I denna uppsats används Karen Barads agentiska realism som utgångspunkten för ett utforskande om kulturella tillblivelser i förskolan. Syftet är att utforska och problematisera materialiteter och dess betydelse för barns intra-aktiva tillblivelser i en mångkulturell förskolekontext. Frågorna som ställs handlar om de intra-aktioner som förekommer, vilka aktiva agenter som är iblandande i dessa och hur deras performativa kraft verkar. Vidare ställs frågor om vilka samtillblivelser som möjliggörs i de intra-aktioner som uppstår samt hur barns utforskande av kulturella tillblivelser kan förstås som ett diskursivt materiellt fenomen. Intra-aktioner har studerats i en förskoleavdelning med barn mellan 1-3 år. Agentiska snitt har lagts och diffraktiva läsningar gjorts i relation till filmsekvenser, stillbilder och anteckningar. I läsningarna framkommer en mångfald av möjliga tillblivelser för såväl mänsklig som icke-mänsklig materialitet.

Studiens syfte är att öka förståelsen för barns motstånd genom att undersöka relationen mellan materialiteter och barns motstånd. För att göra detta tog jag hjälp av en frågeställning med följande frågor: Hur gör barn motstånd i förskolan? Hur använder barn materialiteter i sitt utövande av motstånd? och hur kan relationen mellan barns motstånd och materialiteter tolkas? Metoden jag valde för att besvara dessa frågor var deltagande observation och fältanteckningar. De deltagande barnen var 3 till 5 år gamla. De insamlade fältanteckningarna analyserades med hjälp av Lilja & Vinthagens (2009) definition av motstånd och Barads (2007) posthumanistiska teorier. De posthumanistiska begrepp jag använde mig av var intra-aktion, materialitet och materiell-diskursiv. Resultatet av studien visar att materialiteter var ett centralt inslag i olika former av barns utövande av motstånd. Dessutom formades och omformades detta motstånd, allteftersom nya materialiteter trädde in och uppfattningar ändrades, i intra-aktionen mellan barn och materialiteter. Min slutsats är att materialiteter är av stor betydelse för uppkomsten och möjliggörandet av barns utövande av motstånd. Därutöver framstår utbudet av materialiteter vara av relevans för vilken typ av motstånd som blir möjligt. Att som förskollärare beakta materialiteters betydelse är således av vikt för att förstå hur barns motstånd kan förstås, bemötas, och tas tillvara på.

The purpose of this study has been to make how children play and interact with the preschool environment and the toys that are available visible, and through that contribute with increased knowledge of how the phenomenon can be understood. From the socio-cultural perspective, with the help of recorded observations and participatory observation, I have been in the middle of the play and seen how children and toys have an intra-action so that the play can be imaginative and free. The results show that the children not only have a verbal dialogue with each other and adults but also have a silent dialogue simultaneously with toys, artifacts and the environment in the preschool. The toys contribute and influence the play, but it is based on the children's own thoughts before the beginning play.

Denna studie syftar till att skapa en förståelse för hur förskolebarn gör genus med ​svagt kodat material och hur det kan bidra till jämställdhetsarbete på förskolans verksamhet. Utifrån vårt material i form av rådata och transkriberingar av videofilmer, blev det tydligt att materialet förskolebarnen lekte med var svagt kodat och förde med sig för-och nackdelar för förskolans jämställdhetsarbete. Dessa fördelar har visat sig överväga nackdelarna, för att ett svagt kodat material gjorde genusskapandet mindre framträdande på grund av att materialet inte hade ett förbestämt användningsområde eller var något som kunde kopplas till en specifik könsnorm. Detta medförde att förskolebarnen fick använda sin fantasi på ett djupgående sätt och barnen blev uppmanade till att samarbeta för att driva leken framåt. Medans tidigare forskning fokuserade i större utsträckning på starkt kodat material med ett tydligt användningsområde och även fokus på pedagogers attityder och hur det i sin tur påverkade förskolebarnens genusskapande, så medför denna studie till ett fokus på ett barnperspektiv ochettsvagtkodat material. Vi har på så sätt lyft fram barnet som en aktiv deltagareiskapandetavgenusutifrån ett posthumanistiskt perspektiv där allt ses vara sammanflätat och allt påverkas av varandra, vare sig det är material som förskolebarn leker med eller hur förskolebarn själva påverkar och blir påverkade av sin omgivning. Därav har vi bidragit med en ökad förståelse för hur barn skapar genus i förhållande till sin omgivning där både människor, material och miljö bär på agens till att påverka i hur genus görs. / <p>2020-06-08</p>

Med hjälp av de genomförda observationerna uppdagas estetikens essens tillsammans med dess essentiella beståndsdelar. Genom litteraturen kring estetik och den neomaterialistiska teorin som studien presenterar, anser vi att det finns en koppling mellan teorins syn på materialiteter i ständigt sammanflätande företeelser av agens och kraft samt estetikens förmåga att förbinda mänskliga- och ickemänskliga materialiteter. Studien förankras i kvalitativ forskning med en etnografisk fältstudie som metod för datainsamling. I resultatet av analyserna synliggörs estetiken på ett nytt sätt där teorin belyser materialets likvärdiga handlingskraft så som människan har.

Syftet med föreliggande studie är att studera samhandlingar mellan barn, plats och material i förskolans utomhusmiljö i förhållande till lärande och kunskap. Studien tar avstamp i posthumanistisk teori med inriktning mot Karen Barads agentiell realism. Forskningsresultatet framkom med hjälp av videoobservationer från två olika förskolor i södra Sverige. Genom en intra-aktiv analysmetod kunde relationen och förhållandet mellan barn, plats och material analyseras. Resultatet visar på att barn, plats och material ständigt samhandlar med varandra i ett flöde av händelser där olika performativa agenter ges en agens beroende på barnens förflyttningar. Genom att komma nära och vara en del av den samhandling som sker, inte bara ser vi detaljer så som blickar utan kan även uppfatta ljud som på ett längre avstånd hade försvunnit ut i bruset. Vidare visar resultatet på att barn aldrig befinner sig ensamma på en plats då omgivningen är full av agentiska krafter vilka alltid är delaktiga i de transformationer som uppstår i samhandlingarna. Barn, plats och material lär genom att ömsesidigt konstruera varandra.

Miljön i förskolan ska utifrån Läroplanen för förskolan (SKOLFS 2018:50) inspirera och utmana barn i deras lek, utveckling och lärande. Samtidigt som den kan hamna i bakgrunden i pedagogiska dokumentationer och med detta förblir oreflekterad. Det var något som verkade intressant att undersöka. Vad kan vara anledningen till att det läggs uppmärksamhet på inredning av lärmiljön, samtidigt som det sällan blir föremål för reflektion? Saknades det begrepp för att undersöka fenomenet djupare? Sökningen efter tidigare forskning inom området visade sig vara svårhittad och resultaten blev få. Därför formulerades syftet att analysera vad som möjliggör eller hindrar barn i deras lek, utveckling och lärande i intra-aktion med förskolans miljö inomhus för att förstå hur rummet påverkar deras möjligheter till att utforska olika idéer och fenomen. I analysen besvaras syftet utifrån tre forskningsfrågor. Här undersöks vad som lockar barnen till olika delar av rummet, på vilket sätt pedagogerna påverkar intra-aktionen mellan barn/rummet och på vilket sätt barn kan förändra och anpassa rummet för att skapa ny mening i processen.  I fallstudien används en kvalitativ ansats i form av observationer av barngruppen. Därefter analyseras resultaten utifrån ett posthumanistiskt perspektiv genom användandet av dess begreppsapparat som: agens, intra-aktion och subjektskapande. I analysen av resultaten visas att det finns olika kännetecken i miljön som lockar barnen till intra-aktion medan andra platser verkar i motsatt riktning. I andra delar av lärmiljön ingår även pedagogen i relationen mellan barn/rummet och påverkar denna. Det framkommer att pedagogen har ett stort inflytande i denna relation och med detta skapa möjligheter och hinder i syftet att följa läroplanens målsättning gällande lärmiljöer i förskolan. Resultaten visar slutligen att både barn och rummet får agens och påverkar varandra, utifrån detta uppstår möjligheten för barnen att skapa ny mening i deras lek och att bygga upp nya erfarenheter och kunskaper i världen.

Through the concept of longing, this study aims to explore non-binary embodiment and becoming, with a focus on examining how non-binary embodiment makes and is made possible. The study takes it departure in Karen Barads theories and concepts such as intra-action, and it is also from Barad the concept of longing is inspired. Longing is understood as the drive that is and makes possible life and the livable life. Longing is not reserved for humans but is rather tangent a posthuman understanding of matters agency, where matter is understood as an active agent in its own creation. The study is based on a combination of go-along interviews and semistructured interviews with six non-binary people.The study can be understood as an effort to make possible new or other ways to understand sex/gender, embodiment and becoming. Ways that is not based on a framework of understanding that in its foundational structure reduces the non-binary as something unintelligible. In the study longing is used as a means to create order and direction in the analysis of the participants stories. Longing has the benefit of being in constant movement and change, as such it contributes as a way of understanding that do not limit the participants stories of sex/gender, embodiment and becoming.

En djupdykning i att forska inom filosofin som är posthumanismen har utförts för att se hur den kan appliceras på den fotografiska processen. Flera aspekter av posthumanismen har identifierats som sedan har gjort ett försök till att skapa en alternativ metod för att få ett fotografi att uppstå. Några av de största svagheterna för bildskapandet är att fotografen har givits diktatoriska egenskaper om vad och hur något gestaltas, att motivet är endast en liten del av omvärlden som får plats inom bildens restriktiva ram, och kamerans oförmåga att representera en ständigt skiftande natur. Genom olika metoder så som en posthumanistisk vandring, texturering, bildanalys, och en performativ gestaltning skulle den konventionella fotografiska processen utmanas. Senare i designprocessen kom reflekterande objekt fram som en aktör som mycket väl utmanande problemen som ett fotografi annars lider av i sin skapelse. Spegelfragment placerades slumpmässigt framför kameran för att försöka fånga en oavsiktlig del av omgivningen som annars inte hade gestaltats inom bildens restriktiva ram. Designprocessen använde sig även av andra metoder som var mindre lyckade i sitt mål, men som ändå spelade en kritisk del i att leda fram till den slutgiltiga metoden för undersökningens gestaltning. Slutsatsen för arbetet blev att en alternativ process har uppnåtts, men att den gärna hade kunnat utvecklats mer för att bättre använda sig av posthumanismens verktyg. Det mänskliga skulle inte uteslutas ur fotografins skapande, men decentraliseras för att tillåta andra aktörer att ta plats inom fotografins arkiverande värld. / A plunge has been made into the world of posthumanism to investigate its merits to be applied to the process that creates a photography. Several aspects of the posthuman have been identified that would allow for the creation of an alternative photographic process. Some of the major weaknesses of image creation are that the photographer has been granted dictatorial powers over what can be captured by the camera, how the picture only captures a limited view of the world, and the cameras inability to represent an everchanging nature. Through different methods such as a posthuman hike, texturing, image analysis, and a performative design the conventional photographic process were to be challenged. Later in the design stage reflective objects would prove to be a useful actor in challenging the problems that a Kandidatarbete i Medieteknik Oscar Idberg (osid15) Sida 2 av 46 photography faces. Mirror fragments were randomly placed in front of a camera to capture an unintentional part of the surroundings that otherwise would have not fit within the images restrictive frame. The design stage used several other methods that were less successful in their goals, they did however still play a critical role in leading up to the final method for the investigations product. The conclusion acknowledged that an alternative process for the creation of an image had been achieved, it did however not take the investigation far enough and could have better used the posthuman tools available. The human should not be excluded from the photographic process; however, it needs to be decentralized to allow other actors to take their place within the archiving world of photography.

Denna studie syftar till att synliggöra relationen mellan pedagoger, barn och den digitala pekplattan i förskolans verksamhet. Detta för att en kunskapslucka har visat sig i forskning och tidigare erfarenheter, där förskolans verksamhet präglas av ett humanistiskt synsätt och betoningen ligger på att använda sig av tekniken istället för tillsammans med tekniken. Där pedagoger står framför en utmanande uppgift att utforma aktiviteter med pekplattan i verksamheten. Studien förhåller sig till ett posthumanistiskt perspektiv med inriktning på aktör-nätverksteorin, intra-aktion och agens, dessa använts som ett analysverktyg för att analysera fram ett resultat av den valda empirin. Ett posthumanistiskt perspektiv bidrar till att hierarkin mellan vad som är människa och icke-människa har jämnats ut och ses som likvärdiga. Genom att tillämpa detta perspektivet i studien vill jag bidra med att synliggöra den mänskliga och icke-mänskliga aktörens delaktighet och påverkan, så att pedagoger får en djupare förståelse för hur de kan angripa arbetet i tillsammans med pekplattan. Studiens insamlade empiriska material skedde via videoobservationer på två förskolor i två olika kommuner. Studiens resultat visar att nätverket aktörerna ingick i aktiviteterna kan enbart upprätthållas om alla aktörer, således pedagogen, barnet och pekplattan förstår varandra. Att pedagogens, barnets och pekplattans deltagande har lika grundläggande faktorer för att påverka, förändra eller utveckla ett samutvecklat nätverket.