Det övergripande syftet med den här uppsatsen är undersöka hur barn och unga upplever kultursatsningar som berör dem. Frågeställningar som har använts för att nå fram till syftet är: Hur ser barn och unga på offentligt finansierade kultursatsningar jämfört med egen kulturell aktivitet? Hur ser barn och unga på medbestämmandefrågor? Upplever barn och unga att de kan påverka kultursatsningar som görs i den utsträckning som de vill? Hur skulle barn och unga vilja utforma kultursatsningar för dem om de fick bestämma? Hur tänker barn och unga om artikel 12, 13 och 31 i Konventionen om barnets rättigheter? Skiljer barn och unga på begrepp som kultur och fritid? Påverkar det pågående paradigmskiftet som barndomsbegreppet och barnkulturbegreppet genomgår barns och ungas syn på kultursatsningar som berör dem? Jag har genomfört en materialinsamling i form av en skriftlig enkät som ca 700 skolbarn har besvarat och en kvalitativ del där jag genom 21 intervjusamtal och ett tjugotal spontana samtal har frågat barn och unga i åldrarna 4 till 17 år om hur de ser på kultur och kultursatsningar. Jag använder här även ungas svar från en av BO´s webbfrågor. Studien vilar på en hermeneutisk grund där tidigare teoretiskt material och forskning har använts kring utgångspunkter som makt och diskurs, barndom och barndomsdiskurser, kultur och barnkultur, barnets rätt till sitt eget perspektiv samt metoder och tillvägagångssätt vid materialinsamling från barn och unga. Jag har vid sammanställning av materialet från mina informanter funnit att barn och unga vill i större utsträckning än nu bli tillfrågade angående satsningar på deras kultur och fritid. Barn och unga skiljer inte på begrepp som kultur och fritid, de vill nås av mer kultur och de vill vara med och utforma kulturutbudet så att det passar deras ekonomi och situation. De vill även bli informerade och få återkoppling om vad som sker avseende deras kultur och fritid. Missnöje finns vad det gäller tidigare satsningar som har nått dem och det finns en åldersegmentering vad det gäller synen på kultur- och fritidssatsningar, synen på offentligt finansierad kultur och på de egna uttrycken. De yngsta barnen möter kultur helt på de vuxnas villkor, 6- 12 åringarna är positiva, entusiastisk och har höga förväntningar på kultursatsningar medan 12 åringarna och upp till gymnasieåldern är negativa till kultur överhuvudtaget och gymnasieungdomarna tror inte på att några löften om kultursatsningar kommer att infrias. Det är främst de äldre informanterna som har kunskap om Konventionen om barnets rättigheter och det är även i de äldre informanternas samt i 6- 12 åringarnas svar som jag ser ett förändrat barndomsbegrepp och barnkulturbegrepp. Jag har även funnit att vuxna och barn och unga har olika syn på kulturbegreppet samt att det behövs nya kanaler och arenor för barn och unga att komma till tals.

Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som inte bara har ökat bland barn, utan även hos vuxna. Enligt Socialstyrelsen beror denna ökning på att det finns en större kunskap om diagnosen och symtomen märks tydligare i och med att vi nu lever i ett informationssamhälle med högre kognitiva krav. I framförallt USA har det blivit populärt att använda sig av ADHD-coacher som ett komplement till medicin och terapi. Metoden existerar i Sverige, men den ingår inte som en behandlingsform som erbjuds eller föreslås till individer som får diagnosen ADHD. Syftet med denna studie är att ge mer kunskap om ADHD-coaching samt att jämföra denna metod med andra behandlingsalternativ som ges till en individ med ADHD diagnos. Jag har utgått ifrån ett salutogent perspektiv med Antonovskys KASAM som stöd, då jag tittat på det kognitiva området och vidare empowerment i förhållande till det psykosociala stödet. Resultatet av studien visar på att det finns effektiva behandlingsmetoder för ADHD, men att införa ADHD-coaching som metod kan motiveras då denna metod är specifikt inriktad på ADHD och visar på effekt i U.S.A. Empirin i studien består av vetenskapliga artiklar och facklitteratur i ämnet. Det framgår också i studien att det finns behov av fler vetenskapliga studier både om ADHD-coaching som metod och om andra behandlingsmetoder för framförallt vuxna med ADHD diagnos. / Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) is a neuropsychiatric impairment that not only has increased in children but also in adults. It is considered by the Swedish National Board that the increase directs us to a greater knowledge of the diagnosis and the symptoms are more noticeable now since we live in an information society with higher cognitive demands. Foremost in USA, it has become popular to use ADHD coaches as a method complementary to medicine and therapy. The method does exist in Sweden, but it is not a treatment that individuals are informed of or even suggested as a complementary. The purpose of this study is to increase awareness of ADHD Coaching and comparing the method to other treatments for people with ADHD. The results showed that there are effective methods for ADHD, but ADHD Coaching would be a good complementary as it is tailored for the symptoms of ADHD. Viewed from Antonovskys salutogenic perspective, I have used KASAM to support the cognitive aspect and I have used empowerment to support the psychosocial aspect of treatments. My studies and empirical material includes peer reviewed articles and literature on the subject. The results show a need for more empirical studies of ADHD Coaching as well as therapeutically methods for adults with ADHD in particular.

The aim of this study was to create an understanding about what kind of knowledge social workers, that work in social services, use in determining a child's participation in an investigation with the focus on the child's maturity and age. We also had the aim to get an understanding about if the reasoning about a child's maturity could lead to learning. With a qualitative approach and with semi structured interviews, seven social workers were interviewed. We were inspired of an hermeneutical approach. As the theoretical starting point, the concepts of knowledge, discretion and learning were used to analyze our data.  The conclusion of this study was that social workers use a combination of several knowledge forms when assessing children's participation based on maturity. Tacit knowledge, scientific knowledge and institutionalized knowledge were used mainly to gather information to assess the maturity of the children. Articulated knowledge and bodily knowledge were used in the reasoning in how to make children participated. The use of several forms of knowledge in combination with the reasoning of children's participation based on maturation leads to learning. However, the social workers implied that the children's participation wasn’t depending on maturity, rather that maturity only determined in which way the child was going to be participated.

En del socionomer kan uppleva obehag att samtala med människor som är i kris eller mår dåligt. Skolkuratorer är en av de som kan uppleva en osäkerhet huruvida de ska samtala med barn och ungdomar. Syftet med denna studie är att undersöka vilka metoder skolkuratorer från Malmös grundskolor använder i sina samtal med elever, men även hur skolkuratorerna beskriver sina kompetenser i samtalsmetodik. Vi har utgått ifrån en kvalitativ metod där vi har intervjuat sex skolkuratorer med olika långa anställningar inom skolkuratorsyrket. Studiens resultat visar att skolkuratorer inte följer någon metod på hur de ska förhålla sig i samtal med elever. Det finns ingen mall på hur skolkuratorer ska utföra sitt arbete vilket innebär att de arbetar väldigt olika och utvecklar olika sätt att utföra samtalen som de själva anser ger bäst resultat. Istället för en metod så blir det en “plock” av alla möjliga metoder för att anpassa elevernas behov. Däremot såg vi flera likheter i modeller som de nämnde att de utgår ifrån, såsom motiverande samtal och empatiskt förhållningssätt där olika faktorer spelar en väsentlig roll för samtalets utveckling såsom ett gott bemötande. I enlighet med learning by doing visar resultatet på studien att skolkuratorerna får mer kunskap på hur man samtalar desto fler samtal de genomför. För att få bättre kompetenser i samtalsmetodik önskar skolkuratorer mer praktik och djupare kurser i samtalsmetodik från socionomutbildningen. / Some social workers can experience discomfort when speaking with people in a state of crisis or who are mentally unwell. School counselors are among those who can experience insecurity on how they should talk with children and teenagers. The purpose of this study is to examine what models school counselors from Malmö’s elementary schools use in their conversations with students and how the school counselors describe their speech methodic competences. We used a qualitative method where we interviewed six school counselors with varying lengths of employments within the profession. The result of the study shows that school counselors do not follow any model on how to act in conversations with students. There is no template on how school counselors should conduct their work which means that they work very differently and develop different ways to conduct conversations according to what they themselves believe give the best results. Instead of one method it becomes a pick of all sorts of different methods to adapt to the student’s needs. We did, however, see many similarities in models that they mentioned they use as a foundation, such as motivating talks and an empathic approach, where different factors play an essential part for the development of the conversations, such as a good reception. Furthermore, the result shows that school counselors learn to converse the more conversations they have, in accordance with learning by doing. To achieve better competences in conversation methodics, school counselors wish for more internships and more in-depth courses in conversation methodics from the social worker education.

Sammanfattning Syfte och frågeställning - Studien undersöker hur tränare inom barn- och ungdomsfotbollen i Stockholm leder sina adepter i träning. Forskningsfrågorna lyder: Vilka ledarskapsbeteenden tillämpar tränare inom barn- och ungdomsfotbollen under pågående träning? Vilka typer av frågor använder tränarna och på vilka sätt utövas feedback/återkoppling? Vilka praktiska ledarskapsbeteenden kan identifieras i olika teorier om ledarskap?  Metod - I detta arbete genomfördes en etnografisk observation av tio fotbollstränare i åtta olika pojklag mellan tio och 19 år. Både träningen och tränarens röst spelades in. Tränarnas beteenden summerades i en tematisk analys för att ta reda på mönster i ledarskapet.   Resultat - Resultaten visar fyra tematiska områden av tränarnas tillämpade ledarskap, nämligen tillämpning av frågor, tillämpning av feedback, gruppsamlingar och atmosfär. Frågor används i ledande syfte eller som öppna frågor medan feedback ges specifikt eller icke-specifikt. De tillämpade ledarbeteendena kan kategoriseras in i dem olika ledarskapsstilar i Full Range of Leadership modellen. Slutsats - Beroende på ledarbeteendenas kontext skiftar tränarna framför allt mellan transaktionellt och transformationellt ledarskap.  Abstract Aim – The study researches how coaches in child- and youth soccer in Stockholm lead their followers in practice. The research questions are:  Which coaching behaviors do coaches apply in child and youth soccer practices? Which types of questions do coaches use and how is feedback applied?  Which practical leadership behaviors can be identified in leadership theory?  Method - The applied method is an ethnographic observation of ten coaches in their practices in eight boys’ football teams between ten and 19 years of age. Both practice and voice were recorded and subjected to a thematic analysis of behavioral patterns.  Results - The results show four themes of coaches’ applied leadership. These are application of questions, application of feedback, group gatherings and atmosphere. Questions are used in a leading fashion or as open questions, while the type of feedback is specific or non-specific. The applied leadership behaviors can be categorized in the Model of the Full Range of Leadership. Conclusion - Depending on the context of the behavior coaches vary especially between transactional and transformational leadership.

En del socionomer kan uppleva obehag att samtala med människor som är i kris eller mår dåligt. Skolkuratorer är en av de som kan uppleva en osäkerhet huruvida de ska samtala med barn och ungdomar. Syftet med denna studie är att undersöka vilka metoder skolkuratorer från Malmös grundskolor använder i sina samtal med elever, men även hur skolkuratorerna beskriver sina kompetenser i samtalsmetodik. Vi har utgått ifrån en kvalitativ metod där vi har intervjuat sex skolkuratorer med olika långa anställningar inom skolkuratorsyrket. Studiens resultat visar att skolkuratorer inte följer någon metod på hur de ska förhålla sig i samtal med elever. Det finns ingen mall på hur skolkuratorer ska utföra sitt arbete vilket innebär att de arbetar väldigt olika och utvecklar olika sätt att utföra samtalen som de själva anser ger bäst resultat. Istället för en metod så blir det en “plock” av alla möjliga metoder för att anpassa elevernas behov. Däremot såg vi flera likheter i modeller som de nämnde att de utgår ifrån, såsom motiverande samtal och empatiskt förhållningssätt där olika faktorer spelar en väsentlig roll för samtalets utveckling såsom ett gott bemötande. I enlighet med learning by doing visar resultatet på studien att skolkuratorerna får mer kunskap på hur man samtalar desto fler samtal de genomför. För att få bättre kompetenser i samtalsmetodik önskar skolkuratorer mer praktik och djupare kurser i samtalsmetodik från socionomutbildningen. / Some social workers can experience discomfort when speaking with people in a state of crisis or who are mentally unwell. School counselors are among those who can experience insecurity on how they should talk with children and teenagers. The purpose of this study is to examine what models school counselors from Malmö’s elementary schools use in their conversations with students and how the school counselors describe their speech methodic competences. We used a qualitative method where we interviewed six school counselors with varying lengths of employments within the profession. The result of the study shows that school counselors do not follow any model on how to act in conversations with students. There is no template on how school counselors should conduct their work which means that they work very differently and develop different ways to conduct conversations according to what they themselves believe give the best results. Instead of one method it becomes a pick of all sorts of different methods to adapt to the student’s needs. We did, however, see many similarities in models that they mentioned they use as a foundation, such as motivating talks and an empathic approach, where different factors play an essential part for the development of the conversations, such as a good reception. Furthermore, the result shows that school counselors learn to converse the more conversations they have, in accordance with learning by doing. To achieve better competences in conversation methodics, school counselors wish for more internships and more in-depth courses in conversation methodics from the social worker education.

Denna studie är ett examensarbete utfört som en del av socionomutbildningen på Malmö universitet. Syftet är att undersöka vad personal på HVB har för perspektiv på var gränsen går mellan att vara privat och personlig i relationen till ungdomarna. Till detta hör också vad för professionella gränser som är nödvändiga att upprätthålla gentemot de barn som placerats på hemmet samt vad för närhet och distans som förväntas, är förhandlingsbara eller helt förbjudna. Sex stycken semistrukturerade intervjuer genomfördes med personal på HVB för att undersöka deras perspektiv och resultaten sammanfattades i teman. Dessa teman var “Relationen mellan personal och ungdom”, “Gränsen mellan privat och personligt”, “Konflikter mellan personlig och professionell”, “Gränssättningar och maktrelationer” samt “Hantering av olika förhållningssätt på arbetsplatsen”.Huvuddragen av vad som framkom var att det är viktigt att vara personlig med ungdomarna på HVB, men det får inte vara på bekostnad av professionalitet. Att vara privat med ungdomarna kan innebära att interaktionen är för personalens skull istället för ungdomarna, därför är det viktigt att göra gränssättningar mellan det privata och det professionella. Exakt vart denna gräns går är dock inte tydlig och är dessutom mycket individuell både i form av var personalen är bekväm med att sätta sina gränser och vad ungdomen har för behov. Genom att kartlägga och konstruktivt samtala om gränserna mellan personal och ungdom skapas tydlighet / This study is a thesis carried out as part of the social work education at Malmö University. The aim is to investigate what the resident staff's perspective at Residential care homes for children and young persons is on where the line is drawn between being private and personal in the relationship with the residents.This also includes what kind of professional boundaries are necessary to maintain towards the children who are placed in the home and what kind of proximity and distance is expected, negotiable or completely prohibited. Six semi-structured interviews were conducted with staff at residential homes to examine their perspectives and results summarized in themes. These themes were "The relationship between staff and youth", "The border between private and personal","Conflict between personal and professional", "Boundaries and power relations" and "Managing different attitudes in the workplace". The main feature of what emerged was that it is important to be personal with the residents, but this must not be at the expense of professionalism. Being private with the residents can mean that the interaction is for the benefit of the staff instead of the resident,therefore it is important to draw boundaries between the private and the professional. However, exactly where these boundaries are placed is not clear and is also very individual, both in terms of where the staff are comfortable setting their boundaries and what the residents' needs are. Clarity is created by charting out and having constructive conversations about the boundaries between staff andresidents.