Kompetensöverskridanderegeln i 8 kap. 42 § aktiebolagslag (2005:551) (ABL) reglerar behörighets- och befogenhetsöverskridande av styrelse, VD och den särskilda firmatecknaren. Paragrafen innehåller fyra regler vilka är uppdelade på två stycken. Första stycket handlar om behörighetsöverskridande medan det andra stycket handlar om befogenhetsöverskridande. Kompetensöverskridanderegeln är en komplicerad paragraf som ofta missförstås och feltolkas.  Bakgrunden till paragrafen kommer från art. 9 i Publicitetsdirektivet, som i sin tur influerats av tysk rätt, och har som syfte att begränsa möjligheterna för bolaget att ogiltigförklara rättshandlingar slutna av bolagsorgan i överträdelse mot verksamhetsföremålet, föreskrifter i bolagsordningen eller beslut från överordnat bolagsorgan. Artikeln är utformad som ett tredjemansskydd, men syftet är att skapa ett omsättningsskydd och därigenom gynna de övergripande målen för Europeiska unionen och förhindra ultra-vires-doktrinen.  Problemet med svensk rätt vid implementeringen av paragrafen är att de två olika rättsområdena avtalsrätt och bolagsrätt sammanflätas och därtill kompliceras saken av att den särskilda firmatecknaren inte har någon motsvarighet i EU-rätt. Avtalsrätten och bolagsrätten använder samma termer och begrepp men fungerar på vitt skilda sätt. En avgörande skillnad är att den svenska avtalsrätten är främmande för utländsk rätt, medan bolagsrätten har lång historia av att influeras och tolkas genom utländsk rätt, dessutom har Sverige genom sitt medlemskap gått med på att vara direktivkonform. Det blir därför av vikt vilka delar som ska tolkas systemkonsekvent med bolagsrättsliga principer och vilka som ska tolkas systemkonsekvent med avtalsrättsliga principer. Förarbetena har gått på ett spår, lagstiftaren ett annat och doktrinen är splittrade. Det har lett till en komplicerad och inte användarvänlig paragraf, som delvis ska tolkas enligt allmänna avtalsrättsliga principer, delvis bolagsrättsliga principer, delvis tolkas enligt ordalydelsen och delvis tolkas analogt. Den avtalsrättsliga tolkningen är rådande de lege lata, vi anser dock de lege ferenda att den bolagsrättsliga tolkningen framträder som innehavare av starkaste argumenten.  Syftet med uppsatsen är att genom en ändamålstolkning utreda och förklara paragrafens komplexitet samt att via en frågeställning visa på de olika utfallen av paragrafen, beroende på vilket rättsområde som ska ges företräde vid tolkning och tillämpning. Hela paragrafen kommer att beröras men fokus ligger på 8 kap. 42 § 2 st. 2 men. ABL.

Det enkla bolaget är en egendomlig företeelse i svensk rätt. Bolagsformen har sitt ursprung i den romerska rätten, den har sedan spridit sig till Frankrike, Tyskland och andra delar av Europa. I svensk rätt är reglerna om enkla bolag influerade av såväl fransk som tysk rätt. Enkla bolag reglerades i svensk lag först i och med 1895 års bolagslag. Enkla bolag kan uppstå mycket enkelt, till och med konkludent, trots att lagstiftare och domstolar är medvetna om att lekmän inte har kunskap om de relevanta juridiska reglerna. Problematiken grundar sig i att ett enkelt bolag inte är en juridisk person och därför saknar rättspersonlighet, vilket innebär att bolaget i sig inte kan ingå avtal. Bolagsmännen i ett enkelt bolag agerar personligen och har, liksom bolagsmännen i ett handelsbolag, personligt ansvar. En väsentlig skillnad är dock att bolagsmännen i ett handelsbolag är solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser medan bolagsmännen i enkla bolag binder sig själva direkt gentemot tredje man. En bolagsman i ett enkelt bolag ingår således inte avtal för bolagets räkning utan agerar som om han köper objektet på egen hand och för egen räkning. Detta medför att en tredje man kan kräva bolagsmannen som köpt objektet på köplikviden, men inte övriga bolagsmän. Avsaknaden av rättspersonlighet innebär också att enkla bolag inte kan äga egendom. Egendomen ägs istället av bolagsmännen. Reglerna för hur resultat i enkla bolag skall fördelas för det fall att bolagsmännen inte skrivit något bolagsavtal är desamma som reglerna för handelsbolag, detta genom en hänvisning till att resultatfördelningsparagrafen är tillämplig på enkla bolag. Frågan är om det alls kan uppstå någon vinst i en bolagsform som inte utgör en egen rättspersonlighet. Allt ägande sker hos bolagsmännen, det torde således vara rätt att anta att den som äger något har rätt till avkastningen därav. Detta blir emellertid oskäligt för det fall att ena bolagsmannen står för utrustningen i bolaget och den andre med kompetens. Således torde äganderätten ha en viss betydelse. För att lösa problematiken måste det ses till andra företeelser inom såväl svensk som skandinavisk (norsk och finsk) rätt. Egendomen i ett enkelt bolag kan inte ägas med samäganderätt eftersom samäganderättslagen inte gäller för det fall att det är fråga om ett enkelt bolag. Inom skatterätten görs genomgående skälighetsvärderingar, ett system som, även om det fungerar bra, knappast skulle vara ekonomiskt försvarbart och skulle ge alltför stor osäkerhet bland såväl domstolar som bolagsmän. I skandinaviska rätten saknas vägledning emedan länderna har inspirerats och influerats av varandra i lagstiftningsarbetet. Vid resultatfördelning och beskattning genomgår det enkla bolaget en slags metamorfos och blir likt ett handelsbolag. Helt likt blir det emellertid inte eftersom enkla bolag inte kan äga sina egna tillgångar. Lösningen är att se vinsten i ett enkelt bolag som en egendomsgemenskap som utgör en egen entitet i bolaget och som är oberoende av övriga äganderättsförhållanden i bolaget. Egendomsgemenskapen innebär att den egendom som ingår i egendomsgemenskapen ägs tillsammans av bolagsmännen, till lika del, men att bolagsmännen inte äger specifika lotter i egendomen. Ur det perspektivet torde ingen annan fördelning än fördelning efter huvudtalet vara lämplig, eller ens möjlig. Någon vidare analys av vad parterna bidrar med behövs inte heller eftersom den egendom som uppstår i och med bolagets verksamhet uppstår med egendomsgemenskap och bolagsmännen utgås samarbeta för att generera en vinst, vem som bidragit med maskiner och vem som bidragit med kunskap är ovidkommande. Teorin eliminerar på så vis också problematiken att sätta ett värde på kunskap som bolagsmännen har. Vid ett tillämpande av egendomsgemenskapsmetoden är resultatfördelningsregeln i bolagslagen, det vill säga samma regel som gäller för handelsbolag och som innebär fördelning efter huvudtalet, den mest lämpliga. Att egendomsgemenskap föreligger medför ingen inskränkning på bolagsmännens avtals-möjligheter. Det står dem fritt att avtala om hur resultatet, det vill säga egendomsgemenskapen, skall fördelas och det kan göras på samma sätt som förut. Att en egendomsgemenskap uppstår medför emellertid inte att de i praxis erkända skälighetsbedömningarna och domstolens bedömningar av vad som borde avtalats mellan bolagsmännen. Bolagsavtalet fortsätter således att vara centralt och ett klart och tydligt bolagsavtal torde vara det bästa sättet att undvika tvister.

Företagsskandalerna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet förde fram debatten om bolagsstyrning i ljuset. De stora krav på omdöme och uppförande som krävs av bo-lagsledningar för att rätt förvalta andra människors pengar förstärker väsentligheten av att det finns verksamma incitament för företagsledningarna att fullgöra sina skyldighe-ter. Som ett resultat av dessa skandaler tillsatte regeringen Förtroendekommissionen, vars uppgift var att arbeta fram åtgärder för att stärka förtroendet för det svenska när-ingslivet. Ett år senare tillsattes Kodgruppen, och det slutliga resultatet av Kodgruppens arbete är den svenska kod för bolagsstyrning som idag ingår i Stockholmsbörsens noter-ingskrav. Att i valet mellan lagstiftning och självreglering, beslutet ändock föll på självreglering genom kod, har sin förklaring i självregleringens flexibilitet, snabbhet och anpassnings-barhet till de olikartade förhållanden som råder inom svenskt näringsliv. Koden är dess-utom semidispositiv genom principen comply or explain, vilket innebär att ett bolag kan välja att inte följa Kodens regler, bara de kan förklara orsaken till varje enskild avvikel-se. Att avvika från Kodens regler kan i vissa fall vara en förutsättning för att god bo-lagsstyrning ska kunna anses vara för handen. Då Kodens regler faller inom ABL:s naturliga tolkningsområde fungerar Koden som ett utfyllande tolkningsinstrument beträffande bolagsledningars skadeståndsansvar. Detta är möjligt genom att Koden konkretiserar det ansvar som bolagsledningen genom sin vårdplikt har gentemot bolaget. För de oäkta bolagsorgan som instiftats enligt reglerna i Koden, bedöms ansvaret olika beroende på vilken ställning inom bolagshierarkin de an-ses inta. Det oäkta bolagsorganet valberedningen och dess ledamöter är, på samma sätt som styrelsens ledamöter, sysslomän för bolaget. Mot denna bakgrund är det därför vik-tigt att berörda parter; bolaget självt samt aktieägare och tredjeman, kan göra ansvar gäl-lande mot culpös ledamot av valberedningen. Att beskriva övriga oäkta bolagsorgan; revisionsutskottet och ersättningsutskottet, som egna organ är delvis missvisande då det endast är fråga om en delegering av uppgifter inom styrelsen och inte inrättandet av ett nytt organ, såsom fallet är med valberedningen. Ansvaret ska således bedömas på sam-ma grunder som vid övrig arbetsfördelning inom styrelsen. Avsaknaden av en officiell instans som bevakar och godkänner de förklaringar företa-gen lämnar till sina avsteg från Koden, medför att det istället har blivit marknadens sak att bedöma, och indirekt utdöma sanktioner mot, de förklaringar som lämnas och som inte håller en acceptabel kvalité. Resultatet av principen comply or explain, eller snarare bristen på bevakning av förklaringarna, medför att Koden inte blir det skärpande verk-tyg för svensk bolagsstyrning som det var tänkt från början. / The company scandals in the late 1990s and early 21st century brought attention to the debate of corporate governance. The demand for good judgement and good behaviour by corporate executives in order to manage the money of other people, enhances the need for effective incentives in order to make the executives fulfil their obligations. As a result of these scandals, the Swedish government appointed Förtroendekommissionen, whose task was to work out measures to enhance the confidence of Swedish economy. A year later Kodgruppen was appointed, and the final result of their work is the Swed-ish code of corporate governance that now is a part of the Stockholm stock exchange rules. The reason, in the choice between legislation and self-regulation through a code, that the choice became self-regulation is the flexibility, rapidity and adaptability to the dif-ferent conditions in the Swedish economy that this regulation possesses. The Swedish code of corporate governance is also semi optional through the principle comply or ex-plain, which means that a company is allowed to choose not to observe all the rules in the Code, provided that they are able to explain the reason for each of the deviations. To differ from the Code can even, in some circumstances, be a requirement for good corpo-rate governance. When the rules of the Code fits under the natural interpretation area of the Swedish lim-ited liability company law, the Code works as a tool in the interpretation about the li-ability for the corporate executives. This is possible because the Code makes the liabil-ity of the executives real, this through their duty to take good care of the company. The unauthorized company bodies that are founded according to the rules of the Code, are being judged differently depending of their position in the company hierarchy. The un-authorized company body called election board, and its members, are in the same way as the members of the board, trustees of the company. Considering this, it is important that involved parties such as the company itself, their shareholders and third parties, have the possibility to claim liability of a member of the election board that has been neglecting his duties. To describe all of the other unauthorized company bodies, such as the audit committee and the compensation committee, as independent company bodies are partly misleading, because it is only a matter of delegation of tasks within the board, and not the founding of a new body, as it is in the case with the election board. The li-ability is therefore to be judged after the same preferences as in other delegation of tasks within the board. The fact that there is no official authority that monitors and approves the explanations given by the companies of why they do not follow the guidelines given by the Code, has the consequence that it is up to the market to decide whether the explanation has a qual-ity that can be approved. The market will also be the one that punish companies who has explanations of poor quality. The use of the principle comply or explain, or rather the lack of monitoring its explanations, has as a consequence that the Code will not be-come the sharpening tool for Swedish corporate governance that it was supposed to be in the original idea.

The freedom of establishment is a fundamental right on the internal market which enables companies to take up and pursue activity in other member states, “host states”, in a non discriminatory way. In situations where a company wishes to use the right to establish in a host state, complications will be discovered since the member states are applying different principles for deciding the nationality of a company. Since the Treaty of the Function of the European Union recognize both principles, and both of the legal areas company law and European international private law lack harmonization regarding companies wishing to perform such a transaction, the situation today brings the possibility that such a company could be covered by the legal system of several member states, or maybe no legal system at all. The Court of Justice of the European Union has through case law contributed to make the scope of the freedom of establishment a little bit clearer but there are still difficulties regarding situations when a company wishes to transfer its seat to another member state with a change of nationality. Today’s measures, for example the SE-company, is not enough to satisfy the companies wishing to transfer their seat to another member state. According to the writer, the Cartesio judgment brought an even greater need for a 14th Company Law Directive. The proposal for a 14th Company Law Directive enables companies to cease to be a company according to the legislation in the home state and then become a company according to the legislation in the host state without ever losing its legal personality. The conclusion is therefore that such a directive is crucial in order to make it possible for companies to fully enjoy and exploit the internal market. / Etableringsrätten är en grundläggande frihet på den inre marknaden vilken gör det möjligt för bolag att starta och driva verksamhet i andra medlemsstater utan att för den sakens skull riskera att utsättas för diskriminering. Då dessa bolag önskar utnyttja den fördragsstadgade etableringsfriheten genom att flytta sitt säte till en annan medlemsstat kommer svårigheter att uppstå då medlemsstaterna inom unionen många gånger använder olika anknytningsfaktorer för att bestämma bolags nationalitet. Då fördraget om Europeiska unionens funktionssätt godkänner båda lagvalsprinciperna samt det faktum att bolagsrättens och den europeiska internationella privaträttens område saknar tillfredställande harmonisering, kan situationen idag innebära att de bolag som önskar att vidta en sådan transaktion omfattas av fler än en medlemsstats rättsordning, eller i vissa fall ingen rättsordning alls. EU-domstolen har genom praxis bidragit till att i viss mån klargöra rättsläget på etableringsrättens område men oklarheter kvarstår för de situationer där bolag önskar att flytta sätet till en annan medlemsstat med åtföljande byte av nationalitet. Dagens gemenskapsrättsliga åtgärder, exempelvis SE-bolaget, är inte tillräckliga för att tillfredställa de bolag som önskar att genomföra en sådan transaktion. Enligt författaren har också den förhållandevis nya Cartesio-domen bidragit till ett ökat behov av ett 14:e bolagsdirektiv vilket möjliggör för bolag att flytta sätet till en annan medlemsstat. Processen skulle enligt detta direktiv innebära att bolaget skulle upphöra i ursprungsstaten samtidigt som det skulle bli en juridisk person i den nya medlemsstaten utan att under processen förlora sin status som rättssubjekt. Slutsatsen blir således att det är avgörande att åtgärder på EU-rättslig nivå vidtas, exempelvis genom det 14:e bolagsdirektivet, för att bolag till fullo ska kunna utnyttja den inre marknaden.

<p>Företagsskandalerna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet förde fram debatten om bolagsstyrning i ljuset. De stora krav på omdöme och uppförande som krävs av bo-lagsledningar för att rätt förvalta andra människors pengar förstärker väsentligheten av att det finns verksamma incitament för företagsledningarna att fullgöra sina skyldighe-ter. Som ett resultat av dessa skandaler tillsatte regeringen Förtroendekommissionen, vars uppgift var att arbeta fram åtgärder för att stärka förtroendet för det svenska när-ingslivet. Ett år senare tillsattes Kodgruppen, och det slutliga resultatet av Kodgruppens arbete är den svenska kod för bolagsstyrning som idag ingår i Stockholmsbörsens noter-ingskrav.</p><p>Att i valet mellan lagstiftning och självreglering, beslutet ändock föll på självreglering genom kod, har sin förklaring i självregleringens flexibilitet, snabbhet och anpassnings-barhet till de olikartade förhållanden som råder inom svenskt näringsliv. Koden är dess-utom semidispositiv genom principen comply or explain, vilket innebär att ett bolag kan välja att inte följa Kodens regler, bara de kan förklara orsaken till varje enskild avvikel-se. Att avvika från Kodens regler kan i vissa fall vara en förutsättning för att god bo-lagsstyrning ska kunna anses vara för handen.</p><p>Då Kodens regler faller inom ABL:s naturliga tolkningsområde fungerar Koden som ett utfyllande tolkningsinstrument beträffande bolagsledningars skadeståndsansvar. Detta är möjligt genom att Koden konkretiserar det ansvar som bolagsledningen genom sin vårdplikt har gentemot bolaget. För de oäkta bolagsorgan som instiftats enligt reglerna i Koden, bedöms ansvaret olika beroende på vilken ställning inom bolagshierarkin de an-ses inta. Det oäkta bolagsorganet valberedningen och dess ledamöter är, på samma sätt som styrelsens ledamöter, sysslomän för bolaget. Mot denna bakgrund är det därför vik-tigt att berörda parter; bolaget självt samt aktieägare och tredjeman, kan göra ansvar gäl-lande mot culpös ledamot av valberedningen. Att beskriva övriga oäkta bolagsorgan; revisionsutskottet och ersättningsutskottet, som egna organ är delvis missvisande då det endast är fråga om en delegering av uppgifter inom styrelsen och inte inrättandet av ett nytt organ, såsom fallet är med valberedningen. Ansvaret ska således bedömas på sam-ma grunder som vid övrig arbetsfördelning inom styrelsen.</p><p>Avsaknaden av en officiell instans som bevakar och godkänner de förklaringar företa-gen lämnar till sina avsteg från Koden, medför att det istället har blivit marknadens sak att bedöma, och indirekt utdöma sanktioner mot, de förklaringar som lämnas och som inte håller en acceptabel kvalité. Resultatet av principen comply or explain, eller snarare bristen på bevakning av förklaringarna, medför att Koden inte blir det skärpande verk-tyg för svensk bolagsstyrning som det var tänkt från början.</p> / <p>The company scandals in the late 1990s and early 21st century brought attention to the debate of corporate governance. The demand for good judgement and good behaviour by corporate executives in order to manage the money of other people, enhances the need for effective incentives in order to make the executives fulfil their obligations. As a result of these scandals, the Swedish government appointed Förtroendekommissionen, whose task was to work out measures to enhance the confidence of Swedish economy. A year later Kodgruppen was appointed, and the final result of their work is the Swed-ish code of corporate governance that now is a part of the Stockholm stock exchange rules.</p><p>The reason, in the choice between legislation and self-regulation through a code, that the choice became self-regulation is the flexibility, rapidity and adaptability to the dif-ferent conditions in the Swedish economy that this regulation possesses. The Swedish code of corporate governance is also semi optional through the principle comply or ex-plain, which means that a company is allowed to choose not to observe all the rules in the Code, provided that they are able to explain the reason for each of the deviations. To differ from the Code can even, in some circumstances, be a requirement for good corpo-rate governance.</p><p>When the rules of the Code fits under the natural interpretation area of the Swedish lim-ited liability company law, the Code works as a tool in the interpretation about the li-ability for the corporate executives. This is possible because the Code makes the liabil-ity of the executives real, this through their duty to take good care of the company. The unauthorized company bodies that are founded according to the rules of the Code, are being judged differently depending of their position in the company hierarchy. The un-authorized company body called election board, and its members, are in the same way as the members of the board, trustees of the company. Considering this, it is important that involved parties such as the company itself, their shareholders and third parties, have the possibility to claim liability of a member of the election board that has been neglecting his duties. To describe all of the other unauthorized company bodies, such as the audit committee and the compensation committee, as independent company bodies are partly misleading, because it is only a matter of delegation of tasks within the board, and not the founding of a new body, as it is in the case with the election board. The li-ability is therefore to be judged after the same preferences as in other delegation of tasks within the board. The fact that there is no official authority that monitors and approves the explanations given by the companies of why they do not follow the guidelines given by the Code, has the consequence that it is up to the market to decide whether the explanation has a qual-ity that can be approved. The market will also be the one that punish companies who has explanations of poor quality. The use of the principle comply or explain, or rather the lack of monitoring its explanations, has as a consequence that the Code will not be-come the sharpening tool for Swedish corporate governance that it was supposed to be in the original idea.</p>

<p>Det enkla bolaget är en egendomlig företeelse i svensk rätt. Bolagsformen har sitt ursprung i den romerska rätten, den har sedan spridit sig till Frankrike, Tyskland och andra delar av Europa. I svensk rätt är reglerna om enkla bolag influerade av såväl fransk som tysk rätt. Enkla bolag reglerades i svensk lag först i och med 1895 års bolagslag. Enkla bolag kan uppstå mycket enkelt, till och med konkludent, trots att lagstiftare och domstolar är medvetna om att lekmän inte har kunskap om de relevanta juridiska reglerna.</p><p>Problematiken grundar sig i att ett enkelt bolag inte är en juridisk person och därför saknar rättspersonlighet, vilket innebär att bolaget i sig inte kan ingå avtal. Bolagsmännen i ett enkelt bolag agerar personligen och har, liksom bolagsmännen i ett handelsbolag, personligt ansvar. En väsentlig skillnad är dock att bolagsmännen i ett handelsbolag är solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser medan bolagsmännen i enkla bolag binder sig själva direkt gentemot tredje man. En bolagsman i ett enkelt bolag ingår således inte avtal för bolagets räkning utan agerar som om han köper objektet på egen hand och för egen räkning. Detta medför att en tredje man kan kräva bolagsmannen som köpt objektet på köplikviden, men inte övriga bolagsmän. Avsaknaden av rättspersonlighet innebär också att enkla bolag inte kan äga egendom. Egendomen ägs istället av bolagsmännen.</p><p>Reglerna för hur resultat i enkla bolag skall fördelas för det fall att bolagsmännen inte skrivit något bolagsavtal är desamma som reglerna för handelsbolag, detta genom en hänvisning till att resultatfördelningsparagrafen är tillämplig på enkla bolag. Frågan är om det alls kan uppstå någon vinst i en bolagsform som inte utgör en egen rättspersonlighet. Allt ägande sker hos bolagsmännen, det torde således vara rätt att anta att den som äger något har rätt till avkastningen därav. Detta blir emellertid oskäligt för det fall att ena bolagsmannen står för utrustningen i bolaget och den andre med kompetens. Således torde äganderätten ha en viss betydelse.</p><p>För att lösa problematiken måste det ses till andra företeelser inom såväl svensk som skandinavisk (norsk och finsk) rätt. Egendomen i ett enkelt bolag kan inte ägas med samäganderätt eftersom samäganderättslagen inte gäller för det fall att det är fråga om ett enkelt bolag. Inom skatterätten görs genomgående skälighetsvärderingar, ett system som, även om det fungerar bra, knappast skulle vara ekonomiskt försvarbart och skulle ge alltför stor osäkerhet bland såväl domstolar som bolagsmän. I skandinaviska rätten saknas vägledning emedan länderna har inspirerats och influerats av varandra i lagstiftningsarbetet. Vid resultatfördelning och beskattning genomgår det enkla bolaget en slags metamorfos och blir likt ett handelsbolag. Helt likt blir det emellertid inte eftersom enkla bolag inte kan äga sina egna tillgångar.</p><p>Lösningen är att se vinsten i ett enkelt bolag som en egendomsgemenskap som utgör en egen entitet i bolaget och som är oberoende av övriga äganderättsförhållanden i bolaget. Egendomsgemenskapen innebär att den egendom som ingår i egendomsgemenskapen ägs tillsammans av bolagsmännen, till lika del, men att bolagsmännen inte äger specifika lotter i egendomen. Ur det perspektivet torde ingen annan fördelning än fördelning efter huvudtalet vara lämplig, eller ens möjlig. Någon vidare analys av vad parterna bidrar med behövs inte heller eftersom den egendom som uppstår i och med bolagets verksamhet uppstår med egendomsgemenskap och bolagsmännen utgås samarbeta för att generera en vinst, vem som bidragit med maskiner och vem som bidragit med kunskap är ovidkommande. Teorin eliminerar på så vis också problematiken att sätta ett värde på kunskap som bolagsmännen har. Vid ett tillämpande av egendomsgemenskapsmetoden är resultatfördelningsregeln i bolagslagen, det vill säga samma regel som gäller för handelsbolag och som innebär fördelning efter huvudtalet, den mest lämpliga.</p><p>Att egendomsgemenskap föreligger medför ingen inskränkning på bolagsmännens avtals-möjligheter. Det står dem fritt att avtala om hur resultatet, det vill säga egendomsgemenskapen, skall fördelas och det kan göras på samma sätt som förut. Att en egendomsgemenskap uppstår medför emellertid inte att de i praxis erkända skälighetsbedömningarna och domstolens bedömningar av vad som borde avtalats mellan bolagsmännen. Bolagsavtalet fortsätter således att vara centralt och ett klart och tydligt bolagsavtal torde vara det bästa sättet att undvika tvister.</p>

Denna uppsats behandlar likt rubriken antyder gränserna för en aktieägares talerätt vid klander av bolagsstämmobeslut. Ledning och problemformuleringar tas till stor del från en, under uppsatsens skrivande, pågående domstolstvist mellan Bure Equity AB och Rushrail AB. Uppsatsen behandlar bland annat hur en aktieägares talerätt kan påverkas av: överlåtelseförbehåll, avförande ur aktieboken, retroaktivt införande i aktieboken efter tidigare avförande, och möjligheterna att erkännas talerätt genom en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL.   Undersökningen konstaterar att: överlåtelseförbehåll i allmänhet, och hembudsförbehåll i synnerhet, kan påverka talerättens gränser då hembudsförbehållets passiviserande verkan kan påverka aktieägarlegitimationen, avförande ur aktieboken utan anmälan från ny aktieägare inte ska kunna påverka aktieägarlegitimationen vilket innebär att talerättens gräns inte heller ska påverkas, retroaktivt införande i aktieboken inte ska påverka talerättens gränser, och att möjligheterna till en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL är mycket begränsade.   Majoriteten av uppsatsen är skriven i väntan på dom från HD.

Det aktiebolagsrättsliga kapitalkravet har från det att kravet blev lagstadgat syftat till att säkerställa att det alltid föreligger ett ekonomiskt utrymme mellan aktiebolagets tillgångar och skulder. Därtill ska kravet fungera som en seriositetsspärr och borgenärsskydd. Kravet på en lägsta aktiekapitalgräns har historiskt sett utgjort ett betydande skydd för borgenärerna. Aktiekapitalkravet har betraktats som nödvändigt för borgenärerna bl.a. av den anledning att säkerställa att det finns en tillräcklig ekonomisk marginal som ska svara för bolagets förpliktelser. I denna uppsats utreds aktiekapitalet och det bakomliggande syftet att tillförsäkra borgenärerna säkerhet såväl det nationella kravet som två andra nordiska rättsordningars krav.Kapitalkraven i Europa har genomgått många reformeringar, majoriteten av länderna har reducerat deras kapitalkrav för privata aktiebolag och vissa länder har t.o.m. valt att slopa kapitalkravet helt. Danmark var ett av de länder där möjligheten fanns att bilda en viss bolagsform med begränsat personligt ansvar utan kapitalkrav, något som senare visade sig ge oönskade effekter och således avskaffades bolagsformen år 2019. Finland däremot gick åt motsatt håll och valde istället att slopa sitt kapitalkrav för privata bolag år 2019. Året därpå, år 2020, reformerades det svenska kravet och sänktes ytterligare. Kapitalkravet har och är fokus för förändring och dess framtida utveckling ser ut att gå mot allt fler reducerade kapitalkrav internationellt.Med tanke på de tre nordiska ländernas senaste förändringar av kapitalkravet angrips kravet och dess syfte att skydda borgenärerna genom en komparativ metod. Utöver den komparativa metoden analyseras det svenska aktiekapitalkravet genom en rättsdogmatisk metod. Härigenom ligger danska, finska och svenska rättskällor som grund för uppsatsens slutsatser.Uppsatsens slutsats är bl.a. att aktiekapitalkravet inte längre ses som ett borgenärsskydd utan incitamentet att göra associationsformen mer tillgänglig torde ersätta syftet att skydda borgenärerna. Kravets borgenärsskyddssyfte har blivit kraftlöst i takt med de successiva sänkningarna som gjorts under åren. Härigenom påverkas inte borgenärerna längre av reducerade kapitalkrav likt den sänkning som gjordes år 2020. Ytterligare slutsatser som görs i uppsatsen är att de nordiska länderna delar liknande teorigrunder vad gäller kapitalkravet som borgenärsskydd. Utredningen påvisar även hur de nordiska länderna haft liknande motiv för deras inbördes förändringar kring kapitalkravet under det senaste året.

No description available.

<p>Denna uppsats tar sikte på att utreda om det existerar fri rörlighet inom EU även för aktiebolag, d.v.s. om aktiebolag fritt kan flytta sitt säte mellan olika medlemsstater utan att problem uppstår. Dessutom undersöks vad som gjorts inom EU för att harmonisera reglerna på det bolagsrättsliga området. Slutligen och som huvudsyfte för uppsatsen görs en ansats att försöka ta reda på varför den övernationella bolagsformen europabolag inte blivit någon succé bland svenska företagare sedan den infördes i oktober 2004.</p><p>Beträffande den första frågan konstateras att aktiebolag inte har samma fria rörlighet som fysiska personer, trots att EGF föreskriver detta. Anledningen är att medlemsländerna tillämpar olika lagvalsprinciper som i många fall gör det omöjligt för bolag att byta nationalitet utan att först likvideras och sedan omregistreras. Detta har även konstaterats i ett antal rättsfall från EG-domstolen där domstolen ansett att rättsläget inte varit förenligt med EGF och att åtgärder bör vidtas.</p><p>Harmoniseringsarbetet på det bolagsrättsliga området inom EU har pågått sedan 1950-talet och har bl.a. bestått i att ta fram ett antal bolagsdirektiv för att uppnå en minimistandard i samtliga medlemsstaters lagstiftning. Det fjortonde och senaste i raden av dessa direktiv ämnar lösa den problematik som i dagsläget finns beträffande bolagsflytt. Direktivet har dock inte antagits ännu och ingen vet heller när eller om detta sker.</p><p>Utöver bolagsdirektiv finns tre olika övernationella bolagsformer – europeiska ekonomiska intressegrupperingar, europakooperativ och europabolag – vars syfte är att underlätta företagens samarbete över gränserna. Just europabolaget är något som kommissionen är mycket stolta över trots detta har inte många europabolag registrerats. I Sverige finns i maj 2007 endast fem europabolag registrerade och anledningen till detta tycks vara flera men ett svåröverskådligt regelverk och avsaknaden av en övernationell skattelösning verkar vara de största, åtminstone om man tolkar de svar som ett antal svenska företag lämnade på en konsultation från kommissionen våren 2006.</p><p>Mina egna åsikter om europabolag överensstämmer till stor del med de åsikter som finns hos svenska företag och jag skulle gärna se att regleringen om europabolag var mer enhetlig och inte styrs så mycket av nationell rätt, vilket är fallet i dagsläget. Jag är dessutom tämligen övertygad om att mängden europabolag kommer att öka i takt med att SE-förordningen justeras något och fler företag inser europabolagets fördelar.</p> / <p>This essay sets out to investigate if companies are entitled to free movement within the EU and if they without problem can move their residence from country to country. The essay also contains a report on what is done within the EU to harmonize company law. Finally, a study is made to investigate why the European company hasn’t been that successful among companies in Sweden.</p><p>Concerning the first question the answer is that companies in practice aren’t entitled to free movmenet even though it’s prescribed in the EC legislation. The reason to this is that the member states apply different principles that make it impossible for companies to move to another state without being liquidated in the first state and re-established in the second state. The EC court of justice has in several rulings stated that this problem has to be taken care of since it’s inconsistent with the EC legislation.</p><p>The work with harmonization of the company law within the EU has been going on for about fifty years and has consisted of different directives to reach a minimum standard in all members states. The fourteenth and last of these directives will make it easier for companies to move but no one knows when this directive will be adopted by the EC council.</p><p>Besides the directives there also exist three different types of companies that are common within the whole union. These companies are the European Economic Interest Grouping, the European Cooperative Society and the European company. The European company hasn’t been very successful and one reason for that is that the legislation is difficult to understand since it’s different in every member state, at least according to a couple of Swedish companies that participated in a consultation made by the European commission in spring 2006.</p><p>My own opinions on the European company are mostly the same as the Swedish companies and I would like to see an even more uniform legislation. I also think that we in a couple of years will see a lot more European companies as time goes by and the cracks in the legislation has been fixed.</p>