Denna produktionsuppsats handlar om hur lärare på en fristående gymnasieskola socialt och individuellt konstruerar upplevt professionell kunskap om klassrumsmetodik samt huruvida detta är i enlighet med skolverkets definition av evidensbaserad praktik. Uppsatsen har utförts med bakgrund av författarens tidigare konsumtionsuppsats samt två vetenskapssociologiska studier. I författarens konsumtionsuppsats framgick det att ofrånkomliga problem finns med tillförlitligheten i utbildningsvetenskaplig forskning samt med de metoder som finns för att göra ändamålsenliga avvägningar mellan utbildningsvetenskaplig forskning och lokala behov i svensk skola. I de två vetenskapssociologiska studierna framgick det i sin tur att vetenskapliga processer i sig kan bära på ofrånkomliga problem med tillförlitlighet. Sammantaget finner författaren att dessa problem försvårar möjligheterna att få skolverkets definition av evidensbaserad praktik till stånd i svensk skola och att det därför är relevant att studera huruvida lärare arbetar i enlighet med skoverkets definition av evidensbaserad praktik eller om problem med tillförlitligheten istället föreligger. Med avstamp i detta har författaren bedrivit en fallstudie utifrån konstruktivistisk teoribildning i syfte att studera detta.I första hand studerade författaren genom passivt deltagande observation två möten där fyra lärare deltog. Mötenas syfte var att lärarna tillsammans skulle konstruera kunskap om klassrumsmetodik. Detta gjorde författaren i syfte att med hjälp av den teoretiska bakgrunden få grepp om hur lärarna gick till väga för att tillsammans socialt konstruera kunskap om klassrumsmetodik. Som uppföljning på dessa möten så bedrev författaren individuella semistrukturerade intervjuer. Detta i syfte att med hjälp av den teoretiska bakgrunden få grepp om hur de studerade lärarna beskrev den sociala konstruktion de varit med och skapat. Den insamlade datamängden analyserades med hjälp av en modifierad form av tematisk analys. Av analysen framgick att lärarna inte arbetade i enlighet med skolverkets definition av evidensbaserad praktik men att det arbete som istället gjordes teoretiskt sett kan gynna framväxten av evidensbaserad praktik på den studerade gymnasieskolan. Detta förutsatt att de studerade lärarna blir mer medvetna om hur de socialt gör sina avvägningar och hur tillförlitliga dessa således blir.

Föreliggande uppsats behandlar debatten om hur den svenska skolan ska evidensbaseras på bästa sätt. Olika former av evidensdefinitioners lämplighet för tillämpning inom utbildningsområdet utgör således fokus i uppsatsen och undersöks med hjälp av två svenska tvärvetenskapliga antologier och en svensk fenomenologisk doktorsavhandling. Huvudsakligt fokus läggs på utrönandet av det så kallade Cochrane-formatets lämplighet. Detta som en följd av att dess evidensdefinition förfäktas av OECD, en inflytelserik part i debatten, och att det visat sig vara en populär evidensdefinition hos politiska makthavare, bl. a. i Danmark. Utrönandet av Cochrane-formatets lämplighet för utbildningsområdet inleds genom en redogörelse för hur Cochrane-formatet växt fram som ett svar på bristen av metodologisk stringens inom sjukvården, en brist som äldre metoder, så som registerstudier och klinisk epidemiologi, visat sig inkapabla att hantera. Därefter definieras särarten i Cochrane-formatets evidensdefinition; randomiserade kliniska prövningar och metaanalyser och systematiska översikter av dessa. Dess lämplighet undersöks sedermera utifrån tre lämplighetskategorier; ändamålsenlighet, implementerbarhet och trovärdighet. Undersökningen visar på att betydande problematik föreligger i relation till Cochrane-formatets lämplighet för det svenska utbildningsområdet. Detta främst som en följd av dess reduktionistiska fokus på metodologisk stringens. Uppsatsen redogör för, och problematiserar, efter detta den mångfald av alternativa evidensdefinitioner som uppstått som ett svar på kraven på evidensbaserad praktik. Också denna mångfald av alternativ visar sig uppbära betydande problem. Detta främst som en följd av dess ambivalenta fokus på praktisk relevans. Efter detta undersöks litteraturens förslag på lösningar på Cochrane-formatets reduktionism och ambivalensen i mångfalden av alternativa evidensdefinitioner, vilka visar sig landa i en uppfattning om att problemet ska lösas genom en balansakt mellan metodologisk stringens och praktisk relevans genom modifierade varianter av critical appraisal som möjliggör ett beaktande av för- och nackdelar i den professionella praktiken. Slutligen diskuteras rimligheten i litteraturens resonemang och följderna av dess begränsningar. I diskussionen framställs själva idén om konkreta och enkla evidensdefinitioner som den faktor som förhindrar framväxten av den evidensbaserade skolan. Utifrån detta landar uppsatsen slutligen i en slutsats om att det finns ett behov av blocköverskridande politisk enighet i relation till skolan samt tvärvetenskapliga samarbeten mellan forskningsparadigm och yrkesverksamma lärare i syfte att utarbeta möjligheter för lärare att evidensbasera sitt arbete utifrån dess kontextuella förutsättningar, oberoende av de ideologiska och paradigmatiska maktförhållanden som råder.