Bakgrund:​ Barnhälsovården har ett stort ansvar att upptäcka och stödja barn som misstänks fara illa. Barnavårdscentral (BVC) sjuksköterskans främsta uppgift är att främja barns hälsa och utveckling, tidigt identifiera problem, förebygga ohälsa hos barn samt ge föräldrastöd. ​Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva BVC sjuksköterskors erfarenheter och reflektioner av att arbeta med barn som misstänks fara illa. Metod: En induktiv kvalitativ ansats med beskrivande design användes. Datainsamlingen genomfördes via semistrukturerade intervjuer med nio BVC sjuksköterskor. Materialet analyserades sedan med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. ​ Huvudresultat:​ Att som BVC sjuksköterska möta och upptäcka barn som misstänks fara illa beskrevs som en tung och svår balansgång. Detta uttrycktes i form av oroskänslor som aktiverades såsom ansvarskänsla, svårigheter att hantera barn som misstänks fara illa samt olika hinder för orosanmälan. Vidare framkom behov av kollegialt stöd och värdet av att ha en bra relation till familjen för att underlätta en orosanmälan. BVC sjuksköterskorna uppgav organisatoriska hinder i samarbetet med socialtjänsten och förslag gavs som kunde avdramatisera anmälningsprocessen. Slutsats: BVC sjuksköterskan har en långt ifrån enkel uppgift när misstanke finns om att barn far illa och trots anmälningsplikt är det inte alla gånger en självklarhet att orosanmäla. Orsaker som olika svårigheter, oro, ansvarskänsla, hinder men också brist på stöd uppgavs. Samarbetet med socialtjänsten upplevdes som besvärlig men samtidigt sågs potential till en förbättring. Denna kunskap kan öka förutsättningarna för en tidigare upptäckt och förbättra omvårdnaden av barn som misstänks fara illa och i bästa fall stärka beslutsprocessen vid orosanmälan.

Bakgrund: Smärtbedömningar är ett vanligt förekommande moment i anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors dagliga arbete. Tidigare forskning visar att det finns okunskap om att sederade patienter inte behöver smärtbedömas, trots att annan forskning visar att patienter kan uppleva smärta under sedering eller sövning.Syfte: Att beskriva anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att bedöma och dokumentera smärta hos sederade eller sövda icke-verbala patienter.  Metod: En beskrivande studie med kvalitativ ansats. Tio semistrukturerade intervjuer med tio specialistsjuksköterskor. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys.    Huvudresultat: Fem huvudkategorier och sju underkategorier identifierades: “Att uppleva svårigheter och hinder vid bedömning av smärta”, “Att underlätta bedömning av smärta”, “Att sakna hjälpmedel för bedömning av smärta”, “Att dokumentera smärta” och “Att stödja sig på tidigare erfarenheter, förförståelse och kunskap”. Specialistsjuksköterskorna upplevde att det var komplext att bedöma smärta då patienterna inte kunde förmedla sig. Tidigare erfarenheter och utökad utbildning kunde underlätta smärtbedömningen. Det förekom upplevelser om att smärta sederades bort på grund av okunskap. Dokumentation av patienters smärta skedde framförallt genom fysiologiska parametrar och given analgetika.  Slutsats: Föreliggande studie belyser att det fanns önskemål om underlättande hjälpmedel och utbildning att använda vid bedömningar av smärta, samt vad hjälpmedlen skulle kunna innebära för patienten och i det kliniska arbetet. Specialistsjuksköterskorna uppgav att ett hjälpmedel skulle kunna bidra till en mer kontrollerad analgetika- och sederingstillförsel, vilket skulle kunna förkorta tiden i respirator, tid på intensivvårdsavdelning samt minska mortaliteten. / Background: Pain assessments are a recurring task in nurse anesthetists and intensive care nurses’ daily work. Previous studies have revealed that there was an ignorance toward patients who are sedated, that their pain did not need to be assessed, despite other studies have found that patients can experience pain during sedation or general anesthesia.  Aim: To describe nurse anesthetists’ and intensive care nurses’ experiences in assessing and documenting pain in patients who are sedated or under general anesthesia and non- verbal. Method: A descriptive study with a qualitative approach. Ten semi-structured interviews were conducted with ten specialist nurses from a Swedish hospital. Data were analyzed using qualitative content analysis. Results: Five categories and seven subcategories were identified: “To experience difficulties and obstacles when assessing pain”, “To ease the assessment of pain”, “To not have the aids for assessing pain”, “To document pain” and “To rely on previous experiences, pre-understandings and knowledge”. The nurse specialists experienced that pain assessments were complex because the patients were unable to communicate. Previous experiences and expanded knowledge appeared to ease the assessment of pain. There were experiences of pain being sedated away due to ignorance. Documentation of the patients’ pain was mainly done through physiological parameters and given analgesics.  Conclusion: The present study shines a light on the wish for aids and education to use when assessing pain, as well as the potential impact the assessment instruments could have for the patients as well as the work at the clinic. Nurse specialists stated that an aid could contribute to the controlled use of analgesics and sedatives, which could reduce the duration of mechanical ventilation, duration in the intensive care unit and mortality.

Bakgrund: Suicid och suicidförsök är ett känt folkhälsoproblem både internationellt och nationellt. I Sverige är det ca 15 000 personers som utför suicidförsök varje år och över 150 000 personer lider av allvarliga suicidtankar. En del av dessa patienter kommer att behandlas inom intensivvården, vilket ställer stora krav på intensivvårdssjuksköterskans professionella och etiska förhållningssätt i interaktionen med patienten och anhöriga, för att bygga upp och säkerställa en god vårdande relation Syfte: Syftet med studien var att belysa intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter som utfört suicidförsök.  Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats användes. Tio intensivvårdssjuksköterskor inkluderades i studien. Datainsamling genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer som analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet presenteras genom fyra kategorier; Upplevelsen av svårigheter i mötet med patienten, Upplevelsen av begränsningar i omvårdnadsarbetet, Upplevelsen av svåra tankar i omvårdnadsarbetet och Upplevelsen av otillräckligt stöd från olika professioner. Resultatet påvisar sjuksköterskornas upplevelse av bristande samarbete mellan professioner, bristande utbildning och känslomässigt engagemang. Vilket ger en känsla av frustration som leder till svårigheter i mötet med den nämnda patientgruppen. Slutsats: I den kliniska vården finns det flera centrala faktorer som kan gynna eller försvåra vårdandet av patienter som försökt begå suicid såsom kommunikationen i mötet med patienten, sjuksköterskans professionella roll och tvärprofessionell samverkan mellan kliniker samt utbildning och kompetens. Som blivande intensivvårdssjuksköterskor anser författarna att studien ger viktiga infallsvinklar i ämnet som kan vara användbara och stärka den kommande yrkesrollen. Det kan upplevas känslomässigt komplicerat att behandla patientgruppen, detta i sin tur är viktigt att följa upp och ses över av enhetschefer och ansvariga för yrkesgruppen.

Bakgrund: Utökade hembesöksprogram inom barnhälsovården är en relativt ny metod i Sverige som har som syfte att främja relationen mellan föräldrar och barn. Förhoppningen är även att relationen till barnhälsovårdssjuksköterska och familjestödjare stärks vilket underlättar att kontakt tas när familjen behöver det. Målet är att kunna ge det stöd som behövs till familjer vilket i sin tur påverkar barnen positivt. Det är angeläget att studera föräldrars erfarenheter av utökade hembesöksprogram för att få den kunskap som behövs för att utveckla dessa program. Syfte: Att beskriva föräldrars erfarenheter av deltagande i ett utökat hembesöksprogram på en barnhälsovårdscentral i Sverige. Metod: Metoden som användes i denna studie var kvalitativ metod med induktiv ansats. Datainsamlingen skedde genom 14 kvalitativa intervjuer med totalt 17 föräldrar som hade deltagit i utökade hembesök i projektet Tillsammans för barnen. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att det utökade hembesöksprogrammet ledde till en tryggare start som förälder. Föräldrarna tyckte att de utökade hembesöken underlättade deras tillvaro, både genom att det var praktiskt att slippa åka iväg och genom att de var lugnare än besök på barnhälsovårdscentralen. Föräldrarna kände sig mer avslappnade och trygga i sin hemmiljö och upplevde att barnen kände detsamma. Föräldrarna tyckte att det var lättare att prata med barnhälsovårdssjuksköterskan och familjestödjaren när de var i sitt eget hem och vågade öppna sig mer kring sina känslor och tankar. Relationen till barnhälsovårdssjuksköterskan och till familjestödjaren upplevdes bli starkare. Föräldrarnas kunskap kring såväl barns utveckling och hälsa som barnhälsovårdens och socialtjänstens uppdrag upplevdes öka. Föräldrarnas helhetsbild av det utökade hembesöksprogrammet var positiv och många uttryckte att de önskade att utökade hembesök skulle bli standard. Slutsats: Utökade hembesöksprogram kan främja föräldrarnas relationer med sina barn och stärka relationen till barnhälsovårdssjuksköterska och familjestödjare. Hembesöken upplevdes ge ökad kunskap hos föräldrarna när det gäller barns hälsa och utveckling. De kunde också bidra till ökad kunskap om barnhälsovården och socialtjänsten. För föräldrar som var nyinflyttade i landet kunde hembesöken bidra till en ökad förståelse för det nya samhället de nu är en del av. / Background: In Sweden extended home visits are a relatively new method within the child health care with the purpose to strengthen the relationship between parent and child. The expectations are that the home visits also will strengthen the families' relationship with the child health care and the social services, thus ensuring contact is made by the parents when needed. The aim is to make sure the children and their families receive the support they need, which will have a positive impact on the children's wellbeing. Knowledge about parents' experiences of the extended home visits are vital to enable a development of the program to its fullest potential. Aim: To describe the experiences of parents who have participated in an extended homevisiting program within the child health care setting together with their children. Method: Qualitative method with an inductive approach. Interviews were analyzed with qualitative content analysis. 14 interviews were conducted with a total of 17 informants. Results: Extended home visits made the parents feel more secure. The parents thought that the extended home visits made their everyday life easier by not having to travel to the childhealth care center and that the home visits were calmer than visits to the child health carecenter. Parents felt more relaxed in their home environment and believed the same to be true for their children. The parents found it easier to talk to the child health care nurse and socialworker in their own home and to open up with regards to their feelings. The relationship with the child health care nurse and the social worker was perceived as strengthened. Parents felt that they had gained a deeper knowledge about not only the health and development of children but also about the work of the child health care and the social services. Conclusion: An extended home visiting program can strengthen the relationship between parent and child and give parents a greater sense of security in their parenthood. Home visits facilitates communication with child health care nurses and social workers and increases the parents' knowledge about a child's health and development. It can also give an increased insight in the roles of the child health care and the social services. For parents who are new to the country it can also give a deeper understanding of the society they are now a part of

Abstrakt Bakgrund: Årligen uppstår vårdskador inom sjukvården till följd av kommunikationsbrister mellan personal. För att minska risken att dessa uppstår i samband med överrapportering har kommunikationsverktyg etablerats, ett av dessa är SBAR som står för situation, bakgrund, aktuell bedömning och rekommendation. Den postoperativa överrapporteringen anses vara ett kritiskt moment och införandet av ett standardiserat sätt att kommunicera på har visats sig reducera vårdskador och dödlighet, ge en förbättring av kvaliteten på rapporten med färre informationsmissar samt förbättrar lagarbetet. Syfte: Att beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors erfarenheter av postoperativ överrapportering med kommunikationsverktyget SBAR. Metod: En intervjustudie med kvalitativt deduktiv ansats genomfördes. Resultat: SBAR beskrevs som bästa praxis för postoperativ överrapportering samt som ett viktigt verktyg för att kunna garantera säker och effektiv kommunikation. SBAR ansågs ge en bra struktur och även skapa en gemensam förförståelse för postoperativ överrapportering. Deltagare beskrev dåligt lagarbete och undermålig arbetsmiljö som ytterligare hinder för patientsäker vård. Slutsats: Deltagare i studien hade goda erfarenheter av att använda SBAR och de tyckte att SBAR påverkade patientsäkerheten positivt, men önskade mer konsekvent användande av SBAR vid postoperativ överrapportering. / Abstract Background: Adverse events happen yearly within healthcare due to poor communication between health care personnel. To decrease the risk of these adverse events occurring during postoperative handover communication tools such as SBAR (situation, background, assessment, request) has been introduced. Postoperative handover is considered a critical moment during patient care and the introduction of a standardised way of communicating has shown to reduce adverse events and mortality, in addition to improving both the quality of the postoperative handover and the teamwork. Aim: To describe intensive care nurses’ and nurse anesthetists’ experiences of postoperative handover using the communication tool SBAR. Method: A qualitative interview study with a deductive approach was conducted.  Results: SBAR was described as best practice for postoperative handover and an important tool to ensure safe and effective communication. SBAR was thought to create a good structure and a shared mental model for postoperative handover. Participants described subpar teamwork and poor working conditions as further complications to providing safe care. Conclusion: Participants in the study had good experiences of using SBAR and thought it had a positive effect on patient safety but wished for a more consistent use of SBAR during postoperative handover.

Bakgrund: Då det inte längre finns en kurativ behandling för en patient som intensivvårdats är det av betydelse att föra diskussioner kring avbrytande av livsuppehållande behandling. Avbrytandet innefattar flertalet aspekter som intensivvårdssjuksköterskan i olika grad kan påverka.  Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att avbryta livsuppehållande behandling.  Metod: Kvalitativ studie där tio intensivvårdssjuksköterskor intervjuades med semistrukturerade frågor.  Resultat: Tre teman med fem subteman framkom; Betydelsen av att kommunicera, När det är dags att avbryta samt Viljan att göra gott. Intensivvårdssjuksköterskorna belyste betydelsen av en tvärprofessionell kommunikation för att främja teamarbetet. Närstående ska involveras tidigt i vårdförloppet då det ökar upplevelsen av delaktighet. Vårdmiljön ansågs inte anpassad för palliativ vård men anpassades i den mån det är möjligt. Patientens önskemål kring sin vård ska beaktas. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att ett tidigare beslut gällande avbrytande av livsuppehållande behandling skulle kunna förhindra onödigt lidande. Ångest- och smärtlindrande läkemedel var avgörande vid vård i livets slutskede. Konklusion: En förbättrad kommunikation tvärprofessionellt ansågs minska patientens lidande. Involvering av patient och närstående främjar delaktighet. Vårdmiljön ansågs inte gynnsam för palliativ vård men anpassades i den mån det var möjligt. Genom att intensivvårdssjuksköterskor delar med sig av sina erfarenheter kan patientens hälsa främjas och lidande reduceras. / Background: When there no longer is a curative treatment for an intensive care patient it is important to discuss the aspects of withdrawing life-sustaining treatment. The withdrawal of treatment includes several aspects that the intensive care nurse in various ways can affect.  Aim: The aim of this study was to describe intensive care nurses experiences' in withdrawing life-sustaining treatment.  Method: A qualitative design with ten intensive care nurses that were interviewed with semi-structured questions.  Results: Three themes and five subthemes emerged; The importance of communicating, When it is time to withdraw treatment and The will to do good. Interprofessional communication was considered promoting teamwork. Relatives' involvement increases the experience of participation. The intensive care environment is not considered adapted for palliative care. The patients wishes regarding their care must be taken into consideration. The intensive care nurses described that an earlier decision regarding withdrawal of life-sustaining treatment could prevent unnecessary suffering. Drugs to reduce anxiety and pain was crucial in end-of-life care.  Conclusion: Improved interprofessional communication was considered to reduce the patient's suffering. Involvement of patients and relatives promoted participation. The care environment was not considered favorable for palliative care but was adapted as far as possible. By sharing intensive care nurses' experiences, the patient's health can be promoted and suffering reduced.

Bakgrund: Patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning har ofta behov av att genomföra undersökningar eller ingrepp som inte går att genomföra på intensivvårdsavdelningen. Vid dessa tillfällen behöver patienten transporteras intrahospitalt. Syfte: Syftet med examensarbetet är att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att transportera svårt sjuk patient intrahospitalt. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats byggd på kvalitativa intervjuer med intensivvårdssjuksköterskor som varit inblandade i intrahospitala transporter. Resultat: Deltagarna upplevde ambivalenta känslor angående intrahospitala transporter. Några ser det som roligt och spännande medan andra ser det som tråkigt och jobbigt. Det framkommer att en intrahospital transport innefattar mer än bara själva transporten då det ska förberedas innan och göras i ordning efteråt. Det som alla deltagare var överens om var att de ser intrahospitala transporter som ett riskmoment. Konklusion: Intrahospitala transporter är ett riskmoment som kräver planering och förberedelse. Det är angeläget att ha kompetens, läkemedel och medicinteknisk utrustning med vid transporten. / Background: Patients who is cared for in the intensive care unit often needs to carry out examinations or procedures that cannot be carried out in the intensive care unit. At these times, the patient needs to be transported intrahospital. Aim: The purpose of the degree project is to describe the intensive care nurse's experiences of transporting a seriously ill patient intrahospital. Method: Qualitative content analysis with an inductive approach based on qualitative interviews with intensive care nurses who have been involved in intrahospital transports. Results: The participants experienced ambivalent feelings regarding intrahospital transports. Some see it as fun and exciting while others see it as boring and difficult. It turns out that an intrahospital transport includes more than just the transport itself as it must be prepared before and prepared afterwards. What all participants agreed on was that they see intrahospital transport as a risk factor. Conclusion: Intrahospital transports are a risk factor that requires planning and preparation. It is important to have expertise, medicines and medical technical equipment with you during transport.

Bakgrund: Världshälsoorganisationens rekommendationer är att barn ska helammasde första sex månaderna. Statistiska undersökningar visar att det knappt är 13 procentav barnen i Sverige som helammas vid sex månaders ålder, då många mödrar avslutaramningen tidigare, eller väljer att inte amma alls. Syftet med studien var att belysavad barnhälsovårdssjuksköterskor anser att en moder behöver för att etablera ochunderhålla helamning under barnets första sex månader. Metoden som användes varen kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats med 17 intervjuer. Resultat: Trekategorier identifierades: Information, Stöd och Egenvård. Modern behöver fåinformation om vad amning innebär, hur det fungerar och vad som är normalt när honammar. Stödet från partner och närmsta omgivningen spelar stor roll men även densyn samhället har på amning. Moderns egen motivation och egenvård är viktig för attorka att helamma. Slutsats: Barnhälsovårdssjuksköterskan har en viktig uppgift i attge information, stöd och uppmuntran till egenvård till den ammande modern.Ytterligare studier kring vad en moder behöver för att etablera och underhållahelamning behövs. Även fler studier som belyser hur utbildning av den blivande ochnyblivna modern kan utvecklas och hur BHV-sjuksköterskan ska kunna arbeta medatt ge stöd åt varje enskild moder under de månader hon ammar behövs. / Background: Exclusive breastfeeding is recommended by the World HealthOrganization during the children’s first six months. According to statistics, just under13 percent of children in Sweden are exclusively breastfed at six months of age. Manymothers quits breastfeeding earlier or choose not to breastfeed at all. Aim: The aim ofthis study was to illustrate what child health care nurses considers a mother needs toestablish and maintain exclusive breastfeeding during the child’s first six months.Method: A qualitative content analysis with an inductive approach with 17 interviews.Results: Three categories were identified: Information, Support and Self-care. Mothersneed information about breastfeeding, how it works and what is normal when shebreastfeeds. The support from both partners and the immediate environment plays a bigrole, but also the view society has of breastfeeding in general. The mother’s ownmotivation and self-care are important to be able to breastfeed. Conclusion: The childhealth care nurse has an important task in providing information, support andencouragement to the breastfeeding mother. Further studies on what a mother needs toestablish and maintain exclusive breastfeeding are needed. Suggestions for furtherstudies can be studies that shed light on how the education of the expectant and newmother can be developed and how the child health care nurse should be able to workwith providing support to each individual mother during the months she breastfeeds.

Bakgrund: Mekanisk respiratorbehandling är en den mest använda kortsiktiga livsuppehållande interventionen och den vanligaste behandlingsformen inom intensivvården och syftar till att understödja och stötta andningssvikt. Smärta är en vanlig upplevelse hos patienter som vårdas inom intensivvårdsavdelen och som behandlas med mekanisk ventilation, inte bara för själva respiratorbehandlingen utan även för de undersökningar och behandlingar som pågår samtidigt.  Motiv: Smärta är vanligt förekommande hos patienter som vårdas inom intensivvården relaterat till sjukdom, skada, behandling, procedurer och omvårdnad. När patienter vårdas i respirator försvinner förmågan att kunna uttrycka sig verbalt, det gör att de inte med ord kan förmedla sin smärta.   Metod: Kvalitativ innehållsanalys med individuella semistrukturerade intervjuer med induktiv ansats.   Syfte: Syftet var att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att tolka smärta hos sederade patienter i respirator.   Resultat: Analysen av studien resulterade i två huvudkategorier med vardera tre subkategorier. Personliga aspekter med följande subkategorier; Individuella bedömningar, tolkning av patientens uttryck och komplexitet i bedömningar. Nästa huvudkategori var; Organisatoriska aspekter med följande subkategorier; sjuksköterskans framträdande roll i teamet, strukturerad informationsöverföring samt professionellt engagemang med kompetens  Konklusion: Resultatet visade att det finns hinder som påverkar bedömning av smärta hos respiratorvårdade patienter. Intensivvårdssjuksköterskan använder erfarenheter och tidigare kunskap istället för formella smärtskattningsinstrument. De uttryckte svårigheter i att bedöma skillnad på oro och smärta. Intensivvårdssjuksköterskorna upplever att det är deras ansvar att patienten får rätt smärtlindring och lyfta diskussionen kring smärta. De belyser även vikten av tydlig dokumentation och rapportering. / Background: Mechanical ventilator treatment is one of the most widely used short-term-life-sustaining interventions and the most common form of treatment in intensive care and aims to support respiratory failure. Pain is a common experience in patients who are cared for in the intensive care unit and who are treated with mechanical ventilation, not only for the respiratory treatment itself but also for the examinations and treatment that take place at the same time.   Motive: Pain is common symptom for intensive care patients, related to illness, injury, treatment, procedures and nursing. When patients are cared for in a ventilator, the ability to express themselves verbally disappears, which means that they cannot convey their pain with words.    Method: Qualitative content analysis with individual semi-structured interviews with an inductive approach.   Aim: The aim was to examine intensive care nurses' experience of interpreting pain in sedated patients on a ventilator.  Results: The analysis of the study resulted in two main categories with three subcategories each. The first main category was Personal aspects with the following subcategories; Individual assessments, interpretation of the patient's expression and complexity in assessments. The next main category was; Organizational aspects with the following subcategories; the nurse's prominent role in the team, structured information transfer and professional commitment with competence.  Conclusion: The results showed that there are obstacles that affect the assessment of pain in respiratory patients. The intensive care nurse uses experience and previous knowledge instead of formal pain assessment instruments. They expressed difficulty in distinguishing between anxiety and pain. The intensive care nurses feel that it’s their responsibility to get the patient the right pain relief and raise the discussion about pain. They also highlight the importance of clear documentation and reporting.

Bakgrund: Statistik visar att 8% av alla legitimerade sjuksköterskor inte arbetar inom hälso- och sjukvården. Anledningen till det är bland annat hög arbetsbelastning och arbetsrelaterad stress. Tidigare forskning visar att arbetsplatser som arbetar proaktivt för vårdpersonalens välbefinnande har i en större utsträckning mer välmående personal. Utan ett gott välbefinnande hos sjuksköterskan blir patientsäkerheten och kvaliteten på omvårdnaden sämre. Syfte: Studiens syfte var att beskriva primärvårdssköterskans skattande av psykosocial arbetsmiljö och välbefinnande samt studera sambandet mellan dessa variabler. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie med deskriptiv och korrelativ design. Totalt skickades 170 enkäter ut till sjuksköterskor och distriktssköterskor arbetande inom regionstyrd och privatägd primärvård i Mellansverige. Svarsfrekvens: 58%. Använda instrument var; Factors perceived stress symptoms, Thriving Scale, Copenhagen Psychosocial Questionnaire Version III. Huvudresultat: Resultatet visar starkt samband mellan ökad konflikt mellan arbete och privatliv och sämre skattat symtom på stress, det innebär att variablerna samvarierar med varandra negativt. Högt arbetstempo korrelerar med stress-symtom negativt. Positiv korrelation sågs mellan upplevelsen att känna stolthet över sin organisation och välbefinnande, vitalitet, lärande och blomstrande på arbetsplatsen. Vitalitet och lärande skattades högt, vilket indikerar hög nivå av thriving hos deltagarna. Slutsats: Flertal statistiskt signifikanta samband mellan psykosocial arbetsmiljö och välbefinnande konstaterades. Det innebär att den psykosociala arbetsmiljön samvarierar med primärvårdssköterskans välbefinnande. Resultatet understryker vikten av att organisationer prioriterar att skapa ett hållbart arbetsliv för att välbefinnandet ska bevaras och förbättras. / Introduction: Statistics show that 8% of all licensed nurses do not work in healthcare. Causes are high workload and work-related stress. Previous research presents that workplaces proactively work for the well-being of staff have more prosperous employees. Without the feeling of well-being of the nurse, patient safety and the quality of care will be worse. Aim: Aim to describe the primary care nurse’s assessment of the psychosocial work environment and well-being and study the relationship between these variables. Method: A quantitative cross-sectional study with descriptive and correlational design. A total of 170 questionnaires were sent out to nurses and district nurses working in regionally managed and privately owned primary care in Central Sweden. Response rate: 58%. Instrument used; Factors perceived stress symptoms, Thriving Scale, Copenhagen Psychosocial Questionnaire Version III. Result: Strong correlation between high work-privacy conflicts and higher stress symptoms were seen, this means the variables co-vary negatively. High work pace correlates negatively with stress symptoms. Positive correlation was seen between feeling pride in the organization and well-being, vitality, learning and thriving at the workplace. Vitality and learning were rated high, which indicates high levels of thriving. Conclusion: Several statistically significant relationships between psychosocial work environments and well-being were found. This implies that psychosocial work environment affects primary care nurse’s well-being. It underlines the importance of organizations prioritizing creating a sustainable work environment for the well-being to be preserved and improved.