Att lyssna till en berättelse är en språklig aktivitet som barn ofta möter tidigt i livet. Även om högläsning som begrepp inte nämns i styrdokument eller kursplaner i svenska för årskurs 1–3, framgår vikten av att möta berättelser tydligt i det centrala innehållets delområden “läsa och skriva” och ”tala, lyssna och samtala”. Denna kunskapsöversikt har för avsikt att undersöka högläsning som didaktiskt verktyg för språkutveckling i grundskolans inledande år. Frågeställningarna syftar till att besvara vilka faktorer som är centrala för en framgångsrik, framträdande och språkutvecklande högläsning, samt vilka utmaningar som är vanligt förekommande i högläsningspraktiken. Sökmetodiken bygger på identifierade nyckelord och artikelsökningar i databaserna ERC via EBSCO, ERIC via EBSCO samt SwePub. Kunskapsöversikten omfattar tio internationella, vetenskapliga artiklar. Dessa behandlar både hur högläsning bör bedrivas som språkutvecklande aktivitet men visar även på hur den faktiska praktiken kan gestalta sig. Tematisering har skett enligt principerna för Braun och Clarkes (2006) analysmetod där kunskapsöversiktens resultat presenteras i två teman. Dessa har vi valt att formulera som ”Framgångsfaktorer för högläsning som språkutvecklande aktivitet” samt ”Läraren som läsande förebild?”. Resultatet visar att högläsning bör vara en prioriterad aktivitet i skolans språkutvecklande arbete. Högläsning bör ske planerat med för syftet relevanta litteraturval samt inkludera lämpliga läraktiviteter. Vidare visar resultatet på komplexiteten gällande lärarens roll som läsande förebild. Det är lärarens ansvar att facilitera gynnsamma, sociala sammanhang för högläsning i sin praktik. Läraren bör ha förmåga och kunskap att laborera med olika högläsningsstilar utifrån varje unikt tillfälle. Vanligt förekommande brister i högläsningspraktiken kan exemplifieras med slentrianmässig högläsning i avslappnande syfte eller för nöjes skull samt högläsning utan specifikt syfte och strategi. Andra utmaningar kan utgöras av lärarens tidsbrist, lektionens tidsram, oplanerade eller bristfälliga kringaktiviteter samt förhastade litteraturval. Mot bakgrund av kunskapsöversiktens fokusering utifrån lärarens syn och avsaknad av elev och vårdnadshavares perspektiv, blir avslutningsvis en rekommendation för framtida forskning att inbegripa fler perspektiv än lärarens gällande högläsningens förtjänster och dess utmaningar i både teori och praktik.

Denna undersökning behandlar elevers läsvanor i en årskurs 3 där syftet var att jämföra pojkars och flickors olika inställning till läsning, samt om detta kan kopplas till hur mycket föräldrarna läser. Studien utgår från individuella intervjuer med 12 elever, sex pojkar och sex flickor.  I undersökningen framkommer det att pojkarna har något mer negativ inställning till läsning än flickorna, men att de allra flesta ändå läser på fritiden. En slags litteratur som återkommer hos både flickorna och pojkarna är ”mysterieböcker” eller ”spännande böcker”. Läsning av serier och tidningar förekommer hos både flickorna och pojkarna. Enligt elevernas svar tycks hemmens inställning till läsning variera då flertalet föräldrar aldrig läser och mycket sällan besöker biblioteket tillsammans med barnen. Undersökningen visar även att det är fler pappor än mammor som brukar läsa för sina barn hemma. Läsningen för egen del bland föräldrarna ser förhållandevis lika ut bland mammor och pappor, enligt eleverna, även om det är vanligare att mammorna läser. Studien kan dock inte dra några vidare slutsatser kring föräldrarnas läsning då resultatet endast grundas i elevernas uppfattningar.

Att belysa folkbibliotekariens egna erfarenheter av det läsfrämjande arbete med läsande förebilder som metod är relevant för att få en djupare förståelse för vilken betydelse arbetssättet har för att främja barns och ungas läsning. Insikt om detta kan utgöra ett underlag för utvärdering av arbetssättet utifrån ett professionellt perspektiv och öka medvetenheten om metodens relevans. Det är en kvalitativ intervjustudie vars resultat är insamlat från fyra intervjuer med folkbibliotekarier som är verksamma inom samarbeten med läsande förebilder. För att tolka resultatet så använder studien två skilda teorier; Bourdieus teori om kulturell reproduktion och Banduras sociala inlärningsteori. Det framgick bland annat att läsande förebilder är en metod med stark tilltro och det fanns en uppfattning om att vuxna i barns vardag är betydelsefulla läsande förebilder. En läsande förebild är framförallt någon som barnet vill identifiera sid med. Filckor ansågs ha bättre förutsättningar att se sig själva som läsare, varvid en uppfattning var att målgruppen pojkar bör prioriteras i det läsfrämjande arbetet. Betoningen lades dock vid att flickor inte får glömmas bort. / To highlight the public librarian's own experience of working with reading role models as a type of reading promotion method is relevant when you to get a deeper understanding of the type of impact that the method has on children's and young adults reading. Insight into this can form a basis for evaluating the working method from a professional perspective and increase awareness of the method's relevance. It is a qualitative interview study whose results are collected from four interviews with public librarians active in collaborations with reading role models. To interpret the results the study uses two different theories; Bourdieu's theory of cultural reproduction and Bandura's social learning theory. Among other things, it emerge that reading role models is a method with strong trust and there was a perception that adults in children's everyday life are important reading role models. A reading role model is above all someone with whom the child wants to identify. Girls were considered to have better conditions to see themselves as readers, whereas one opinion was that the target group boys should be prioritized in the work to promote reading. However, emphasis was placed on the fact that girls must not be forgotten.

I följande studie undersöks upplevelser och förväntningar mellan skola och hem gällande 15-åringars skönlitterära läsning. Med en sociokulturell ansats och utvecklingspsykologiska perspektiv studeras hur en grupp elever, lärare och vårdnadshavare upplever 15-åringars skönlitterära läsning, samt vilka förväntningar de uttrycker gentemot varandra i relation till den skönlitterära läsningen. Studien visar en summerande bild av informanternas upplevelse av ungdomarnas läsning, som till stor del stämmer överens med aktuell forskning, främst när det gäller bristen av läsning på fritiden och den digitala konkurrensen från sociala medier. Informanternas upplevelser av den skönlitterära läsning som sker i skolan är generellt positiv. Studiens vårdnadshavare visar dock ingen tydlig bild av ungdomarnas skönlitterära läsning och efterfrågar det inte heller. De beskriver snarare ett starkt förtroende för både elever och lärare. Informanternas förväntningar gentemot varandra är av olika karaktär och visar en tydlig tendens till frigörelse och självständighet mellan framför allt elever och vårdnadshavare. Förväntningarna mellan vårdnadshavare och lärare tyder på att kommunikationen kan stärkas för att både informera och utbilda vårdnadshavare om deras betydelse för elevernas intresse för läsning. Förväntningarna mellan elever och lärare är av mer konkret didaktisk karaktär och lärarna i sin tur ger snarare uttryck för förhoppningar och visioner när det gäller elevernas skönlitterära läsning. Sammanfattningsvis lyfter studien värdet av att vårdnadshavare blir mer medvetna om sin roll som läsande förebilder samt att kommunikationen mellan skola och hem är fortsatt viktig även i tonåren. Genom att se digitala medier som möjligheter kan kommunikationen mellan hem och skola stärkas även i äldre tonåren, vilket i sin tur kan ha positiv effekt på hemmets engagemang i frågan om tonåringars läsning och läsintresse.