No description available.

No description available.

Att bemöta människor är en konst. Att bemöta med respekt och värdighet bör ingå i förskollärarens kompetens. Men verkligheten ser inte alltid ut så. Vad är det då som bidrar till att en pedagog skapar möten med god kvalité medan en annan signalerar i sitt bemötande okunskap och en ovilja att bemöta med respekt. Syftet med undersökningen var att bidra till förståelse av bemötandets konst utifrån erfarna pedagogers berättelser om vad som format deras syn på bemötande och sätt att bemöta andra. Med hjälp av följande frågeställning: Hur beskriver förskollärare ett gott bemötande av barn och vuxna? Vad har format förskollärarens syn på bemötande och sätt att bemöta? Undersökningen baseras på en kvalitativ forskning med ett fåtal informanters medverkan, även tidigare forskning och genomarbetad litteratur. I resultatdelen redovisas intervjupersonernas tillbakablick i sina liv och hur de tolkar vad som har gett en mening och betydelse för deras beteende, vad gäller deras bemötande av andra. De faktorer som kunde ses ha betydelse för informanternas bemötande av andra var deras uppväxt, utbildning, kultur och erfarenhet, samt deras familjeförhållande.

I denna kvantitativa C-uppsats analyseras en webbaserad enkät som 167 socionomstudenter vid Uppsala Universitet hösten 2011 besvarat angående demens och demensproblematik. Uppkomsten av denna studie får sin grund i människors bemötande av varandra och att det finns en bakomliggande orsak i form av olika grad av kunskap och erfarenhet som uttrycks i en attityd till någonting, i detta fall demenssjukdom. Det är av vikt att få veta vad socionomstudenter, som är en grupp som kan komma i kontakt med individer som har demenssjukdom eller lider av demensproblematik, har för attityder till, kunskaper om och erfarenheter av demens för att på så sätt kunna se eventuella brister i ett möte.   Uppsatsen tar sin utgångspunkt i den teoretiska referensramen skapad för studiens syfte och som genomsyrar den: tre specifika teman i förhållande till demens, attityder till, kunskap om och erfarenhet av demens. Det var även utifrån dessa teman som enkätstudien utformades.   Således undersöker uppsatsen frågeställningarna, vilken kunskap, vilka attityder och i vilken utsträckning socionomstudenterna har erfarenhet av demens och demensproblematik. Frågeställningarna har analyserats med hjälp av univariatanalys och bivariat analys. Studien lägger fokus på bivariat analys som tar sin utgångspunkt i att analysera frågeställningarna genom att använda sig av socionomprogrammets inriktningar; barn och ungdom samt äldre och funktionshinder.   Studien visar att studerande vid de två inriktningar som erbjuds på programmet delvis hade olika, attityder till, kunskap om samt erfarenhet av demens och personer med demenssjukdom. Studien visar också på många likheter mellan studerande vid inriktningarna, vilket kan innebära att det inte är någon större skillnad i vad man får lära sig inom respektive inriktning eller att kunskaps/erfarenhets/attitydnivån är jämnt fördelad bland studerande inom de båda inriktningarna. Studiens resultat tyder på att likheterna är mer framträdande än olikheterna inom gruppen socionomstudenter avseende på kunskaps/erfarenhets/attitydnivån.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Enligt WHO kommer dödligheten i KOL att stiga och beräknas år 2020 vara den 3:e största dödsorsaken i världen. Främsta orsaken till KOL är rökning. KOL är en sjukdom som begränsar vardagen, sänker livskvaliteten och orsakar mycket lidande för patienten. Syfte: Syftet var att belysa patienters upplevelser av att leva med KOL. Metod: Systematisk litteraturstudie där sökning har skett i databaserna Cinahl, PsycINFO och PubMed. Studien bygger på elva vetenskapliga artiklar. Resultat: Patienter med KOL upplevde social isolering, beroende och otrygghet. Denna patientgrupp lever med ständig andnöd som ger oro och ångest. Slutsats: Patienter med KOL behöver individanpassad utbildning och information om sin sjukdom för att kunna känna trygghet. Denna litteraturstudie kan vara till hjälp för sjuksköterskan att få en ökad förståelse för denna patientgrupps erfarenheter och behov. Detta kan bidra till en bättre och mer individanpassad omvårdnad.

Schizofreni är en allvarlig psykisk sjukdom som yttrar sig på flera sätt. Typiska symtom är tankestörningar, vanföreställningar och hallucinationer. Insjuknande i schizofreni sker oftast i 20-årsåldern. Att leva med ett barn som har insjuknat i schizofreni är en stor påfrestning, inte bara för barnet själv utan även för familj och omgivning. Syftet med litteraturstudien var att belysa föräldrars upplevelse av att ha ett barn som lider av schizofreni. Metoden som användes var litteraturstudie med en kvalitativ innehållsanalys där åtta vetenskapliga artiklar granskades. Resultatet visade att det dagliga livet för föräldrarna förändrades drastiskt efter att deras barn insjuknat i schizofreni. Föräldrarna upplevde svåra problem kring barnets sjukliga beteende som bland annat resulterade i social isolering och låg livskvalitet. Många var missnöjda med sjukvården. Föräldrarna är i behov av en förbättrad och mer lättillgänglig sjukvård där de blir mer involverade i deras barns behandling. Studiens resultat kan tillämpas inom såväl psykisk som somatisk vård.

I vissa glesbygdskommuner har ungdomsgymnasiet och den kommunala vuxenutbildningen slagits samman sedan Kunskapslyftet, ett nationellt projekt för livslångt lärande, tog slut 2002. I vår undersökning har vi studerat om pedagoger vid kommunal vuxenutbildning förändras i sin roll i undervisningssituationen efter att de börjat undervisa även ungdomselever som en följd av att de frivilliga skolformerna förts samman. Studien utgår från observationer som efter tolkning utmynnade i ett antal djupgående intervjufrågor. Vi har även ställt ett antal allmänna frågor, som till viss del kan relateras till intervjufrågorna, till ett antal pedagoger. Undersökningen visar att pedagogens roll i undervisningssituationen förändras markant beroende på om eleverna är vuxna eller ungdomar.

Bakgrund: Forskning, tillgång till läkemedel och ökad kunskap om t ex hygien hos befolkningen har lett till att människor lever längre än tidigare. Möjligheten för människor att röra sig mellan länder och kontinenter har ökat och det leder till en ökad invandring. Syfte: att utifrån vetenskapliga artiklar belysa vårdpersonals erfarenheter ur möten med invandrare. Metod: Systematisk litteraturstudie baserad på nio vetenskapliga artiklar, var av sju kvalitativa och två kvantitativa. Sökningar gjordes i databaserna Cinahl, PubMed, PsycINFO , Science Citation Index Expanded och ELIN. Ingen geografisk avgränsning är gjord. Artiklarna analyserades utifrån Willman och Stoltzs granskningsmall. Resultatet diskuteras i relation till den valda teoretiska referensramen, Barbro Gustafsons Bekräftande omvårdnad – SAUK-modellen för vård och omsorg. Resultat: Resultatet presenteras utifrån sju teman: kommunikation/information, anhöriga, kroppsspråk, könsroller, attityd, religion- tro och kultur och etnocentrism/generalisering. Under varje tema beskrivs vårdpersonalens erfarenheter av möten med invandrare. Erfarenheter som vårdpersonalen beskriver är svårigheter i kommunikation, relationen till anhöriga, svårigheter att tyda kroppsspråk, skilda uppfattningar av könsroller, allmänna attityder, religion-tro och kultur, etnocentrism och generalisering Slutsats: Kunskapsnivån hos vårdpersonalen är inte tillräcklig för att kunna tillmötesgå invandrare. Nya krav på utbildning och organisation förordas. Vidare forskning behövs för att bredda och fördjupa kunskapen hos vårdpersonalen för att dem ska få en vidare förståelse för kulturella och etnisk skillnader. Ökad kunskap och förståelse är ett viktigt element i omvårdnaden så att förbättring ska kunna ske.

Bakgrund: Meticillin resistenta staphylococcus aureus (MRSA) är ett växande problem i Sverige, bakterien som tidigare spreds i sjukhusmiljö sprids numera även ute i samhället. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa hur det är att leva och vårdas med MRSA. Metod: Arbetet genomfördes som en allmän litteraturstudie. Resultat: Bärarna upplevde kontakten med vården olika, vissa var nöjda med informationen de fick medan andra var missnöjda. Isoleringsvården som tillämpades, upplevdes av bärarna både som positivt samt negativt. I vardagslivet såg bärarna begränsningar, de isolerade sig socialt för att skydda andra, vissa bärare fortsatte leva sina liv som de gjort förut. En del av bärarna berättade att det kändes som att vara pestsmittad. Diskussion: Kunskapen och informationen från vårdpersonalen bör förbättras för att kunna tillgodose bärarnas behov både angående bakterien samt sociala åtgärder då de smittats. De bör även arbeta så att de hygieniska föreskrifterna efterföljs, för att undvika att agera smittspridare och orsaka onödigt lidande hos bärarna. Isoleringsförhållandena bör förändras till en mer skälig tid för bärarna, då det är vanligt förekommande att de under denna tid utvecklar en depression.

I Sverige drabbas varje år ca 150 000 personer av någon form av demenssjukdom. Demenssjukdom innebär vanligen minnesstörningar och personlighetsförändringar för dem som drabbas. Ur ett systemteoretiskt perspektiv påverkas även anhöriga när någon insjuknar i sjukdom och de anhöriga till personer med demenssjukdom kan få omorganisera hela sin vardag för att upprätthålla den tillvaro de lever i. Syftet var att beskriva anhörigas upplevda erfarenheter kring att leva med en person med demenssjukdom. Metoden som användes var systematisk litteraturstudie. Efter genomförd sökning i fem databaser och kvalitetsgranskning inkluderades nio vetenskapliga artiklar till vår studie. Analysen resulterade i två teman: Lust med kategorierna: personlig utveckling, ändrad livsfilosofi, förbättrade och starkare relationer, strategier för hantering av påfrestning och motiverande faktorer; och Lidande med kategorierna: känslomässig påfrestning, börda/belastning, och depression/ångest. I vårt resultat framkom att vårdandet upplevdes som lättare då motivationen var kärlek till personen med demenssjukdom. De anhöriga fann den personliga utvecklingen givande och då kunskap kring demenssjukdomen fanns, upplevdes mindre börda. Då vårdandet upplevdes som mödosamt förekom depressiva symtom och även stress. Det framkom att anhöriga till person med demenssjukdom sällan upplevde antingen lust eller lidande, utan upplevelserna växlade, ena dagen lustfyllt, nästa dag lidelsefyllt.