Tidigare forskning har visat på att internetbaserade bolag tidigare har varit mer underprissatta än andra bolag. Forskningen upplevs dock vara begränsad på om de fortfarande är mer underprissatta än övriga typer av bolag. Det finns aktörer som menar på att marknaden som helhet har genomgått ett skifte där bland annat ökad tillgång till privat kapital gör att bolag väntar med att börsnoteras eller helt förbiser en börsnotering. Vi argumenterar för att underprissättning bör vara ytterligare ett incitament till att internetbaserade bolag överser andra möjligheter till kapitalanskaffning och att förhållandet mellan internetbaserade bolag och underprissättning är intressant att undersöka. Studien undersöker totalt 121 bolag som har börsnoterats på amerikanska Nasdaq och New York Stock Exchange under perioden 2009-2016. Till hjälp har vi använt teorier om varför underprissättning uppstår samt tidigare forskning gällande internetbaserade bolags samband med underprissättning. Sambanden undersöks genom OLS-regressioner där totalt sex stycken olika modeller används. Vi finner starka samband för att internetbaserade bolag är mer underprissatta än övriga typer av bolag genom enkel linjär regression. Sambandet är fortfarande signifikant vid multipel linjär regression men det är dock en svagare signifikans. Resultatet visar även att internetbaserade bolags underprissättning troligtvis beror på att de berörs av faktorer som påverkar underprissättning i större utsträckning.

I takt med den ökade digitaliseringen har nya aktörer och risker vuxit fram inom den finansiella sektorn. Trots det faktum att riskspektrat har ökat, visar tidigare studier på att det saknas tillräcklig kunskap i vissa organisationers riskhantering. Den här studien syftar därför att undersöka och redogöra för hur fintech-bolag hanterar cyberrisker där två stycken fintech-bolag med verksamhet på e-betalning har observerats. Därutöver har även en intervju med Finansinspektionen genomförts i syfte att undersöka vilka regulatoriska krav som ställs på fintech-bolag gällande hantering av cyberrisker. Den empiriska datan visar att fintech-bolagens hantering av cyberrisker är tämligen subjektiv och kvalitativ och att det inte finns några regulatoriska krav på hur de ska arbeta, utan snarare rekommendationer. Även om det inte finns några exakta krav på fintech-bolag visar studien på att fintech-bolag följer Finansinspektionens rekommendationer avseende hantering av cyberrisker och att de följer de regelverk som kan härledas från GDPR, PSD2 och betaltjänstlagen. Företagen arbetar också med förebyggande åtgärder, såsom tester och träning.

Uppsatsen studerar förvärv av små företag och huruvida en liknande värdekedja kan ha en inverkan på uppkomsten av synergier. Uppsatsens frågeställning är: Hur relaterar liknande värdekedjor i två små bolag till förmågan att skapa synergier vid ett icke-konglomerat förvärv? och studien genomförs genom en fallstudie av ett företag som för fem år sedan förvärvade en konkurrent inom samma bransch. Det teoretiska ramverket utgår från synergier samt Porters värdekedja, och ämnet undersöks genom intervjuer av nyckelpersoner och indikerande beräkningar som utgår från de två företagens årsrapporter. Resultatet visar att de två företagens värdekedjor i huvudsak var lika, men att vissa väsentliga skillnader fanns. De synergier som uppstått, både upplevda och beräknade, återfanns på de platser där värdekedjan skilde sig åt. Den övergripande slutsatsen av studien var således att den liknande värdekedjan ledde till en snabb arbetsintegration vilket i sin tur möjliggjorde optimering av skillnaderna i värdekedjan, varpå synergier uppstått. Uppsatsen bidrar därmed med insikter i hur likheter och skillnader i värdekedjor kan påverka ett förvärv, vilket ger indikationer om hur små företag kan förvärva för att expandera mer effektivt.

Beslutet om kapitalstruktur kretsar kring vilken utsträckning företaget ska finansieras genom skulder respektive eget kapital och är ett kritiskt beslut för alla företag som är vitalt för dess välmående. Trots decennier av empirisk forskning på området finns dock ingen enhetlig syn om vad som driver företags val av kapitalstruktur. Den empiriska forskningen är samtidigt till övervägande del inriktad på noterade bolag och studerar framför allt företagsspecifika påverkansfaktorer. Med utgångspunkt i att fastighetsbranschen är av stor betydelse för samhället och har vissa karaktäristika som gör den intressant att studera för sig, är syftet med denna studie således att identifiera såväl företagsspecifika som makroekonomiska påverkansfaktorer för kapitalstrukturen hos svenska onoterade fastighetsbolag och förklara deras relativa betydelse. Studien utgår från Modigliani och Millers proposition I, Trade Off-teorin samt Pecking Order-teorin som teoretiska referenspunkter. Vidare tillämpas kvantitativ metod där paneldata sätts upp för perioden 2002-2019 utifrån sekundärdata från databasen Retriever Business bestående av finansiell information från årsredovisningarna för 333 svenska onoterade fastighetsbolag med en årlig nettoomsättning på minst 10 Mkr. Statistiska modellen som används är en multipel regression där regressionsmodellen tillämpar fixed effects samt robusta standardfel för att hantera heteroskedasticitet och seriell korrelation. De beroende variablerna total, långsiktig samt kortsiktig skuldsättningsgrad testas var för sig gentemot de oberoende variablerna lönsamhet, storlek, tillväxt, materiella tillgångar, effektiv skattesats, risk, inflation samt ränta. Resultatet visar att de makroekonomiska faktorerna i form av reporänta och inflation är de mest inflytelserika faktorerna av alla för både total och långsiktig skuldsättningsgrad, där ränta har positiv påverkan och inflation har negativ påverkan. Den mest inflytelserika företagsspecifika variabeln för total skuldsättningsgrad är lönsamhet med negativ påverkan, följt av materiella tillgångar med positiv påverkan. För långsiktig skuldsättningsgrad är risk den mest inflytelserika företagsspecifika faktorn med negativ påverkan, följt av materiella tillgångar med positiv påverkan och lönsamhet med negativ påverkan. Vad gäller kortsiktig skuldsättningsgrad är materiella tillgångar den viktigaste faktorn med negativ påverkan. Eftersom resultaten från tidigare empiriska studier visar spridda resultat går denna studies resultat i linje med en del tidigare studier medan det motsäger resultatet från en del andra. Baserat på våra resultat finner vi hur som helst visst stöd för både Trade Off-teorin och Pecking Order-teorin, så trots att dessa teorier främst använts för att förklara kapitalstrukturen för större publika företag visar vi även deras applicerbarhet på onoterade företag av varierande storlek.

No description available.

Syftet med denna studie är att fördjupa förståelsen för hur konkurrens, samarbete och coopetition förekommer mellan fintech-bolag och universalbanker. Studiens analysmodell utgår från teoretiska perspektiv på konkurrens, samarbete och coopetition. För att uppfylla studiens syfte tillämpas en enskild fallstudie, bestående av tre inbäddade minifall på de tre aktörerna universalbank, Avanza och Stabelo. Insamlad data från semistrukturerade intervjuer utförda med respondenter från de tre företagen samt sekundärdata sammanställs, bearbetas och analyseras genom en kvalitativ undersökningsmetod. Studiens insamlade empiriska material analyseras utifrån studiens analysmodell. Studien belyser hur konkurrens, samarbete och coopetition förekommer mellan fintech-bolag och universalbanker. Fyra slutsatser dras utifrån studien, där den första är att fintech-bolag och universalbanker är konkurrenter, men att de inte kan konkurrera under lika villkor. Den andra slutsatsen är att det förekommer samarbeten mellan fintech-bolag och universalbanker, men att samarbetena endast är nödvändiga från fintech-bolagens håll. Den tredje slutsatsen är att konkurrens och samarbeten tycks pågå samtidigt mellan studiens aktörer och således pågår även coopetition mellan aktörerna. Den fjärde och sista slutsatsen är att för fintech-bolag som konkurrerar med universalbanker är coopetition med universalbankerna en nödvändighet, medan det endast är ett förekommande fenomen från universalbankernas perspektiv.

No description available.

Det enkla bolaget är en egendomlig företeelse i svensk rätt. Bolagsformen har sitt ursprung i den romerska rätten, den har sedan spridit sig till Frankrike, Tyskland och andra delar av Europa. I svensk rätt är reglerna om enkla bolag influerade av såväl fransk som tysk rätt. Enkla bolag reglerades i svensk lag först i och med 1895 års bolagslag. Enkla bolag kan uppstå mycket enkelt, till och med konkludent, trots att lagstiftare och domstolar är medvetna om att lekmän inte har kunskap om de relevanta juridiska reglerna. Problematiken grundar sig i att ett enkelt bolag inte är en juridisk person och därför saknar rättspersonlighet, vilket innebär att bolaget i sig inte kan ingå avtal. Bolagsmännen i ett enkelt bolag agerar personligen och har, liksom bolagsmännen i ett handelsbolag, personligt ansvar. En väsentlig skillnad är dock att bolagsmännen i ett handelsbolag är solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser medan bolagsmännen i enkla bolag binder sig själva direkt gentemot tredje man. En bolagsman i ett enkelt bolag ingår således inte avtal för bolagets räkning utan agerar som om han köper objektet på egen hand och för egen räkning. Detta medför att en tredje man kan kräva bolagsmannen som köpt objektet på köplikviden, men inte övriga bolagsmän. Avsaknaden av rättspersonlighet innebär också att enkla bolag inte kan äga egendom. Egendomen ägs istället av bolagsmännen. Reglerna för hur resultat i enkla bolag skall fördelas för det fall att bolagsmännen inte skrivit något bolagsavtal är desamma som reglerna för handelsbolag, detta genom en hänvisning till att resultatfördelningsparagrafen är tillämplig på enkla bolag. Frågan är om det alls kan uppstå någon vinst i en bolagsform som inte utgör en egen rättspersonlighet. Allt ägande sker hos bolagsmännen, det torde således vara rätt att anta att den som äger något har rätt till avkastningen därav. Detta blir emellertid oskäligt för det fall att ena bolagsmannen står för utrustningen i bolaget och den andre med kompetens. Således torde äganderätten ha en viss betydelse. För att lösa problematiken måste det ses till andra företeelser inom såväl svensk som skandinavisk (norsk och finsk) rätt. Egendomen i ett enkelt bolag kan inte ägas med samäganderätt eftersom samäganderättslagen inte gäller för det fall att det är fråga om ett enkelt bolag. Inom skatterätten görs genomgående skälighetsvärderingar, ett system som, även om det fungerar bra, knappast skulle vara ekonomiskt försvarbart och skulle ge alltför stor osäkerhet bland såväl domstolar som bolagsmän. I skandinaviska rätten saknas vägledning emedan länderna har inspirerats och influerats av varandra i lagstiftningsarbetet. Vid resultatfördelning och beskattning genomgår det enkla bolaget en slags metamorfos och blir likt ett handelsbolag. Helt likt blir det emellertid inte eftersom enkla bolag inte kan äga sina egna tillgångar. Lösningen är att se vinsten i ett enkelt bolag som en egendomsgemenskap som utgör en egen entitet i bolaget och som är oberoende av övriga äganderättsförhållanden i bolaget. Egendomsgemenskapen innebär att den egendom som ingår i egendomsgemenskapen ägs tillsammans av bolagsmännen, till lika del, men att bolagsmännen inte äger specifika lotter i egendomen. Ur det perspektivet torde ingen annan fördelning än fördelning efter huvudtalet vara lämplig, eller ens möjlig. Någon vidare analys av vad parterna bidrar med behövs inte heller eftersom den egendom som uppstår i och med bolagets verksamhet uppstår med egendomsgemenskap och bolagsmännen utgås samarbeta för att generera en vinst, vem som bidragit med maskiner och vem som bidragit med kunskap är ovidkommande. Teorin eliminerar på så vis också problematiken att sätta ett värde på kunskap som bolagsmännen har. Vid ett tillämpande av egendomsgemenskapsmetoden är resultatfördelningsregeln i bolagslagen, det vill säga samma regel som gäller för handelsbolag och som innebär fördelning efter huvudtalet, den mest lämpliga. Att egendomsgemenskap föreligger medför ingen inskränkning på bolagsmännens avtals-möjligheter. Det står dem fritt att avtala om hur resultatet, det vill säga egendomsgemenskapen, skall fördelas och det kan göras på samma sätt som förut. Att en egendomsgemenskap uppstår medför emellertid inte att de i praxis erkända skälighetsbedömningarna och domstolens bedömningar av vad som borde avtalats mellan bolagsmännen. Bolagsavtalet fortsätter således att vara centralt och ett klart och tydligt bolagsavtal torde vara det bästa sättet att undvika tvister.

<p>Det enkla bolaget är en egendomlig företeelse i svensk rätt. Bolagsformen har sitt ursprung i den romerska rätten, den har sedan spridit sig till Frankrike, Tyskland och andra delar av Europa. I svensk rätt är reglerna om enkla bolag influerade av såväl fransk som tysk rätt. Enkla bolag reglerades i svensk lag först i och med 1895 års bolagslag. Enkla bolag kan uppstå mycket enkelt, till och med konkludent, trots att lagstiftare och domstolar är medvetna om att lekmän inte har kunskap om de relevanta juridiska reglerna.</p><p>Problematiken grundar sig i att ett enkelt bolag inte är en juridisk person och därför saknar rättspersonlighet, vilket innebär att bolaget i sig inte kan ingå avtal. Bolagsmännen i ett enkelt bolag agerar personligen och har, liksom bolagsmännen i ett handelsbolag, personligt ansvar. En väsentlig skillnad är dock att bolagsmännen i ett handelsbolag är solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser medan bolagsmännen i enkla bolag binder sig själva direkt gentemot tredje man. En bolagsman i ett enkelt bolag ingår således inte avtal för bolagets räkning utan agerar som om han köper objektet på egen hand och för egen räkning. Detta medför att en tredje man kan kräva bolagsmannen som köpt objektet på köplikviden, men inte övriga bolagsmän. Avsaknaden av rättspersonlighet innebär också att enkla bolag inte kan äga egendom. Egendomen ägs istället av bolagsmännen.</p><p>Reglerna för hur resultat i enkla bolag skall fördelas för det fall att bolagsmännen inte skrivit något bolagsavtal är desamma som reglerna för handelsbolag, detta genom en hänvisning till att resultatfördelningsparagrafen är tillämplig på enkla bolag. Frågan är om det alls kan uppstå någon vinst i en bolagsform som inte utgör en egen rättspersonlighet. Allt ägande sker hos bolagsmännen, det torde således vara rätt att anta att den som äger något har rätt till avkastningen därav. Detta blir emellertid oskäligt för det fall att ena bolagsmannen står för utrustningen i bolaget och den andre med kompetens. Således torde äganderätten ha en viss betydelse.</p><p>För att lösa problematiken måste det ses till andra företeelser inom såväl svensk som skandinavisk (norsk och finsk) rätt. Egendomen i ett enkelt bolag kan inte ägas med samäganderätt eftersom samäganderättslagen inte gäller för det fall att det är fråga om ett enkelt bolag. Inom skatterätten görs genomgående skälighetsvärderingar, ett system som, även om det fungerar bra, knappast skulle vara ekonomiskt försvarbart och skulle ge alltför stor osäkerhet bland såväl domstolar som bolagsmän. I skandinaviska rätten saknas vägledning emedan länderna har inspirerats och influerats av varandra i lagstiftningsarbetet. Vid resultatfördelning och beskattning genomgår det enkla bolaget en slags metamorfos och blir likt ett handelsbolag. Helt likt blir det emellertid inte eftersom enkla bolag inte kan äga sina egna tillgångar.</p><p>Lösningen är att se vinsten i ett enkelt bolag som en egendomsgemenskap som utgör en egen entitet i bolaget och som är oberoende av övriga äganderättsförhållanden i bolaget. Egendomsgemenskapen innebär att den egendom som ingår i egendomsgemenskapen ägs tillsammans av bolagsmännen, till lika del, men att bolagsmännen inte äger specifika lotter i egendomen. Ur det perspektivet torde ingen annan fördelning än fördelning efter huvudtalet vara lämplig, eller ens möjlig. Någon vidare analys av vad parterna bidrar med behövs inte heller eftersom den egendom som uppstår i och med bolagets verksamhet uppstår med egendomsgemenskap och bolagsmännen utgås samarbeta för att generera en vinst, vem som bidragit med maskiner och vem som bidragit med kunskap är ovidkommande. Teorin eliminerar på så vis också problematiken att sätta ett värde på kunskap som bolagsmännen har. Vid ett tillämpande av egendomsgemenskapsmetoden är resultatfördelningsregeln i bolagslagen, det vill säga samma regel som gäller för handelsbolag och som innebär fördelning efter huvudtalet, den mest lämpliga.</p><p>Att egendomsgemenskap föreligger medför ingen inskränkning på bolagsmännens avtals-möjligheter. Det står dem fritt att avtala om hur resultatet, det vill säga egendomsgemenskapen, skall fördelas och det kan göras på samma sätt som förut. Att en egendomsgemenskap uppstår medför emellertid inte att de i praxis erkända skälighetsbedömningarna och domstolens bedömningar av vad som borde avtalats mellan bolagsmännen. Bolagsavtalet fortsätter således att vara centralt och ett klart och tydligt bolagsavtal torde vara det bästa sättet att undvika tvister.</p>

Kommunala bolag konkurrerar idag med privata bolag samtidigt som de fyller en samhällsfunktion. De styrs effektivare och mer modernt enligt New Public Managements idéer, vilket innebär en utmaning i fler intressekonflikter och tvetydiga krav och förväntningar på bolagen. Vi har studerat hur fem kommunala bolag balanserar sina monetära och icke-monetära incitament för att locka till sig och motivera kompetent arbetskraft för att kunna prestera i konkurrensen, och bakomliggande orsaker till detta. Känner bolagsledningen sig tvungen att utforma incitamenten enligt regelverk eller kommunala direktiv, eller är den fri att utforma incitamentsprogrammen som den vill? Resultatet visar att alla bolag i studien fortfarande, likt ”heloffentliga” bolag, lägger stor vikt vid de icke-monetära incitamenten, om än i olika utformning. I teorin finns inga hinder mot att fritt motivera sin personal monetärt utöver den fasta lönen, men i praktiken använder sig bolagen endast av monetära incitament i form av individuell lönesättning. Trots att bolagen har närmat sig den privata sektorn genom effektivare och modernare styrning och förvaltning, tyder detta på att balanseringen av monetära och icke-monetära incitament inte har skett i samma riktning. Bakomliggande orsak till detta är främst legitimitetsperspektivet - att bolagen tar hänsyn till samhällets förväntningar att uppträda ansvarsfullt. Bonusutbetalningar har visat sig skapa negativ uppmärksamhet då samhället, trots att förutsättningarna har ändrats, sedan gammalt förväntar sig annat av offentligt ägda bolag. Även branschtillhörighet uppges påverka utformningen, eftersom de kommunala bolagen delvis verkar inom relativt lågavlönade branscher där knappast privata bolag heller belönar monetärt. / Municipal companies are today competing with private companies whilst simultaneously contributing to societal needs. They are managed more efficiently to modern standards through the ideas of New Public Management. This is challenging due to increased conflicts of interests and ambiguous demands that pose expectations on the companies. We have been studying how five Swedish municipal companies are balancing their monetary and non-monetary incentives to attract and motivate competent manpower in order to be able to perform competitively. To create thorough research, we have also sought to understand the underlying reasons for this. Is the ii municipal company management forced by rules and owners demands to form the incentive programme in a certain way, or are they free to do what they feel is necessary to compete with companies in the private sector? The results show that the companies involved in our research are mostly like “all-public” companies, focusing mainly on the non-monetary incentives in different forms. In theory, there are no limitations against motivating the employees financially, however, in practice the companies are only using individual salaries as monetary incentives. Even though the companies have become closer to the private sector through effective and modern management practices, the balance of monetary and non-monetary incentives have not followed the same pattern. The underlying reason for this is the need to remain trustworthy in the view of the public. The companies are taking societal expectations into consideration, always striving to act in the best interests of the public. Nevertheless, the bonus payments have attracted negative attention due to opinions that public companies shouldn’t be paying out money that they would not have done previously. The industry affiliation is also said to be affecting the design of the incentive system, because the municipal companies are partly operating in low paid branches and therefore wouldn’t be giving financial rewards anyway.