No description available.

För att utnyttja sjukvårdens resurser på bästa sätt bör vård ges på den vårdnivå som är mest ändamålsenlig utifrån patientens behov. Vårdcentralens uppgift är att tillgodose behovet av grundläggande vård. När patienten upplever sig akut sjuk ringer hon/han ibland efter ambulans av olika orsaker. Utifrån beslutstöd och behandlingsriktlinjer kan ambulanssjuksköterskan bedöma patientens behov av vård och hänvisa denne vidare till ändamålsenlig vårdnivå, som till exempel vårdcentralen. Studiens syfte var att beskriva distriktssköterskors och läkares upplevelser av att ta emot patienter från ambulanssjukvården som bedöms ha primärvårdsbehov. Nio intervjuer genomfördes och intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.   Resultatet visade att samarbetet mellan professionerna på vårdcentralen överlag fungerade bra i den här situationen, men det fanns faktorer som kunde påverka det negativt. Att ambulanssjuksköterskan ringde till vårdcentralen innan de kom med patienten medförde att vårdgivarna kunde ha en dialog kring ändamålsenlig vårdnivå för patienten och det gav möjlighet till förberedelse inför att patienten skulle komma. Personalen på vårdcentralen kände tillit till ambulanssjuksköterskans bedömning och den känslan grundade sig på ambulanssjuksköterskans kompetens samt personlig kännedom dem emellan. Kommunikation var betydelsefullt, inte minst överrapporteringen. Erfarenheten av vårdmodellen var att patienten fick en kortare vårdtid. Patientsäkerheten upplevdes som hög, dock sågs en brist i att gemensam journal och läkemedelslista saknades. I resultatdiskussionen lyfts samarbete och kommunikation mellan distriktssköterska och läkare på vårdcentral. Likaså kommunikation och överrapportering mellan de olika vårdgivarna samt vårdmodellen ur ett hållbarhetsperspektiv.

Kompetens om palliativ vård hos sjuksköterskor är nödvändigt för att främja vårdens kvalitet och därigenom patientens livskvalitet. Det är dock oklart hur kompetensen om palliativ vård ser ut bland sjuksköterskor som arbetar i hemsjukvården. Syftet med studien var att beskriva och jämföra kompetensen om palliativ vård hos sjuksköterskor i kommunens hemsjukvård. Studien är kvantitativ med deduktiv ansats. Datainsamlingen genomfördes med en enkät som skickades ut till 256 sjuksköterskor som arbetar inom hemsjukvården i Jönköpings kommun. Av dessa svarade 63 på enkäten vilket gav en svarsfrekvens på 25 %. Enkäten undersökte sjuksköterskors kompetens i palliativ vård utifrån kunskap om symtomlindring, systematisk användning av skattningsinstrument, kompetens i teamarbete, att samtala och att möta människor i livets slutskede. Resultatet visade att kompetensen var lägre gällande systematisk användning av skattningsinstrument vid vanligt förekommande symtom jämfört med övriga kompetensområden. Kompetens gällande symtomlindring, skattning och teamarbete var samtliga lägst vid fatigue i jämförelse med smärta, illamående, oro och munhälsa. Det fanns en skillnad mellan grundutbildade och specialistutbildade sjuksköterskors kompetens, där de specialistutbildades kompetens var högre vad gäller kunskap om symtomlindring respektive kompetens i teamarbete vid fatigue och vid problem i munhålan. Kompetens i att samtala med unga anhöriga var låg hos både grund - och specialistutbildade sjuksköterskor. Resultatet ska tolkas med stor försiktighet med tanke på den låga svarsfrekvensen och att enkäten/instrumentet inte är psykometriskt testat. Givet dessa svagheter kan det dock finnas utvecklingspotential gällande systematisk användning av skattningsinstrument. Fatigue behöver uppmärksammas och kompetensen öka både vad gäller symtomlindring, skattning och teamarbete vid fatigue. Kompetens i att samtala med barn och ungdomar som är anhöriga var låg, vilket tyder på behov av stöd och handledning till sjuksköterskor samt tillgång till riktlinjer vid möte med unga anhöriga.

Fetma är en bidragande orsak till flera livsstilssjukdomar och en av de främsta riskfaktorerna för förlorade friska levnadsår. Distriktssköterskor möter många patienter med fetma och en del av distriktssköterskans arbete är att stödja dessa patienter till att göra livsstilsförändringar. Många livsstilssjukdomar går att förebygga med förändrade levnadsvanor. Vanligt är att patienter kan göra livsstilsförändringar under en begränsad tid, men de återfaller sedan till gamla vanor. Mycket forskning är skriven utifrån behandlarens perspektiv. Vi har valt att vända på perspektivet och intervjua patienter för att få ta del av deras erfarenheter. Syftet med vår studie är att beskriva faktorer som påverkar förmågan att genomföra livsstilsförändringar hos vuxna patienter med fetma. Studien är kvalitativ med deskriptiv ansats. Tio enskilda intervjuer gjordes som analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. För att klara av en livsstilsförändring verkar det som att individens inre behöver beröras. Det framkom flera faktorer som var försvårande för genomförande av livsstilsförändringar t.ex. känsla av maktlöshet. Stöd önskades utifrån ett helhetsperspektiv, från både vårdpersonal och närstående. Snabba resultat i början ökade motivationen. Patienter med fetma är en grupp som ökar globalt. För att förebygga framtida Livsstilssjukdomar behövs patienternas egenvårdsförmåga stärkas. Då närstående involveras i behandlingen kan förutsättningar öka för ett lyckat resultat. För en hållbar utveckling i primärvården behöver vi ge dessa patienter stöd och god vård utifrån ett helhetsperspektiv, vilket i längden kan minska patientlidande och vara kostnadseffektivt för vården.

Bakgrund: Barn som lever med anhörig som lider av psykisk eller fysisk sjukdom eller annan funktionsnedsättning är en utsatt grupp som riskerar att drabbas av psykisk ohälsa. Genom identifiering av barn som lever i dessa familjer kan stödinsatser sättas in. Distriktssköterskor i primärvården arbetar hälsofrämjande genom telefonrådgivning och egen mottagning. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskor uppfattningar av att identifiera och stödja barn som anhöriga och unga omsorgsgivare. Metod: Datamaterialet analyserades med fenomenografisk metod utifrån kvalitativa intervjuer med induktiv ansats. Resultat: Resultatet visar att distriktssköterskor vill arbeta för att identifiera och stödja barn som anhöriga och unga omsorgsgivare genom tydligare riktlinjer på arbetsplatsen, samverkan med andra instanser som resulterar i stöd till barnet och familjen. Konklusion: Distriktssköterskorna upplever att det är en grupp som förbises, de beskriver att de behöver ökad kunskap och verktyg för att kunna arbeta mer effektivt. Distriktssköterskorna som deltar i studien upplever att deras medveten om barn som anhöriga och unga omsorgsgivare har ökat.

Den kommunala hälso- och sjukvården har ökat stadigt under de senaste åren och mer komplex och kvalificerad vård bedrivs. Distriktssköterskan inom hemsjukvården har en ledande och samordnande roll kring patientens vård. Detta sker i samverkan med andra vårdaktörer inom hälso- och sjukvårdens organisation men även med patient och närstående. Forskning har visat att ansvarsfördelningen mellan aktörerna påverkar patientsäkerheten och arbetsmiljön och detta föranleder ett förtydligande och säkerställande i vem som skall ansvara för respektive insats. För att trygga en hållbar utveckling bör vården vara kunskapsbaserad, patientfokuserad och välorganiserad vilket bland annat leder till effektivitet, ökad hälsa och livskvalitet för både personal och patienter.   Syftet med studien är att belysa distriktssköterskors upplevelse och hantering av gränser för ansvarsområdet inom hemsjukvården. I studien intervjuades åtta distriktssköterskor med mer än två års erfarenhet som sjuksköterska eller distriktssköterska inom kommunal hälso- och sjukvård. Intervjumaterialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. I resultatet framkom fyra kategorier: Upplevelse och hantering av gränser utifrån yrkeskunnande, Upplevelser och hantering av gränser utifrån samverkan, Gränssättning utifrån distriktssköterskans värderingar och förhållningssätt samt Gränssättning utifrån hälso- och sjukvårdens organisation. Kommunikation med samarbetspartners och ett värnande om patientens unika egenskaper och behov ses i studien som grundläggande i det professionella ansvaret och för att kunna bedriva en god vård. Distriktssköterskans värderingar och förhållningssätt och arbetsplatsens organisatoriska förutsättningar spelar en stor roll. I studien framkommer tydligt att arbetet med gränsdragning är ständigt pågående och svårt att hantera.

Förskrivningsrätten av läkemedel är en viktig del i distriktssköterskors profession vilket ger dem fördjupade kunskaper och är betydelsefullt för arbetet i hemsjukvården. Patienterna i hemsjukvården är ofta äldre som drabbats av flera sjukdomar och har en större läkemedelsbehandling än övriga befolkningen. Forskning visar att förskrivningsrätten effektiviserar vården och gör patienten mer delaktig. Den vårdande relationen mellan patienten och distriktssköterskan främjas när vården sker nära patienten. Arbetet i hemsjukvården ställer speciella krav på distriktssköterskan med förskrivningsrätt. Syftet med föreliggande studie var att beskriva distriktssköterskors upplevelser av att ha förskrivningsrätt av läkemedel i hemsjukvården. Studien genomfördes med kvalitativ ansats och analyserades genom en induktiv innehållsanalys. Åtta distriktssköterskor verksamma inom hemsjukvård intervjuades. Analysen ledde fram till ett tema: att se både möjligheter och begränsningar med förskrivningsrätten av läkemedel, med sex tillhörande kategorier. Resultatet visar att förskrivningsrätten är värdefull för både distriktssköterskorna och patienterna på flera sätt. Det upplevs viktigt att känna stöd och att kunna hålla sig uppdaterad. Att ha tillgång till välfungerande datasystem är betydelsefullt, även om vissa hinder kan ses. Vid förskrivning åt kollegor som saknar förskrivningsrätt finns varierande upplevelser. Förskrivningsrätten ger självständighet och det framkommer en önskan om att få den utökad. I diskussionen reflekteras kring hur hemmet och den vårdande relationen påverkar distriktssköterskornas upplevelser av förskrivningsrätten och förutsättningarna för dess användning.

Telefonrådgivning är ett stort område inom hälso- och sjukvård. Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att kommunicera via telefonrådgivning inom primärvården. Studien har en kvalitativ forskningsmetod där datainsamling gjordes genom individuella, semistrukturerade intervjuer med åtta distriktssköterskor som arbetar med telefonrådgivning på två hälsocentraler i norra Sverige. Intervjuerna analyserades med en manifest innehållsanalys. Resultatet presenteras i tre kategorier: Faktorer som kan försvåra kommunikationen, Ett gott bemötande skapar förutsättningar för en god kommunikation och En tillitsfull och god relation bidrar till positiva följder. Resultatet visar att en god kommunikation bidrar till ökad förståelse mellan distriktssköterskor och patienter, vilket i sin tur bidrar till att patienten känner trygghet och förtroende och litar på distriktssköterskans bedömning. Distriktssköterskan måste vara en aktiv lyssnare och ställa de rätta frågorna samt visa kunskap och vänlighet för att få en bra relation med patienten. Studien visar att en bra kommunikation med patienterna utgör grunden för ett bra samtal och leder till en bättre bedömning. Slutsatsen är att en bra kommunikation kan bidra till att fler patienter får rätt bedömning och vård.

Vårdens utmaningar kräver en effektiv och tillgänglig primärvård. Resurser behöver användas optimalt och här har distriktssköterskan en viktig roll med sin förskrivningsrätt och breda kompetens. Om distriktssköterskan använde förskrivningsrätten fullt ut kunde en del patienter få snabbare vård, kortare sjukdomsförlopp och minskat lidande. Syftet med studien är därför att undersöka hur distriktssköterskan på vårdcentral upplever sin förskrivningsrätt av läkemedel och vad som påverkar hur den används. Metoden som användes var en kvalitativ intervjustudie utifrån ett livsvärldsteoretiskt perspektiv. Åtta distriktssköterskor medverkade och delade med sig av sina upplevelser. Datan analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys som resulterade i fyra kategorier: yrkesstolthet, tidsbesparande och förenklande, påverkande faktorer och förväntningar på framtiden. Det framkom att förskrivningsrätten leder till en stolthet över professionen eftersom den förutsätter och därför indirekt resulterar i en bred kompetens. Förskrivningsrätten sparar tid och är avlastande för kollegor på vårdcentralen. Faktorer som arbetssätt och rutiner på vårdcentralen påverkar nyttjandet av förskrivningsrätten men också samarbete och utbildning. Distriktssköterskan har en önskan om att förskrivningsrätten ska utökas i framtiden. Sammantaget visar resultatet att distriktssköterskan ser positivt på förskrivningsrätten, då den ger känslan av att bemästra sin yrkesroll.

Vård i hemmet har ökat då andelen äldre i samhället ökat, vilket i sin tur innebär ett ökat behov av distriktssköterskan i hemsjukvården. Många som är inskrivna i hemsjukvården behöver hjälp med hantering av läkemedel och detta är en uppgift som delegeras till vårdpersonal. Distriktssköterskan har ett ansvar att säkerställa att läkemedelshantering utförs på ett patientsäkert sätt. Syftet med denna studie är att beskriva distriktssköterskans erfarenheter av att delegera läkemedel i hemsjukvården på ett patientsäkert sätt. En kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats genomfördes. Åtta öppna intervjuer med distriktssköterskor genomfördes och analyserats utifrån innehållsanalys. Resultatet visar en huvudkategori, Tvärprofessionellt samarbete och två kategorier; Olika personella förutsättningar och Olika organisatoriska förutsättningar samt därtill nio subkategorier. Resultatet visar att vårdpersonalens kunskap, erfarenhet samt ansvarsförmåga har betydelse vid läkemedelsdelegering. Samtidigt har distriktssköterskan ett ansvar att bedöma vårdpersonalens kompetens för säker delegering. Detta kan försvåras vid stor personalomsättning som leder till försämrad kontinuitet hos vårdpersonalen. Dessutom känner sig distriktssköterskor pressade att delegera för att verksamheten ska fungera. Patientsäker läkemedelsdelegering förutsätter att distriktssköterskan anpassar delegeringsförfarandet utifrån vårdpersonalens kunskapsnivå. Sammantaget visar resultatet att delar av delegeringsprocessen har förbättrats men arbetet med läkemedelsdelegeringar och dess uppföljningar är tidskrävande. Genom ett tvärprofessionellt samarbete kan en patientsäker läkemedelsdelegering förbättras i hemsjukvården.