Abstract The purpose of this essay is to investigate how a local authority acts when anunexpected event occur. It´s done with a basis in two crisis communicationstheories; Coombs SCCT theory and Gilpin and Murphys complexity theory,which largely are each other’s opposites. To conduct the study, a case studyof the floods that hit Kristinehamn in the summer of 2014 was carried out,which gave us a good opportunity the achieve the aim of the study. Themethod used was qualitative research interviews. A total of eight people wereinterviewed, all of whom in some shape or form were involved in solving theKristinehamn crisis. Some of the questions we wanted answers to during theinterviews were if the communication between the authorities and othersword well or less well, and what it was that in that case made the communicationsuccessful or unsuccessful. The result of the study shows that the staffand the people around the staff subconsciously uses the basics of the complexitytheory, which they also think is the best suitable theory of the twoused in this study when it comes to resolving crisis in an effective way.Another result from this study was that in the minds of the people responsiblefor the handling of the crisis, this crisis was solved in the best possible way.And also that the critical factors behind this success was things directlylinked to the basics behind the complexity theory, such as the formation ofthe crisis team, the personal knowledge of the people involved and thatseveral of the crisis mangers had experience from similar events from earlierin their lives. / Sammanfattning Syftet med den här uppsatsen var att göra en undersökning av hur en lokalmyndighet agerar vid en oförutsedd händelse. Vi gör det med utgångspunkt itvå kriskommunikationsteorier; Coombs SCCT-teori och Gilpin och Murphyskomplexitetsteori, som till stor del är varandras motsatser. För att genomförastudien gjordes en fallstudie av översvämningarna som drabbade Kristinehamnsommaren 2014, vilket gav oss en bra möjlighet att uppnå syftet medundersökningen. Metoden som användes var kvalitativa forskningsintervjuer.Totalt intervjuades åtta personer, som alla på något sätt var inblandade i attlösa krisen som uppstod i Kristinehamn. Några frågor som vi ville ha svar påunder intervjuerna var bland annat om kommunikationen mellan myndigheternaoch övriga fungerade bra eller mindre bra, och vad det i sådana fall varsom gjorde kommunikationen framgångsrik eller misslyckad. Resultatet avstudien är att staben och personalen runt omkring staben omedvetet användersig av grundprinciperna i komplexitetsteorin, och också anser att den teorin ärden bäst lämpade av de två studien stöttar sig på när det handlar om atteffektivt lösa kriser. Ett annat resultat som framkom var att krisen enligt deansvariga för krishanteringen löstes på bästa tänkbara sätt, där de störstaframgångsfaktorerna var sådant som står i direkt anslutning till komplexitetsteorinsgrundtankar: samgruppering, personkännedom och att flera avkrishanterarna hade erfarenhet av liknande händelser sedan innan.

<p>Rapporten handlar om specialpedagogens upplevelse av sin yrkesroll och arbetssituation jämfört med examensbeskrivningen för specialpedagogutbildningen. Vi klargör de "fem ben" som vi anser specialpedagogens yrkesroll befinner sig i, dvs. ledarskap, skolutveckling, handledning, kartläggning och undervisning. I litteraturgenomgången förklarar vi vår teoretiska utgångspunkt och hur olika teorier och perspektiv används för att förstå specialpedagogens komplexa arbetssituation. I studien fick 350 före detta studenter från Högskolan Kristianstad en enkät att besvara, 66 svar samlades in. Vi intervjuade dessutom fem specialpedagoger för att eventuellt stärka de resultat som framkom. Resultatet visar att respondenterna generellt sett är nöjda med sin utbildning men upplever inte att utbildningen fyller upp behoven från praktiken. Kunskaper inom kartläggning och lärmiljöer efterfrågades i utbildningen. Specialpedagogerna upplevde ungefär lika stort stöd från rektorn som legitimitet från kollegerna, men däremot kände rektorerna till deras arbetsuppgifter och kompetens betydligt bättre än kollegerna. Utvecklingsområden som lyfts fram är kartläggning, medverkan i skolutveckling och handledningsmöjligheter. För att utveckla den specialpedagogiska rollen krävs det en organisation som möjliggör samarbete och ger mandat till utövandet, en skola/arbetslag som är väl införstådda med specialpedagogens arbetsuppgifter och kompetens, men dessutom ett stort personligt engagemang, kunskap och ledarskap av specialpedagogen själv.</p>

Rapporten handlar om specialpedagogens upplevelse av sin yrkesroll och arbetssituation jämfört med examensbeskrivningen för specialpedagogutbildningen. Vi klargör de "fem ben" som vi anser specialpedagogens yrkesroll befinner sig i, dvs. ledarskap, skolutveckling, handledning, kartläggning och undervisning. I litteraturgenomgången förklarar vi vår teoretiska utgångspunkt och hur olika teorier och perspektiv används för att förstå specialpedagogens komplexa arbetssituation. I studien fick 350 före detta studenter från Högskolan Kristianstad en enkät att besvara, 66 svar samlades in. Vi intervjuade dessutom fem specialpedagoger för att eventuellt stärka de resultat som framkom. Resultatet visar att respondenterna generellt sett är nöjda med sin utbildning men upplever inte att utbildningen fyller upp behoven från praktiken. Kunskaper inom kartläggning och lärmiljöer efterfrågades i utbildningen. Specialpedagogerna upplevde ungefär lika stort stöd från rektorn som legitimitet från kollegerna, men däremot kände rektorerna till deras arbetsuppgifter och kompetens betydligt bättre än kollegerna. Utvecklingsområden som lyfts fram är kartläggning, medverkan i skolutveckling och handledningsmöjligheter. För att utveckla den specialpedagogiska rollen krävs det en organisation som möjliggör samarbete och ger mandat till utövandet, en skola/arbetslag som är väl införstådda med specialpedagogens arbetsuppgifter och kompetens, men dessutom ett stort personligt engagemang, kunskap och ledarskap av specialpedagogen själv.

Förväntat kunskapsbidrag.Med denna studie vill vi undersöka om hundassisterande pedagogik är ett redskap för specialpedagogen som innebär att vi skapar en välkomnande lärmiljö som reducerar stress och ökar motivationen för att klara utbildningsmålen. Ur ett specialpedagogiskt perspektiv ska specialpedagogen arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Ett hälsofrämjande förhållningssätt kännetecknas av ambitionen att identifiera, stärka och ta hänsyn till elevens egna resurser för att främja hens hälsa samt förebygga och hantera sjukdom. Vilket innefattar att ha ett salutogent perspektiv. Specialpedagogen är passagen mellan elev, skola och hundassisterande pedagogik med sina kunskaper på nivåerna, individ-, grupp- och organisationsnivå. Studien har följande frågeställningar; På vilka sätt påverkar hundassisterande pedagogik specialpedagogens yrkesroll? Vad kan hundassisterande pedagogik bidra med till elevens möjligheter att nå utbildningsmålen? Teori och metod.Studien är en kvalitativ studie med användning av fenomenografi som metodanalys med halvstrukturerade intervjuer utifrån ett sociokulturellt perspektiv och KASAM. Vår kropp är en organism som fungerar i sin helhet. Förhållandet hälsa, de fysiologiska effekterna, hormoners inverkan gör att elever som har alla variablerna i balans visar ett mer hälsosammare liv och att sin syn på tillvaron är mer realistisk. Ett holistiskt tänkande är där allt samverkar; hälsan, kroppen och tanken. Hormonet oxytocin involveras med dess olika stimulansområden. Flera sinnen stimuleras i lärmiljöer som skapas runt hundassisterande pedagogik. Att studera interaktionen elev och hund innebär ett otal variabler som kan liknas vid ett komplext system. Anpassningar görs automatiskt i det komplexa mötet mellan elev och hund. Ett otal faktorer och variabler, ett komplext system som vi specialpedagoger behöver ta del av och ha kunskaper om. Resultat och implikationer.Studiens resultat och implikation ur ett specialpedagogiskt perspektiv visar att hundassisterande pedagogik skapar nya lärmiljöer där sociala kompetensen stärks och höjer motivationen för att utbilda sig som höjer utbildningsmålen för eleven. Samarbete mellan specialpedagogen och hundteamet är en förutsättning för att nå elever i behov av att hitta lusten att lära. En kontinuitet i mötena med hundteam och elev höjer effekterna av oxytocinets inverkan. Hundteamets unika förmåga att använda icke verbal kommunikation som samarbetsmodell innebär att det blir ett kravlöst lärande där eleven alltid få känslan av att lyckas. En elev som är i balans och känner att skolans utbildning är meningsfull höjer sina prestationer utifrån skolans utbildningsmål. Hundassisterande pedagogik innebär ett nära samarbetande team av hund och hundförare, båda med pedagogisks utbildning. Pedagoghunden startar arbetet med eleven och sedan tar hundföraren över med pedagogiska kursmål som specialpedagogen initierat utifrån elevens behov. Hundteam kan arbeta både med enskilda elever och i elevgrupper allt beroende av vilka syften och mål som arbetats fram av specialpedagog eller elevhälsoteam, EHT.

Trots att kulturens roll för hållbar utveckling erkänts av många inom såväl akademien som planeringsbranschen, är planeringen av praktiska förutsättningar för konst och kultur - kulturell infrastruktur – bristfällig och ibland helt utebliven i Sverige idag. Syftet med studien är därför att utforska vilka förutsättningar som kan skapas för kulturell infrastruktur genom stads- och samhällsplanering i Sverige. Kulturell infrastruktur innefattar såväl hårda (såsom fysiska lokaler) som mjuka strukturer (såsom ekonomiskt stöd). Studien inriktar sig på offentliga verksamheter (främst kommunalt och regionalt) men behandlar även hur privata konsultfirmor kan skapa förutsättningar för kulturell infrastruktur.   Resultaten bygger på kvalitativa intervjuer med såväl konstnärer, konst- och kultursamarbetsorganisationer, arkitekter som tjänstepersoner på kommunal och regional nivå, samt på två enkätundersökningar med såväl konst- och kulturaktörer som planerare. Inom ramen för studien har även två exempelfall studerats – Fyrklövern i Upplands Väsby, samt Gatukonstfestivalen No Limit i Borås. Studien undersöker tre forskningsfrågor: 1) Vad för kulturell infrastruktur behövs i Sverige idag? 2) Vad hindrar etableringen av kulturell infrastruktur idag? 3) Vilken potential finns inom stads- och samhällsplanering att skapa förutsättningar för kulturell infrastruktur?   Studiens resultat visar att de former av kulturell infrastruktur som främst behövs i Sverige idag är Tillgängliga mötesplatser, Information och kunskap, samt Nätverk och Finansieringsformer. De tre största hindren som studien identifierar är Brist på värdering och ansvar för konst- och kultur, Finansiering och Struktur och organisation. Samverkan visar sig vara den viktigaste potentialen inom stads- och samhällsplanering, såväl över nivåerna kommun-region-stat, som med konst- och kulturaktörer, övriga civilsamhället och näringslivet. Två andra stora potentialer visar sig vara Strategisk planering och Krav och investering. Här ingår användningen av planeringsverktyg såsom Cultural planning och kulturkonsekvensanalyser. Studien visar på vikten att kommuner våga ställa högre krav och använda sin position som långsiktig samhällsutvecklare med planmonopol för att möjliggöra för konst och kultur - exempelvis genom att tillämpa ett poängsystem likt det i Fyrklövern vid markprissättning. Samtidigt understryks värdet av att inta en möjliggörande roll genom att stötta gräsrotsinitiativ och ge dem långsiktiga förutsättningar att driva kulturell infrastruktur. För att även göra kulturella infrastrukturer tillgängliga och inkluderande krävs ett kritiskt förhållningssätt som uppmärksammar dolda normer.   Resultaten av studien talar för komplexitetsteorins relevans för att förstå och beskriva kulturell utveckling. Teorin stöttar studiens resultat såsom vikten av att samarbeta över politikområden såsom bostäder och kollektivtrafik, samt vikten av att inte planera allt i detalj, utan att lämna rum för organisk vidareutveckling. Den förklarar också att det inte går att avkräva direkta och exakt mätbara effekter av konst- och kultursatsningar.     Studiens resultat har slutligen sammanfattats i form av rekommendationer för såväl stads- och samhällsplanerare som politiska och privata beslutsfattare. / Although the role of culture for sustainable development is recognized by many in the academy as well as in the urban and regional planning sector, the planning of practical conditions for arts and culture - cultural infrastructure - is inadequate and sometimes completely absent in Sweden today. The aim of this study is therefore to explore what conditions can be created for cultural infrastructure through urban and regional planning in Sweden. Cultural infrastructure includes both hard (such as physical premises) and soft structures (such as financial support). The study focuses on public activities (mainly municipal and regional) but also deals with how private consultancy firms can enable cultural infrastructure.   The results are based on qualitative interviews with artists, arts and culture associations, architects as well as municipal and regional planners. Moreover, the study comprises of two questionnaires aimed at art and culture actors and planners and architects from the municipal, regional and private sector. Within the study, two sample cases have been studied - Fyrklöven in Upplands Väsby, and the Street art festival No Limit in Borås. The study explores three research questions: 1) What kind of cultural infrastructure that is needed in Sweden today? 2) What prevents the development of Cultural Infrastructure? 3) What potential lies in urban and regional planning?   The results of the study show that the types of cultural infrastructure that are primarily needed in Sweden today are Available meeting places, Information and knowledge, as well as Networks and Funding. The three biggest obstacles identified is Lack of value and responsibility for art and culture, Funding and Structure and organization. Collaboration proves to be the most important potential in planning, both over the levels of municipal-region-state, as with art and culture actors and other civil society actors and businesses. Two other main potentials lie in Strategic planning, and Demands and investments. This includes application of planning tools such as Cultural Planning and Culture Impact Assessments. The study also highlights the importance that municipalities set higher demands and use their positions as long-term societal developers with monopoly in order to give room for art and culture – e.g. by applying a scoring system similar to that in Fyrklövern when pricing land. Moreover, the study points to the benefits and importance of supporting grassroots initiatives and providing them long-term conditions for driving cultural infrastructure. In order to make cultural infrastructures available and inclusive, a critical approach is also required that draws attention to hidden norms.   The results of the study speak for the relevance of the complexity theory in understanding and describing cultural development. This theory support results of the study such as the importance of collaborating over policy areas, e.g. housing and public transport, the importance of not planning everything in detail and instead leave room for organic development. It also explains that one cannot directly or precisely quantify the effects of art and culture efforts. The results of the study are finally summarized as recommendations for urban and regional planners as well as political and private decision-makers.