Bakgrund: Demenssjukdom är en progredierande och obotlig sjukdom som ger en kognitiv påverkan. I ett system där den ena individen påverkar den andra kommer en demenssjukdom inte bara förändra livet hos den som är sjuk, utan i stor utsträckning även de närstående. Närstående får ofta inta rollen som vårdare till sin partner men allt eftersom sjukdomen fortskrider kan omvårdnadsarbetet bli övermäktigt och beslut om flytt till särskilt boende kan behöva tas. Syfte: Syftet var att beskriva närståendes upplevelser när deras partner med demenssjukdom flyttar till särskilt boende. Metod: En allmän litteraturstudie baserad på kvalitativa artiklar som hittades genom en systematisk sökning i omvårdnadsrelaterade databaser. Artiklarna granskades via HKR:s granskningsmall för kvalitativa artiklar. Analysen följde Friberg (2017) trestegsmodell. Resultat: Upplevelsen förändrades över tid och delades upp i två innehållsområden och sex kategorier. Upplevelser före flytt: Att sätta sig själv i andra hand och ett smärtsamt beslut. Upplevelser efter flytt: Att slitas mellan motstridiga känslor, svårt att släppa kontrollen, förlora en del av sig själv och slutligen besvikelse och farhågor inför framtiden. Diskussion: Metoden diskuteras utifrån Shentons (2004) trovärdighetsbegrepp. Vidare lyfts de tre fynden att sätta sig själv i andra hand, ett smärtsamt beslut samt svårt att släppa kontrollen i resultatdiskussionen och diskuteras utifrån en systemteoretisk ansats samt personcentrerad omvårdnadsmodell. Det är betydelsefullt att samhället och omvårdnadspersonal blir medvetna om närståendes upplevelser som en process för att kunna inge rätt stöd.

Bakgrund: Den senaste tiden har anhörigas situation inom äldrevården fått ökad uppmärksamhet. Många anhöriga ansvarar idag för vården av äldre i hemmet men anhöriga har även en viktig roll för personer som bor på särskilt boende. Det anhörigstöd som finns är ofta fokuserat på anhöriga som vårdar äldre i ordinärt boende. Anhöriga har en speciellt viktig roll för personer med demenssjukdom, som har begränsad förmåga att föra sin egen talan. Även anhöriga till personer på särskilt boende har behov av stöd för att inte själva drabbas av ohälsa. Syfte: Syftet med studien är att beskriva upplevelsen av stöd från sjuksköterskor hos anhöriga till personer med demenssjukdom som bor på särskilt boende. Metod: Studien baseras på åtta semistrukturerade intervjuer som utgjorde grunden för en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom två domäner; stöd och brist på stöd. Inom dessa framträdde fem kategorier; känna trygghet, känna sig delaktig, känna sig välkommen, känna sig ensam, känna maktlöshet. Slutsats: Stödet från sjuksköterskor är viktigt för att skapa förutsättningar för en meningsfull och hanterbar livssituation för anhöriga. Att känna delaktighet i vården har stor betydelse för anhöriga. När anhöriga upplever ett gott stöd kan det få positiva effekter även för den äldre. Brist på stöd kan däremot påverka anhörigas och den äldres livssituation negativt.

The populations of Sweden are right now facing an acute housing shortage. One of the reasons of this is the huge amount of immigrants that have been taken in over recent years. The construction industry hasn’t been able to keep up with the rising demand and is right now looking for a solution. Modular housing is one solution that has been proposed by Boverket, the national board of housing, building and planning as it reduces construction times. The purpose of this paper is to analyze this method and the potential consequences/gains it has. In this paper we have used three different case studies were we have done 3 interviews in each.   This research concludes that the problem doesn’t lie within the quality or the costs associated with modular housing. It lies within the temporary building permits that are often used when time is of the essence.

Allt fler individer överlever förvärvade hjärnskador i takt med att den akuta sjukvården utvecklas. Samhällets resurser att ta hand om dessa individer har dock inte haft samma utvecklingstakt. Då få studier har belyst denna problematik syftar denna litteraturstudie utvärdera den befintliga litteraturen om unga vuxna med förvärvad hjärnskada och deras boendesituation. Studien ämnar svara på om psykologiska behov tillgodoses för individer med förvärvad hjärnskada som bor vid någon form av gruppboende samt om de psykologiska behoven påverkas olika för unga vuxna med förvärvad hjärnskada beroende på boendealternativ. Studien är avgränsad till individer mellan 18-65 år. Ingen avgränsning har gjorts till när den förvärvade hjärnskadan uppstod eller till något särskilt boendealternativ. Resultaten visar på svårigheter att tillgodose psykologiska behov som dessa individer har, oavsett boendealternativ. Äldreboenden anses vara sämre boendealternativ och individuellt anpassade boenden anses passa bättre. Resultaten visar att rätt boendealternativ kan hjälpa individer med förvärvad hjärnskada att bli den de potentiellt kan vara. Slutsatsen är att gruppboendets stödnivå avgör om individer med förvärvad hjärnskada får sina behov tillgodosedda, avseende autonomi, kompetens och meningsfulla relationer. Det rekommenderas att antalet individer med förvärvad hjärnskada vid olika boendetyper i Sverige kartläggs och att deras trivsel och behov blir undersökta.

Det svenska bostadsidealet är resursintensivt och trenden mot ett ökat antal singelhushåll innebär att en ökande boyta- och resursförbrukning per person krävs för att tillfredsställa vardagens behov jämfört med hushåll där funktioner och resurser delas. Parallellt med denna trend syns ett ökat intresse för kollektivhus och andra former av bogemenskaper i Sverige. Flertalet studier visar på att kollektivhus som boendeform har potential att minska miljöpåverkan och resursanvändning för de boende. Denna uppsats undersöker vilka hinder och möjligheter som föreligger för att kollektivhus skulle kunna utgöra ett vanligare alternativ på bostadsmarknaden i Malmö. Vidare utforskar uppsatsen huruvida kollektivhusens redan etablerade sociala struktur kan underlätta för förmågan att dela på ytor och resurser, samt vilka belägg som finns för att boendeformen leder till lägre miljöpåverkan än en jämförbar konventionell boendeform. Resultatet av denna studie visar att krav på en ökad byggtakt verkar påverka incitamenten att utforska boendeformen från det kommunala bostadsbolagets sida. Den generella efterfrågan på kollektivhus bedöms som låg i studien samtidigt som informationsbrist och missuppfattningar kan påverka efterfrågan. Kommunen välkomnar i en ny markanvisningspolicy kollektivhus men efterfrågar samtidigt en tydligare efterfrågan underifrån för att det ska vara berättigat att sätta konkreta mål. En låg grad av organisering för kollektivhus i Malmö utgör ett hinder för boendeformen att växa sig större då kollektivhus kräver en organisering underifrån för att bostadsbolag ska vilja satsa på boendeformen. Den här studiens resultat pekar vidare mot att den självorganisering inom boendet som kännetecknar kollektivhus kan få positiva konsekvenser på förmågan att utveckla levnadssätt där delandet av ytor och resurser förekommer i större utsträckning. Studiens ringa omfång gör dock att resultatet inte är generaliserbart och mer forskning behövs för att kunna dra säkra slutsatser. Avsaknaden av kvantitativ forskning gör att det inte går att dra några slutsatser vad gäller kollektivhusens resursförbrukning och miljöpåverkan jämfört med andra boendeformer.

Social hållbarhet är ett aktuellt ämne i dagens stadsutvecklingsdebatter och mänskliga värderingar, handlingar samt känslor spelar en central roll för vad som anses socialt hållbart. Det finns en mängd strategier för att främja en socialt hållbar stadsutveckling och denna studie syftar till att undersöka hur Uppsala kommun förhåller sig till begreppet när de planerar Gottsundaområdets framtid. Studien syftar även till att undersöka hur boende i området upplever förändringen och huruvida de känner sig delaktiga i processen. Gottsunda anses vara ett socialt utsatt område och fokus på den sociala hållbarheten kan tänkas vara än viktigare i den pågående stadsutvecklingen där än i andra områden. I studiens genomförande har kvalitativ forskningsmetod använts genom semistrukturerade intervjuer med boende samt innehållsanalys av kommunens planprogram för området. Studien har påvisat att begreppet social hållbarhet är komplext men att kommunen förhåller sig till begreppet på ett enligt forskningen relevant sätt. De boende upplever förändringen både som positiv och negativ. På ett sätt är det bra med utveckling men det skapar också oro kring hur omfattande förändringarna kommer att vara och om de kommer kunna bo kvar. De boende och Uppsala kommun kan generellt sägas ha olika framtidsvisioner för området.

Introduktion: I Sverige bor cirka 66 000 personer med demenssjukdom på särskilt boende. Att erbjuda aktiviteter som är anpassade efter personens funktionsnivå och preferenser behövs för att kunna främja engagemang och en meningsfull vardag. Aktuell forskning visar på att förutsättningar för detta på särskilt boende är begränsade och att personer med demenssjukdom har svårt att kommunicera och uttrycka vilja till aktivitet. Det kan medföra en ökad risk att deras personliga behov och intressen inte tillgodoses. Syfte: Denna studies syfte var att undersöka och beskriva uttryck för vilja hos personer med demenssjukdom på särskilt boende.  Metod:  Data samlades in genom deltagande observation och semistrukturerade intervjuer av tio personer med demenssjukdom på särskilt boende. VQ-S (The Volitional Questionaire) bedömningsinstrument användes i datainsamlingen. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjumaterial och kvantitativ metod avvändes för att analysera VQ-S datamaterial. Resultat: Analysen av datamaterial insamlade genom VQ -S visade att uttryck av vilja till aktivitet var hög, fluktuerande eller låg i direkt förhållande med olika miljömässiga faktorers påverkan. Resultatanalysen av samtliga intervjuer visade att vilja och engagemang i aktivitet påverkas av olika upplevelser som utvecklas vid interaktion med andra boende, personal och miljö vid aktivitetsutförande.   Konklusion: Resultatet visar på att personer med demenssjukdom på särskilt boende på flera sätt kan ge uttryck för vilja till aktivitet. Vilja till aktivitet kan utvecklas om omgivningen uppmärksammar subtila utryck av preferenser för aktiviteten och genom att stödja personernas uttryck för vilja möjliggör att genomföra aktiviteter som är meningsfulla för dem.

Äldreomsorg är en lagstyrd verksamhet där socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen lyfter fram de äldres delaktighet som en viktig grundprincip. Utgångspunkten är att äldre ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt, känna sig trygga och känna välbefinnande.  För att nå dessa mål har de äldre bland annat rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § Socialtjänstlagen (2001:543).

Bakgrund: Personer med demenssjukdom är den grupp som löper högst risk att drabbas av undernäring. Detta för att minskad kognitiv förmåga ökar risken för undernäring. Undernäring är ett stort och omfattande problem på särskilt boende. Sjuksköterskor har ett ansvar för att upptäcka och hantera undernäring hos personer med en demenssjukdom och forskning visar att det finns svårigheter inom hälso- och sjukvården att hantera detta problem. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vad sjuksköterskan kan göra för att minska risken för undernäring hos personer med demenssjukdom på särskilt boende. Metod: För att svara på syftet gjordes en integrerad litteraturöversikt enligt Friberg (2012a). Fem kvalitativa artiklar och sju kvantitativa artiklar inkluderades i analysen som gjordes med inspiration av Whittemore och Knafls (2005) beskrivning av integrerad innehållsanalys. Resultat: Resultatet resulterade i sex stycken kategorier; bedöma risken för undernäring, stimulera till aptit, individanpassa måltiden, måltidsmiljön, stödjande åtgärder för att äta självständigt och användbara handmatningstekniker. Kategorin individanpassa måltiden tilldelades underkategorierna ta hänsyn till enskilda önskemål, anpassa mattider och erbjuda kosttillägg. Kategorin måltidsmiljön tilldelades underkategorierna omgivande måltidsmiljön och psykosociala måltidsmiljön.   Slutsats: Föreliggande studie beskrev hur sjuksköterskan kan minska risk för undernäring hos personer med demenssjukdom på särskilt boende. Det framkom att sjuksköterskan genom enkla åtgärder kan stödja personers individuella behov för att öka matintaget och förebygga uppkomst av undernäring.

Distriktssköterskan ansvarar för att leda och organisera omvårdnaden på särskilt boende. Sköra, multisjuka äldre patienter med mer komplexa behov blir allt fler i Sverige. För att möta dessa patienters behov behöver omvårdnaden en personcentrerad inriktning. Syftet med denna studie är därför att beskriva distriktssköterskans upplevelse av att leda omsorgspersonal på särskilt boende för främjandet av en personcentrerad vård. Metoden som använts är kvalitativ metod med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer med fem olika distriktssköterskor har utförts. Resultatet har sedan analyserats med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framgår fyra kategorier som belyser distriktsköterskans upplevelse av att leda omsorgspersonal för främjandet av personcentrerad vård. Dessa är att få stöd, trygghetsskapande interaktioner, professionella egenskaper och organisatoriska förutsättningar. I diskussionen diskuteras hur stödet till distriktsköterskan kan se ut. Ett stöd kan vara att som distriktsköterska få undervisning i hälsofrämjande ledarskap ett annat är att få stöd i reflekterande team. Diskussionen belyser även att patienten i större utsträckning behöver göras delaktig för att skapa en personcentrerad vård.