Submitted by Renata Lopes (renatasil82@gmail.com) on 2017-09-27T20:23:10Z No. of bitstreams: 1 thaysvalledocarmoaragao.pdf: 1227327 bytes, checksum: 4f3c06fb6527e962705b406d79a75349 (MD5) / Approved for entry into archive by Adriana Oliveira (adriana.oliveira@ufjf.edu.br) on 2017-09-28T14:13:37Z (GMT) No. of bitstreams: 1 thaysvalledocarmoaragao.pdf: 1227327 bytes, checksum: 4f3c06fb6527e962705b406d79a75349 (MD5) / Made available in DSpace on 2017-09-28T14:13:37Z (GMT). No. of bitstreams: 1 thaysvalledocarmoaragao.pdf: 1227327 bytes, checksum: 4f3c06fb6527e962705b406d79a75349 (MD5) Previous issue date: 2017-08-25 / A urgência e emergência, em especial as Unidades de Pronto Atendimento (UPAs), ocupam importante espaço na rede de atenção à saúde, funcionando como porta de entrada do sistema, sendo locais com potencialidades para salvar vidas e aliviar sofrimentos. Este estudo teve por objetivo analisar o trabalho do assistente social nas UPAs de Juiz de Fora, buscando compreender as condições para sua realização, as demandas, competências, desafios e possibilidades, instrumentos e estratégias, desvendando as determinações e especificidades do exercício profissional nesse espaço sócio-ocupacional. Para tanto, além do estudo teórico acerca das categorias que auxiliam na compressão do objeto, foi realizada uma pesquisa de campo, de abordagem qualitativa, com os assistentes sociais que possuem experiência no trabalho da urgência e emergência desenvolvido nas três UPAs da cidade. O estudo revelou que o trabalho dos assistentes sociais tem se realizado pela via da garantia e efetivação dos direitos dos usuários, ultrapassando práticas pontuais e imediatas. A falta de planejamento e avaliação, no entanto, foram identificados como pontos frágeis do trabalho dos assistentes sociais, havendo risco da ação profissional ser “devorada” pela rotatividade e intenso fluxo de atendimentos, impactando na intervenção junto aos usuários. / The urgency and emergency, especially the Unidades de Pronto Atendimento (UPAs) [Emergency Care Units (PSUs)], occupy important space in the health care network, functioning as a gateway to the system, being places with potential to save lives and alleviate suffering. The objective of this study was to analyze the work of the social worker in the UPAs of Juiz de Fora, seeking to understand the conditions for their accomplishment, the demands, skills, challenges and possibilities, tools and strategies, unveiling the determinations and specificities of the professional exercise in this social-occupational space. For this, besides the theoretical study about the categories that aid in the compression of the object, a field survey was carried out, with a qualitative approach, with social workers who have experience in the work of the emergency and emergency work developed in the three UPAs of the city. The study revealed that the work of social workers has been carried out by means of guaranteeing and enforcing users' rights, surpassing punctual and immediate practices. The lack of planning and evaluation, however, were identified as fragile points of the work of social workers, with the risk of professional action being "devoured" by the rotation and intense flow of care, impacting on the intervention with the users.

Trauma care is the treatment of patients with injuries caused by external forces, for instance car crashes, assaults or fall accidents. These urgent patients typically arrive at the hospital’s Emergency Department, where they are treated by an interdisciplinary team of physicians and nurses, who collaborate to identify and address life-threatening injuries. In this thesis, the urgent phase of trauma care has been explored through observations of trauma calls and interviews with trauma care professionals, with the purpose of mapping the workflow and providing a basis for a discussion of IT systems within trauma radiology. The professionals, procedures and tools involved are collectively described as the initial trauma care system. There has been a focus on interaction between the units of this system, as well as on how decisions regarding treatment are made, often with the help of medical imaging. The initial trauma care system functions under significant time pressure, striving towards the well-defined objective of saving the life of the patient. To a great extent the system relies on standardized procedures, aiming for screening life-threatening injuries. The trauma team features a clear hierarchy and distinct roles, where the team leader role is considered vital for the team’s performance. Experience is valued and important for everyone, especially since the team often makes decisions, that may affect the future of the patient, based on incomplete information about the situation. Therefore, CT (computed tomography) images offer valuable decision-making support. The respondents are fairly satisfied with the current tools for viewing and manipulating radiological images. Little support for the need of improved or novel IT systems in trauma radiology is found, as is the use for 3D visualization of radiological images in this domain. Informants recognize communication failures and lacking teamwork as the major problems in trauma care. Difficulties like this may be decreased by education and training regarding these issues.

Background Major road traffic crashes (RTCs) can have a significant impact on the survivors, their family, and their friends, as well as on emergency personnel, volunteers, and others involved. However, survivors’ perspectives are rare or missing in research on major RTCs in Sweden. A comprehensive understanding of the survivors and their experiences is also lacking. By studying what it is like to survive a major RTC, the care and support provided to survivors can be adapted and improved. The overall aim is to broaden the understanding of the short- and long-term consequences and experiences of surviving a major bus crash. Methods The contexts are two bus crashes that occurred in Sweden, in February 2007 and December 2014. In total, the participants are 110 out of the 112 survivors, and the data is collected through telephone interviews, official reports, and medical records at one month, three months, and five years after the crashes. Analysis methods include qualitative content analysis, descriptive statistics, thematic analysis, and mixed methods research analysis. Results One month after the crash, most of the survivors were experiencing minor or major physical and/or psychological stress in their everyday lives (Study I). Four main findings were identified regarding their experiences of immediate care (Study II): prehospital discomfort, lack of compassionate care, dissatisfaction with crisis support, and satisfactory initial care and support. The importance of compassion and being close to others was also highlighted. Five years after the bus crash in Rasbo (Study III), survivors were still struggling with physical injuries and mental problems. Other long-term consequences were a lasting sense of connectedness among fellow passengers, a gratitude for life, as well as feelings of distress in traffic, especially in regard to buses. The main findings from study IV indicated that injury severity did not seem to affect mental health, and that social aspects were important to the recovery process. There was an interconnection among survivors in which they seemed to be linked to each other’s recovery. Conclusion A strong need for short- and long-term social and psychological support in terms of compassion and community is evident in all the studies. The survivors ought to be acknowledged as capable and having the resources to contribute to their own and their fellow survivors’ recovery and health. There is a need for greater understanding of how different the survivors are, with each one of them having various physical, psychological, social, and existential needs. / Bakgrund Stora trafikskadehändelser kan ha en betydande inverkan på de överlevande och deras närståendes liv, likaså på sjukvårdspersonal, vittnen, och andra som är involverade. Trots detta så är de överlevandes perspektiv sällsynta eller saknas i forskning om stora trafikskadehändelser i Sverige. Det saknas även en helhetsförståelse av överlevande och deras erfarenheter. Genom att studera hur det är att överleva en busskrasch kan omhändertagande och stöd anpassas och förbättras. Det övergripande syftet är att öka förståelsen av kort- och långsiktiga konsekvenser och erfarenheter av att överleva en stor busskrasch. Metod Kontexten är två busskrascher som inträffade i februari 2007 och december 2014 i Sverige. Antal deltagare är 110 av 112 överlevande och data samlades in en månad, tre månader och fem år efter krascherna, via telefonintervjuer, officiella rapporter och medicinska journaler. Analysmetoder inkluderar kvalitativ innehållsanalys, deskriptiv statistik, tematisk analys och mixad metod. Resultat En månad efter kraschen upplevde överlevande fysiskt obehag och/eller psykisk stress i varierande grad i sin vardag (Studie I). Gällande upplevelser av det initiala omhändertagandet (Studie II) identifierades fyra huvudresultat; obehag på skadeplats, brister i omhändertagande och bemötande, missnöje med krisstöd, och tillfredsställande initialt omhändertagande och stöd. Betydelsen av empati och medkänsla från personal och frivilliga samt samhörighet med medpassagerare lyftes fram av de överlevande. Fem år efter busskraschen i Rasbo (Studie III) fanns det överlevande som fortfarande kämpade med fysiska skador och psykiska problem. Andra tydliga långsiktiga konsekvenser var en bestående gemenskap mellan medpassagerare, en tacksamhet över livet, samt oro och rädsla i trafiken, speciellt vid bussåkande. Uppföljningen efter busskraschen i Tranemo (Studie IV) indikerade att sociala aspekter var betydelsefulla för återhämtningsprocessen hos överlevande och att skadornas svårighetsgrad inte var betydande för det psykiska välbefinnandet. En stark samhörighet upplevdes bland de närstående som reste tillsammans och de verkade följa varandras återhämtning. Slutsatser Ett starkt behov av kort- och långsiktigt socialt och psykologiskt stöd i form av gemenskap och empati är tydligt i samtliga studier. De överlevande bör uppmärksammas som aktörer med kapacitet och resurser till att bidra till sin egen och medpassagerares återhämtning och hälsa. Det behövs en ökad förståelse för hur olika de överlevande är, med varierande fysiska, psykologiska, sociala, och existentiella behov.

Bakgrund: Det akuta omhändertagandet av barn inom akutsjukvården baseras på en systematisk genomgång av anamnes, symtom och vitalparametrar. Det uppstår möte mellan barnet, föräldrar och vårdpersonal, en situation som kan ha uppstått utan förvarning och livet förändras plötsligt för hela familjen. Barnet är i en utsatt position i vården och föräldrarna spelar en väsentlig roll. Motiv: Det finns brister vid inkluderandet av föräldrar som skapar hinder i det akuta omhändertagandet. Denna studie blir betydelsefull för att få en vägledning i hur sjuksköterskor kan utveckla sitt arbets- och förhållningssätt för att öka tryggheten hos föräldrarna, som leder till att omhändertagandet av barnet optimeras. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av att inkludera föräldrar i det akuta omhändertagandet av ett skadat/sjukt barn. Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med sjuksköterskor som arbetar på en akutmottagning för barn 0-18 år. Insamlat forskningsmaterial analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: “Att skapa en relation mellan sjuksköterska och familjen”, “Att se föräldrarna som en resurs i det akuta omhändertagandet”, “Att uppleva utmaningar i mötet med familjen”. Konklusion: Föräldrarna ses som en resurs i vårdmötet, men detta är någonting som bör bedömas individuellt i vilken utsträckning medverkan av föräldrar är möjlig i omvårdnaden av barnet. En tydlig kommunikation med föräldrar lägger grunden för trygghet och samarbete i omhändertagandet, medan brister i struktur kring omhändertagande av familjen leder till oklara roller mellan föräldrar och sjuksköterskan som kan försvåra bedömning och behandling av barnet. En avvägning bör göras mellan barnets rätt till inflytande över sin egna vård, samt inkluderandet av föräldrarna. Det är en komplex utmaning för sjuksköterskan inom pediatrisk akutsjukvård, men av stor betydelse att fortsätta utveckla för framtiden, i syfte att främja en hel familjs hälsa. / Background: Emergency care of children is based on a systematic review of anamnesis, symptoms and vital signs. A meeting occurs between the child, parents and healthcare professionals, a situation that may have arisen without warning and suddenly life changing for the family. The child is in an exposed position in the emergency care, where the parents have an essential role. Motive: There are shortcomings in inclusion of parents that create barriers in the emergency care. This study will be important for guidance in how to develop nurses' approach and work towards families that will increase their feeling of safety and optimized care of the child. Aim: The aim is to describe nurses’ experiences of including parents in the emergency care of an injured/sick child. Methods: Eight individual semi-structured interviews were conducted, with nurses working at a pediatric emergency care department, for children between 0-18 years. The collected research material was analyzed with qualitative content analysis. Result: The analysis resulted in three categories: "To create a relationship between nurse and family", "To see the parents as a resource in the emergency care", "To experience challenges in meeting the family". Conclusion: Parents are seen as a resource in the meeting of care, but it should be assessed individually to what extent it's possible for parents to be included in emergency care of the child. Clear communication with parents is fundamental for feeling of safety and cooperation, while lack of structure leads to unclear roles between parents and nurses, which may complicate assessment and treatment of the child. There should be a balance between the child's right to influence his/her own care and including parents. It's a complex challenge for nurses but important to continue developing in order to promote health of the whole family.

Selbstvergiftung in der Akutmedizin – 2005–2012 Zusammenfassung Ziel. Beschreibung des Trends der akuten Selbstvergiftung in der Notfall- und Intensivmedizin. Methode. Elektronische Akten erwachsener Patienten, die zwischen 2005 und 2012 wegen einer akuten Selbstvergiftung infolge eines Selbstmordversuches (Selbstmordgruppe), einer Berauschung (Intoxikationsgruppe) oder Medikamentenüberdosierung zwecks Schmerzlinderung (Überdosierungsgruppe) in der Notaufnahme des Universitätsklinikums Leipzig eingewiesen worden waren, wurden ausgewertet. Ergebnisse. 3533 Patienten (62,6 % männlich) wurden identifiziert, mit einem Anstieg von 305 Fällen im Jahre 2005 auf 624 in 2012. Die Aufnahmerate bezogen auf die Gesamtaufnahmen stieg von 1,2 % im Jahre 2005 auf 1,9 % im Jahre 2012 an. 31,7 % der Patienten waren < 25 Jahre alt. Die Ursachen der Selbstvergiftung waren Suizidversuch (18,1 %), Intoxikation (76,8 %) und Medikamentenüberdosierung (2,9 %). Bei 80 Fällen war eine genaue Gruppenzuordnung nicht möglich. Während psychotrope Medikamente bei 71,6 % der Suizidversuche angewandt wurden, war Alkoholintoxikation die Ursache bei 80,1 % der Fälle in der Intoxikationsgruppe. Selbstvergiftung mit mindestens zwei Substanzen lag bei 52,0 % der Suizidversuche, 10,3 % der Intoxikationsgruppe und 29,7 % der Gruppe mit Medikamentenüberdosierung vor. Während die Alkoholintoxikation nach wie vor am häufigsten vorkam, gab es eine drastische Zunahme der Intoxikationen mit Cannabinoiden, Crystal Meth und Gamma- Hydroxybuttersäure in den Jahren 2011 und 2012. Eine Aufnahme auf die Intensivstation war bei 16,6 % der Fälle erforderlich. Es gab 22 Todesfälle (0,6 % der gesamten Studienpopulation), von denen 15 aus der Suizidgruppe (2,3 %), vier aus der Intoxikationsgruppe (0,15 %), und drei aus der nicht eindeutig zugeordneten Gruppe (3.8 %) waren. Zusammenfassung. Akute Selbstvergiftung ist ein zunehmendes medizinisches Problem. Psychotrope Medikamente stellen nach wie vor die häufigsten Suizidversuchsmittel dar. Obwohl die Alkoholintoxikation weiterhin am häufigsten vorkommt, nehmen illegale Drogen als notfallmedizinischer Einweisungsgrund zu. / Self-poisoning in the acute care medicine 2005–2012 Abstract Objective. To describe the trend of acute self-poisoning in the emergency and intensive care. Methods. Electronic charts of adults who presented to the emergency department of the University Hospital Leipzig with selfpoisoning following a suicide attempt (suicide group), intoxication (intoxication group), drug overdose for relief of pain or discomfort (drug overdose group) between 2005 and 2012 were analyzed. Results. 3533 adults (62.6 % males) were identified, with the yearly admissions increasing from 305 in 2005 to 624 in 2012. The admission rate in relation to the total emergency department admissions also increased, from 1.2 % in 2005 to 1.9 % in 2012. 31.7 % of the patients were younger than 25 years. The reasons for self-poisoning were suicide attempt (18.1 %), intoxication (76.8 %) and drug overdose (2.9 %). The reason could not be clearly classified in 80 patients. Psychotropic drugs were used in 71.6 % of suicide attempts, while alcohol was the sole cause of intoxication in 80.1 % of cases in the intoxication group. Self-poisoning using at least two substances was observed in 52.0 % of the suicide attempts, 10.3 % of those with intoxication and 29.7 % of those with drug overdose. While alcohol remains the most common cause of intoxication, there was a drastic increase in the consumption of cannabinoids, Crystal Meth and gamma-hydroxybutyrate in the years 2011 and 2012. ICU admission was necessary in 16.6 % of the cases. There were 22 deaths (0.6 % of the study population), of whom 15 were in the suicide group (2.3 %), four (0.15 %) in the intoxication group, and three in the not clearly classified group (3.8 %). Conclusion. Acute self-poisoning is an increasing medical issue. Psychotropic drugs remain the most common means of suicide attempt. Although alcohol intoxication is very frequent, intake of illicit drugs as the cause of emergency admission is increasing.

Die Untersuchung hat das Ziel, die Notfallversorgungsstruktur in der Landeshauptstadt Dresden im Ganzen aufzeigen. Im Fokus stehen eine fehlgeleitete Inanspruchnahme der KNA des UKD und deren Motive. Ist der Patient selbst zuständig für eine Fehlleitung oder bringen äußere Einflüsse ihn dazu, die KNA aufzusuchen. Mit Hilfe einer strukturellen Analyse der Akut- und Notfallversorgung in Dresden anhand fünf ausgewählter Kernelemente werden die Ziele untersucht. Dies sind die Aufbauorganisation, Ablauforganisation, Interne Steuerung und Transparenz, Externe Steuerung und Transparenz sowie Finanzierung und planungsrechtliche Vorgaben. In der empirischen Analyse werden die Patienten in der KNA sowie Mitarbeiter ausgewählter Pflegeeinrichtungen in Dresden u. a. zum Wissen über die Akut- und Notfallversorgung befragt. Die Ergebnisse zeigen, dass Patienten zum einen durch die niedergelassenen Vertragsärzte in die KNA des UKD gelenkt, zum anderen selbst zuständig für eine fehlgeleitete Inanspruchnahme sind. Außerdem ist das Informationsangebot zur Akut- und Notfallversorgung in Dresden unzureichend. Der Patient ist nicht in der Lage, seine Symptome so einzuschätzen, dass er immer die richtige Behandlungsmöglichkeit wählt. Auch die Mitarbeiter ausgewählter Pflegeeinrichtungen konnten nicht eindeutig zuordnen, welche Leistungserbringer für die Behandlung welcher Patienten zuständig sind. Eine standardisierte Abfrage zur Unterscheidung von Akut- und Notfällen erfolgt zudem nicht in der Leitstelle des Rettungsdienstes. Die ambulante Versorgung in den Notaufnahmen kann nicht verhindert, trotzdem spürbar reduziert werden. Aus den gewonnenen Ergebnissen konnten Verbesserungsvorschläge für eine bedarfsgerechte Akut- und Notfallversorgung erstellt werden. Für jene Vorschläge ist eine detaillierte Ausgestaltung erforderlich. Die Analyse hat gezeigt, dass eine strukturelle Anpassung eines Kernelements Einfluss auf die Übrigen ausübt. Folglich sollte es für alle beteiligten Akteure sowie Institutionen wesentlich sein, das Änderungsvermögen der Akut- und Notfallversorgung stets mit Blick auf alle fünf Kernelemente voranzubringen. Dabei sind auch zeitliche Aufwendungen und Investitionen zu berücksichtigen.

Prehospital akutsjukvård är till för patienter i alla åldrar, symtom, tillstånd och sjukdom. Ambulanspersonalen behöver ha kompetens och förmåga att bedöma och behandla alla patienter. Enligt Travelbee främjas den mellanmänskliga relationen genom kommunikation, förståelse och handling vilket skapar förutsättningar för omvårdnaden. Alla patienter har rätt till god och jämlik vård oavsett prehospitala förutsättningar. Syftet var att belysa ambulanspersonalens upplevelser av att vårda barn. Metoden som användes var en litteraturöversikt med en systematisk ansats för att sammanställa befintlig forskning inom området. Både kvalitativa och kvantitativa artiklar har inkluderats från databaserna Pub Med och Cinahl Complete. Sammanlagt har 15 artiklar inkluderats till resultatet. Resultaten visar att ambulanspersonal upplever otillräcklig utbildning i omhändertagande av barn, att det tillkommer utmaningar kring denna patientgrupp samt olika känslor som uppkommer i vårdmötet med barn. Slutsatsen av litteraturstudien beskriver att vård och omvårdnad av barn prehospitalt leder till känslor som stress, osäkerhet och otrygghet. Det beskrivs bero på begränsad kunskap och erfarenhet av akut sjuka och skadade barn samt mötet med patienternas föräldrar. Ambulanspersonal önskar mer teoretisk och praktisk utbildning av det akut sjuka barnet samt debriefing i samband med särskilt påfrestande händelser. / Prehospital emergency care is for patients of all ages, symptoms, conditions and illness. Ambulance clinicians (AC) need to have the competence to assess and treat all patients. According to Travelbee, the interpersonal relationship is promoted through communication, understanding and action, which creates conditions for nursing. All patients have the same right to good and equal care regardless of different circumstances and/or factors that challenge the AC´s in assessing and treating children in prehospital emergency settings. The aim was to describe ambulance clinicians’ experiences of caring for children in prehospital emergency care. A literature review with a systematic approach was used as a method to compile existing research in the field. Both qualitative and quantitative articles have been included from the databases PubMed and Cinahl Complete. A total of 15 articles have been included in the results. The results show that AC´s experience insufficient training regarding the care of children, that there are challenges to this patient group and different emotions that arise in the care when meeting with children in the prehospital emergency settings. The literature study concludes that the care of children in prehospital emergency settings leads to feelings of stress, uncertainty and insecurity, which is described to be caused due to limited knowledge and experience of acutely ill and injured children as well as the meeting with the patient's parents. AC´s want more theoretical and practical training of the acutely ill child as well as debriefing in connection with particularly stressful events.

[ES] La oportunidad en la atención es uno de los críticos de mayor relevancia en la satisfacción de los pacientes que acuden a los servicios de Urgencias. Por tal motivo, las instituciones prestadoras de servicio y las organizaciones gubernamentales deben propender conjuntamente por una atención cada vez más oportuna a costos operacionales razonables. En el caso de la Red Pública en Servicios de Urgencias de Barrannquilla, compuesta por 8 puntos de atención y 2 hospitales, la tendencia marca un continuo crecimiento de la oportunidad en la atención con una tasa de 3,08 minutos/semestre y una probabilidad del 93,13% de atender a los pacientes después de una espera mayor a 30 minutos. Lo anterior se constituye en un síntoma inequívoco de la incapacidad de la Red para satisfacer los estándares de oportunidad establecidos por el Ministerio de Salud, hecho que podría desencadenar el desarrollo de sintomatologías de mayor complejidad, el incremento de la probabilidad de mortalidad, el requerimiento de servicios clínicos más complejos (hospitalización y cuidados intensivos) y el aumento de los costos asociados al servicio. En consecuencia, la presente tesis doctoral presenta el rediseño de la Red Pública en Servicios de Urgencias anteriormente mencionada a fin de otorgar a la población diana un servicio eficiente y altamente oportuno donde tanto las instituciones prestadoras del servicio como los organismos gubernamentales converjan efectivamente. Para ello, fue necesaria la ejecución de 4 grandes fases a través de las cuales se consolidó una propuesta orientada al desarrollo efectivo y sostenible de las operaciones de la Red. Primero, se caracterizó la Red Pública de Servicios de Urgencias en Salud considerando su comportamiento actual en términos de demanda y oportunidad de la atención. Luego, a través de una revisión sistemática de la literatura, se identificaron los enfoques metodológicos que se han implementado para la mejora de la oportunidad y otros indicadores de rendimiento asociados al servicio de Urgencias. Posteriormente, se diseñó una metodología para la creación de redes de Urgencias eficientes y sostenibles la cual luego se validó en la Red Pública sudamericana a fin de disminuir la oportunidad de atención promedio en Urgencias y garantizar la distribución equitativa de los beneficios financieros derivados de la colaboración. Finalmente, se construyó un modelo multicriterio que permitió evaluar el rendimiento de los departamentos de Urgencia e impulsó la creación de estrategias de mejora focalizadas en incrementar su respuesta ante la demanda cambiante, los críticos de satisfacción y las condiciones de operación estipuladas en la ley. Los resultados de esta aplicación evidenciaron que los pacientes que acceden a la Red tienden a esperar en promedio 201,6 min con desviación de estándar de 81,6 min antes de ser atendidos por urgencia. Por otro lado, de acuerdo con la revisión de literatura, la combinación de técnicas de investigación de operaciones, ingeniería de la calidad y analítica de datos es ampliamente recomendada para abordar este problema. En ese sentido, una metodología basada en modelos colaterales de pago, simulación de procesos y lean seis sigma fue propuesta y validada generando un rediseño de Red cuya oportunidad de atención promedio podría disminuir entre 6,71 min y 9,08 min con beneficios financieros promedio de US$29,980/nodo. En último lugar, un modelo compuesto por 8 criterios y 35 sub-criterios fue diseñado para evaluar el rendimiento general de los departamentos de Urgencias. Los resultados del modelo evidenciaron el rol crítico de la infraestructura (Peso global = 21,5%) en el rendimiento de los departamentos de Urgencia y la naturaleza interactiva de la Seguridad del Paciente (C + R = 12,771). / [CA] L'oportunitat en l'atenció és un dels crítics de major rellevància en la satisfacció dels pacients que acudeixen als serveis d'Urgències. Per tal motiu, les institucions prestadores de servei i les organitzacions governamentals han de propendir conjuntament per una atenció cada vegada més oportuna a costos operacionals raonables. En el cas de la Xarxa Pública en Serveis d'Urgències de Barrannquilla, composta per 8 punts d'atenció i 2 hospitals, la tendència marca un continu creixement de l'oportunitat en l'atenció amb una taxa de 3,08 minuts / semestre i una probabilitat de l' 93,13% d'atendre els pacients després d'una espera major a 30 minuts. L'anterior es constitueix en un símptoma inequívoc de la incapacitat de la Xarxa per satisfer els estàndards d'oportunitat establerts pel Ministeri de Salut, fet que podria desencadenar el desenvolupament de simptomatologies de major complexitat, l'increment de la probabilitat de mortalitat, el requeriment de serveis clínics més complexos (hospitalització i cures intensives) i l'augment dels costos associats a el servei. En conseqüència, la present tesi doctoral presenta el redisseny de la Xarxa Pública en Serveis d'Urgències anteriorment esmentada a fi d'atorgar a la població diana un servei eficient i altament oportú on tant les institucions prestadores de el servei com els organismes governamentals convergeixin efectivament. Per a això, va ser necessària l'execució de 4 grans fases a través de les quals es va consolidar una proposta orientada a el desenvolupament efectiu i sostenible de les operacions de la Xarxa. Primer, es va caracteritzar la Xarxa Pública de Serveis d'Urgències en Salut considerant el seu comportament actual en termes de demanda i oportunitat de l'atenció. Després, a través d'una revisió sistemàtica de la literatura, es van identificar els enfocaments metodològics que s'han implementat per a la millora de l'oportunitat i altres indicadors de rendiment associats a el servei d'Urgències. Posteriorment, es va dissenyar una metodologia per a la creació de xarxes d'Urgències eficients i sostenibles la qual després es va validar a la Xarxa Pública sud-americana a fi de disminuir l'oportunitat d'atenció mitjana a Urgències i garantir la distribució equitativa dels beneficis financers derivats de la col´laboració. Finalment, es va construir un model multicriteri que va permetre avaluar el rendiment dels departaments d'Urgència i va impulsar la creació d'estratègies de millora focalitzades en incrementar la seva resposta davant la demanda canviant, els crítics de satisfacció i les condicions d'operació estipulades en la llei. Els resultats d'aquesta aplicació van evidenciar que els pacients que accedeixen a la Xarxa tendeixen a esperar de mitjana 201,6 min amb desviació d'estàndard de 81,6 min abans de ser atesos per urgència. D'altra banda, d'acord amb la revisió de literatura, la combinació de tècniques d'investigació d'operacions, enginyeria de la qualitat i analítica de dades és àmpliament recomanada per abordar aquest problema. En aquest sentit, una metodologia basada en models col´laterals de pagament, simulació de processos i llegeixin 6 sigma va ser proposada i validada generant un redisseny de Xarxa la oportunitat d'atenció mitjana podria disminuir entre 6,71 min i 9,08 min amb beneficis financers mitjana d'US $ 29,980 / node. En darrer lloc, un model compost per 8 criteris i 35 sub-criteris va ser dissenyat per avaluar el rendiment general dels departaments d'Urgències. Els resultats de el model evidenciar el paper crític de la infraestructura (Pes global = 21,5%) en el rendiment dels departaments d'Urgència i la naturalesa interactiva de la Seguretat de l'Pacient (C + R = 12,771). / [EN] Waiting time is one of the most critical measures in the satisfaction of patients admitted within emergency departments. Therefore, hospitals and governmental organizations should jointly aim to provide timely attention at reasonable costs. In the case of Barranquilla's Pubic Emergency Service Network, composed by 8 Points of care (POCs) and 2 hospitals, the trend evidences a continuous growing of the waiting time with a rate of 3,08 min/semester and a 93,13% likelihood of serving patients after waiting for more than 30 minutes. This is an unmistakable symptom of the network inability for satisfying the standards established by the Ministry of Health, which may trigger the development of more complex symptoms, increase in the death rate, requirement for more complex clinical services (hospitalization and intensive care unit) and increased service costs. This doctoral dissertation then illustrates the redesign of the aforementioned Public Emergency Service Network aiming at providing the target population with an efficient and highly timely service where both hospitals and governmental institutions effectively converge. It was then necessary to implement a 4-phase methodology consolidating a proposal oriented to the effective and sustainable development of network operations. First, the Public Emergency Service Network was characterized considering its current behavior in terms of demand and waiting time. A systematic literature review was then undertaken for identifying the methodological approaches that have been implementing for improving the waiting time and other performance indicators associated with the emergency care service. Following this, a methodology for the creation of efficient and sustainable emergency care networks was designed and later validated in the Southamerican Public network for lessening the average waiting time and ensuring the equitable distribution of profits derived from the collaboration. Ultimately, a multicriteria decision-making model was created for assessing the performance of the emergency departments and propelling the design of improvement strategies focused on bettering the response against the changing demand conditions, critical to satisfaction and operational conditions. The results evidenced that the patients accessing to the network tend to wait 201,6 min on average with a standard deviation of 81,6 min before being served by the emergency care unit. On the other hand, based on the reported literature, it is highly suggested to combine Operations Research (OR) methods, quality-based techniques, and data-driven approaches for addressing this problem. In this sense, a methodology based on collateral payment models, Discrete-event simulation, and Lean Six Sigma was proposed and validated resulting in a redesigned network whose average waiting time may diminish between 6,71 min and 9,08 min with an average profit US$29,980/node. Lately, a model comprising of 8 criteria and 35 sub-criteria was designed for evaluating the overall performance of emergency departments. The model outcomes revealed the critical role of Infrastructure (Global weight = 21,5%) in ED performance and the interactive nature of Patient Safety (C + R = 12,771). / Ortíz Barrios, MÁ. (2020). Redesigning the Barranquilla's public emergency care network to improve the patient waiting time [Tesis doctoral]. Universitat Politècnica de València. https://doi.org/10.4995/Thesis/10251/156215 / TESIS

En person som drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus är beroende av att skyndsamt erhålla högkvalitativ hjärt-lungräddning för bästa möjliga förutsättningar till överlevnad. Bröstkompressioner behöver utföras med få avbrott för att anses högkvalitativa. Tidigare forskning indikerar att manuella bröstkompressioner kan hålla otillräcklig kvalitet. Hjälpmedel som utför mekaniska bröstkompressioner har tagits fram och utvecklats som alternativ till manuella bröstkompressioner. I Sverige har ambulanssjuksköterskor en möjlighet att använda sig av hjälpmedlet LUCAS för att utföra mekaniska bröstkompressioner. Forskning inom området har främst haft en medicinsk inriktning. Det saknas tillräcklig forskning om ambulanssjuksköterskors upplevelser i samband med hjärt- lungräddning och användande av mekaniska bröstkompressioner. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att utföra hjärt- lungräddning med det mekaniska bröstkompressionshjälpmedlet LUCAS. Studiens metod var beskrivande och utgick från en kvalitativ induktiv ansats. Urvalet var ändamålsenligt och bestod av tio sjuksköterskor med specialistutbildning med inriktning ambulanssjukvård yrkesverksamma i ett län i Mellansverige. Intervjuerna genomfördes utifrån en semistrukturerad intervjuguide och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet presenteras genom en huvudkategori, tre generiska kategorier och åtta subkategorier. Ambulanssjuksköterskor upplevde att LUCAS är en omvårdnadsresurs med betydelse för personal och patient. Ambulanssjuksköterskor beskrev att övning och utbildning krävs för korrekt handhavande, att LUCAS påverkar arbetsmiljö och patientsäkerhet och att LUCAS skapar andra förutsättningar för personalen. Slutsatsen var att denna studie visade att LUCAS är ett betydelsefullt och uppskattat mekaniskt hjälpmedel bland ambulanssjuksköterskor när de utför hjärt-lungräddning utanför sjukhus. Ambulanssjuksköterskor föredrog mekaniska bröstkompressioner framför manuella bröstkompressioner trots en medvetenhet om att behandling med mekaniskt hjälpmedel enligt tidigare forskning inte kunnat påvisa någon ökad patientöverlevnad. Istället beskrev ambulanssjuksköterskor att de vid bruk av LUCAS upplevde fördelar som hade betydelse för dem och deras arbetsmiljö, fördelar som inverkade på arbetssätt och säkerhet. Bland annat kunde ambulanssjuksköterskor använda bilbälte och således färdas säkert samtidigt som patienten erhöll högkvalitativa bröstkompressioner utförda av LUCAS. Utifrån studiens resultat kan det vara av vikt att verksamheter som bedriver ambulanssjukvård tar större hänsyn till ambulanssjuksköterskors perspektiv vid implementering, utveckling och utvärdering av ett mekaniskt hjälpmedel. / A person suffering from out-of-hospital cardiac arrest is dependent on promptly receiving high qualitative cardiopulmonary resuscitation for best possible survival outcome. Chest compressions need to be performed with few interruptions to be considered of high quality. Previous research indicates that manually performed chest compressions can be of inadequate quality. Aids that perform mechanical chest compressions have been developed as an alternative to manual chest compressions. In Sweden, ambulance nurses have the possibility to use the aid LUCAS to perform mechanical chest compressions. Research in the field has mainly been having a medical focus. There is insufficient research on ambulance nurse's experiences associated with cardiopulmonary resuscitation and the use of mechanical chest compression aids. The aim of the study was to describe the ambulance nurse's experience of performing cardiac pulmonary resuscitation with the mechanical chest compression aid LUCAS. The method of the study was descriptive and based on a qualitative inductive approach. The sample was convenient and consisted of ten nurses with a specialist nursing degree focusing on ambulance care working in central Sweden. The interviews were conducted based on a semi-structured interview guide and analyzed with qualitative content analysis. The result is presented by a main category, three generic categories and eight subcategories. Ambulance nurses find that LUCAS is a nursing resource of importance for staff and patients. Ambulance nurses described that exercise and training is required for proper handling, that LUCAS affects the work environment and patient safety and that LUCAS creates other conditions for the staff. The conclusion was that this study showed that LUCAS is an important and appreciated mechanical device among ambulance nurses when performing cardiopulmonary resuscitation outside hospitals. Ambulance nurses preferred mechanical chest compressions in front of manual chest compressions despite the awareness that treatment with mechanical devices in previous research has not been able to demonstrate increased patient survival. Instead, ambulance nurses described that, when using LUCAS, they perceived benefits that were important to them and their working environment, benefits that affect working methods and safety. Among other things, ambulance nurses could use seat belts and thus travel safely while the patient received high quality chest compressions performed by LUCAS. Based on the results of the study it may be important that ambulance services pay more attention to the perspective of the ambulance nurse in the implementation, development and evaluation of a mechanical device.

The emergency nurse specialist provides advanced nursing care to critically ill patients in the emergency care setting. The resuscitation room at the emergency department is where critically ill patients are treated and cared for. It is fundamental for nurses to create an opportunity for patients to participate in their given care. Person centered care sees the person as an individual and requires nurses to work from the individual's need, and not only as a person with a medical condition. Including the patient in clinical decisions and making them a part of the team is vital for person centered care. Communication with the nurse specialist, patient and family is a necessary prerequisite for person centered care. Poor communication amounts to almost 70 percent of deviation rapports. Standardised means of communication amongst healthcare staff have been put in place to reduce these risks. The use of closed loop communication can have significant reductions in errors made when caring for critically ill patients. The aim of the study was to observe communication in the resuscitation room.  The study used a quantitative research design. Ten real-time observations were conducted at a tertiary teaching hospital in Stockholm, Sweden. Two observers were present in the resuscitation room using an observational sheet to document communication.  Closed loop communication was not seen to be used by all healthcare staff and was found to be dependent on the team working. Communication with the patient was the highest overall documented speech in the resuscitation room, which could suggest good patient participation.  The results show predominantly positive amounts of time spent communicating with the patient. Whereas closed loop communication was used equally as much as non-closed loop communication. / Sjuksköterskor med specialistutbildning inom akutsjukvård ger avancerad omvårdnad till kritiskt sjuka patienter i en akutvårdskontext. Kritiskt sjuka patienten ges omvårdnad och medicinsk vård på akutmottagningen i ett akutrum. Det är grundläggande för sjuksköterskan att i akutrummet skapa en möjlighet för patienten att vara delaktig i sin egen vård. Personcentrerad vård bidrar till det att skapa den möjligheten och är ett förhållningssätt där patienten ses som en individ med individuella behov och inte enbart som en person med en medicinsk åkomma. Att inkludera patienten i kliniskt beslutsfattande och göra den till en del av teamet är grundläggande inom den personcentrerade vården och kommunikationen mellan akutsjuksköterskan, patienten och familjen är av största vikt. Dålig kommunikation bidrar även till att patientsäkerheten försämras och 70 % av alla avvikelserapporteringar innefattar bristfällig kommunikation. Därför används standardiserad kommunikation mellan sjukvårdspersonal för att minska risken för bristfällig kommunikation. Användandet av closed loop kommunikation kan bidra till att kommunikationen vid vårdande av kritiskt sjuka patienter förbättras vilket minskar risken för misstag.  Syftet med studien var att observera kommunikation på akutrummet  Studien använde en kvantitativ forskningsdesign. Tio realtidsobservationer utfördes på ett akutsjukhus i Stockholm, Sverige. Två observatörer var närvarande på akutrummet och observerade kommunikation med hjälp av ett verktyg skapat för ändamålet.  Closed loop kommunikation användes inte av all vårdpersonal utan var beroende av vilket larmteam som tjänstgjorde. Andelen kommunikation med patienten var den högst mätta parametern gällande tal på akutrummet vilket skulle kunna tyda på god patientdelaktighet.  Resultatet visar en övervägande positiv andel tid som spenderas genom att kommunicera med patienten på akutrummet. Användandet av closed loop kommunikation var lika vanligt som kommunikation som inte kategoriseras som closed loop.