Förevarande studie har genom en kvalitativ forskningsmetod i form av semistrukturerade enskilda intervjuer och frågeformulär, med både elever och pedagoger och med ett sociokulturellt perspektiv undersökt hur lärare kan hjälpa elever med en neuropsykiatrisk funktionsvariation i form av ADHD att nå målen i ämnet bild, med hjälp av extra anpassning. Tidigare forskning och undersökningens resultat tyder på att elever med diagnosen ADHD många gånger uppskattar och kan ha stor hjälp av kreativ verksamhet men det krävs rätt verktyg i form av extra anpassningar för att få det att fungera. Diagnosen ADHD ter sig väldigt individuellt och det är en stor skillnad mellan pojkars och flickors ADHD. Resultatet visar att det finns ingen färdig mall att gå efter när det gäller elever med diagnosen ADHD. Lärare i skolan måste alltså prova sig fram och fråga sig, vilka extra anpassningar passar just denna elev? Resultatet visar att starka relationer är att föredra för att skapa en trygghet för eleven och på så vis kunna hjälpa eleven att ta sig igenom en skoldag, planera sitt skolarbete och nå målen i slutändan.

Studiens syfte var att bidra med kunskap om och synliggöra specialpedagogens specifika kompetens i arbetet med extra anpassningar. Den empiriska undersökningen avsåg att besvara syftet utifrån en forskningsfråga som berör hur specialpedagogens specifika kompetens framträder i arbetet med extra anpassningar i och utanför klassrummet. En kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer använde, totalt intervjuades fem specialpedagoger verksamma i grundskolan F-6. Resultatet av den empiriska studien som vi gjort visar specialpedagogens specifika kompetens är komplex och handlar om att specialpedagogen måste ha kompetens att hantera många olika uppgifter och då på olika sätt och i olika sammanhang. I och utanför klassrummet, verkar specialpedagogen som spindeln i nätet i arbetet med extra anpassningar dock skiljer sig rollen åt beroende på hur specialpedagogens specifika kompetens används på de olika skolorna. Det förekommer att specialpedagogen undervisar elever både enskilt och i grupp och att hen tillhandahåller kompensatoriska hjälpmedel som ett led i att anpassa. Specialpedagogen arbetar även som kvalificerad samtalspartner när det gäller extra anpassningar främst genom att då vara rådgivande eller utgå ifrån en frågeställning. För att specialpedagogen ska erhålla en helhetssyn kring elevers behov av insatser har denna också en observerande och kartläggande roll i klassrummet.  Utanför klassrummet, på organisationsnivå, arbetar specialpedagogen med implementering, skapande av rutiner samt att verka för en helhetssyn. Specialpedagogen har även en del i dokumentation, uppföljning och utvärdering. Dock står inte specialpedagogen ensam i arbetet med extra anpassningar utan samarbete sker med både ledning, skolpersonal och till viss del även vårdnadshavare.

Syftet med studien var att öka vår kunskap om extra anpassningar och särskilt stöd förekom i idrottsundervisning samt hur och i vilka former det användes för nyanlända elever. Syftet var även att få fördjupad insikt gällande olika synsätt på extra anpassningar och särskilt stöd. Studien tog avstamp i läroplansteorin.   De metoder vi valde till vår studie var webbenkät och kvalitativ intervju. Webbenkäten utformades till idrottslärare i en mellanstor kommun i Sverige och avsåg att besvara i vilken omfattning och i vilka former av extra anpassningar och särskilt stöd som användes i idrottsundervisningen för nyanlända elever. Intervjuerna genomfördes med tre styckna forskare med inriktning idrott och hälsa, nyanlända elever samt specialpedagogik. Intervjuerna avsåg att behandla vilka synsätt som fanns på extra anpassningar och särskilt stöd för nyanlända elever i idrottsundervisningen.   Resultatet visade att fler sorter av extra anpassningar och särskilt stöd förekom i idrottsundervisningen. Extra tydliga instruktioner var den anpassning som flest idrottslärare använde sig av och även forskare på området visade att tydliga instruktioner var en åtgärd som gynnar elevers lärande. En tematiska analysmetod användes på resultaten vilket ledde till nya teman vid analys och diskussion.      Studiens slutsatser visade att idrottslärare använde redan tidigare bevisat framgångsrika åtgärder i form av extra anpassningar och särskilt stöd. Även då idrottslärarna verkade vara införstådda med framgångsrika åtgärder önskade majoriteten mer kunskap kring extra anpassningar och särskilt stöd.

Specialpedagogisk forskning om åtgärdsprogram i svensk skola har ofta fokuserat på situationen i grundskolan. I denna studie ligger istället fokus på åtgärdsprogram på gymnasiet. Syftet med studien är att studera hur gymnasieskolor beskriver elevers behov av särskilt stöd samt de åtgärder som förekommer i åtgärdsprogram. Vidare syftar studien till att ge mer kunskap om gränsdragningen mellan olika former av stöd, som extra anpassningar i undervisningen och särskilt stöd. Den valda metoden är att genom en fallstudie på två gymnasieskolor genomföra en kvalitativ textanalys och innehållsanalys på 34 åtgärdsprogram. Resultatet relateras till forskning om åtgärdsprogram samt Gunnar Bergs teori om frirum och visar att det i åtgärdsprogrammen inte alltid tydligt går att utläsa elevernas stödbehov eller att behoven bara delvis är beskrivna. Vidare framkommer det att det finns exempel där åtgärder beskrivs i den del av åtgärdsprogrammet där behoven normalt skall beskrivas. Studien visar även på en stor spridning på de stödåtgärder som tas upp i åtgärdsprogrammen men att det kan urskiljas ett mönster där individinriktade insatser syftande till att ge eleven specialpedagogiskt stöd i olika skolspecifika stödverksamheter är en vanligt förekommande åtgärd. Reduceringar av kurser eller förlängda gymnasiestudier är också exempel på andra vanligt förekommande åtgärder. Slutligen visar även undersökningen exempel på åtgärder som bättre stämmer överens med Skolverkets definitioner av extra anpassningar än särskilt stöd. Därmed synliggör studien svårigheten för de undersökta skolorna att tolka gränsen mellan särskilt stöd och extra anpassningar i undervisningen.

Att kunna läsa och tillägna sig en text är en förutsättning för att delta i det svenska samhället. Elever med autism har ofta inga svårigheter med avkodning av en text men däremot är det vanligt med svårigheter i läsförståelse. Således är det av stor vikt att lärare har kännedom om vilka möjligheter och hinder som finns med olika extra anpassningar i ordinarie klassrum. Tidigare forskning indikerar att det finns flertalet anpassningar som kan gynna läsförståelsen hos elever med autism. Forskningsfältet inom autism och grundskolan kan dock beskrivas som relativt litet och få studier är utförda i ordinarie klassrum. Således finns ett behov av vidare forskning om extra anpassningar utförda inom ramen för ordinarie klassrum. Syftet med studien är att belysa sex lärares upplevelser av arbetet med extra anpassningar i ordinarie klassrum, tänkta att gynna läsförståelsen hos elever med autism i åldrarna 5–10 år. Studien utgår från följande frågeställningar: Vilka extra anpassningar kan identifieras som gynnsamma i lärarnas utsagor? Hur implementeras de extra anpassningarna i ordinarie klassrum för att gynna läsförståelsen hos elever med autism? Upplever lärarna några svårigheter med att utföra de extra anpassningarna i ordinarie klassrum? Semistrukturerad kvalitativ intervju användes som datainsamlingsmetod. Urvalet bestod av sex lärare från olika skolor i en mellanstor kommun i Västsverige. Urvalskriterierna var erfarenhet av arbete i förskoleklass eller grundskolans årskurs 1-3 samt erfarenhet av att undervisa elever med autism i läsförståelse. Lärarnas upplevelser färgkodades i tre olika färger för att motsvara våra frågeställningar. Teorin praktikarkitektur användes som analysverktyg och det kulturellt-diskursiva, materiellt-ekonomiska och socialt-politiska arrangemangen synliggjorde möjligheter och hinder i praktiken. Resultatet visade på att avskärmning, struktur och rutin, bildstöd, ”en till en”, ”bygga på intresse”, specialpedagog, digitala hjälpmedel, modellering, belöning samt grupprum var extra anpassningar som gynnade läsförståelsen hos elever med autism. Resultatet visade även att goda relationer, ett öppet klassrumsklimat samt ett gemensamt förhållningssätt är bakomliggande faktorer, vilka är avgörande för att de extra anpassningarna ska fungera i ordinarie klassrum. De extra anpassningarna implementerades i ordinarie klassrum genom att lärarna skapade goda relationer till eleverna. Lärarna blir därmed medvetna om elevernas individuella intressen vilket möjliggör skapandet av anpassat läromedel och avskärmningar med den tid och de ekonomiska förutsättningar som finns. Lärarna upplevde även en del svårigheter med att utföra de extra anpassningarna, främst på grund av för få grupprum och pedagoger, vilket kan härledas till ekonomiska och tidsmässiga begränsningar. Sammanfattningsvis visar resultatet på att lärarna använder sig av flera extra anpassningar men att de upplever att de hade varit mer gynnsamma i mindre grupp eller ”en till en”.

Syftet med denna studie är att undersöka hur några grundskollärare upplever arbetet med de nationella proven i svenska i årskurs sex. Resultatet i studien baseras på kvalitativa intervjuer med sex yrkesverksamma lärare med erfarenhet av att arbeta med de nationella proven i svenska i årskurs sex. Tidigare forskning som presenterats i studien visar bland annat att många elever har svårt att prestera på sin egentliga kunskapsnivå under de nationella proven samt att många lärare upplever en problematik kring i vilken utsträckning de får anpassa de nationella proven i förhållande till elever med särskilda behov. De teoretiska utgångspunkter som studien vilar på är ramfaktorteorin, krav-, kontroll- och stödmodellen av Karasek och Theorell (1990) samt begreppet likvärdighet utifrån Skolverkets (2018a) och skollagens (SFS 2010:800) definition och tidigare forskning om begreppet likvärdighet i förhållande till de nationella proven.   Studien kom bland annat fram till att elevernas resultat på de nationella proven framförallt fungerar som en bekräftelse på det lärarna redan visste, att lärarna är delvis kritiska till i vilken utsträckning de nationella proven får anpassas i förhållande till elever med särskilda behov, att de flesta lärarna upplever en förhöjd stressnivå hos sina elever under de nationella proven samt att de flesta lärarna ser sambedömningen som en av de nationella provens fördelar.

Syftet med studien är att utforska vilka uppfattningar lågstadielärare har av matematiskt särskilt begåvade elever, samt undersöka vilka arbetssätt lärare har för att motivera och stimulera de här eleverna i matematik. Studien har en metod med kvalitativ ansats med en fenomenografisk och fenomenologisk inriktning. Datainsamlingsmetoden för studien är intervjuer. Fyra lärare intervjuades och de är alla något så när överens om att matematiskt särskilt begåvade elever skiljer sig från andra elever, samt på vilket sätt de gör det. Lärarnas uppfattningar av matematiskt särskilt begåvade elever överensstämmer även med tidigare forskning gällande ämnesområdet. Samtliga lärares arbetssätt innehåller extra anpassningar för de här eleverna och största skillnaden som kunnat urskiljas mellan arbetssätten är huruvida de även innehåller särskilt stöd. Till viss del överensstämmer dessa uppfattningar även med tidigare forskning då det även där råder oenigheter om matematiskt särskilt begåvade elever ska differentieras eller inte.

Den här studien handlar om ett antal lärares praktik kring extra anpassningar i undervisningen avseende elever med dokumenterad ADHD i kombination med läs- och skrivproblematik. Studien behandlar även lärarnas attityder till pedagogiken och de extra anpassningarna som de gör, samt lärarnas uppfattningar om diagnosernas påverkan på eleverna. Studien utgår från en kvalitativ metodansats och undersökningen är baserad på halvstrukturerade intervjuer med tio lärare som arbetar på olika grundskolor i eller intill stora städer i Sverige. Samtliga informanter anser att diagnosen kan ha både en positiv och en negativ påverkan för elevernas utveckling. Det positiva är att diagnosen ger en förklaring till elevens situation och skapar förutsättningar för rätt form av stöd. Lärare uttryckte å andra sidan att diagnoser även kan leda till ett flyktbeteende. Elever använder sig ibland av undvikande strategier när skolarbetet blir svårt. I de yngre åldrarna arbetas det med läs- och skrivträning generellt och träningen ses då inte som extra anpassning. När den naturliga läs- och skrivträningen avtar behöver ofta elever i vår fokusgrupp fortsatt kontinuerligt stöd och träning. Extra anpassningar som görs i undervisningen är mer av kompensatorisk karaktär i de lägre stadierna, då läs- och skrivövningar är lättare och ofta effektivare i yngre åldrar, dessa övergår från individanpassade till mer gruppanpassade insatser på högstadiet. Extra anpassningar fungerar bättre för elever med enbart läs- och skrivsvårigheter, dvs elever utan ADHD-problematik. Elever med ADHD tenderar att utmärka sig mer i undervisningen och enligt informanterna påverkar den funktionsvariationen läs- och skrivutvecklingen i högre grad än det omvända.   Nyckelord: ADHD, extra anpassningar, komorbiditet, läs- och skrivsvårigheter, specialpedagogik

Den här studien fokuserar på elever som är i behov av extra anpassningar eller särskilt stöd. Vi ville undersöka vad det är som påverkar om elever får stöd och hur några utvalda lärare arbetar för att anpassa sin undervisning för elever med stödbehov. Studien grundas på fyra intervjuer med verksamma lärare i årskurs 1-3 och fyra intervjuer med rektorer inom samma kommun. De intervjuade fick svara på 14 respektive 8 stycken frågor som utgick ifrån studiens frågeställningar. Vi använde det sociokulturella perspektivet som teoretisk utgångspunkt. I resultatet av vår studie så kom vi fram till att det finns många olika faktorer som påverkar om elever får det som de behöver. Det visade sig också av svaren från lärarna att det viktigaste i arbetet med elever i behov av stöd är att ha en god relation till dessa elever och deras familjer.

Syftet med studien var att ta reda på hur några högstadieelever i matematiksvårigheter upplever skolmatematiken och de extra anpassningar och det särskilda stöd de fått i matematik med avseende på inkluderingsbegreppet. Vi valde att göra en kvalitativ studie med 8 elever, i åk 8 och åk 9, för att få en bild av elevernas upplevelser. Studien visar att eleverna tycker att skolmatematiken är svår, tråkig och irrelevant vilket påverkar deras motivation negativt. Faktorer som eleverna menar har varit viktiga för deras matematiklärande är att läraren har tydliga genomgångar och är duktig på att förklara samt att de har haft en god relation med läraren. Resultatet visar också att eleverna inte känt sig delaktiga i matematikundervisningen i klassrummet då de exempelvis inte hängt med på genomgångar eller då tempot varit för högt. Eleverna i studien var positiva till stöd utanför klassrummet med speciallärare/resurslärare då de bland annat fick hjälp på rätt nivå och bättre arbetsro. Resultatet har analyserats utifrån Bronfenbrenners ekologiska systemteori som visar att förklaringar till elevernas upplevelser kan finnas på alla fyra nivåer: mikro-, meso-, exo- och makrosystem samt att nivåerna haft inverkan på varandra. Resultatet har även analyserats utifrån det kategoriska- och det relationella perspektivet. Vi anser att studien visar att båda perspektiven behövs om vi ska kunna hitta flexibla lösningar som passar olika elever samt att detta behöver ske i samarbete med eleven.