Syftet med denna studie är att bidra till en fördjupad kunskap om arbetssätt i förskolan som kan främja utveckling och lärande hos barn med autism och autismliknande svårigheter som även fokuserar på kommunikation och sociala relationer. Barn med autism och autismliknande svårigheter är ofta i behov av särskilt stöd och vi vill undersöka hur det särskilda stödet kan se ut. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med fem förskollärare. De forskningsfrågor som används är ”Vilka framgångsrika arbetssätt beskriver förskollärare att de har gällande kommunikation och sociala relationer som främjar barn med autism och autismliknande svårigheter?” samt ”Hur beskriver förskollärarna att de arbetar för att inkludera barn med autism och autismliknande svårigheter i gruppen?” Sedan analyserades resultatet ur två specialpedagogiska perspektiv, det relationella och det kategoriska perspektivet. Vi valde dessa två specialpedagogiska perspektiv eftersom vi ansåg att de kunde användas för att klargöra vårt resultat samt att de är breda och populära inom dagens specialpedagogik. Resultatet visar att förskollärarna använder sig av förstärkning, tydliggörande pedagogik, mindre grupper och social träning i form av lekstarka barn som förebilder. Dessa arbetsmetoder beskrivs även gynna de neurotypiska barnen i förskolan. Slutsatsen blir att det finns flera gynnsamma metoder att arbeta med barn med autism och autismliknande svårigheter. Det finns olika hjälpmedel för att förstärka och förtydliga kommunikationen, exempelvis bildstöd eller TAKK. I slutsatsen lyfts även vikten av de neurotypiska barnens roll som förebilder för socialt relationer.

Med denna studie vill vi synliggöra vilka rutiner och arbetssätt som används på förskolan i arbete med barn i behov av särskilt stöd. Vidare tar vi reda på hur barns sociala och emotionella utveckling kan påverkas om de inte får det stöd de behöver. Vi har kombinerat semistrukturerade intervjuer med deltagande observationer. Teorierna vi har utgått från är Tomkins affektteori och Tillich ångestteori. Genom teorierna kan vi förstå att när barn ges delaktighet och inflytande stärks deras självkänsla. Studiens huvudsakliga slutsats är att samverkan mellan förskolepersonal, förskolechefer och specialpedagoger ska fungera för att öka möjligheterna till delaktighet och inflytande för barn som är i behov av särskilt stöd. Samarbetet mellan förskolepersonal, förskolechefer och specialpedagoger är förutsättningen för att skapa en förskola som präglas av positivitet som på sikt utvecklar barns sociala och emotionella utveckling.

Syftet med denna studie är att synliggöra förskollärares erfarenheter av vilken betydelse den fysiska inomhusmiljön har för barns kreativitet. De frågeställningar som legat till grund för undersökningen är: Vilken betydelse beskriver förskollärare att förskolans inomhusmiljö har på barnens kreativitet? Vilka möjligheter och hinder beskriver förskollärare kan uppstå, när förskolans inomhusmiljö utformas för att bidra till barns kreativitet? En kvalitativ intervjumetod med sex legitimerade förskollärare, med varierande arbetslivserfarenheter, har använts för datainsamling. Den analysmetod som användes var tematisk analys med färgkodning. Det som framkommer i resultatet är att förskollärare har erfarenheter av att den fysiska inomhusmiljön både kan hämma och gynna barns kreativitet. Samtidigt betonas ett tillåtande förhållningssätt hos förskollärare i relation till den fysiska miljön, vilket krävs för främjandet av barns kreativitet. Det främsta hindret som erfarits i utformning och förändring av miljön är brist på ekonomiska resurser. Detta leder till högre krav på att förskollärarna ska vara kreativa i utformningen av den fysiska inomhusmiljön. Kreativa förskollärare ses som en möjlighet till att skapa en inomhusmiljö som främjar barns kreativitet.

Att barn visar motstånd förekommer ofta, små barn som är i ett tidigt stadie för sitt lärande och utveckling har sina sätt att göra motstånd. Motstånd kan låta som något stort och svårt att hantera men det är ett sätt som barn använder för att förstå sin omvärld samt skapa, behålla eller förändra relationer. Studiens syfte är att generera kunskap om och undersöka hur förskollärare beskriver och talar om barns motstånd i förskolan. Flera förskollärare har beskrivit att motstånd är en del av barns utveckling och lärande, det är genom motståndsuttryck barn visar vad de vill, vad de inte vill eller har en annan åsikt. Motstånd förklaras med att barn visar att de har behov av något, det är ett sätt för barnen att kommunicera med andra barn och vuxna. Det framgår också att det är förskollärares ansvar att förstå barnens individuella uttryckssätt så barnen blir bemötta utefter sina behov. Barn visar motstånd på många olika sätt samt i de flesta situationer i förskolan, hur förskollärare agerar kan variera efter situation. Primärdata inhämtades genom intervjuer med fyra förskollärare från olika förskolor. Studien genomfördes med kvalitativ metod, data har analyserats med induktiv analys som sedan sammanställts till resultat.

Förskolans verksamhet är en plats som är till för alla barn, med en rådande omsorgspedagogik och synssätt att alla barn ska bli sedda, stödjas och utvecklas utifrån sina individuella förutsättningar och behov. Med alla barn menar vi även de barn som på något vis utmanar förskollärare lite extra, genom att avvika från normer, förväntningar och med beteenden eller utbrott som kommer som blixtar från en klar himmel. Barn som har en ADHD-problematik eller en beteendeproblematik som väcker frågor, funderingar, ilska eller hopplöshet hos andra barn och förskollärare i verksamheten genom att gång på gång bryta mot det förväntade. Studiens syfte är att utifrån förskollärares erfarenheter, ta reda på hur de arbetar för att bemöta och stötta barn med ADHD och utmanande beteende samt vilka strategier de använder sig av. Resultatet av studien belyser vikten av att förskollärare har kunskaper om barn med ADHD-problematik och beteendeproblematik, eftersom att det är helt olika saker. Resultatet lyfter även hur förskollärares bemötande och synsätt kan påverka i mötet med barnen och arbetet i förskolans verksamhet. Utifrån analyser av förskollärarnas svar i enkätfrågor har vi strävat efter att styrka deras tankar, strategier, kunskaper och metoder i nyare forskning och litteratur. Slutsatsen av studien menar vi är att det finns kunskaper men också brister om förståelsen för barn med beteendeproblematik, men även att förskollärarna i studien uttrycker en önskan att vilja lära sig mer för att kunna bemöta och stötta dessa barn.