Bakgrund: Djup sedering har negativa effekter såväl för respiratorvårdade patienter som för verksamheten. Det har medfört att fler patienter vårdas med lätt eller ingen sedering. Mindre sedering har visat sig vara utmanande och ställt högre krav på intensivvårdssjuksköterskor i flera aspekter. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda intuberade patienter med lätt eller ingen sedering. Metod: En kvalitativ ansats med beskrivande design. Tio intensivvårdssjuksköterskor intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Det framkom fyra huvudkategorier: Patientens situation och upplevelse har betydelse för intensivvårdssjuksköterskors upplevelser, Att ha patienten i fokus, Kommunikationen med patienten är betydelsefull samt Att ha en fungerande patientnära miljö. Att vårda intuberade patienter med lätt eller ingen sedering innebar många känslor och upplevelser för intensivvårdssjuksköterskorna. Sederingsgraden uppfattades ha betydelse och om patienten kunde vara fysiskt delaktig underlättade det. Patienten var i fokus och personcentrerad vård var en viktig faktor. Patientupplevelsen fick ofta styra sederingen. Kommunikation var betydelsefullt men det fanns hinder som kunde försvåra omvårdnadsarbetet. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde den patientnära miljön viktig. Närvaro och uppmärksamhet krävdes, teamet spelade stor roll. Kunskap, erfarenhet och en bra planering skapade trygghet. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskornas upplevelser av att vårda intuberade patienter med lätt eller ingen sedering var att det krävde tid, närhet och uppmärksamhet. En lugn, trygg och bekväm patient gav en bättre upplevelse för intensivvårdssjuksköterskorna. En personcentrerad vård var viktig att bedriva och det underlättade omvårdnadsarbetet om patienten och personalen kunde kommunicera. Kunskap, erfarenhet, teamarbete och en bra planering skapade en trygg upplevelse för intensivvårdssjuksköterskorna. / Background: Deep sedation has negative effects both for mechanical ventilated patients and for the organisation. This has resulted in an increasing number of patients being treated with light or no sedation. A lower sedation grade has proven to be challenging and has placed higher demands on intensive care nurses in multiple regards.  Aim: The aim of the study was to describe intensive care nurses’ experiences of caring for intubated patients with light or no sedation. Method: A qualitative and descriptive design were implemented. Ten intensive care nurses were interviewed with semi-structured interviews. A qualitative content analysis was used. Result: Four main categories emerged: The patient's situation and experience are important for the intensive care nurses' experiences, Having the patient in focus, The communication with the patient is important and Having a functioning environment close to the patient. Caring for intubated patients with light or no sedation involved many feelings and experiences for the intensive care nurses. The degree of sedation was perceived to be important and if the patient could be physically involved it made it easier. The patient was the focus and person-centred care was an important factor. The patient experience was often allowed to guide the sedation. Communication was important, but there were obstacles that could make nursing care difficult. The intensive care nurses experienced the environment close to the patient as important. Presence and attention were required, the team played a big role. Knowledge, experience and good planning created security. Conclusion: The intensive care nurses' experiences of caring for intubated patients with light or no sedation was that it required time, presence and attention. A calm, safe and comfortable patient provided a better experience for the intensive care nurses. A person-centred care was important to carry out and it facilitated the nursing care if the patient and the staff could communicate. Knowledge, experience, teamwork and good planning created a safe experience for the intensive care nurses.

Bakgrund: Överrapportering av patient mellan vårdpersonal kan utgöra en patientsäkerhetsrisk. Vid överrapportering mellan intensivvårdsavdelning och vårdavdelning skiljer sig vårdmiljö, kommunikation, dokumentation samt sjuksköterskors fokus och kompetens. Syfte: Att beskriva avdelningssjuksköterskors upplevelser av överrapportering från intensivvårdssjuksköterskor av patient från intensivvård till fortsatt vård på vårdavdelning. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med beskrivande design. Tio avdelningssjuksköterskor intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Huvudresultat: Fyra huvudkategorier framkom: Att ta över ansvaret, Att ha tid och vara förberedd, Att ha kompetens och samarbeta samt Att skapa en bra miljö för överrapportering. Struktur samt tillräcklig och relevant information tillsammans med tydlig dokumentation och planering för den fortsatta vården hade betydelse för avdelningssjuksköterskorna i övertaget av ansvaret för patienten. Att vara förberedd och ha tid för överrapporteringen var också viktigt för ett säkert övertag av vården. Bemötande och samarbete över klinikgränser upplevdes ha betydelse för hur bra en överrapportering blev där trygghet och stöd i den sårbara övergången i vårdnivå var viktigt för att upprätthålla adekvat vård för patienten. Överrapporteringen blev bättre med erfarenhet och ökad trygghet i rollen som sjuksköterska. Att göra patienten delaktig upplevdes betydelsefullt och den fysiska miljön upplevdes ha betydelse för hur informationsutbytet skedde. Slutsats: Planering, förberedelse och tid för överrapporteringen gav viktiga förutsättningar för en patientsäker övergång i vårdnivå och kontinuitet i den fortsatta vården. Erfarenhet hos avdelningssjuksköterskan och samarbete över klinikgränserna har betydelse för hur bra vården upprätthålls i denna sårbara övergång. Att göra patienten delaktig i överrapporteringen och den fysiska miljön har betydelse för hur informationsutbytet sker. / Background: Handover of patient between health care professionals can pose a patient safety risk. Handover between intensive care unit and general ward differs in care environment, communication, documentation and nurses’ focus and competence. Aim: To describe ward nurses’ experiences of handover from intensive care nurses of a patient from intensive care to continued care in a general ward. Method: Qualitative content analysis with descriptive design. Ten ward nurses were interviewed with semi-structured interviews. Result: Four main categories emerged: To take over the responsibility, To have time and be prepared, To have competence and cooperate and To create a good environment for handover. Structure, relevant and enough information with clear documentation and planning of the continued care impacted the transfer for the ward nurses. Being prepared and having time for the handover were also important for a safe transfer of care. Attitude and cooperation over clinic borders were perceived to impact the transfer. Security and support in the vulnerable transfer in level of care were important to maintain adequate care for the patient. The handover became better with experience and accrued security in the role as a nurse. To involve the patient was meaningful and the physical environment had an impact on how information transfer occurred. Conclusion: Planning, preparation and time created important conditions for a safe transfer. Experience and cooperation impacted how care was maintained. To involve the patient was meaningful and the physical environment impacted how information transfer occurred.

Bakgrund: I Sverige drabbas årligen tusentals människor av trauman. Beroende på skademekanism och verkliga skador som patienten ådragit sig aktiveras ett traumalarm utifrån de nationella traumalarmskriterierna. Vid nivå 1 larm sammankommer ett fullskalig traumateam där intensivvårdssjuksköterskan blir delaktig. Intensivvårdssjuksköterskan besitter kunskap och erfarenhet av att vårda kritiskt sjuka och skadade patienter. Syfte: Studiens syfte var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda trauma 1 patienter på akutmottagningen. Metod: En kvalitativ metod användes med ett strategiskt urval för att finna informanter. Tolv stycken semistrukturerade intervjuer utfördes. En kvalitativ innehållsanalys på latent nivå användes för att analysera data. Resultat: Består av tre teman, Upplevelser innan, under och efter traumaomhändertagandet, följsamhet i traumaomhändetagandet och att vara förberedd. Att som intensivvårdssjuksköterska gå på traumalarm innebär olika känslor innan, under och efter traumaomhändertagandet. Skillnaden i arbetet mellan IVA och akutrummet. Hur det är att vara delaktig i teamet, upplevelser att vara med och följa patienten. Yrkeserfarenhet, simulering och utbildning påverkar intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av omhändertagandet. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskor har olika erfarenheter av att vårda traumanivå 1 patienter på akutmottagningen. Det är associerat med både positiva och negativa känslor och tankar. Det är fördelaktigt med utbildning och övning vid vårdandet av patienter med trauma. / Background: Thousands of people suffer every year from trauma in Sweden. Due to damage mechanism and actual damage the patient suffers from is a trauma call activated through the national trauma criteria. In case of a level one trauma call a trauma team assembles that intensive care nurse becomes participants. The intensive care nurse has knowledge and experience in caring for critical and injured patients. Purpose: The purpose of the study was to investigate intensive care nurses' experiences of caring for trauma 1 patients in the emergency department. Method: A qualitative method was used with a strategic selection to find informants and 12 semi-structured interviews were conducted. A manifest level of qualitative content analysis was used to analyse the data. Results: Consists of three themes; experiences before, during and after trauma call, compliance in trauma care and being prepared. As an intensive care nurse, going to the trauma call involves different emotions before, during and after trauma care. The difference in work between the ICU and the emergency room. What it is like to be part of the team, experiences of being with and following the patient. Professional experience, simulation and training influence intensive care nurses' experiences of care. Conclusion: Intensive care nurses have different experiences of caring for trauma level 1 patients in the emergency department. It is associated with both positive and negative feelings and thoughts. Education and practice in the care of patients with trauma is beneficial.

Bakgrund: Många barn har föräldrar som vårdas på IVA. Forskning visar på att intensivvårdssjuksköterskor möter svårighet att bemöta barn som anhöriga till följd av bristfällig kunskap samt förekomst av riktlinjer gällande barn som anhöriga. Trots implementering av lagar som reglerar barns rätt som anhörig. Nyare kunskap om hur intensivvårdssjuksköterskan tänker och förhåller sig i dessa situationer idag behövs för att försöka minimera dessa barns lidande. Syfte: beskriva intensivvårdssjuksköterskans uppfattning om att involvera barn som anhöriga på IVA. Metod: tvärsnittsstudie utifrån kvantitativ metod utfördes där data insamlades med enkäter på tre intensivvårdsavdelningar i södra Sverige. Deskriptiv statistik och jämförelser utförda med hjälp av Chi2-test har utförts. Inklusionskriterierna var specialistutbildade yrkesverksamma intensivvårdssjuksköterskor. Resultat: Alla intensivvårdssjuksköterskor tyckte att barn skulle besöka sin anhörige som vårdas på IVA, men fortfarande begränsas barns besök. Signifikant skillnad mellan intensivvårdssjuksköterskor kunde ses när det gällde förekomst av riktlinjer rörande barn som anhöriga och huruvida de upplevde att barn uppfattar patientens utseende som skrämmande, när sjukhusen jämfördes med varandra. Lagar finns som reglerar barns rätt till involvering, men är fortfarande inte implementerade. Slutsats: Behovet att medvetandegöra intensivvårdssjuksköterskan om barns roll och behov som anhörig kvarstår, trots lagimplementeringar. Vårdandets konst med fokus på ett caritativt förhållningssätt kan bidra till meningsfullhet och livskraft och leda till att den lilla människan blir sedd och att dennes lidande då minskar. / Background: Many children have parents who are cared for at IVA. Research shows that intensive care nurses face difficulty in treating children as relatives as a result of insufficient knowledge and the existence of guidelines regarding children as relatives. Despite the implementation of laws regulating children's rights as relatives. Newer knowledge about how the intensive care nurse thinks and behaves in these situations today is needed to try to minimize the suffering of these children. Purpose: to describe the intensive care nurse's perception of involving children as relatives in ICU. Method: cross-sectional study based on a quantitative method was carried out where data were collected with questionnaires in three intensive care units in Southern Sweden. Descriptive statistics and comparisons performed using the Chi2 test were performed. The inclusion criteria were specialist trained professional intensive care nurses. Results: All intensive care nurses thought that children should visit their relative who is cared for in the ICU, but children's visits are still limited. A significant difference between intensive care nurses could be seen when it came to the presence of guidelines regarding children as relatives and whether they felt that children perceive the patient's appearance as frightening, when the hospitals were compared to each other. Laws exist that regulate children's right to involvement but are still not implemented. Conclusion: The need to make intensive care nurses aware of children's role and needs as relatives remains, despite law implementations. The art of caring with a focus on a charitable approach can contribute to meaningfulness and vitality and lead to the little person being seen and their suffering then reduced.

Background: Critical care nurses (CCNs) provide end-of-life (EOL) care for critically ill patients. CCNs face many obstacles while trying to provide quality EOL care. Some research has been published focusing on obstacles CCNs face while trying to provide quality EOL care; however, research focusing on family behavior obstacles is limited.Objective: To determine if magnitude scores (obstacle item size x obstacle item frequency of occurrence) have changed since previous magnitude score data were first gathered in 1999.Methods: A random geographically dispersed sample of 2,000 members of the American Association of Critical-Care Nurses (AACN) was surveyed. Responses from quantitative Likert- type items were statistically analyzed for mean and standard deviation for size of obstacle and how frequently each item occurred. Current data were then compared to similar data gathered in 1999.Results: Six items’ magnitude scores significantly increased over time. Four of the six items related to issues with families including families not accepting poor prognosis, interfamily fighting about continuing or stopping life-support, families requesting life-sustaining measures contrary to the patients’ wishes and, families not understanding the term “life-saving” measures. Two other items included nurses knowing patients’ poor prognosis before families knows and unit visiting hours that were too liberal.Seven items significantly decreased in magnitude score over time, including two items specifically related to physician behavior such as physicians who would not let patients die from the disease process or physicians who avoid talking to family members. Other items which significantly decreased were poor design of units, visiting hours that were too restrictive, no available support personnel, and when the nurse’s opinion regarding direction of care was not valued or considered.Conclusions: EOL care obstacles emphasized in 1999 are still valid and pertinent. Based on magnitude scores, some EOL obstacles related to families increased significantly, whereas, obstacles related to ICU environment and physicians have significantly decreased. Based on this information, recommendations for areas of improvement include improved EOL education for families and nurses.

Bakgrund: En specialistsjuksköterska inom akutsjukvård med inriktning mot ambulans- och/eller intensivvård hanterar hjärtstopp enligt algoritmen för avancerad hjärtlung-räddning och verkar i komplexa situationer såväl prehospitalt som intrahospitalt, där krav ställs på specialistsjuksköterskan att kunna tolka tillstånd, hantera avancerad utrustning och läkemedel samt ställs inför etiska och komplexa situationer.  Syfte: Att belysa specialistsjuksköterskors erfarenheter av att delta vid hjärtstopp  Metod: Kvalitativ metod med deskriptiv ansats. Intervjuerna genomfördes med en semistrukturerad frågeguide, vilket gav möjlighet för följdfrågor. Tio deltagare intervjuades och intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitatitv innehållsanalys av Graneheim & Lundman (2004).  Resultat: Studiens resultat presenteras i två kategorier. Den fokuserade experten samt Människan med behov för återhämtning och reflektion. Arbetet som specialistsjuksköterska inom akutsjukvård med inriktning mot ambulans- och/eller intensivvård ger deltagarna upplevelser som påverkar dem i både yrket och privat. Förberedelser att hantera situationerna sker i form av utbildning i avancerad hjärtlung-räddning men också erfarenheter av att delta vid hjärtstopp är viktiga för att utvecklas i yrkesrollen och hantera utrustningen som finns tillhanda för hjärtstopp. För att kunna hantera upplevelserna krävs, förutom stödinsatser av arbetsgivaren i form av debriefing, även informellt stöd av kollegor samt personliga copingstrategier. Konklusion: Arbetet som specialistsjuksköterska kräver avancerade kunskaper och förberedelser i form av utbildning, hantering av medicinteknisk utrustning men även upplevda erfarenheter, för att kunna formas i sin yrkesroll. Att genomföra formella debriefingar, använda kollegialt stöd och egna copingstrategier gör att specialistsjuksköterskor hanterar exponeringen av att möta patienter med hjärtstillestånd till en hanterbar situation. Dock anser en del av specialistsjuksköterskorna att det finns brister som kan förbättras vad gäller utbildning för att hantera hjärtstopp. / Background: A specialist nurse in emergency care with focus on prehospital- and/or intensive care manages algoritms for cardiac arrests and are active in complex situations, both pre- and intrahospital, were the specialist nurses have demands on them to interpret conditions, manage advanced equipment and drugs and are encountered to ethical and complex situations.  Purpose: To enlighten the experiences of specialist nurses when managing cardiac arrests, the complexity that sorrounds the situation whenever a patient is in cardiac arrest, could give the specialist nurse tools to better understand and cope with that type of emergency situations and increase safety in their professional role Method: Qualitative method with a descriptive approach. The interviews were conducted through a semi-structured interview guide. Ten participants were interviewed and the interviews were transcribed and analyzed according to qualitative content analysis by Graneheim & Lundman (2004). Result: The result of the study is presented in two categories, the focused expert and the person with need for recovery and reflection, with seven sub categories belonging to the categories. Working as a specialist nurse within emergency care with focus on prehospital- and/or intensive care and taking care of patients in cardiac arrest give the participants in this study experiences that affect them both professionally and private. Preparation to manage cardiac arrests involve training in advanced cardiopulmonary resusciation but also experiences of participating during cardiac arrests are important to evolve in their professional role and manage the equipment that are being used for cardiac arrests. To be able to manage the experiences they need to accept supportive measures from their employer and informal measures such as peer-support and personal coping strategies.  Conclusion: The role of being a specialist nurse in emergency with focus on prehospital  and/or intensive care demands advanced knowledge and preparations through education, managing medical technology equipment and lived experiences, in order to be shaped in their professional role. By conducting formal debriefings, use peer-support and their own coping strategies the specialist nurse manage to cope with exposure of meeting patients in cardiac arrest. However, some of the specialist nurses considers there should be room for improvement regarding their education to manage cardiac arrests.

Bakgrund: Patienter som utvecklar en total hjärninfarkt kan bli aktuella för organdonation. Organdonationsprocessen ställer krav på intensivvårdssjuksköterskan som innefattar att vårda organen och möta närstående i sorg. Att samverka i team är grundläggande för organdonationsprocessen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskornas erfarenhet av att vårda en patient som sedan blir en organdonator.  Metod: En kvalitativ studie där tio intensivvårdssjuksköterskor intervjuades. Datamaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Intensivvårdssjuksköterskorna arbetar aktivt med att finna potentiella organdonatorer. Det praktiska vårdandet innefattar provtagningar och undersökningar, vilket ska ske inom en begränsad tidsram. Teamarbetet beskrivs av intensivvårdssjuksköterskorna som betydelsefullt och transplantationskoordinatorn beskrivs som en expert gällande organdonation. En utmaning under organdonationsprocessen är att få närstående att acceptera och förstå att patenten är avliden.  Konklusion: Potentiella organdonatorer identifieras snabbt inom intensivvården. Organdonationsprocessen sker dock sällan och intensivvårdssjuksköterskorna har svårt att få en rutin i processen. Närstående ska få vara delaktiga i diagnostik och vårdandet. Intensivvårdssjuksköterskorna vill inte skilja på vården av organdonatorer från andra patienter och ser organdonation som positivt. / Background: Patients who develop a total cerebral infarction may be candidates for organ donation. The organ donation process places demands on the intensive care nurse, which includes caring for the organs and meeting relatives in grief. Collaboration in teams is fundamental to the organ donation process. Purpose: The purpose of the study was to describe intensive care nurses' experiences of caring for a patient who then becomes an organ donor. Method: A qualitative study in which ten intensive care nurses were interviewed. The sample were analyzed with a qualitative content analysis. Results: The intensive care nurses work actively to find potential organ donors. The practical care includes sampling and examinations, which must take place within a limited time frame. Teamwork is described by intensive care nurses as important, and the transplant coordinatoris described as an expert in organ donation. A challenge during the organ donation process is getting relatives to accept and understand that the patient is deceased. Conclusion: Potential organ donors are quickly identified within intensive care. However, the organ donation process rarely occurs and the intensive care nurses’ have difficulty establishing a routine in the process. Relatives should be involved to participate in diagnostics and care. The intensive care nurses do not want to differentiate between the care of organ donors and from other patients and see organ donation as positive.

Bakgrund: Patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning har en risk att drabbas av intensivvårdsdelirium, ett allvarligt förvirringstillstånd som medför en ökad mortalitet. Tillståndet kan vara en utmaning att upptäcka hos patienter på grund av sedering. Patienter med intensivvårdsdelirium kan vara utåtagerande, oroliga och ha en låg samarbetsvilja, vilket kan försvåra eller förlänga vårdtiden för patienten. Intensivvårdssjuksköterskan har ett ansvar att arbeta förebyggande mot intensivvårdsdelirium. Syfte: Att identifiera intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av vad som hindrar eller underlättar det förebyggande arbetet av intensivvårdsdelirium. Metod: Beskrivande design med kvalitativ ansats. Semistrukturerade intervjuer gjordes med sju intensivvårdssjuksköterskor på ett sjukhus i mellersta Sverige. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Studien resulterade i att förebyggande omvårdnaden mot intensivvårdsdelirium är komplex och involverar flera olika aspekter som presenteras i sex kategorier: Att mobilisera för att förebygga delirium, Att anhöriga kan vara en resurs, Att se fördelar och nackdelar med sedering, Att kommunicera med patienten har en betydelse, Att den patientnära miljön har en betydelse och Att använda erfarenheter och rutiner. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde att den förebyggande omvårdnaden mot intensivvårdsdelirium var komplex och involverar flera olika aspekter. Vad som kan hindra eller underlätta förebyggande omvårdnad påverkades av mobilisering, anhörignärvaro, sederingsgrad, information till patient, hur den patientnäramiljön var utformad och hur intensivvårdssjuksköterskor använder sig utav rutiner och kunskap som finns. En ökad medvetenhet i det patientnära, dagliga arbetet kan i sin tur kan bidra till en högre överlevnad och färre antal vårddygn för patienten. / Background: Patients who are cared for in an intensive care unit have a risk of suffering from intensive care delirium, a serious state of confusion that has resulted in increased mortality. The condition can be a challenge to detect in patients due to sedation. Patients with intensive care delirium can be aggressive, anxious and uncooperative, which can complicate or prolong the patient's care. The intensive care nurse has a responsibility to work preventively against intensive care delirium. Aim: To identify the intensive care nurse’s experience of what hinder or facilitate the preventive work of intensive care delirium. Method: Qualitative interview study with a descriptive approach. Seven semistructured interviews were conducted with intensive care nurses in centeral Sweden. Data were analyzed according to qualitative content analysis. Result: The study resulted in that preventive care against intensive care delirium is complex and involves several different aspects that are presented in six categories: To mobilize to prevent delirium, That relatives can be a resource, To see advantages and disadvantages of sedation, communicate with the patient matters, That the environment close to the patient is important and To use experiences and routines. Conclusion: The intensive care nurses felt that the preventive nursing care against intensive care delirium was complex and involves several different aspects. Factors that can hinder or facilitate preventive nursing were affected by mobilization, presence of relatives, depth of sedation, information to the patient, how the environment close to the patient was designed and how intensive care nurses use existing routines and knowledge. An increased awareness in the daily work close to the patient can in turn contribute to a higher survival and fewer days of care for the patient.

Sammanfattning Bakgrund: En intensivvårdsavdelning vårdar de patienter med livshotande sjukdomar eller skador och som behöver stöttning i ett eller flera organ. Det är en högteknologisk miljö där intensivvårdssjuksköterskan förväntas agera professionellt och vara specialist inom omvårdnaden. Anhöriga faller under intensivvårdssjuksköterskans ansvarsområde och det är av stor vikt att de inkluderas. Anhöriga påverkas starkt av arbetet, attityden och miljön på en intensivvårdsavdelning och på så vis befinner sig i en svår situation där de är i behov av stöd och tröst.  Syfte: Syftet var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av anhöriga på intensivvårdsavdelningen Metod: Studien är av kvantitativ induktiv design där data samlats in via egenkonstruerade enkäter. Urvalet består av intensivvårdssjuksköterskor från fyra olika sjukhus i södra Sverige. Data matades sedan in i SPSS för att sammanställa och redovisas med deskriptiv statistik. Därefter utfördes analytisk statistik med hjälp av olika tester för att undersöka samband och jämförelser. Resultat: Totalt besvarades 37 av 40 enkäter som skickades ut vilket gav en svarsfrekvens på 92,5 %. Resultatet visade att över 97% av intensivvårdssjuksköterskorna anser att anhöriga har en positiv inverkan på vården av patienten. Enbart 13,5 %, 5 av 37, hade erhållit någon form av utbildning i bemötande. Anhörigas närvaro var saknad under Covid 19 pandemin. Inga skillnader påvisades mellan ålder och erfarenhet gällande intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av anhöriga. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskornas erfarenheter av anhöriga visar hur anhörigas närvaro värderas högt och bidrar positivt i vården. Det sågs tydligt att deltagarna ansåg sig ha tillräckligt med tid för att skapa en god relation med anhöriga. Sjuksköterskor i allmänhet kan ta lärdom av att se anhöriga som en tillgång för att ge bättre vård och enklare lindra lidandet hos patienten. / Abstract Background: An intensive care unit treats patients with life-threatening illnesses or injuries who need support to one or more organs. It is a high-tech environment where the intensive care nurse is expected to act professional and be a specialist in nursing. Relatives fall under the responsibility of the intensive care nurse and it is of great importance that they are included. Relatives are strongly influenced by the work, attitude and environment in an intensive care unit and thus find themselves in a tricky situation where their need of support and comfort.  Aim: The aim of this study was to investigate the intensive care nurses experience of relatives in the intensive care unit. Method: The study is of a quantitative inductive design where data was collected by self-constructed questionnaires. The sample consists of intensive care nurses from four different hospitals in southern Sweden. Data were entered into SPSS to compile and report with descriptive statistics. Analytical statistics were then performed by using various tests on the material to investigate relationships and comparisons. Results: A total of 37 out of 40 surveys sent out were answered, resulting in a response rate of 92.5%. The results showed that over 97% of intensive care nurses believe that relatives have a positive impact on patient care. Only 13.5%, 5 out of 37, had received any form of training in communication. The absence of relatives was noted during the Covid-19 pandemic. No differences were found between age and experience regarding intensive care nurses' experiences with relatives. Conclusion: Intensive care nurses' experiences with relatives demonstrate the high value placed on their presence, which positively contributes to patient care. It was clear that participants felt they had enough time to build a good relationship with relatives. Nurses in general can learn from seeing relatives as an asset to providing better care and making it easier to alleviate patient suffering.

Bakgrund: Vilka professioner som ingår i ett traumateam varierar från sjukhus till sjukhus och beror på traumapatientens skadebild. Nationella traumalarmskriterier används på alla akutsjukhus i Sverige men de lokala rutinerna liksom personalens roller vid omhändertagandet kan skilja sig åt. I intensivvårdssjuksköterskans kompetens ingår att skapa kontinuitet för patienten genom samarbete och kommunikation med övriga professioner. Syfte: Syftet med denna intervjustudie var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att vara en del av traumateamet. Metod: En intervjustudie med kvalitativ design genomfördes. Semistrukturerade intervjuer användes för datainsamling och materialet bearbetades sedan genom induktiv innehållsanalys. Resultat: Den helhetsbild av patienten som intensivvårdssjuksköterskorna fick genom sin medverkan vid det initiala omhändertagandet sågs som positiv. De uppskattade kontinuiteten och möjligheten till förberedelse det gav i vårdandet av patienten. Samarbetet i traumateamet ansågs viktigt och underlättades av rutinerad personal och en bra teamledare. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde blandade känslor av trygghet, lättnad, stress och nervositet i samband med traumaomhändertagande. Slutsats: Studien identifierade olika upplevelser hos intensivvårdssjuksköterskorna vid medverkan i traumateamet. De ansåg att det mestadels var en fördel att vara med redan från det initiala omhändertagandet och att aspekter som teamarbete, rutin, rätt person på rätt plats och kommunikation inom teamet var viktiga. Studien skulle kunna bidra till optimering av traumavården genom vidareutveckling av kliniska rutiner vilket i förlängningen främjar patientens hälsa och minskar lidande. / Background: The professions that are included in a trauma team varies from hospital to hospital and depends on the trauma patient's injury. National trauma alarm criteria are used in all emergency hospitals in Sweden, but the local routines as well as the staff's roles in the care may differ. The intensive care nurse's competence includes creating continuity for the patient through collaboration and communication with other professions. Aim: The aim of this interview study was to describe the intensive care nurse's experience of being part of the trauma team. Method: An interview study with qualitative design was conducted. Semi-structured interviews were used for data collection and the material was then processed through inductive content analysis. Results: The overall picture of the patient the intensive care nurses experienced that they got through participation in the initial care was seen as positive. They appreciated the continuity and the opportunity for preparation it provided in the care of the patient. The collaboration in the trauma team was considered important and was facilitated by experienced staff and a good team leader. The intensive care nurses experienced mixed feelings of security, relief, stress and nervousness connected to trauma care. Conclusion: The study identified different experiences of the intensive care nurses when participating in the trauma team. They felt that it was mostly an advantage to be involved from the initial care and that aspects such as teamwork, routine, the right person in the right place and communication within the team were important. The study could contribute to the optimization of trauma care through further development of clinical routines, which in the long run promotes the patient's health and reduces suffering.