Men’s violence against women in intimate partner relationships is a comprehensive problem in society both in Sweden and in the world. Most of the violence occurs at home which makes it a well-hidden problem and the lack of knowledge about men´s violence against women in intimate partner relationships makes it difficult to tackle. The purpose of this essay was to study the character of the violence, how comprehensive the violence is and the actions that Sweden has taken to end men´s violence against women in intimate partner relationships. The result shows that violence in intimate partner relationships occurs in all ages, ethnicities and social classes. The violence can be psychological, physical, sexual, material or economic and the abuser successively takes control over the women and her life. Prejudice about who the abuser is are common and if the abuser doesn’t fit in to the stereotype we seem to look for explanations in the implication of alcohol, anger issues or cultural background. We also seem to mistrust the women and rather than focusing on the crime that has been committed against her we focus on questions such as; why didn’t she leave sooner? To fight this social problem the government has developed a national strategy. This strategy points out that the inequality between women and men is the biggest reason that the violence occurs. According to the strategy education within all levels of society is the key to change the image of femininity and masculinity that feeds inequality between women and men.

Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och myndigheter i Sverige har fått uppdrag av regeringen att arbeta med denna fråga och nå ut till oss samhällsmedborgare. Syftet med denna studie var att undersöka hur tre av Sveriges myndigheter har implementerat policyn att arbeta mot mäns våld mot kvinnor och hur de har framställt information om ämnet på deras respektive hemsidor. I denna dokumentstudie har en flermetodsforskning använts vilket innebär en blandning mellan kvantitativ och kvalitativ dokumentstudie där ord har räknats och analyserats kvalitativt. Studiens teoretiska ramverk utgick från socialkonstruktionismen som visade oss på vilket sätt myndigheterna valt att konstruera ämnet våld i nära relationer. Med stöd av begreppet implementering har vi kunnat få ett förtydligande samt få utökad förståelse för myndigheternas roll i att förverkliga politiska beslut. Myndigheterna har framställt ämnet våld i nära relationer på olika sätt och det finns skillnader när det kommer till mängden innehåll av information som riktar sig till privatpersoner. Studien visar ett tydligt sätt olikheterna i implementeringsprocessen och resultatet visar fortsatt behov av vidare forskning på området och med fördel genom en kritisk diskursanalys.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer klassificeras som ett allvarligt folkhälsoproblem och en kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter (WHO, 2013). Samhällets ansvar för problemet har uppmärksammats under de senaste decennierna, bland annat genom stärkt lagstiftning och en högre politisk prioritet. Hur mäns våld mot kvinnor i nära relationer förklaras kan påverka synen på vad som måste förändras för att våldet ska upphöra. De diskurser som brukas på ett offentligt plan, och inte minst i media, får således direkta konsekvenser. Med en förförståelse i teorier om könsmaktsordning och medias gestaltningsmakt har vi haft som syfte att undersöka och analysera hur mäns våld mot kvinnor i nära relationer kan framställas i svenska mediers nyhetsrapportering. Vi har använt oss av kritisk diskursanalys för att systematiskt analysera och kritiskt granska 33 artiklar från SVT, Aftonbladet och DN mellan år 2000 och år 2022. En av vår studies slutsatser är att kvinnors strukturella underordning i samhället kan reflekteras i medias val av ord vilka förminskar och normaliserar våldet, såsom ”kvinnomord” och ”kvinnomisshandel”. Det patriarkala tolkningsföreträdet kan också speglas i osynliggörandet av handlande agenter, förövare, samt i gestaltningar av kvinnliga brottsoffer som kropp, till stor del intetsägande - ändå ansvarsbärande, i de fall kvinnan framställas likt en ”indragare” av våld. Ytterligare en slutsats är att media kan, genom att betona individuella och relationella förklaringsmodeller till våldet, fortsätta att reproducera ett avvikelseperspektiv. I det studerade materialet har vi även funnit ett dominerande kriminaljournalistiskt perspektiv, där röster inom poliskåren eller rättsväsendet ges mest utrymme att uttala sig - medias gestaltningsmakt kan synas i dessa val av perspektiv. Medias gestaltningsmakt kan också synas i val att utmana rådande diskurser genom omformande journalistiska grepp. Vår studie diskuterar hur reproducerande eller omformande av rådande diskurser vad gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer kan påverka den sociala praktiken - inte minst när det kommer till frågan om ansvar.

No description available.

Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och globalt har var tredje kvinna utsatts för våld någon gång under sitt liv. För kvinnor är den farligaste platsen att vistas på sitt hem och gärningspersonen är oftast någon som kvinnan känner eller står nära (Socialstyrelsen 2016 s. 14). Syftet med studien är att undersöka kvinnors upplevelser av den hjälp de har erbjudits av myndigheter och organisationer, kopplat till deras erfarenheter av våld i nära relation i heterosexuella förhållanden. Detta för att få en djupare förståelse och ökad kunskap kring hur dessa erfarenheter har betydelse för vilket stöd kvinnorna upplevt fungerat eller inte. Studien genomfördes genom en kvalitativ ansats med sju semistrukturerade intervjuer av kvinnor som upplevt våld i nära relation där alla kvinnor hade barn. Studien lutar sig mot ett feministiskt strukturellt perspektiv som teoretiskt ramverk med normalisering, könsmakt och stigmatisering som relevanta begrepp. Resultatet visar att våldet som kvinnorna utsatts för har normaliserats först och främst hos de själva men sedan även bekräftats av myndigheterna som inte tagit dem på allvar eller lyssnat på dem när de sökt hjälp. Detta har till stor del upplevts bero på kunskapsbrist hos myndighetsutövarna men har även ur det strukturella feministiska perspektivet kunnat tolkas som ett uttryck för samhällets grundläggande könsnormer där mannens perspektiv på situationen premierats framför kvinnans. Utifrån hur kvinnorna lyfter positiva aspekter av bemötandet konstateras att när myndigheter och organisationer haft kunskap om våld i nära relation och tagit kvinnorna och deras livssituation på allvar, har kvinnorna känt att de fått det stöd och den hjälpen de behövt. Som slutsats konstateras att det behövs mer kunskap om könsnormer och våld i nära relationer hos alla myndigheter för att de ska kunna bemöta samt ge adekvat stöd till de utsatta som söker hjälp.

Sedan en tid tillbaka har mäns våld mot kvinnor ansetts utgöra ett samhälls- och jämställdhetsproblem och som ett led i att bekämpa och synliggöra detta våld infördes fridskränkningsbrotten i 4 kap 4 a § BrB år 1998 med syftet att kunna ta hänsyn till den situation en kvinna kan befinna sig i när hon blir utsatt för våld av en man hon har en nära relation till. För att en kvinna som utsätts för våld av en partner ska få det straffrättsliga skydd som 4 kap 4 a § BrB ger måste hon vara gift eller sambo med mannen enligt bestämmelsens andra stycke, alternativt betraktas som närstående enligt bestämmelsens första stycke. Emellertid har det på senare tid uppmärksammats problem angående de rekvisit som tar sikte på vem brottet begås mot där det framhållits att dessa medför att många fall utesluts. Uppsatsen syftar således till att analysera huruvida lagstiftarens intentioner överensstämmer med vilka par som omfattas av bestämmelsen och eventuellt ge förslag på straffrättsliga förändringar. Därmed studeras hur närståenderekvisitet i bestämmelsens första stycke tolkas och bör tolkas vid parrelationer där parterna inte är gifta eller bor ihop. Dessutom diskuteras hur kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke förhåller sig till syftet att synliggöra mäns våld mot kvinnor.  Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 97 fastslagit att ett par kan betraktas som närstående om deras relation utgör en fast parrelation präglad av känslomässiga- och praktiska bindningar av inte obetydlig varaktighet som därigenom inneburit att ena parten befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I och med att det i nuläget inte finns några ytterligare prejudikat i frågan beaktas tio hovrättsdomar som berör tolkningen av närståenderekvisitet utifrån HD:s vägledning, bestående av såväl fall där närståenderekvisitet är uppfyllt som fall där det inte är uppfyllt.  Utifrån den undersökning som gjorts synes bedömningen av närståenderekvisitet vid parrelationer vara komplicerad och ger upphov till ett flertal frågor. Det har också visat sig att rättstillämpningen inte är enhetlig vilket minskar kvinnors rättstrygghet. Slutsatsen är att närståenderekvisitet bör kvarstå men att det i vissa fall tolkas för snävt för att syftet med bestämmelsen ska uppnås och jag anser därför att praktisk bindning samt att parterna betraktar sig själva som ett par inte bör krävas för att ett par ska kunna betraktas som närstående. Vidare menar jag att andra omständigheter bör tillmätas större betydelse för att det ska vara fråga om en särskilt utsatt situation, exempelvis att kvinnan befunnit sig i en normaliseringsprocess och därigenom haft starka känslomässiga bindningarna till förövaren, eller att brottsoffret varit en ung person då ungdomen i sig kan innebära en viss sårbarhet.  Slutsatsen är också att kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke bör borttas, och att det i stället ska vara fråga om en parrelation mellan gärningspersonen och brottsoffret med samma krav som ställs för att ett par ska vara närstående enligt första stycket, för att uppnå syftet att synliggöra och kartlägga mäns våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt jämställdhetsproblem och utrotandet av våldet är därför ett av Sveriges sex jämställdhetspolitiska mål. En av de åtgärder som politiker vidtagit emot våldet är införandet av fridskränkningsbrotten. Visionen var att brotten skulle inkludera och synliggöra mäns brottsliga våld mot kvinnor i nära relationer. Vid det tillfälle då den här uppsatsen påbörjades, augusti 2023, hade det gått 25 år sedan brottens införande. Mot bakgrund av den tid som passerat och det våld män fortfarande utsätter kvinnor för i nära relationer idag, blir frågan om åtgärden varit tillräcklig. Uppsatsen utreder därför fridskränkningsbrottens tillämpningsområde. Det våld fridskränkningsbrotten omfattar, jämförs med det våld empirin presenterar. Analysen visar att det finns diskrepanser mellan det våld lagstiftaren ämnade till att omfatta och de gärningar som faktiskt omfattas av fridskränkningsbrotten. Brotten synes inte vara kapabla till att uppfylla sitt ändamål. Därför föreslås lagändringar av fridskränkningsbrotten som i större utsträckning omfattar mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande globalt och nationellt jämställdhets- och jämlikhetsproblem. Ett syfte med denna studie var att öka kunskapen om våldsutsatta kvinnors levnadsvillkor utifrån social position i form av socioekonomiska faktorer, etnicitet, funktionsnedsättning samt könsidentitet och sexuell läggning. Ett ytterligare syfte var att öka kunskapen om hur socialtjänstens insatser påverkar våldsutsatta kvinnors levnadsvillkor utifrån ett jämlikhetsperspektiv. Deltagarna i intervjustudien är sju socialsekreterare. I studien tillämpades kvalitativ metod i form av induktiv innehållsanalys. Följande fyra underteman framkom i studien: 1. En särskild bundenhet och utsatthet. 2. Strukturell diskriminering ett svagare samhällsskydd 3.Normativa föreställningar och begränsningar 4. En hemlighet att bära och stigma. Huvudtemat som framkom var: Lika insatser till alla våldsutsatta kvinnor skapar ojämlikhet. Denna studie visade att socialtjänsten brister i att anpassa insatser efter behov vilket leder till reproducering av ojämlika levnadsvillkor. Socialsekreterarna som deltog i studien efterfrågade en ökad möjlighet till individanpassade och kompensatoriska insatser. Studiens resultat synliggör behovet av politiska satsningar och prioriteringar för att kompensera för det bristande stödet och skyddet våldsutsatta kvinnor, som tillhör en svagare position i samhället, riskerar utsättas för. / <p>Betyg i Ladok 210602.</p>

Mäns våld mot kvinnor efter separation är ett fenomen som sällan lyfts när det talas om våld i nära relation. I denna studie var syftet att öka förståelsen för vilka utmaningar kvinnor kan möta efter att ha lämnat en våldsam partner. Detta gjordes med hjälp av ett kvalitativt angreppssätt och semistrukturerade intervjuer med fem socialarbetare. Resultatet i studien visade att kvinnor som lämnat en våldsam relation kan utsättas för flera former av eftervåld. Det mest förekommande sättet som män utövar våld mot en tidigare kvinnlig partner framgick vara genom användningen av ekonomiska medel och gemensamma barn. Andra sätt för män att utöva eftervåld kan vara genom trakasserier, hot, förföljelse, skrämsel, emotionell misshandel och/eller manipulation av samhällssystem. Vidare pekar resultatet på att kvinnor som utsätts för våld efter separation är i behov av samhälleligt stöd. Det stöd som hjälpsökande kvinnor värderade högst var att professionella hade ett empatiskt och lyhört bemötande. Socialarbetares stöd och bemötande visade sig vara avgörande för utsatta kvinnors möjligheter till ett liv fritt från våld. Det framgick även i studien att samhälleliga sturkturer och föreställningar om genus måste förändras för att mäns utrymme till att utöva våld mot kvinnor ska minimeras. För att analysera det eftervåld som män utövar, har studiens teoretiska förankring utgått från två perspektiv om makt och kontroll. Dessa teorier var maskulinitetsteorin och könsmaktsperspektivet.

Studiens syfte är att beskriva och förstå fem vuxna kvinnors levda erfarenheter av eftervåld och deras upplevelser av samhällets stöd. Utgångspunkten är kvinnornas berättelser, där deras erfarenheter och upplevelser, tankar och känslor står i centrum. Studiens vetenskapsteoretiska förankring är hermeneutisk och utgår från en kvalitativ metod med abduktiv ansats. Studiens empiriska material består av fem intervjuer som analyserats genom ett hermeneutiskt tolkningsförfarande. Bourdieus teori om den manliga dominansen och Ebaughs exitteori har använts som teoretiska utgångspunkter i tolkningen. Resultatet pekar på att eftervåldet kan utövas på olika sätt och innebära olika konsekvenser. Hot och trakasserier är en vanlig våldsform, liksom att gemensamma barn utnyttjas som maktmedel av våldsutövaren i syfte att fortsätta kontrollera den våldsutsatta kvinnan. Resultatet pekar vidare på att upplevelsen av samhällsstödet kan skilja sig åt samt att förståelse och kunskap om våld och eftervåld är en gemensam faktor för att samhället ska kunna stödja kvinnorna på ett adekvat sätt. Våra främsta forskningsfynd är att de våldsutsatta kvinnornas livskvalitet försämras av eftervåldet och dess konsekvenser, men även att motståndskraften hos dem hela tiden ökar trots barriärerna.