The informants say in the interviews that when it was finished with all the heavy daily duties and everyday things, the knitting was brougt out. That is perhaps what is the connection to today's knitting, that the everyday fades a little, one's monotonous work, one's state of health, whatever it is, maybe knitting frees us from it and gives us a new spirituality, a new liberating space where our creation achieves something free, without musts, a space where we can create as we want and feel free. A way to move from the thought to the hand, from thinking to doing, a way to rest from stressed minds. The knitting is concrete, something is created, perhaps something to be proud of, visible productivity, what remains.

Uppsatsen är en textanalys av sägner som beskriver fenomenet att lantmätare som mätt orätt och bönder som ändrat ägogränser ansågs bli lyktgubbar efter döden. Syftet är att försöka få fram hur detta iscensattes i mötet mellan det moderna och det traditionella samhället. Dessutom ingår en analys av hur sägnerna återspeglade synen på äganderätt och gränsförhållanden i det agrara samhället under 1800-talet.

I denna uppsats analyseras ritualer, aktörer och det materiella på ett stickcafé beläget i ett mindre samhälle på Sveriges landsbygd. Dessa element betraktas, i uppsatsen, som ett sätt att skapa gemenskap, där gemenskapen träder fram genom dessa aspekter.  Syftet med uppsatsen var att undersöka hur relationer, både mellan människor, och människor och material, bidrar till ett skapande av gemenskap, samt hur de praktiseras. De frågor som behandlas i uppsatsen är följande: Vad finns det för praktiker inom stickcaféet? Vilka olika aktörer finns inom gruppen, mänskliga och icke-mänskliga? Hur framställs gemenskap utifrån dessa praktiker? Uppsatsens metod och material bygger på deltagandeobservationer, samt intervjuer med personer som medverkar på stickcaféet. Den teoretiska grunden är en aktör-nätverksteoretisk ram och ritual som analysverktyg. Resultatet visar att flera olika aspekter är beståndsdelar som gestaltar stickcaféet både som ritual och som gemenskap. Rituella praktiker bildar upprepning och sammanhang på stickcaféet. Dessa praktiker skapar även kraftfält som stärker samhörigheten och gemenskapen mellan gruppmedlemmarna. Det materiellas agens visar sig även ha en central betydelse i stickcaféets gemenskap. Resultatet är viktigt för att få en djupare förståelse för gemenskapens olika beståndsdelar på detta stickcafé.

I sydsvenska Sverige finns en utbredd sägentradition om nedpålade döda som spökar, på svenska kallade ”pålgastar” (pile ghosts). De nedpålade döda sägs spöka på platsen där de pålades, ofta i mossar. Att människor pålats i mossar sedan långt tillbaka i tiden vet vi tack vara arkeologiska fynd av pålade kroppar, framför allt från järnåldern. Den gängse föreställningen är att de döda pålades för att inte spöka. Denna föreställning bygger framför allt på sägner. Ändå spökar de pålade i sägnerna. Syftet med uppsatsen är att med hjälp av närläsning av sägner om pålade döda undersöka om sägnerna kan förklara varför människor pålades i mossar och om pålen kan ha haft något annat syfte än att förhindra den döde från att gå igen. Med hjälp av retroperspektiv metod kommer jag fram till att pålen i sägnerna förknippas med de döda, men inte bara med de som pålats. Pålen tycks användas som ett verktyg för att kommunicera med de döda eller med den andra sidan. Kanske har mossen fungerat som ett gränsland mellan de levandes värld och de dödas, där pålen använts för att tala med den döde i mossen. Sägnerna om de pålade i mossar kan ha uppkommit som förklaringssägner till de pålar och lik man funnit mossarna. Pålarnas funktion som rituella verktyg har i så fall fallit i glömska. Kopplingen mellan kommunikationen med de döda och pålarna har dock levt kvar i sägnerna. / In southern Sweden, there is a widespread legend tradition of piled-up dead people who then return to haunt the living, known in Swedish as "pålgastar" (pile ghosts). The piled-up dead are said to haunt the place where they were piled, often in bogs. We know that people have been piled up in bogs since long ago thanks to archaeological finds of piled bodies, especially from the Iron Age. The common belief is that the dead were piled up so as not to haunt the living. This belief is based mainly on legends. Yet, in the legends, the piled ones are haunting the living. The purpose of this paper is to examine, by means of close reading of legends about the piled-up dead, whether the legends can explain why people were piled up in bogs and whether the pile may have had some other purpose than to prevent the dead from walking again. Using the retrospective method, I conclude that the stake in the legends is associated with the dead, but not only with those who were staked. The stake seems to be used as a tool to communicate with the dead or with the other side. Perhaps the bog has functioned as a borderland between the world of the living and the world of the dead, where the stake has been used to talk to the dead in the bog. The legends of the stakes in bogs may have arisen as explanatory legends for the stakes and corpses found in the bogs. In that case, the function of the stakes as ritual tools has been forgotten. However, the link between communication with the dead and the stakes has survived in the legends.

<p>Syftet med denna uppsats var att undersöka hur muslimska kvinnor upplever mediernas nyhetsrapportering, vilka konsekvenser de mediala beskrivningarna får och hur de påverkas av mediebilden. Uppsatsen fäster även fokus på vilka stereotyper av muslimska kvinnor och invandrare som medierna använder sig av. Materialet består av intervjuer med 13 muslimska kvinnor samt tidigare medieforskning. Slutsatser är att intervjupersonerna och medie- forskningen menar att nyhetsrapporteringen visar en fördomsfull bild av muslimer där den muslimska kvinnan framställs som förtryckt och som ett offer. Samt att medierna ofta skriver om invandrare och muslimer i samband med negativa nyheter. Uppsatsens intervjuer visar att muslimska kvinnor bemöts diskriminerande och fördomsfullt i vardagen. De fördomar som orsakar detta kan skapas eller förstärkas av mediernas framställning.</p>

<p>Denna uppsats fokuserar på människans subjektiva verklighetsuppfattning kring skogsmiljöer, utifrån ett fenomenologiskt perspektiv. Från olika aktörers livsvärldar har relationen till begrepp som natur, kultur, kulturmiljöer och kulturmiljövård studerats, liksom hur aktörernas förhållande till detta i sin tur påverkar vad som anses vara bevarandevärt. För att genomföra detta har intervjuer utförts med aktörer i anknytning med projektet Skog och Historia eller skogsbruk på såväl central, regional som lokal nivå. Utifrån detta har aktörernas begreppstolkningar interpreterats till att kulturen är den tolkning som var och en av aktörerna gör. Detta resulterar i att kulturbevarandet påverkas subjektivt, vilket i sin tur kan komma att påverka livsvärlden.</p>

The purpose of this essay is to investigate why a group of young adults, living in the village of Järvsö in Hälsingland, choose to live their lives according to the ideals attributed to the peasantry in the early 19th century. The essay examines what gives them inspiration for their way of living and the driving forces behind their choices.   The theoretical starting points of the study are production of cultural heritage, nostalgia and performance studies. The study is based on interviews with young adults, and the older generation that inspires them, living in Järvsö, as well as participant observations and media coverage.   The examination of how the cultural heritage has been produced in 2018 gives an insight into the everyday life of those who choose to live by these ideals today in Järvsö and how it has shaped and affected how Järvsö is presented to the outside world.   The study concludes that the ideals that the young adults strive for are to live as environmentally friendly as possible. The inspiration comes from stories about people who lived during the 19th century and the aesthetics attributed to the folk culture. They use folk culture that includes stories, folk music, folk dance, folk costumes, crafts and games and reshape these expressions and adapt them to a contemporary life in the 21st century.   Because the decorated farmhouses of Hälsingland have been declared world heritage, there is also an authenticity guarantee which gives the interviewees legitimacy for their life choices and confirmation of the importance of passing these folk traditions on to future generations.

Denna kandidatuppsats i etnologi har till syfte att utifrån ett etnologiskt perspektiv förstå den fysiska relation som kan uppstå mellan kulturhistoriska föremål och människor. Bakgrunden till denna studie är museum och slottsmiljöers behov av ”Var vänligen rör ej”-skyltar. Studien har utgått från Kungliga slottet i Stockholm där etnografiska insamlingsmetoder såsom semistrukturerade intervjuer och observationer har genomförts för att tillhandahålla materialet för undersökningen. Maurice Merleau-Pontys tankar om kroppens fenomenologi, teorier om fetishism samt approriering har används som analysverktyg för att tolka och förstå det insamlade materialet. Studiens resultat visar hur människor ger uttryck för en attraktion gentemot objekten. Detta kommer till uttryck genom att de antigen upplever ett behov av dokumentation alternativt ett specifikt rörelsemönster eller ett närmande. Det kulturhistoriska rummet kan även utgöra en fysisk dragningskraft likväl som specifika lösa föremål. Människor vill närma sig objekten för att komma åt det kollektiva värde som objektet har tillskrivits men agerandet kan även förstås som att det finnas en tidigare omedveten kroppslig erfarenhet gentemot vad man tror är ett liknande föremål. Agerandet gentemot objekten kan även tolkas som ett uttryck för ett behov av appropriation. Studiens resultat bidrar därför med kunskap och insikt om relationen mellan kulturarvsföremål och människor. Hur och varför denna relation kan uttrycka sig i ett fysiskt agerande.

No description available.

In the #metoo movement some men were named in accusations of sexual harassment or sexual abuse. Some people compared the naming to a mob society and that was the inspiration behind this essay. The aim of this essay is to compare the namings linked to #metoo with shame punishment when it was used as a punishment method by the Swedish judicial system. The theoretical perspectives used in this study are Chantal Mouffe and Ernesto Laclau’s discourse theory and Michel Foucault’s theories about punishment and discipline. The methods used to collect the empirical material are netnography, where some discussion threads have been studied, archive studies and a survey. The intention was that there should have been more material from archives used, but since it turned out to be difficult within this time frame, the information was instead mostly found in previous studies and other literature. The material showed that there are some similarities between the naming and shame punishment, but there are also aspects that make them differ. The similarities are that they both can be seen as punishment, the shame punishment was also much about sexual offenses, shame is an aim and they have both received critic by those who think it is a cruel thing to do to someone. The differences are that the body is not a part of the namings, the shame punishments were practiced by the juridical system and that it was easier to get out of a shame punishment if a person was rich. In addition men who broke the law against any sexual intercourse outside of marriage had it easier to avoid getting caught since they were not the ones getting pregnant. In #metoo money or gender was/is not a guarantee to escape being named and/or identified as a sex-offender.