Studien är genomförd på Ingseredsstiftelsen, vilken finns i Stadsmissionens regi sedan 1988. Ingseredsstiftelsen är ett boende för missbrukare och personer med psykisk ohälsa och tar emot män och kvinnor mellan 20-65 år. Man kan få en plats på boendet genom Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV), Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), Lagen om vård av unga (LVU), Lagen om vård av missbrukare (LVM) och Socialtjänstlagen (SoL). Fem av de anställda på boendet arbetar som kontaktpersoner vilka har som huvuduppgifter att följa socialsekreterarens arbetsplan och att göra en genomförandeplan utifrån denna. De ska också ta kontakt med olika myndigheter, hitta anhöriga men också se till att de boendes självförtroende ökar.Studien är kvalitativ och består av totalt åtta intervjuer med boende och personal samt två deltagande observationer. Den tar upp betydelsen av personalen för de boende på Ingseredsstiftelsen och de hjälpinsatser som ges. Frågeställningarna som användes är: Vilken betydelse har personalen för de boende på Ingseredsstiftelsen och hur upplever de boende relationen till sina kontaktpersoner, samt Vilken betydelse har Ingseredsstiftelsens hjälpinsatser för de boende? Samtliga intervjupersoner från boendegruppen anser att personalen är viktig och att de bland annat får de boende att känna sig sedda, uppskattade, uppmärksammade och respekterade.Teorier som kommer att användas är Howard S Beckers teori om avvikelse, begreppet empowerment från Ole Petter Askheim och Bengt Starrin samt Charles H Cooley och Jane Addams begrepp sympathetic introspection. Vi kommer också nämna Johan Asplunds begrepp abstrakt och konkret socialitet.I resultatet kan vi se att de boende anser att personalen är betydelsefull och att de arbetar för att ge dem de verktyg som de behöver för att komma på fötter igen.

The purpose of this study was to examine the extent to which incontinence aids, used in local authority/municipal nursing homes, were adapted to the resident’s urine-leakage volume and to find out how nurses perceived the current situation concerning individual testing of incontinence aids in municipal nursing homes. The study method was a quantitative empirical study and was carried out in two phases. The first phase was a weighing test, carried out in three nursing homes, whereby the incontinence aids used by 25 residents during a 48 hour period were weighed. The second phase was the completion of a questionnaire by the municipal nurses working in the same local authority. The questionnaire covered: the division of responsibilities; routines for testing incontinence aids, and the level of knowledge concerning individual incontinence aid testing. Only 22 % of the pads used during the observation were properly adapted to the patients’ urinary leakage volume, while 76 % of incontinence aids were larger than necessary in relation to the real volume of urinary leakage. The municipal nurses, who have a key role and formal responsibility for individual incontinence aid testing, considered that there was insufficient knowledge within the organisation concerning individual incontinence aid testing, and that the division of responsibilities in this area was unclear. There were great variations relating to the extent of the nurses’ involvement in individual incontinence aid testing, and the nurses stated that increased involvement in individual incontinence aid testing was dependent on more time being made available for this task. Only a minority of the nurses thought that the requisitioning of incontinence aids was preceded by individual testing of the incontinence pads within the organisation. The majority of nurses considered that this was not the case or were unsure of the situation.

God nutrition är nödvändigt för god livskvalitet och optimal vård men det finns samtidigt beskrivet att nutritionsvård inte utförs i den utsträckning som är nödvändig. Att sörja för god nutrition kan ge tydliga hälsovinster för den enskilda patienten och är en patientsäkerhetsfråga. Det är lika angeläget att erhålla god nutritionsvård som annan adekvat vård. Distriktssköterskan har en central roll i det tvärprofessionella teamet runt patienten, med ansvar att både identifiera behov samt genomföra för patienten lämpliga åtgärder. Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskans erfarenheter av undernäringstillstånd hos äldre patienter på särskilt boende. Kvalitativ metod användes och datainsamlingen genomfördes med halvstrukturerade livsvärldsintervjuer av åtta distriktssköterskor. Data bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. I resultatet framkommer att distriktssköterskan ser sig som huvudansvarig för patienternas nutrition. Distriktssköterskan bedömer och ordinerar, men är inte den som praktiskt utför åtgärder kopplade till nutritionen. Hur riskbedömning för undernäring genomförs och hur ofta vikt kontrolleras varierar i stor grad, även om samtliga intervjuade anser att detta är viktiga åtgärder. Brister i utförandet av åtgärder skapar en frustration hos distriktssköterskan. Bristerna berör främst kontinuitet i genomförande av ordinerade åtgärder samt avsaknad av kunskap och förståelse hos baspersonalen, det vill säga undersköterskor och vårdbiträden. Det konsultativa arbetssättet sätter ramarna för arbetet och distriktssköterskan upplever många gånger begränsad möjlighet att påverka patienternas nutritionsvård. Samarbete med baspersonalen utgör grunden och stödjande rutiner samt kontinuerlig handledning är viktiga delar i nutritionsarbetet. Att kunskapsnivån hos baspersonalens påverkar patienternas nutritionsvård framkommer både i innevarande studie och i tidigare forskning. En upplevd brist på tydliga rutiner och riktlinjer medför att varje distriktssköterska utför bedömningar och åtgärder på sitt eget sätt. Forskningen visar dock att strukturerade bedömningsinstrument och utarbetade rutiner utgör grunden i en evidensbaserad vård.

No description available.

No description available.

No description available.

Bakgrund: Sömnen är ett av våra grundläggande behov och är viktig för vår hälsa och välbefinnande. Sömnproblem är vanligt bland äldre personer som bor på särskilt boende. Sömnproblemen behandlas ofta med sömntabletter som medför risk för exempelvis förvirring och fall. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva effekter av icke farmakologiska åtgärder för att minska sömnproblem bland personer som bor och vårdas på särskilt boende. Metod: Detta är en litteraturstudie där resultatet från åtta kvantitativa artiklar granskats och sammanställts. Resultatet av analysen redovisas utifrån följande sex kategorier; fysisk aktivitet, social aktivitet, ljusterapi, ändrade vårdrutiner, avslappning och kognitiv beteendeterapi. Resultat: I litteraturstudien framkom att icke farmakologiska åtgärder kan minska sömnproblem hos äldre personer på särskilt boende. Dock redovisas varierande resultat av de olika åtgärderna. Bäst resultat sågs när flera åtgärder kombinerades. Slutsats: Litteraturstudien visar att icke farmakologiska åtgärder kan minska sömnproblem hos äldre personer som bor på särskilt boende.

Syftet var att belysa uppfattningar och erfarenheter hos socialsekreterare och personal i skyddat boende när det gäller samverkan kring flickor som utsatts för hedersrelaterat våld, samt hur de ser på fortsatt kontakt med släkt och familj. Studien är kvalitativ och den utgår ifrån en hermeneutisk utgångspunkt där meningskoncentrering har använts för att analysera resultatet. Utifrån frågeställningarna gjordes en intervjuguide för att besvara syftet. Dessa intervjuer var semistrukturerade och gjordes med respondenter från socialtjänsten och skyddat boende.  Resultatet visar på att socialtjänsten och skyddat boende tänker liknande när det gäller hedersrelaterat våld. Samverkan är en viktig del i arbetet med flickor utsatta för hedersproblematik.  De stora luckorna mellan dessa två instanser såsom att socialtjänst och skyddat boende inte skulle ha ett gott samarbete som bakgrunden påvisar har inte upptäckts i denna studie.  Slutsatserna för denna studie blev att förebyggande arbete är av stor vikt samtidigt som en större kunskap krävs inom området. Ytterligare en slutsats i denna studie är att samverkan mellan instanserna är på väg att utvecklas.

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka erfarenheten och upplevelsen hos omsorgspersonal som arbetar på särskilda boenden för personer över 65 år med demenssjukdom av att begränsa de boende i deras självbestämmanderätt. Vidare ingick det i syftet att öka förståelsen genom att synliggöra vad som kan motivera beslut vilka leder till handlingar som innebär att demenssjukas självbestämmanderätt begränsas. Uppsatsen har en kvalitativ ansats och det empiriska materialet är baserat på semistrukturerade intervjuer med sju omsorgspersonal som arbetade på olika boenden med inriktning mot demenssjukdomar. Resultatet visar att begränsningarna av de demenssjuka sker med hänvisning till skyddsaspekter och bristande resurser. Omsorgspersonalen beskrev hur de använde avledande strategier i situationer där de begränsade de demenssjuka personerna. Med hjälp av handlingsteori analyserades resultatet och visade att de avledande strategierna är den handling som intentionen att skydda den demenssjuke leder fram till. Vidare beskrivs de faktorer som ligger bakom intentionen. En diskussion förs om korrelationen mellan mikro- och makronivå; hur omsorgspersonalens handlingar påverkas av makronivån men även hur handlingarna påverkar densamma.

Syfte: Att identifiera vilka aktiviteter som var vanligt förekommande på särskilt boende utifrån litteraturen och vilka effekter de hade på äldres livssituation. Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt och artiklar söktes genom databaserna Pubmed, CINAHL with Full Text och Academic Search Elite. Studiens resultat innehåller 18 antal artiklar. Resultat: Olika sociala och fysiska aktiviteter hade en positiv inverkan på livskvalitén, men även på de boendes upplevelser av ensamhet. Deras fysiska förmåga förbättrades också i form av att de lättare kunde utföra aktiviteter i dagliga livet (ADL). Fem olika kategorier med aktiviteter skapades. Dessa var trädgårdsprogram, fysisk aktivitet, interaktion med djur, sociala aktiviteter och musik. De olika aktiviteterna hade även en positiv inverkan på äldre med demenssjukdomar i form av minskad agitation och störande beteende. Slutsats: Aktiviteters förekomst på särskilt boende bidrar till en förbättrad livssituation. Äldre bör erbjudas möjlighet att delta i olika sociala och fysiska aktiviteter.