<p>The reception and the study of the novel Spring Snow by Yukio Mishima has – as always with the novels of Yukio Mishima – focused on the writer himself according to his spectacular way of life and death. Opposite to the studies and the reception, this master thesis focuses on the novel itself by following two more or less hidden traces in the novel: the protagonist Kiyoaki and his attitude to responsibility and dreams. This examination deepens the novel, by showing how the mechanisms of its inherent complexity work. It has been made by freely applying Roland Barthes´ method “rewriting the text”.</p>

In this magister's thesis, the aim is to highlight the circumstances that caused four Latin American autodidactical musicians to leave their countries and migrate in order to settle down in the Swedish capital of Stockholm. The propose is to give a greater understanding of how the musicians learned music and how they perceived their dreams and their motivation in relation to reality. The method for collecting the data was obtained from interviews and the study es based on an ethnographic approach. The interviews provided interesting statements that provided the raw material for the study. The statements were about the informants' childhoods, when they became musicians, their relation to the music and how they found their way to Sweden. The results of the study indicate that the motivation that was the driving force for the informants to satisfy their dreams also was the same force that caused the dream to vanish when it was fulfilled.

The reception and the study of the novel Spring Snow by Yukio Mishima has – as always with the novels of Yukio Mishima – focused on the writer himself according to his spectacular way of life and death. Opposite to the studies and the reception, this master thesis focuses on the novel itself by following two more or less hidden traces in the novel: the protagonist Kiyoaki and his attitude to responsibility and dreams. This examination deepens the novel, by showing how the mechanisms of its inherent complexity work. It has been made by freely applying Roland Barthes´ method “rewriting the text”.

Denna undersökning syftar till att undersöka hur samtida maraupplevelser kommer till uttryck i olika internetfora och vilken betydelse maraupplevelser har för den enskilde individen. Arbetet är en explorativ studie som inspirerats av grundad teori (GT). Genom att studera digitalt material och då främst olika spiritistiska internetfora och kommentarsfält har informanterna berättat om sina maraupplevelser. I analysen av det digitala materialet användes en narrativ teori. Den explorativa undersökningen har lett fram till att en kärnkategori, där dess egenskaper och dimensioner framträtt. Gemensamt för informanterna och deras maraupplevelser är att de anser sina upplevelser vara extraordinära, deras narrativ belyser en känsla av att bli paralyserad under sömnen, de förklarar hur någon sitter på deras bröst så att de inte får någon luft, panik, rädsla och skräck uppstår. Maraupplevelser under sömn är en röd tråd som binder ihop informanternas narrativ och begrepp. Informanterna har upplevt liknande händelser med maran och en gemenskap och ett skapande av mening i deras berättelser framkommer. Att informanterna benämner upplevelsen som riden av maran eller att de drabbats av sömnparalys är återkommande i den digitala empirin.

Drömmars likhet med film har fascinerat människor sedan mediets uppkomst. Med ljus som avgörande princip för bildens innehåll, i kombination med något så subjektivt som hur drömmar ser ut, är det av intresse att se hur ljuset gestaltas när filmkaraktärers egna drömmar blir ett inslag i filmen. Uppsatsens syfte är att analysera huruvida ljus har betydelse för att generera en filmisk uppfattning av att det är en dröm. Ljuset undersöks i fyra filmer med utpräglade drömscener genom en kvalitativ jämförelsestudie. En semiotisk bildanalys har utförts av exempel från vaket tillstånd gentemot drömtillstånd i Spellbound (1945), Smultronstället (1957), Stalker (1979) och Scott Pilgrim vs The World (2010). Att utläsa av analysen uppvisas återkommande mönster i samtliga exempel av gestaltningen att förstärka intrycket av att det är en dröm. I jämförelse tenderar vaken verklighet att gestaltas med andra ljusestetiska principer.

En produktiv ambivalens som lar absurd slapstick forenes med dypt gravalvor i et spill mellom abstrakt og konkret. Gjennom mine arbeider forsøker jeg blande sammen eller sette ulike referanser opp mot hverandre og med dette frammane en følelse av tvetydighet som jeg ofte opplever/A productive ambivalence that allows absurd slapstick to come together with the gravely serious in a play between the abstract and the concrete. Through my works I try to blend or contrast different references and thereby evoke a feeling of ambiguity that I often experience.

I den här uppsatsen undersöks den intertextualitetsteori som framkommer i Kallifatides 2000-talslitteratur, och hur den kan användas för att läsa de autofiktiva inslagen i romanerna. Uppsatsen kommer fram till att Kallifatides ansluter sig till en poststrukturalistisk syn på intertextualitet, där intertextualitet inte så mycket handlar om direkta referenser i ett verk till ett annat, utan utgör en del i den poststrukturalistiska insikten att allt är konstruktion. Genom att människans syn på världen anses sakna essens och istället konstrueras genom språket kan text med denna syn endast referera till andra språkliga konstruktioner, det vill säga, annan text. Livet är något som ”levs mellan två citattecken”. Parallellt tycks dock Kallifatides intertextualitet inneha en mindre språkburen dimension som går tillbaka på en mer konkret historieskatt, och ett arv av kollektiva erfarenheter. Överlag ansluter sig Kallifatides trots allt till kända intertextualitetsteoretikers, såsom Kristeva och Barthes, syn att språket bär på en inneboende intertextualitet. I uppsatsen finner jag emellertid att Kallifatides skiljer sig från nämnda teoretiker i sin inställning till detta beroende. Där Kristeva och Barthes ser en förlorad individuell frihet och agens, ser Kallifatides en vunnen samhörighet och gemenskap. Insikten om synen på intertextualitet i Kallifatides litteratur används sedan i en läsning av de autofiktiva inslagen i verken. Där finner jag att man med en medvetenhet om nämnda intertextualitetsdiskussion kan läsa de autofiktiva inslagen som en sorts praktisk tillämpning av tankarna kring beroendet av myt och fiktion. Sammanblandandet av verken och det litterära arvet, med författarens liv, blir en exemplifiering av idén att livet levs inom redan uppdragna narrativa strukturer. Genom att blanda dåtid och nutid, fiktion och verklighet, exemplifierar Kallifatides att ”det är detaljerna som skiljer oss” från historien och myten, och ”ibland inte ens de”. Individen och författaren lever på så vis texter som redan är skrivna. Vidare menar jag i uppsatsen att de autofiktiva inslagen på detta vis upprättar en sorts ”oklar linje” mellan författare och verk och författare och myt, där synen på förhållandena mellan verk och litterärt arv, och författaren, inte ses uteslutande som enkelriktat kausala. Författarens relation till verket blir alltså inte likriktad: istället för att författaren allena formar verket, formar verket också författaren. Även om skrivandet visserligen anses sprunget ur erfarenhet, ger det på samma gång struktur och form till erfarenheten. Fiktionen är på så vis en del av konstruktionen av oss som individer. Relationen mellan författaren och myten är mer kausalt riktad, det är arvet som påverkar författaren. Den oklara linjen handlar här mer om en oklarhet kring var författarens liv börjar och var myten slutar. Sammantaget läses autofiktiva inslagen som en praktisk tillämpning av de teoretiska resonemangen. Funktionen blir att illustrera tidlösheten hos det litterära arvets narrativa strukturer, och att peka på författarens dubbelriktade förhållande till sin fiktion.

Den surrealistiska thrillern I´m thinking of ending things av Charlie Kaufman hade premiär på Netflix hösten 2020. Långfilmens narrativ är en utspelad fantasi och innehåller flera inslag som framställs och kan betraktas som verklighetsfrånvända. Syftet med uppsatsen var att undersöka hur overkligheten framställs genom filmklippning och hur kamerapositionering används för att skapa ett fantasi-perspektiv. Klipp-metoder diskuterade av bland annat Bordwell och Thompson, Karen Pearlman och Walter Murch ligger till grund för en audiovisuell analys. Resultatet visar att några av valda sekvenser bryter mot konventionella klippmetoder för att generera konflikt i betraktarens förväntningar. Temporala förvrängningar används för att skapa illusion och fungerar även väl för att skildra fantasi/dröm. / I´m thinking of ending things by Charlie Kaufman premiered on Netflix in the fall of 2020. The featurefilm is a surrealistic thriller who´s narrative is played out like a fantasy containing several elements deviating from reality. The purpose of the essay was to investigate how unreality is portrayled trough the film editing and how camera work is used to create a fantasy perspective. Editing methods discussed by Bordwell and Thompson, Karen Pearlman and Walter Murch, among others, form the basis for an audiovisual analysis. The result shows that several of the selected sequences violate conventional editing to generate conflict of expectations. The use of temporal distortions works as a tool for illusion and to portray dream/fantasy.