvinnor och 47 procent män. Överlag instämde majoriteten respondenter helt eller delvis i påståendena fördelade på fem olika kategorier. Störst medhåll av alla frågor fick ”aktivitet utförs av alla oavsett ålder” där 82 procent instämde helt. Slår man ihop andelen som instämde helt och delvis fick ”aktivitet påverkar min personliga utveckling” störst medhåll med 96 procent. Störst avstånd togs till att ”aktivitet påverkar min hälsa negativt”, där 50 procent angav att de inte instämde alls. Ett Mann-Whitney test visade på signifikanta skillnader mellan kvinnor och män i 17 av 50 variabler. Kvinnorna instämde i högre grad än männen på samtliga av dessa, något som kan bero på att enkätens påståenden i huvudsak beskrev aktivitet från ett kvinnligt perspektiv. Ett Kruskal-Wallis test visade att det fanns signifikanta skillnader mellan studenter från olika akademier avseende 10 av 50 variabler, skillnader som till viss del kunde härledas till studenternas framtida yrkesval. I huvudsak uppfattade studenter vid Örebro universitet aktivitet som något som: utförs av alla oavsett ålder; är att göra; kan vara något vi gör under hela våra liv; skiljer sig från person till person; påverkas av personliga värderingar och intressen, samt är något som påverkar vår personliga utveckling. Det fanns ett tydligare instämmande från respondenterna gällande vad vi gör och varför, jämfört med hur vi gör det.

Syftet med denna studie var att beskriva arbetsterapeutiska insatser för patienter i den akuta fasen efter stroke. Metoden som användes var en systematisk litteraturstudie med deskriptiv ansats där 12 vetenskapliga studier stod till grund för resultatet. Resultatet visade att de arbetsterapeutiska insatserna för patienter i akut fas efter stroke består av bedömning, träning och mobilisering. Bedömning sker mestadels inom funktionsdomänen men ibland även inom aktivitetsdomänen. Det framkommer att interventionerna består av arm-/handfunktionsträning, aktivitetsträning samt att tidig mobilisering praktiseras. Det är inte alltid tydligt vilka interventions- eller bedömningsområden arbetsterapeuten ansvarar för. Ofta talar man om hela teamets insatser och terapeutiska insatser var för sig eller tillsammans med sjukgymnast. Tydligt är att det handlar om tidiga insatser så snart som möjligt efter sjukdomen oavsett profession. Indelning av olika faser vid stroke samt vad arbetsterapin består av är sällan tydligt beskrivet i studierna. Uttryck som arbetsterapi, standardiserad behandling samt traditionell arbetsterapi omnämns utan att tydligt och enkelt klargöra vad detta innebär. Slutsatsen författarna drar av denna studie är att det i granskad vetenskaplig litteratur saknas enhetliga beskrivningar av arbetsterapeutiska insatser i den akuta fasen efter stroke.

Studiens syfte var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av hemrehabilitering för personer med kognitiva funktionsnedsättningar efter stroke. Stroke är en allvarlig sjukdom som kan ge upphov till många olika funktionsnedsättningar som påverkar människans vardagliga liv. Sveriges befolkning blir idag allt äldre vilket innebär att risken att drabbas av stroke ökar. Kortare vårdtider på sjukhus leder till att en stor del av rehabiliteringsinsatserna kommer att ske av ett multidisciplinärt rehabiliteringsteam i klientens hem. En kvalitativ metod med deskriptiv ansats har använts där datainsamlingen skett genom intervjuer med sex arbetsterapeuter inom landstinget i Dalarna och Örebro. Som analysmetod har kvalitativ innehållsanalys använts där fem kategorier utvecklades: Vårdkedjan före och efter hemrehabilitering - ingen garanti för stöd vid kognitiva svårigheter, Hemrehabilitering - en fråga om problemupptäckt, målsättning och integritet, Tid, prioritering, kreativitet och kompensation – ett måste vid interventioner, Samverkan med andra professioner - en förutsättning för bra hemrehabilitering och Anhöriga har betydelse på många sätt. Studiens resultat visar att arbetsterapeuterna såg många fördelar med rehabilitering i hemmiljö för personer som drabbats av kognitiva funktionsnedsättningar efter stroke. Ett professionellt förhållningssätt krävdes dock med tanke på behovet av samverkan med klient, anhöriga och andra yrkesprofessioner, samt den risk som förelåg för intrång i klientens och familjens privatliv. Arbetsterapeuternas interventioner var till största delen av kompensatorisk art och betydelsen av en stimulerande miljö lyftes fram, liksom ett livslångt rehabiliteringsbehov hos klienterna. Arbetsterapeuternas långa erfarenhet gjorde att många aspekter framkom i studien, men ytterligare forskning om hemrehabilitering för personer med kognitiva funktionsnedsättningar efter stroke behövs för att öka kunskapen om erfarenheter av hemrehabilitering ur olika perspektiv.

Tidigare forskning har visat att kvinnor är förfördelade i vården i jämförelse med män. De får till exempel sämre vård vid symtom av hjärtinfarkt. I hälso- och sjukvårdslagen står det att alla människor ska få likvärdig vård oavsett kön. Studiens syfte var att ta reda på om det fanns skillnader mellan män och kvinnor gällande problem i aktivitetsutförandet och i arbetsterapeutiska interventioner hos patienter med makuladegeneration. Metoden som användes var journalgranskning där journaler med 30 män och 30 kvinnor granskades. Resultatet visade att det inte var signifikanta skillnader överlag mellan män och kvinnor gällande erhållna interventioner. Kvinnorna hade fått något fler interventioner än männen. När det gällde problem i aktivitetsutförandet så var det inom vissa områden tydliga skillnader mellan könen. Kvinnorna hade betydligt fler dokumenterande problem gällande utförandet av olika typer av hushållssysslor och hobbyarbeten än männen. Männen hade fler dokumenterade problem än kvinnorna gällande användandet av olika typer av teknisk utrustning. Arbetsterapeuterna på Syncentralen i Örebro har utgått ifrån patienternas dokumenterade problem när de gett ut interventioner.  De följer hälso- och sjukvårdslagens riktlinjer om lika vård oberoende av om patienten är man eller kvinna.

Arbetsterapeuter tillfrågas ibland att delta i arbetsgrupper vid ny- eller ombyggnation av gruppbostäder. Det finns ingen forskning eller sammanställning om hur det egentligen förhåller sig i den fysiska miljön på gruppbostäder i Sverige. Syftet med uppsatsen var att kartlägga den fysiska tillgängligheten på gruppbostäder i förhållande till tre olika personprofiler med instrumentet Housing Enabler. Studien har en kvantitativ ansats av en deskriptiv karaktär. Mätningar genomfördes på 18 gruppbostäder för vuxna med beslut enligt LSS. Mätningarna genomfördes manuellt enligt instrumentet Housing Enabler, sedan användes dataprogrammet Housing Enabler 1.0 för resultatbearbetning. Resultatet visade att det förekommer miljöhinder på samtliga gruppbostäder, även helt nybyggda. Resultatet visade även att det var samma gruppbostad som orsakade störst tillgänglighetsproblem för de tre personprofilerna. Det var främst i inomhusmiljön miljöhinder förekom. För personprofilen som var rullstolsburen förekom flest miljöhinder. Resultatet är användbart vid framtida deltagande i arbetsgrupper för arbetsterapeuter vid planering och projektering av gruppbostäder.

Fler personer överlever idag en svår hjärnskada, vilket har medfört att rehabiliteringen har ställts inför en utmaning avseende dessa personer. Då det gäller arbetsterapeutens behandlingsmetoder finns det liten vetenskapligt dokumenterad kunskap och ett behov av fortsatt forskning inom området. Studiens syfte var att undersöka vilka behandlingsmetoder, sett ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv, som beskrivs i vetenskaplig litteratur samt dess effekter för vuxna personer med en traumatisk hjärnskada i ett vegetativt eller minimalt responsivt tillstånd. En systematisk litteraturstudie genomfördes. Artikelsökning utfördes i databaserna Medline, AMED, Cinahl och PsycInfo och resulterade i 10 inkluderade artiklar. Studierna kvalitetsbedömdes och bevisvärdet graderades för respektive studie. Resultatet kategoriserades enligt Occupational Performance Model (OPM). Resultatet indikerade att sinnesstimulering och att patienterna själva kunde påverka omgivningen med hjälp av assisterande teknik, var de vanligaste arbetsterapeutiska behandlingarna för patienter i ett vegetativt eller minimalt responsivt tillstånd. En studie påvisade också behandling över tid från sinnesstimulering, träning av specifika motoriska funktioner till att kunna använda assisterande teknik. Två artiklar bedömdes ha en hög kvalitet, sex medel kvalitet och två låg kvalitet. Bevisvärdet för nio studier bedömdes vara lågt och för en studie måttligt vilket resulterade i otillräckligt vetenskapligt underlag för att kunna dra några slutsatser om behandlingsmetodernas effekt. Behov finns därför av fortsatt forskning inom området. Resultatet av studien kan däremot bidra med en ökad kunskap och ge en vägledning för arbetsterapeuten i klinisk verksamhet vid behandlingen av patienter i ett vegetativt eller minimalt responsivt tillstånd.

Syftet med studien var att kartlägga hur mindfulness kan användas inom arbetsterapi. Stress, depression, ångest och långvarig smärta är klientgrupper som stadigt ökar. I denna litteraturstudie var det av relevans att undersöka hur mindfulness kan användas inom arbetsterapi, då det visat ha goda effekter inom bland annat psykiatri och kognitiv beteendeterapi. Mindfulness med dess fokus på medveten närvaro, ökad insikt och med ett objektivt och accepterande förhållningssätt kan bidra till ökad delaktighet och med ett större engagemang för klienten i aktivitet. Dataanalysen utgjordes av åtta vetenskapliga artiklar med anknytning till mindfulness och arbetsterapi och mynnade ut i kategorierna Mindfulness som intervention, Resultat av mindfulness som intervention och Begräsningar med mindfulness som intervention. I resultatet framkom att mindfulness som intervention visade på positiva effekter där hantering av svåra situationer blev lättare och symtom för ohälsa inom stress, långvarig smärta, depression och ångest upplevdes ha mindre negativ inverkan på hälsan. En artikel visade att mindfulness inte hade någon effekt för klienter med depression och ångest. Majoriteten av de analyserade artiklarna visade på god effekt både för stressrelaterad ohälsa, depression, ångest, långvarig smärta och för föräldrar till barn med Autism Spektrum Tillstånd. Sammanfattningsvis skulle mindfulness som intervention kunna ge fördelar inom arbetsterapi då ett gemensamt fokus ligger kring delaktighet och engagemang i aktivitet. Mindfulness kan utifrån resultatet bidra till ökad livskvalitet där klientens vardag består av meningsfulla aktiviteter. Med mindfulness integrerat i de vardagliga aktiviteterna eller som meditation kan flertalet klientgrupper gynnas. / The purpose of this study was to examine how mindfulness could be used in occupational therapy. Stress, depression, anxiety and chronic pain are common diseases in the Swedish population. In this literature review it was of relevance to examine how mindfulness could be used in occupational therapy since research in other areas such as psychiatry and cognitive behaviour therapy have shown positive effects using mindfulness. Mindfulness is primarily focused on awareness, insight, ability to obtain an objective perspective and to hold acceptance which for the client can lead to increased participation and a greater engagement in occupations. A number of databases were used in order to find articles which responded to the purpose of this study. A total amount of eight articles were found and analyzed. The articles resulted in the categories Mindfulness as an intervention, Results of mindfulness as an intervention and Limits using mindfulness. The results showed positive effects using mindfulness as an intervention for clients having stressrelated illness, chronic pain, depression and anxiety. Difficult and challenging situations became easier to handle and with less negative effect on the clients health. One article showed that mindfulness had no effects for clients with depression and anxiety. The majority of the articles which were analyzed showed that mindfulness had positive effects for stressrelated illness, depression, anxiety, chronic pain and for parents to children with Autism Spectrum Disorder. The conclusion came out in a way that occupational therapy could benefit by using mindfulness as an intervention with its primarily focus on participation and engagement in occupations. According to the results in this study mindfulness could bring a higher quality of life for the client by participating in meaningful occupations in their daily lives. With mindfulness integrated in the clients daily occupations or to meditate for mindfulness practice, several client groups could benefit from this form of intervention.