The paper is an ecocritical analysis of the Empire of the ants, a book written in 1991 by Bernard Werber. Through this green reading, the author seeks to better understand how climate change is created from a social point of view and why, by inherence, it is so difficult to avert. As the book is largely a juxtaposition of the human society and that of ants, the author compares the two species in order to determine which one is better equipped to tackle climate change, as well as which factors, cultural, political or biological, allow for the necessary measures to be taken. The study finds that the complexity of climate change exceeds our understanding of time and space, making it impossible for us to imagine and consequently tackle in any satisfactory manner. Though ants display features superior to ours when it comes to carrying out this task, the study further concludes that there is an accompanying moral dilemma to such actions, as the environmentally profitable not always is in the best interest of individual lives.

Många frågor har gått från att inte handla om politik till att bli politiserade, men det finns ytterligare ett steg – när en fråga blir så brådskande och hotande att den anses vara för viktig för att lämnas åt politiker, så har den blivit säkerhetiserad. En av de mest debatterade frågorna på senare år har varit klimatförändringar, särskilt efter Agenda 2030 och Parisavtalet antogs. Står klimatförändringar nu inför att säkerhetiseras? Syftet med denna uppsats är att undersöka om klimatfrågan har blivit säkerhetiserad i FN:s Säkerhetsråd under mandatperioden 2017-2018. Olika inramningar från Säkerhetsrådets medlemmar identifieras och kategoriseras, för att sedan undersöka hur dessa inramningar resonerar med publiken. Detta tillåter oss att se vilka inramningar som har accepterats av rådet och vilka inramningar som ignoreras, för att analysera om vissa specifika inramningar har säkerhetiserats och andra inte. Uppsatsens främsta slutsats är att Säkerhetsrådet enhälligt har säkerhetiserat klimatförändringar som ett regionalt problem, men inte som ett globalt. Vissa medlemmar har utan framgång försökt ta säkerhetiseringen längre, men att säkerhetisera frågan på lägre nivå är även det nytt för Säkerhetsrådet. Vidare forskning kan exempelvis fokusera på vilka anledningar som förekommer för att motsätta sig säkerhetisering av klimatförändringar som ett globalt problem, jämföra säkerhetiseringen i Säkerhetsrådet med andra forum eller undersöka de praktiska effekterna av regional säkerhetisering. / Many issues have taken the journey from being non-political to being politicized, but there is one further step – when an issue becomes so urgent and threatening that it is considered too important to be left in the hands of our politicians, it has become securitized. One of the most debated issues of recent years has been climate change, especially after the adoption of the 2030 Agenda and the Paris Agreement. Does climate change now stand on the brink of securitization? The purpose of this thesis is to examine whether the issue of climate change has been securitized in the UN Security Council during the term of 2017-2018. Different ways in which members of the Council have framed the issue are identified and categorized, before looking at how these frames resonate with the audience. This allows us to see which frames are accepted by the Council and which frames are disregarded, in order to analyze if some specific frames have been securitized while others have not. The main finding of this thesis is that the Security Council unanimously has securitized climate change as a regional issue, but not as a global one. Some members have unsuccessfully tried to take the securitization further, but even a smaller-scaled securitization of climate change is new to the Council. Further research could, for example, focus on what the reasons are for opposing securitization of climate change as a global issue, compare the securitization in the Council with other forums, or study the practical effects of regional securitization.

Derek Parfit är kanske en av vår tids mest kända moralfilosofer. Parfit inleder sin första bok Reasons and Persons med att ställa frågan: vad har vi mest skäl att göra? Hans fråga berör vad som egentligen har betydelse, en fråga som han fortsätter att beröra i sin andra bok On What Matters. Filosofen Toby Ord argumenterar i sin bok The Precipice för att den utmaning som definierar vår tid, och bör ha en central prioritering, är utmaningen att skydda mänskligheten emot så kallade existentiella risker. En existentiell risk är en typ av risk som hotar att förstöra, eller förhindra, mänsklighetens långsiktiga potential. Ord menar att vi idag befinner oss vid en kritisk tidpunkt i mänsklighetens historia som kan vara helt avgörande för om det ens kommer existera en framtid för mänskligheten. Men om vi bör skydda mänskligheten emot existentiella risker, så kan en lämplig följdfråga vara i vilken ordning vi bör prioritera olika existentiella risker. Den svenske filosofen Nick Bostrom har liksom Ord länge förespråkat att existentiella risker bör tas på allvar. Han menar att preventiva åtgärder bör vidtas. I sin bok Superintelligens argumenterar Bostrom, både omfattande och väl, för att den existentiella risk som kan te sig som mest brådskande, och kanske allvarligast, är artificiell intelligens. Bostrom menar att vi har goda skäl att tro att utveckling av artificiell intelligens kan eskalera till den grad att mänsklighetens öde kan hamna bortom vår egen kontroll. Det han syftar på är att människan just nu är den dominerande agenten på jorden och därför innehar en stor kontroll, men att så inte alltid behöver vara fallet. Bostroms tes kunde te sig som okonventionell då den presenterades, men kan även te sig så idag vid en första anblick. Han har dock fått explicit medhåll av personer som Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari och Max Tegmark, som antingen håller med eller resonerar i liknande banor. Även jag själv finner Bostroms antaganden välgrundade. Slutsatsen som många drar är därför att vi bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk som ska prioriteras högt. Jag kommer dock i denna text att argumentera för tesen att vi inte bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk. Tesen följer från en invändning som jag kommer att kalla för AI-paradoxen. Det tycks enligt invändningen som att artificiell intelligens inte kan leda till en existentiell katastrof givet vissa premisser som flera i debatten om artificiell intelligens tycks acceptera. Texten i uppsatsen är strukturerad på följande sätt. I avsnitt 2 kommer jag att återge det övergripande argumentet som cirkulerar i debatten om artificiell intelligens som ett hot. I avsnittet kommer jag också förklara några viktiga termer och begrepp. I avsnitt 3 börjar jag med att titta på den första premissen i argumentet, samt resonera om dess rimlighet. I avsnitt 4 går jag sedan vidare till den andra premissen i argumentet och gör samma sak med den. Väl i avsnitt 5 så väljer jag att presentera min egen idé som jag kallar för AI-paradoxen, vilket är en invändning mot argumentet. I avsnitt 6 diskuterar jag sedan AI-paradoxens implikationer. Avslutningsvis, i avsnitt 7, så ger jag en övergripande sammanfattning och en slutsats, samt några sista reflektioner. / Derek Parfit is perhaps one of the most famous moral philosophers of our time. Parfit begins his first book Reasons and Persons by asking the question: what do we have most reason to do? His question touches upon what really matters, a question he continues to touch upon in his second book On What Matters. The philosopher Toby Ord argues in his book The Precipice that the challenge that defines our time, and should have a central priority, is the challenge of safeguarding humanity from so-called existential risks. An existential risk is a type of risk that threatens to destroy, or prevent, humanity’s longterm potential. Ord means that today we are at a critical time in the history of humanity that can be absolutely decisive for whether there will even exist a future for humanity. But if we are to safeguard humanity from existential risks, then an appropriate question may be in what order we should prioritize different existential risks. The Swedish philosopher Nick Bostrom, like Ord, has long advocated that existential risks should be taken seriously. He believes that preventive measures should be taken. In his book Superintelligence Bostrom argues, both extensively and well, that the existential risk that may seem most urgent, and perhaps most severe, is artificial intelligence. Bostrom believes that we have good reason to believe that the development of artificial intelligence can escalate to the point that the fate of humanity can end up beyond our own control. What he is referring to is that humans are currently the dominant agent on earth and therefore has great control, but that this does not always have to be the case. Bostrom's thesis may have seemed unconventional when it was presented, but it can also seem so today at first glance. However, he has been explicitly supported by people like Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari and Max Tegmark, who either agree or reason similarly. I myself also find Bostrom's assumptions well-founded. The conclusion that many draw is therefore that we should regard artificial intelligence as an existential risk that should be given a high priority. However, in this text I will argue for the thesis that we should not regard artificial intelligence as an existential risk. The thesis follows from an objection of my own, which I call the AI ​​paradox. According to the objection, it seems that artificial intelligence cannot lead to an existential catastrophe given certain premises that many in the debate about artificial intelligence as a threat seem to accept. The text in the essay is structured as follows. In section 2 I will present the main argument circulating in the debate about artificial intelligence as a threat. In the section I will also explain some important terms and concepts. In section 3 I begin by looking at the first premise in the argument, and also reason about its plausibility. In section 4 I proceed to the second premise in the argument and examine it similarly. Once in section 5 I choose to present my own idea, which I call the AI ​​paradox, which is an objection to the argument. In section 6 I discuss the implications of the AI ​​paradox. Finally, in section 7, I give an overall summary and a conclusion, as well as some last reflections.