Syftet med studien är att undersöka vilka kommunikationssätt som blir till vid intra-aktionen mellan digitalplattan och yngre barn. Med tanke på att forskning visar att yngre barn inte får samma möjlighet att använda digital teknik som äldre barn. Forskning visar också på att den digitala undervisningen i förskolan är bristfällig, därför är vårt syfte i studien att undersöka sammanflätningar mellan yngre barn, förskolläraren och digital teknik där människor och materialitet har agens. Vår forskningsfråga är:  Vilka kommunikationssätt blir till i aktiviteter med digitalplatta och yngre barn i förskoleverksamheten? För att undersöka vår forskningsfråga så har vi i föreliggande studie utgått från ett posthumanistiskt perspektiv och gjort en kvalitativ undersökning, där vi använt oss av videoobservationer. Resultatet visar att digitalplattan skapar möjligheter för yngre barn att utveckla både verbala visuella och kroppsliga kommunikationer. Dock behövs det stöttning från förskollärare, då barn och digitalplatta kan ha svårt att förstå varandra i kommunikationen. Slutsatsen är att digitalplattan genom intra-aktioner med barnen och förskollärare, är i ett nätverk där den tillsammans med barn och förskollärare möjliggör kroppsliga, verbala och visuella kommunikationer.

No description available.

Syftet med studien är att genom kvalitativa observationer och intra-aktiv analys undersöka hur barnssjälvständighet uppstår vid påklädning av ytterkläder i förskolans hall. Förskolans hall går att förståsom ett pedagogiskt rum där barn förväntas klä på sig. Där inredningen är väggfast och statisk i sinutformning. Tidigare forskning som rört hallen har synliggjort mellanmänskliga företeelser. Därför villvi i vår studie luta oss mot den posthumanistiska teorin agentisk realism för att undersöka hur barnssjälvständighet uppstår i möten med ting och diskurser. Vår analys visar att det i hallen pågår myriaderav samhandlingar som alla får effekt för barns självständighet att uppstå. Sammanfattningsvis visar vårstudie att barn inte är självständiga påklädare utan att barn blir självständiga påklädare tillsammansmed ting, miljö och diskurser.

Syftet med studien är att genom kvalitativa observationer och intra-aktiv analys undersöka hur barns självständighet uppstår vid påklädning av ytterkläder i förskolans hall. Förskolans hall går att förstå som ett pedagogiskt rum där barn förväntas klä på sig. Där inredningen är väggfast och statisk i sin utformning. Tidigare forskning som rört hallen har synliggjort mellanmänskliga företeelser. Därför vill vi i vår studie luta oss mot den posthumanistiska teorin agentisk realism för att undersöka hur barns självständighet uppstår i möten med ting och diskurser. Vår analys visar att det i hallen pågår myriader av samhandlingar som alla får effekt för barns självständighet att uppstå. Sammanfattningsvis visar vår studie att barn inte är självständiga påklädare utan att barn blir självständiga påklädare tillsammans med ting, miljö och diskurser.

Syftet med studien är att undersöka och försöka bidra med mer förståelse kring den icke-mänskliga materialitetens funktion i barns rollek i förskolans inomhusmiljö. Vi har studerat relationer mellan icke-mänsklig materialitet och barn i rollekar på två förskolor och sammanlagt tre avdelningar i södra Sverige. Studien utgår från ett posthumanistiskt perspektiv med fokus på begreppet intra–aktion som är hämtat från kvantfysikern Barads teori om agentisk realism. Vi har också valt att utgå från Lenz-Taguchi då hon kopplar det posthumanistiska perspektivet till förskoleverksamheten. Deltagande observationer har genomförts där det studerats hur barn och icke-mänsklig materialitet intra-agerar i rollekar. I de deltagande observationerna har vi använt oss av fältanteckningar, ljudinspelningar och filmning. Studien har följt de etiska ställningstagandena från Vetenskapsrådet (2002). I analysen av empirin används begreppen agens, icke-mänsklig materialitet, intra-aktion och samkonstitution inom det posthumanistiska perspektivet för att komma fram till ett resultat. Genom att studera utifrån ett posthumanistiskt perspektiv kan denna studie bidra till att vi, samt andra förskollärarstudenter och personal i förskolan, kan få en annorlunda och djupare förståelse kring intra-aktioner och den icke-mänskliga materialitetens funktion i barns rollek. Resultatet visar att barn och icke-mänsklig materialitet intra-agerar i rollek och att icke-mänsklig materialitet också har agens att påverka, förändra och utveckla rolleken vidare och inte enbart barnen. Rummen och den icke-mänskliga materialiteten i rummen var i intra-aktion med barnen och fick på så vis en funktion i rolleken. Vi tolkar att miljön, rummet och de icke-mänskliga materialiteter i rummen, där rolleken tog plats, var sammanflätade med barnen och “blev ett” i rolleken.Nyckelord: Förskola, rollek, barn, miljö, posthumanism, intra-aktion, icke-mänsklig materialitet, agens, samkonstitution.

The aim of the study is to elucidate what enables positive attitudes towards buying sex. The study has a posthumanist approach and the data is gathered trough hidden observations of a Swedish web forum dedicated to discussions of prostitution. The theoretical frame that is used in the study consist of concepts from the material feminists Karen Barads and Donna J. Haraways theories and Niels van Doorns argument of the embodiment of virtual texts. A theoretical inspired thematic analysis is used to examine the data from the observations of the web forum. The study shows that positive attitudes towards buying sex are given space and permanence though a variety of intra-actions between material and human agents. At the same time the result of the intra-actions is that the positive attitudes get mediated and endorsed, which enables positive attitudes towards buying sex. In addition to that, the intra-action between material and human agents creates normative understandings about buying sex and prostitution, which also enables these attitudes. In conclusion, the study shows that the enablement of positive attitudes towards buying sex is created through intra-action between not only human agents, instead the material shows to have a significant part in the enablement of positive attitudes towards buying sex.

Med detta kandidatarbete vill jag synliggöra datorns roll i digitalt skapande. Detta genom att se till den kod som utgör digitala objekt som ett materia, och utifrån Karen Barads teorier om agentiell realism samt forskning i digital materialitet bjuda in denna digitala materia som en aktör i skapandeprocessen. Jag har strävat efter en inblick i hur digital materia framträder när den tillåts verka som en aktör, hur den tar ett uttryck och yttrar sig. Jag har engagerat mig i digital materia med diffraktion och remix som metod, vilket tillåtit mig en djupare inblick i det samt en inkluderande process där jag och materiat verkar tillsammans; i intra-aktion. I slutändan ser jag hur digital materia inte framträder ensamt, både jag och dator finns sammantrasslade i dess framträdande som ett resultat av den intra-aktion vi mötts i. Mitt ingripande i digital materia blir synligt i form av glitches, spår av digitalt förfall som ger det annars flyktiga digitala materiat mer materiella och konkreta egenskaper. Det blir även tydligt hur digital materia innebär en svårförstådd komplexitet, som framträder visuellt när det tillåts påverka denna skapandeprocess. Men jag även erhållit en medvetenhet om hur digital materia inte har ett absolut framträdande, och mitt arbete kan ses som en undersökning i hur digital materia kan framträda. / With this bachelor thesis I aim to bring to light the role of the computer in digital creative work. This is accomplished by treating the code that make up digital objects as a form of matter, and with Karen Barad’s agential realism and other research into digital materiality as a point of reference this matter is invited to the creative process as an actor. I’ve been striving for a glimpse of how digital matter comes to life when it’s allowed an active part in the creative process, to see how it expresses itself. By engaging with the digital matter through diffraction and remix as methods I’ve been given an insight into the core of it, and through the process I’ve been working alongside digital matter in intra action. Ultimately I can see how digital matter won’t appear alone, I myself and the computer are both entangled together with the digital matter as a result of the intra actions we’ve been engaging in. My intervention in digital matter becomes visible as glitches, traces of decay that give the digital matter, which can be so fleeting, more concrete and material characteristics. The unintelligible complexity of digital matter also comes to light when it’s allowed influence, as it appears visually. With this knowledge I’ve gained the awareness that digital matter does not have an absolute appearance, and this thesis can be seen as an investigation into how digital matter can appear.

This study is about 1-3-year-old children and their meeting with the documentation made available to them by preschool teachers. Eight preschool teachers in seven different preschools were interviewed. These interviews were combined with observations of the preschool environments to be able to view the documentation that was made available to the children. In this study we examine what happens in the meeting between children and material objects in documentation practises. We also sought to understand how material objects play a role in children’s participation in documentation practises. In this study we therefore use Karen Barads (2007) theory of agential realism to analyse the relationship between humans and the material environment. Basing the analysis on agential realism by viewing material objects as active agents instead of passive, we were able to gain insight into how photographs of children taking part in earlier activities or pictures of insects played a part in the activities and negotiations around the documentation. The youngest children’s handling of the documentation made available to them did not always coincide with the expectations of the preschool teachers. The documentations hanging on the wall would be worn out or taken down by the youngest children. Understanding the potential meaning behind the worn-out corners was made possible by using an agential realist approach where the child is seen as entangled in a constant intra-action with the human and non-human environment. We found that an agential realist approach has the potential to contribute to a versatile understanding of documentation practices with preschools youngest children.

In this thesis the aim is to examine how objects matter with regards to orientation in the work To Pieces written by the Finnish author Henry Parland. The question posed by Sara Ahmed in Queer Phenomenology becomes the starting point of this work. The aim of returning to this question is to accentuate the role of objects in the process of orientation. More specifically how the things themselves make up the life-world, which can be described as a “coherency of things”. When the lifeworld and the subject is aligned the world is familiar and open. It becomes a world that lets the subject in question extend itself and act as it intends. When the orientation fails, the subject becomes disorientated, the world falls apart. The things are used as tools to extend the subject in its world. But things are not mere tools for the subject to extend itself with. The things can be seen as having agency, something that is examined through the theory of agential realism by Karen Barad. Here the agency of matter is examined in such a way that the binary opposition of subject-object is questioned. Instead Barad suggest that we return to the matter itself and examine how it intra-acts in such a way that the boundaries and entities are formed within the so-called phenomena. Together these two theories are put to work in the novel To Pieces which becomes a place for them to join together by showing how orientation is formed reciprocally in the subject-object discourse. The novel is full of human intra-action with things, be it mirrors, photografies, cigarettes, hats, or other humans who are reduced to objects. From here the things themselves set in motion a kind of revolution, which questions the anthropocentric order.

Detta arbete syftar till att undersöka de relationer som uppstår mellan teaterrekvisita, skådespelare och ljudtekniker genom det posthumanistiska perspektivet agentiell realism. Jag utforskar även vilka fenomen som uppstår ur dessa relationer. Vad händer när sensorer implementeras i rekvisitan så att skådespelarna själva kan trigga vissa ljudeffekter från scenen?  För att undersöka detta har jag tagit fram prototyper av teaterrekvisita med sensorer och på så sätt i viss mening gett föremålen en egen röst. Detta bidrar till att de kan delta i dialogen med människorna i en föreställning, samtidigt som samspelet mellan skådespelare och ljudtekniker förändras.  Genom processens olika iterationer har gränsen mellan subjekt och objekt blivit allt mer otydlig, liksom den mellan de olika rollerna. Skådespelaren blir i viss mening ljudtekniker, liksom både rekvisitan och ljudteknikern i sin tur blir skådespelare. / This thesis aims to investigate the relationships between theatrical props, actors and sound engineers through the posthumanistic perspective of agential realism. I also explore the phenomena that emerge from these relationships. What happens when sensors are implemented in the prop in order for the actors themselves to trigger certain sound effects from the stage? To investigate this, I have developed prototypes of theater props with sensors and thus in some sense given the objects a voice of their own. This contributes to them participating in the dialogue with the people in a performance, while at the same time changing the interplay between actors and the sound engineer. Through the different iterations of the process, the division between subject and object has become increasingly unclear, just like the one between the different roles. In some sense, the actor becomes an audio engineer, as both the prop and the audio engineer in turn become actors.