Syfte med studien var att undersöka elevers tankar och uppfattningar kring nyttan med att kunna läsa. För att få svar på följande frågeställningar; Vad är läsning, enligt elever, vilka uppfattningar har elever om att kunna läsa och när upplever elever att de har användning för sin läskunskap.  Vi beslöt oss för att genomföra en enkätundersökning. Samtliga elever som ingick i vår kvalitativa studie går i årskurs tre. Eleverna gick i två olika skolor i två skilda kommuner. Resultatet som framkom visar att eleverna inte har en klar uppfattning av varför det är bra att kunna läsa. De anser dock att läsning är ordförståelse, kunskap och ord. Ett fåtal elever svarar att det är bra att kunna läsa för framtiden, jobb och för att lära sig saker. På frågan när de läser svarar övervägande av eleverna att de läser mest hemma jämfört med i skolan. Två av 41 elever som ingick i studien svara dock att de läser hela tiden.

Det finns olika uppfattningar om att använda läsebok i läsundervisningen. Kritik har framförts mot läseboken men det finns också de som går emot kritiken. Något som hävdas är att de texter eleverna läser, behöver vara meningsfulla för dem. Syftet med den här studien var att undersöka hur elever i år 1 upplever sin läsebok med avseende på hur de upplever att det känns när de läser i den, hur de upplever ämnesinnehållet och hur de upplever svårighetsgraden. För att få svar på detta, genomfördes intervjuer med drygt 50 elever i år 1 fördelade mellan tre olika läromedel och fyra olika skolor. Resultatet tyder på att majoriteten har en mer eller mindre positiv upplevelse av sin läsebok. De flesta upplever att det känns positivt när de läser i sin läsebok eller att det känns både positivt och negativt. Lite mindre än hälften av eleverna verkar uppleva att läsebokstexten är lagom svår. Elevernas upplevelse av sin läsebok talar både till läsebokens fördel och till dess nackdel. För att få en bättre uppfattning om läsebokens för- och nackdelar utifrån hur eleverna upplever den, behövs fler och mer omfattande studier.

Eftersom vi ska arbeta med barn i de tidiga skolåren så har vi funderingar kring läsinlärningsmetoder. Hur ska vi lära dessa barn att läsa? Vilken metod används nu ute i verksamheten, hur dokumenterar man och arbetar lärarna på det viset de vill? Vi har även intresserat oss för hur lärarna försöker utveckla elevernas läsintresse och om de tycker att utbildningen de gått gav dem tillräckliga kunskaper. Vi har valt att intervjua 10 lärare och specialpedagoger som arbetar med barn i år ett eller två. Lärarna valdes strategiskt efter det föregående kriteriet. Vår undersökningsgrupp är relativt liten men det resultatet vi fått visar på ett traditionellt tänkande hos den verksamma lärarkåren. Böckerna om Ola, Elsa och Leo är fortfarande de som används mest och de böckerna känner vi igen från våra första skolår. Dessa böcker grundar sig i ljudningsmetoden som är den mest populära hos de lärare vi intervjuat. Lärarna ger bara praktiska skäl till varför de valt att arbeta med en viss metod. Svaren handlar mest om trygghet i metoden men till exempel också att materialet redan fanns på skolan. På intervjufrågan om hur läraren utvecklar barnens läsintresse fick vi väldigt många intressanta förslag.

Syftet med studien var att undersöka hur goda och svaga läsare i år 2 tänker kring läsning, läsförståelse och bilder i litteratur. Vilka lässtrategier använde de sig av och i vilken utsträckning är användningen av bilden en strategi för att skapa läsförståelse? För att synliggöra elevernas tankar genomfördes 36 intervjuer med goda och svaga läsare. Resultaten från goda och svaga läsare jämfördes för att se ifall det fanns några skillnader i deras synsätt på läsning och ifall lässtrategierna skiljde sig åt mellan de två grupperna. Undersökningen visade att det inte var några större skillnader mellan de två grupperna gällande deras tankar kring läsning och lässtrategier. Det skiljde sig stort mellan grupperna i förmågan att skapa inre bilder. De goda läsarna besatt även en metaspråklig förmåga, något som de svaga läsarna saknade.

Syftet med denna studie är att undersöka i vilka situationer skönlitteratur förekommer i förskolan och grundskolans årskurs ett, samt vilken funktion litteraturläsningen då fyller. Vi vill med studien försöka få en uppfattning om vilka möjligheter som ges i förskola och skola till ett skapande av läslust, mot bakgrund av det sjunkande intresse för böcker och sjunkande resultat i läsfärdighet som rapporterats i internationella kunskapsutvärderingar. Undersökningen är en kvalitativ studie som bygger på etnografiska fältstudier vilka pågått under sex veckor i en förskolegrupp och en förstaklass. Den huvudsakliga datainsamlingsmetoden är deltagande observation och det är från observationsresultaten som analyserna bygger.Av resultaten framgår att användningen av skönlitteratur i den studerade förskolan främst förekommer som högläsning i samband med vila. Även i skolklassen är högläsningen vanligt förekommande liksom den enskilda läsningen av bänkbok. I båda verksamheterna används den skönlitterära läsningen som en form av rekreation, en aktivitet som inträffar då barn är i behov av lugn eller i slutet av en lektion efter att andra mer kravfyllda uppgifter slutförs. Litteraturläsningen kan på så vis betraktas som en bisyssla och får sällan en central plats i undervisning och förskoleverksamhet. I den mån som litteraturen ligger till grund för samtal så är det framförallt dess potential som språkutvecklande aktivitet som är i fokus. Samtal som utforskar böckernas innehåll på ett djupare plan är däremot mer sällsynta.Nyckelord: läsning, skönlitteratur, läslust, boksamtal, förskola, årskurs ett

Syftet med vår uppsats är att belysa hur elever kan utveckla sitt språk om lärare arbetar med boksamtal i undervisningen. Uppsatsen bygger på tidigare forskning kring ämnet och på en enkätstudie. Enkätstudien riktade sig till lärare som arbetar inom årskurserna 1-3 eftersom vår uppsats mest fokuserar på dessa årskurser. Genom att använda oss av enkätstudie ville vi få fram hur några lärare arbetar med boksamtal och vad de ansåg gjorde boksamtal kvalitativa. Sedan kunde vi koppla ihop teori med praktik och komma fram till olika sätt att arbeta med boksamtal i undervisningen. Vår förhoppning med denna uppsats är att andra lärare kan läsa detta och få inspiration till att använda sig av boksamtal i undervisningen.

<p>Vårt syfte med detta arbete är att undersöka vilka metoder pedagoger använder vid läsning och berättande för att stärka barns språkutveckling. Våra frågeställningar är följande:Hur används läsning och berättande för att stimulera barns språkutveckling?Varför använder pedagogerna sig av läsning och berättande?Hur påverkar läsmiljön läs- och berättarstunden?För att få svar på våra frågeställningar använde vi oss av kvalitativ metod genom att genomföra fyra observationer under läs-berättarstunden samt sju intervjuer med förskollärare på fyra olika förskolor.Resultatet av vår undersökning visar att pedagogerna arbetade med olika metoder vid läsning och berättande för att stärka barnens språkutveckling. Flera av pedagogerna reflekterade också över sina arbetssätt och menade att de kan bli bättre på att använda konkreta metoder.</p>

No description available.

Syftet med detta arbete har varit att undersöka samtalet mellan pedagoger och barn samt barnen sinsemellan under lässtunder i förskolan. Även barnens deltagande och agerande har varit fokus i studien. Metoden som användes var observationer där vi observerade läsaktiviteter i förskolans verksamhet. Vi observerade aktiviteterna på avstånd vilket innebar att vi själva inte deltog aktivt i lässtunderna. Observationerna gjordes på två olika förskolor, materialet analyserades och därefter jämfördes våra respektive analyser. Åldrarna på barnen i den ena förskolan var mellan fyra till fem år, medan barnens åldrar i den andra var mellan ett till två år. Analysverktyget som användes var textrörlighet där barnens och pedagogernas sätt att tala om texterna analyserades. Även hur barnen uppfattar, förstår och själva kan relatera till texterna analyserades genom textrörligheten. Textrörligheten kan vara både ytlig och djup, där den ytliga följer texten i böckerna medan den djupa mera utgår från sådant som inte står i böckerna. Utifrån våra respektive resultat fann vi den ytliga textrörligheten som mest förekommande. Pedagogen som läste för de äldre barnen utgick mera från bokens text genom att till exempel förklara och fråga barnen om olika ord från boken. Den andra pedagogen läste böckerna med utgångspunkt från bilderna och använde gester i större utsträckning, för att ge barnen en djupare förståelse av böckerna.  Resultat från observationerna visade också att samtal och reflektioner mellan barnen inte förekom vid de observerade lässtunderna i någon av de båda förskolegrupperna. Konversationerna var snarare mellan pedagogerna och barnen, till exempel när pedagogerna ställde frågor som barnen svarade på. Slutligen visade våra resultat att det var samma barn som deltog aktivt i lässtunderna, och ytterligare en och samma grupp barn som inte visade intresse för aktiviteterna i samtliga observationer. Dessa grupper förekom i både den yngre och den äldre barngruppen.

<p><p>Syftet med studien var att undersöka hur goda och svaga läsare i år 2 tänker kring läsning, läsförståelse och bilder i litteratur. Vilka lässtrategier använde de sig av och i vilken utsträckning är användningen av bilden en strategi för att skapa läsförståelse? För att synliggöra elevernas tankar genomfördes 36 intervjuer med goda och svaga läsare. Resultaten från goda och svaga läsare jämfördes för att se ifall det fanns några skillnader i deras synsätt på läsning och ifall lässtrategierna skiljde sig åt mellan de två grupperna. Undersökningen visade att det inte var några större skillnader mellan de två grupperna gällande deras tankar kring läsning och lässtrategier. Det skiljde sig stort mellan grupperna i förmågan att skapa inre bilder. De goda läsarna besatt även en metaspråklig förmåga, något som de svaga läsarna saknade.</p></p>