Syftet med uppsatsen är att klargöra om den svenska regleringen av samernas vinterbetesmarker är förenlig med egendomsskyddet i artikel 1 första tilläggsprotokollet Europakonventionen. För att uppfylla det syftet utreds hur den svenska regleringen av samernas vinterbetesmarker ser ut, hur egendomsskyddet i Europakonventionen är utformat och slutligen om den svenska regleringen är förenlig med egendomsskyddet. Eftersom Europakonventionen är ett folkrättsligt traktat som dessutom har till syfte att skydda mänskliga rättigheter påverkas tolkningen av konventionen dels av folkrättsliga regler om traktatstolkning, men också av andra folkrättsliga instrument som exempelvis rör skydd för mänskliga rättigheter. Samerna är ett urfolk, och det finns folkrättsliga regler som skyddar urfolks markrättigheter. För att uppfylla uppsatsens syfte utreds därför frågorna hur Europakonventionen påverkas av folkrätten, samt vilket skydd urfolk har för sina markrättigheter enligt folkrätten. Utredningen av den svenska regleringen av samernas vinterbetesmarker visar att det är mycket svårt och kostsamt för samerna att i domstol styrka att de har rätt till vinterbete. Detta leder till rättsförluster eftersom samerna inte har råd att gå i svaromål i tvister rörande sin rätt till vinterbete. De områden där samerna kan låta sina renar beta om vintern minskar på grund av detta, vilket påverkar rennäringen som är en viktig del av den samiska kulturen negativt. När de folkrättsliga reglerna för urfolks markrättigheter utreds visar det sig också att den svenska regleringen av samernas vinterbetesmarker inte ger samerna ett skydd vilket är lika starkt som vad som följer av den folkrättsliga standarden. Utredningen av de tolkningsregler som är tillämpliga vid tolkningen av Europakonventionen visar att de folkrättsliga reglerna om urfolks markrättigheter är högst relevanta för hur konventionen ska tolkas. När egendomsskyddet i artikel 1 första tilläggsprotokollet tolkas med beaktande av de folkrättsliga reglerna blir det tydligt att den svenska regleringen av samernas vinterbetesmarker inte är förenlig med Europakonventionen. / The purpose of this thesis is to ascertain whether the Swedish rules concerning Sami reindeer winter pastures is compatible with the right of property provided for in Article 1 of the First Additional Protocol to the European Convention on Human Rights (ECHR). To fulfill this purpose, the rules concerning Sami winter pastures and the right to property in the ECHR will be examined, and finally it will be ascertained whether the Swedish rules are in harmony with the right of property in the ECHR. Because the ECHR as a treaty is part of public international law, and since its purpose is to protect human rights its interpretation can be affected by both international rules for treaty interpretation as well as other international law instruments. The Sami, as an indigenous people, have certain land rights according to several different international instruments. To fulfill the purpose of this thesis in a satisfactory manner will therefore require an examination of how the ECHR is affected by other rules in public international law, as well as the protection international law offers for indigenous peoples’ land rights. When the Swedish rules concerning Sami land rights are examined, it becomes apparent that it is very difficult and costly for the Sami to prove their right to winter pastures in court. Because of this the Sami oftentimes are not able to afford the legal costs necessary for them to adequately protect their right to reindeer winter pastures. Consequently, the areas which can be used by the Sami for reindeer herding during winters are shrinking. This affects the traditional Sami occupation of reindeer husbandry, which is an important part of Sami culture negatively. The examination of indigenous land rights under international law shows that the Swedish rules are not up to par with international standards. The examination of how the ECHR should be interpreted makes it clear that indigenous rights under international law are relevant for the interpretation of the convention. Finally, when the right to property in the ECHR is examined with regard to international rules concerning indigenous land rights it is clear that the Swedish rules concerning Sami reindeer winter pastures are not compatible with the ECHR.

Genom åren har flyktingar och andra skyddsbehövande gjort försök att ta sig till Europa. Avsaknaden av reguljära vägar har dock resulterat i att hundratusentals människor har mist sina liv på de alternativa vägarna längs Medelhavet. År 2015 var migrationsströmmarna till Europa mest frekventa, vilket uppenbarade en ineffektivitet i EU:s migrationspolitik. Situationen med de ökade migrationsströmmarna har kommit att kallas för en flyktingkris, som har gett upphov till omedelbara kontrollåtgärder. Bland åtgärderna finns visumkrav, transportörsansvar och förstärkande av extraterritoriella gränskontroller genom fördjupade samarbeten med tredjeländer.  Syftet med denna uppsats är att undersöka EU:s extraterritoriella gränskontroller i förhållande till folkrättsliga normer, med fokus på skyddsbehövandes tillgång till skydd vid tredjelandssamarbeten.  Resultaten av undersökningen visar att EU:s extraterritoriella gränskontroller begränsar människors tillgång till skydd – genom att stoppa människor i ursprungs- och transitländerna eller genom att avlägsna dem från Europa till tredjeländer som exempelvis Turkiet och Libyen. Även om dessa länder anses utgöra så kallade säkra länder framgår av sammanställningen att överträdelser av mänskliga rättigheter är återkommande inslag. Härav följer att EU:s intresse av att reglera migrationen har fått stå i framkant, medan intresset av att ge skyddsbehövande tillgång till det skydd de är berättigade till har följaktligen fått stå tillbaka. / Over the years, refugees and those in need of protection have made several attempts to reach Europe. However, the lack of regular routes has resulted in hundreds of thousands of people losing their lives on irregular routes along the Mediterranean. In 2015, the migration flows across the Mediterranean reached high levels, which revealed inefficiency in the EU's migration policy. The situation with the increased migration flows across the Mediterranean has been labelled as a refugee crisis, and has given rise to immediate measures. The measures include border checks such as visa requirements, carrier responsibility, and extraterritorial border controls through deepened cooperation with third countries.  The purpose of this study is to investigate the EU's extraterritorial border controls in relation to public international law norms. The focus is on the possibility of access international protection in situations of collaborations with third countries.  The results of the study show that the extraterritorial border controls restrict people's access to protection - by stopping people in the countries of origin and transit, or by removing them from the European territory to third countries such as Turkey and Libya. Both are considered to be safe countries. However, evidence shows that neither Turkey nor Libya are such safe countries and that human rights are frequently violated. Accordingly, the EU's interest in regulating migration has remained at the forefront, while the interest in protecting those in need has been held back – even for those who are entitled to protection under public international law.

Abstract  Western Sahara’s history is marked by Spanish colonization until 1976 followed by Moroccan invasion and nearly 50 years of occupation. The right to self-determination, applicable to territories under colonial or occupational rule, remains unrealized in Western Sahara. Despite Morocco’s occupation, the EU maintains a robust relationship to its neighbor, notably through the Euro-Mediterranean Association Agreement. This study scrutinizes the EU-Moroccan fisheries trade, focusing on the EU-Morocco Fisheries Partnership Agreement, and EU-Morocco Sustainable Fisheries Partnership Agreement. Despite the Court of Justice of the EU consistently nullifying or declaring these agreements inapplicable to Western Sahara due to public international law violations, the EU persists in trade negotiations with neighboring Morocco.  Reflecting on the dilemma, the purpose of this thesis is to examine the responsibility of the EU in relation to Western Sahara’s right to external self-determination, by scrutinizing the EU-Morocco fisheries trade with specific focus on the aforementioned agreements. Upon scrutinizing the EU’s stance on its neighboring conflict, five key conclusions are drawn. Firstly, that Western Sahara holds the right to self-determination on dual grounds – as a non-self-governing territory awaiting decolonization and due to unlawful annexation by Morocco. The right includes an economic and a political aspect. However, the political right to self-determination through a referendum remains unrealized. Secondly, the EU, bound by international law, has obligations to respect Western Sahara’s right to self-determination and to not recognize serious breaches of this right as lawful. Thirdly, the EU falls short in respecting Western Sahara's economic right to self-determination, violating both respect and non-recognition obligations through entering into the aforementioned fisheries agreements with Morocco. Fourthly, these violations invoke international organization responsibility. Lastly, while the agreements do not impact the theoretical applicability of the right to self- determination, they are exploitative and hinder the realization of Western Sahara's permanent sovereignty over natural wealth and resources. Even with amendments of the fisheries agreements to adhere to international law, the likelihood of realizing the right remains minimal, partially due to criticisms towards the self-determination regulation.

Arbetet tar sikte på de rättsliga förutsättningarna kopplade till skjutvapenanvändning inom ramen för det gränsöverskridande polissamarbete som planeras mellan Norge och Sverige. Frågeställningen uppkommer mot bakgrund av den gemensamma polisstation som ska uppföras på gränsen mellan de två länderna, som ska inhysa norska och svenska polisanställda. En av målsättningarna med detta varaktiga samarbete är operativ samverkan, där polis ska kunna ingripa på båda sidor gränsområdet, oavsett om deras territoriella tillhörighet är norsk eller svensk. Uppsatsen huvudrubrik är en parafras på devisen ”ingen skatt utan lag” (nullum tributum sine lege), ett uttryck för den legalitetsprincip som är central både inom det skatterättsliga och det straffrättsliga området. Vidare anspelar underrubriken om gränslöshet på att territorialgränsen inte ska utgöra något hinder för brottsbekämpning myndigheter, och inte om någon vårdslöshet från polisens sida. Arbetets syfte är att utreda de förutsättningar som föreligger för ett gränsöverskridande, operativt samarbete, samt vilka rättsliga hinder som finns för ett sådant samarbete och hur dessa kan åtgärdas. Utifrån de konstitutionella och folkrättsliga utgångspunkterna krävs för svenskt vidkommande att en lag om utländska tjänstepersoners befogenhet att vidta myndighetsåtgärder på svensk mark stiftas. Samarbetet som sådant behöver fastställas i en bilateral överenskommelse mellan Norge och Sverige i syfte att åstadkomma en förbindelse i folkrättslig bemärkelse. I arbetet utreds de internationella överenskommelser som länderna ingått beträffande gränsöverskridande polisiärt samarbete. Både Sverige och Norge har antagit Schengenkonventionen och Prümrådsbeslutet, och har ingått en rad nordiska samarbeten om polisiär samverkan. Sverige har anslutit sig till Atlasrådsbeslutet, vilket Norge inte har gjort. Däremot har ett bilateralt avtal med liknande bestämmelser som det i Atlasrådsbeslutet träffats mellan Sverige och Norge. Vidare jämförs svensk och norsk nationell lagstiftning, särskilt inom polisrättens område. Ländernas lagstiftning är relativt närliggande, med liknande struktur och uppbyggnad. En skillnad i ländernas respektive lagstiftning utgörs dock av de regleringar som omgärdar polisens tjänstevapen. Svensk polis bär skjutvapen på kroppen i tjänstgöring, medan den norska polisen förvarar skjutvapen i tjänstebilen. I normalfallet ska norsk polis inhämta godkännande från operationscentralen för att få använda tjänstevapnet i varje enskild situation. Skillnaden medför svårigheter avseende den operativa del som planeras i det gränsöverskridande samarbetet, då svensk polis i nuläget inte kan operera beväpnade på norsk mark.   Skillnaden mellan respektive lands syn på polisens beväpning innebär att en fullskalig operativ verksamhet inte kan företas av svensk polis på norskt territorium. För att harmonisera rätten krävs lagstiftning på området. Eftersom en majoritet inom den norska poliskåren ställer sig positiva till att bära vapen permanent, tycks det finnas bättre förutsättningar för en sådan lagändring att ske från norskt håll än att svensk polis anpassar sig efter den norska synen på vapen. Skulle svensk polis övergå till att, inom ramen för samarbetet, låsa in sina vapen när de företar ingripanden på norskt territorium, innebär det att de frångår sin starkt förankrade princip gällande att svensk polis ska vara beväpnad i yttre tjänst. / The aim of the thesis is to investigate the legal conditions connected to the use of firearms within the cross-boundary police cooperation that is planned between Norway and Sweden. The question at issue is based on the joint police station that is to be built on the border between the two countries, which will house both Norwegian and Swedish police officials. One of the main targets of this permanent cooperation is operative collaboration, in the terms of police being able to intervene on both sides of the border, no matter their territorial residence. The main heading of the thesis is a paraphrase on the expression “no taxes without a legal basis” (nullum tributum sine lege), expressing the principle of legality which is central to both fiscal- and criminal law. Moreover, the sub-heading on borderlessness alludes to the thought of the territorial limit not constituting a barrier for the law enforcement authorities, and not to any carelessness on behalf of the police. The purpose of the thesis is to investigate the conditions for a cross-boundary, operative cooperation, together with the legal obstacles that exists for such a cooperation and how these can be addressed. Due to the constitutional and international basis that is required from a Swedish standpoint, foreign officials’ authority to carry out official duties on Swedish territory must be legislated. The cooperation per se must be established in a bilateral agreement between Norway and Sweden in order to reach a connection in the sense of international law. In the thesis, the international agreements which both countries have entered regarding the cross-boundary police cooperation are examined. Both Sweden and Norway have implemented the Schengen convention and the Prüm agreement, and they have agreed to several Nordic agreements regarding police cooperation. Sweden has implemented the Atlas Network Agreement, which Norway has not. However, Norway and Sweden have entered a bilateral agreement based on a similar content as the Atlas Agreement. Furthermore, the national legislation of Sweden and Norway are compared, especially within the area of police law. The legislations are relatively adjacent, as to the structure and formation. One difference between the countries’ separate legislations is shown by the rules surrounding the service weapons used by the police. Swedish police officers carry firearms attached to the body while in service, whereas the Norwegian police officers contain their firearms in the patrol car. Normally, Norwegian police officers must receive permission from the operational centre in order to use the service weapon in any situation. This difference in legislation entails difficulties concerning the operative tasks that are planned within the cross-boundary cooperation, as Swedish police cannot operate armed on Norwegian territory in the current situation.   The difference in each country’s view on arming the police means that a full-scale operational establishment cannot be undertaken by Swedish police on Norwegian territory. In order to harmonise the law, there needs to be legislative measures on the subject. Since a majority of the Norwegian police officials have a positive stance in regards of permanently carrying weapons, there seems to be a better position to carry out such an amendment of the law in Norway, as opposed to the Swedish police conforming to the Norwegian approach on firearms. If the Swedish police were to lock their weapons in the patrol car when carrying out official duties in Norwegian territory as a part of the collaboration, it would implicate that they abandon the firmly established principle of being armed when performing patrol duty.

No description available.

No description available.

En av de mest politiskt omdebatterade frågorna i världen idag är hur ett land ska ställa sig till de migranter och människor på flykt som söker skydd inom landets gränser. Även inom juridiken finns olika uppfattningar av vad rätten till asyl verkligen innebär. Syftet med den här uppsatsen är att analysera rätten till asyl i internationell rätt. Är rätten till asyl en territoriell rätt för stater att bevilja asyl? Är det en rätt för flyktingar att söka asyl? Eller en rätt för flyktingar att erhålla asyl? Huruvida rätten har statusen sedvanerätt diskuteras också. I en del av uppsatsen diskuteras de etiska övervägandena bakom rätten till asyl och de tillämpas sedan i en juridisk kontext, närmare bestämt i sedvanebedömningen. Slutsatsen är att rätten till asyl i internationell rätt inkluderar en rätt för stater att bevilja asyl, en rätt för individer att söka asyl och sannolikt också en rätt för flyktingar att erhålla asyl. Mycket talar för att alla dessa aspekter också har utvecklats till sedvanerätt. / One of the most politically debated questions in the world today is how a country should respond to migrants and people who seek refugee within it’s borders. Also in the field of law there are different view about what the right of asylum really means. The purpose of this paper is to analyze the right of asylum in international law. Is the right of asylum a territorial right of states to grant asylum? Is it a right for refugees to seek asylum? Or a right for refugees to receive asylum? Wheater or not the right has the status of customary international law will also be discussed. In one part of the paper the ethical concerns behind the right of asylum will be examined and also applied in a legal context, in the determination of the customary status of the rigt. The conclusion is that the right of asylum in international law includes a territorial right for states to grant asylum, a right for individuals to seek asylum and probably also a right to obtain asylum. All these aspects of the right also seems to be part of customary international law.

<p>The purpose of this study has been to investigate the prospects for identifying and prosecuting individuals suspected of war crimes, within the process of exclusion from refugee status under article 1F(a) of the 1951 Refugee Convention, and using subsequent mechanisms for extradition or prosecution in international criminal law. A number of principles within human rights law and public international law have been advocated by the UNCHR and several human rights NGOs as necessary for a thorough application of the exclusion clauses; one that takes individual responsibility into account and upholds the aims and purposes of the exclusion clauses. There is a discussion as to whether specialised or accelerated exclusion procedures are justified for reasons of security and efficiency, or if they put the rights of the individual at risk and limit the opportunities for gathering information to support investigation and prosecution of the crime in question. Apart from the instruments of asylum law and procedure that have emerged within the EU harmonisation process, there are no general, binding rules on the procedural aspects of the exclusion clauses. One principle that regulates the consequences for the individual of exclusion from refugee status and decisions on extradition is, however, the principle of <em>non-refoulement</em>. Although partly contested in state practice, there is widespread consensus in international jurisprudence and doctrine that the principle, following its status as a <em>jus cogens</em> rule, prohibits every state from returning any individual to a territory where he or she may face torture or other cruel and inhuman treatment or punishment, irrespective of any security risks that the individual may pose to the custodial state.</p><p>Extradition or prosecution of individuals suspected of crimes under article 1F(a), based on universal jurisdiction and the principle of <em>aut dedere aut judicare</em>, has gained increased support from international conventions, such as the 1948 Convention on Genocide and the Rome Statute of the International Criminal Court. The principles are widely upheld by human rights NGOs, and tendencies in practice and policy among the member states of the EU and the parties to the Rome Statute point towards the development of a customary rule of universal jurisdiction among these states. Continuing resistance to the Rome Statute and to universal jurisdiction among influential states such as the USA, Russia, China and India nevertheless serves to exclude these states from being bound by such an emerging customary rule of universal jurisdiction. There are compelling arguments as to why breaches of <em>jus cogens</em>-rules should include or give rise to <em>erga omnes</em> rights or obligations for all states to exercise universal jurisdiction over such breaches. Without the support of major states it is, however, difficult to establish the existence of the general state acceptance of universal jurisdiction as is required for the principle to attain <em>jus cogens</em>-status and become universally applicable, regardless of state consent. Future prospects for adequate and efficient identification and prosecution of suspected war criminals depend on the correct and thorough application of the exclusion clauses, in combination with the development of existing rules of universal jurisdiction, and not least on the willingness and ability of states to overcome the political, economic and institutional obstacles that presently may prevent many states from extraditing or prosecuting individuals who fall within the scope of article 1F(a) of the exclusion clauses.</p>

Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har tagit upp ett mål om tvångsarbete där de klargjort att en arbetsrelation kan utgöra tvångsarbete även om arbetaren initialt accepterat arbetsvillkoren om det finns exploaterande element. I uppsatsen används idé- och argumentationsanalys för att analysera domslutet genom applicering Iris Marion Youngs teori om fem ansikten av förtryck för att utröna om domstolens argumentation uppnår en nivå av moral i linje med teorin. Uppsatsen klargör bland annat, vikten av att domstolen sett till offrens hela livssituation från ett helhetsperspektiv och att de ansträngt sig att sätta sig in i sådant strukturellt förtryck som ofta är dolt i vardagliga beteenden. Uppsatsen visar att domslutet genom sitt tillvägagångssätt på ett tillfredställande sätt kunnat visa på förekomst av förtryck som annars kunde ha passerat ostraffat, och att motiven i beslutet utgår ifrån en moralisk grund i paritet med teorin. Argumentationen kunde dock ha innehållit en mer mångfacetterad beskrivning av strukturellt förtyck och dess konsekvenser på den sociala gruppen. / The European Court of Human Rights has made a judgement in favor of the workers in a case of forced labor in which they clarify that a working relationship can constitute forced labor even if the worker initially has accepted the working conditions if there are elements of exploitation. In this essay idea and argumentation analysis are used to analyze the judgement through the eyes of Iris Marion Youngs normative theory of the five faces of oppression, to explore if the courts argumentation reaches a moral standard in line with the theory. The essay reveals among other things, that an effort to explore the life situation of victims from a holistic perspective were crucial in the judicial process, as well as an effort to understand structural oppression hidden in the everyday life. The conclusions show that the judgment meets many aspects of Youngs theory in revealing oppression and giving arguments in line with its moral grounds. However, the argumentation could have been even more versatile around issues of structural oppression and consequences thereof on the social group.

I och med Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (nedan Romstadgan) finns nu, för första gången, en juridiskt bindande definition av begreppet aggression, vilken baseras på Förenta Nationernas stadga (nedan FN-stadgan) artikel 2(4). Romstadgan utgör grunden för att Internationella brottmålsdomstolen (nedan ICC), i efterhand, ska kunna utkräva ansvar av en fysisk person för aggressionsbrott. Förenta Nationerna (nedan FN) har till uppgift att bevara freden, genom att agera mot staters aggressionshandlingar, framför allt i preventivt syfte och efter beslut av säkerhetsrådet. Det är intressant att jämföra FN-stadgan och Romstadgans aggressionsbegrepp för att på så sätt förstå hur begreppet aggression behandlas i internationell rätt, både i relationer mellan stater och då fysiska personer ska hållas rättsligt ansvariga för aggressionsbrott. Det är också värdefullt att förstå hur de två definitionerna kan påverka varandra och vad det kan föra med sig för fördelar och nackdelar.                       I denna uppsats behandlas FN-stadgans och Romstadgans aggressionsbegrepp i en komparativ studie, en viktig slutsats är att det finns skillnader mellan  de båda stadgorna.                       I uppsatsen ges inledningsvis en historisk inblick i aggressionsbegreppets utveckling, som underlag för den efterföljande behandlingen, där FN-stadgans och Romstadgans begrepp aggressionshandling utreds.                       Därefter behandlas begreppet aggressionshandling enligt FN-stadgan. Utredningen följer Wienkonventionen om traktaträttens allmänna tolkningsregel. Först görs en tolkning av begreppet aggressionshandlings ordalydelse, i enlighet med FN-stadgans systematik. Sedan redogörs för hur begreppet tolkats av relevanta FN-organ och i staters praxis. Generalförsamlingens aggressionsdefinition, i resolution 3314, gås igenom och kritiseras till viss del, då den inte ger en tydlig avgränsning av vad aggressionsbegreppet innefattar. Generalförsamlingens resolution 3314 är dock central och används därmed, som grund för vidare behandling i uppsatsen där resolutionen också jämförs kritiskt med andra FN-organs praxis och med FN-stadgans lydelse. Uppsatsen visar att begreppet aggressionshandling har givits en vag formulering i FN-stadgan och att vad som anses innefattat i begreppet också skiljer sig något mellan de olika FN-organen. Hos FN-organen finns dock den gemensamma kärnan att, som aggressionshandling anses den första våldsanvändningen i en stats internationella relationer genomförd med ett specifikt aggressivt uppsåt.                        Uppsatsen utreder sedan kritiskt Romstadgans aggressionsbegrepp och dess olika delar varvid viktiga skillnader mot FN-stadgan behandlas. Ett specifikt aggressivt uppsåt saknas i Romstadgan och kan inte heller läsas in i denna, då det skulle gå emot Romstadgans ordalydelse och systematik. Romstadgan ser därmed inte heller ett specifikt aggressivt uppsåt, som en försvårande omständighet, utan Romstadgan ser enbart till det använda våldets allvar och omfattning. Vidare så innehåller Romstadgan en tröskel, i syfte att utesluta en legal gråzon från ICCs jurisdiktion, vilken saknar motsvarighet i FN-stadgan. Romstadgan utesluter därmed genom sin lydelse våldshandlingar, som inom delar av den folkrättsliga doktrinen, anses befinna sig inom en gråzon av jus ad bellum.                       I slutsatserna sammanställs sedan de huvudsakliga skillnaderna mellan aggressionsbegreppen enligt FN-stadgan, FN-organen och Romstadgan och en utredning görs av de fördelar respektive nackdelar och risker, som dessa skillnader medför samt hur skillnaderna påverkar varandra. Författaren finner att det föreligger betydande skillnader då specifikt aggressivt uppsåt saknas i Romstadgan samt då Romstadgans tröskelvärde syftar till att utesluta den legala gråzonen inom jus ad bellum. Vidare anser författaren att dessa skillnader riskerar att urholka FN-stadgans våldsförbud och således i framtiden riskera att gynna starka våldsbenägna stater på svaga staters bekostnad. / The Rome Statute for The International Criminal Court (henceforth The Rome Statute) now provides, for the first time, a legally binding definition of the concept of Aggression. The definition is based on the United Nations Charter (henceforth The UN Charter) article 2(4). The Rome Statute is the foundation on which the International Criminal Court (henceforth ICC) can prosecute individuals on crimes of aggression post the events. The United Nations (henceforth UN) has the charter to sustain the peace through acting against the acts of aggression of nations, primarily preventively and based on resolutions by the Security Council. It is interesting to compare the UN Charter and the Rome Statute definition to understand how the concept of aggression is used in international law, both in relations between nations and when individuals shall be held accountable for crimes of aggression. In addition, it’s valuable to understand how the two definitions can impact each other and what the implications might be of similarities and differences.   Hence, this thesis is a comparative study of the concept of aggression in the UN Charter and the Rome Statute. One key conclusion is that there are significant differences in how the aggression is defined in the two documents.   The use and development of the concept Aggression is first accounted for in a historic context as a foundation for the comparative study.   Then, acts of aggression in the UN Charter is thoroughly investigated in three steps. The investigation is carried out in accordance with the Vienna Convention on the Law of Treaties. Firstly, through an interpretation of acts of aggression in accordance with the ordinary meaning of the term in the context of the UN Charter. Secondly through an investigation of the interpretation in relevant UN bodies and in the practice of nations. Thirdly, the definition of the UN General Assembly, resolution 3314, is investigated and criticised as it does not offer a sufficiently clear delimitation of the concept of aggression.  Resolution 3314 is, however, of key importance and is used subsequently as an element of comparison. The resolution is also compared with the practice of other UN bodies and the wording of the UN Charter. The thesis proves the that aggression has a vague definition in the UN Charter and that the scope of the concept is different in different UN bodies. However, common to all UN Bodies is to define aggression as the first use of force with a specific aggressive intent in international relations.    Following on UN, the thesis provides a critical investigation of the concept of aggression in the Rome Statute where key differences relative to the UN Charter are accounted for. The Rome Statute lacks specific aggressive intent and such cannot be made part of the interpretation as it would the statutes wording and systematics. Thus, the Rome Statute does not regard a specific aggressive intent aggravating but looks solely to the gravity and scale of the force used. In addition, the Rome Statute includes a threshold with the purpose of excluding a grey zone from the jurisdiction of ICC. Such grey zone does not exist in the UN Charter. The implication of this is that the Rome Statute excludes acts of violence that, among some international lawyers, are regarded to be in a grey zone of jus ad bellum.   The conclusions include a summary of the main differences across the UN Charter, different UN Bodies and the Rome Statute. That leads into a discussion on the potential advantages and drawbacks that come out of these differences plus potential effects of the reciprocal influence. The key element of this discussion is that aggressive intent is missing in the Rome Statute and that the statute’s threshold aims to exclude the legal grey zone in jus ad bellum. The thesis concludes that these differences risk to weaken the prohibition of the use of force in the UN Charter and, as a consequence, that this may favour strong and aggressive nations at the expense of smaller and weaker nations.