Denna uppsats analyserar Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga utifrån teorierna zookritik och ekokritik. Analysen ämnar visa hur naturen framställs och hur den påverkar romanens karaktärer samt analysera hur det hierarkiska förhållandet mellan människa och natur artar sig i romanen. Analysen utgår även ifrån de filosofiska och teologiska tankegångar som ligger till grund för tudelningen mellan kultur och natur i det moderna samhället. Uppsatsens analys bygger på ett närläsningsstudium av tre kapitel i romanen. De kapitel som analyseras är första kapitlet ”Landskapet”, nittonde kapitlet ”Dovres häxa” och tjugotredje kapitlet ”Patron Julius”. Resultatet av studien visar på att naturbeskrivningarna i Gösta Berlings saga är mångfacetterade och att denna mångfald av naturbeskrivningar leder till att romankaraktärerna påverkas olika av naturen beroende på naturens skiftande framtoning samt att den hierarkiska ordningen mellan människa och natur ter sig mer jämbördigt i romanen än vad som åberopas i den första Moseboken och av cartesianismen. Analysen visar också på att beroendeförhållandet mellan människa och djur är mer problematiskt att fastslå i romanen eftersom tamdjur och vilddjur porträtteras olika och där de senare beskrivs som mer jämbördiga gentemot människan än vad de tidigare gör.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka vilka ickepedagogiska texter som används i gymnasieskolans religionsundervisning samt i vilket syfte lärarna väljer att använda dem. Med begreppet ”ickepedagogiska texter” menas texter som inte, som läroböcker och skrivna i pedagogiskt syfte, utan mer autentiska texter som exempelvis artiklar, urkunder, prosa och lyrik. Uppsatsen består dels av en bakgrundsdel, där jag kort redogör för religionsämnet, dess utveckling samt de båda begreppen religionsdidaktik och textdidaktik, dels av en forskningsstudie. I den senare har jag intervjuat åtta gymnasielärare i religionskunskap om deras användning av och syn på ickepedagogiska texter. Resultatet visar att ickepedagogiska texter används av alla lärare i studien, men i betydligt varierande grad. Vanligast är användningen av religiösa urkunder, företrädelsevis Bibeln och Koranen, och olika artiklar. I någon mån används också skönlitteratur och vetenskapliga texter. Syftet med användningen är i första hand att utveckla kunskap om och förståelse för olika religioner. I viss mån används också texterna för att träna elevernas analytiska förmåga och för, via livsfrågepedagogik, främja elevernas personlighetsutveckling.

Populärkultur uppstår inte i ett vakuum. Det är inte konstigt att västerländsk populärkultur hämtar inspiration från Bibeln och västerländsk kristen kultur. Bokserien om Harry Potter tycks vara ett sådant exempel. Jag är intresserad av det intertextuella mötet mellan Harry Potter-böckerna och Bibeln. Detta är ett relevant ämne att studera inom bibelvetenskapen då intertextualitet är tolkning i flera led och alltså påverkar vår läsning av såväl Bibeln som skönlitteratur. Som Lina Sjöberg visar kan intertextuella studier mellan Bibeln och skönlitteratur vara ett sätt att exegetiskt arbeta med mellanmänskliga aspekter av bibelberättelser som i sin tur plockats upp av skönlitteraturen genom intertextuella referenser.1 Utifrån bibelvetarens uppgift att tolka och förstå Bibelns texter blir intertextuella studier en framkomlig väg bland flera.2Harry Potter är en bästsäljande bokserie skriven av den brittiske författaren J.K. Rowling.3 Bokserien har filmatiserats och även filmerna är mycket populära. Det har skapats en fandom4 kring Harry Potter. Fansen kallas för ”Potterheads”5 och J.K. Rowling har skapat plattformen ”Pottermore” som är en nöjessite, nyhetssite och online-butik för allt Potter-relaterat.6 Det genomslag Harry Potter har gjort gör serien till ett intressant ämne för intertextuella studier. Många älskar bokserien och även de som inte läst böckerna känner ofta till handlingen i viss utsträckning.

<p>I denna uppsats studeras språket i Bergspredikan i de tre officiella svenska bibelversionerna, vilka gavs ut 1541 (GVB), 1917 (B1917) och 1999/2001 (B2000). Syftet med uppsatsen är att jämföra användningen av bisatser, konnektiver samt grafiska meningar och makrosyntagmer mellan de tre översättningarna.</p><p>För bisatserna studeras dels antal första- andra- och tredjegradsbisatser, dels andelen nominala, adverbiella och attributiva bisatser. Konnektiverna klassificeras efter funktion och delas in i olika typer. Huvudtyperna är additiva, temporala, adversativa, kausala och komparativa konnektiver. Korrelationen mellan grafiska meningar och makrosyntagmer undersöks och den genomsnittliga längden på grafiska meningar och makrosyntagmer i varje version beräknas. Dessa siffror jämförs med motsvarande siffror från en studie av bruksprosa.</p><p>Undersökningen visar att det finns flest bisatser i GVB, minst antal i B2000. Det är främst mängden nominala bisatser som minskar. B1917 visar sig innehålla flest konnektiver, B2000 minst antal. GVB är den version som ligger både närmast och längst ifrån den vanliga bruksprosan gällande korrelationen mellan grafiska meningar och makrosyntagmer. Detta beror på att de grafiska meningarna har beräknats på två olika sätt, vilket lett till att GVB fått två olika värden för alla korrelationsmöjligheter.</p><p>På det hela taget visar undersökningen att skillnaden mellan de tre versionerna är överraskande liten. Detta anses anmärkningsvärt, eftersom GVB tillkom i en tid utan formella regler för svenskt skriftspråk. B2000 anses dock vara den mest skriftspråkliga versionen, eftersom den innehåller minst antal bisatser. B1917s många konnektiver gör denna version "småordstät", något som tidigare forskning har kritiserat den för. Uppsatsen visar att språket i bibeln är ett intressant ämne som tål att studeras vidare.</p>