Syftet med vårt arbete var att få en uppfattning om pedagogers kunskaper och erfarenheter kring dyskalkyli samt hur de stödjer elever som har eller misstänks ha diagnosen i sin undervisning. Vi har utgått från två frågeställningar. Den första är: Vilka kunskaper har matematiklärare, specialpedagoger och speciallärare om diagnosen dyskalkyli? och den andra är: Hur arbetar de för att hjälpa elever med konstaterad eller misstänkt dyskalkyli?  Vi har i vår studie utgått från det sociokulturella perspektivet på lärande, något som framkommer genom vår analys och diskussion. Vi har utfört en enkätundersökning och en semistrukturerad intervjustudie. Utifrån våra slutsatser kom vi bland annat fram till att det fanns kunskaper om dyskalkyli i de verksamheter som de deltagande tillhörde, men i väldigt olika utsträckning. Det fanns även kunskaper om olika stödinsatser för att hjälpa elever med diagnosen. Vi fick också fram att pedagogerna tyckte att det fanns för lite kunskaper om dyskalkyli i verksamheterna och att det är något som efterfrågas.

Students with learning difficulties in the area of mathematics often show a weak fundamental number sense, which can impact their abilities to reach their learning objectives in mathematics, if they are not given the appropriate support to develop to their full potential with consideration taken to their special needs. The focus of this study was to highlight how support teachers and specialists map these students fundamental number sense, as well as show how the additional support teaching is made out and individually developed. The research has been qualitative using semistructured interviews. The interviews were done in depth with five practicing specialist teachers, who all had different educational backgrounds and experience, but who were all specialists in teaching children with difficulties in the area of mathematics. The conclusions of the study shows that the persons interviewed was only able to some extent define some parts of the concept of number sense, but felt that it had a great significance for the students future learning process. In addition, the research also shows that the special teacher’s approach is largely depending on their own knowledge and competence, which can be seen as problematic since they may, as shown, not be able to define the relevant areas in number sense. In which way the interviewed persons work with these students is different in many ways and the importance of coordination and collaboration amongst the specialist teachers is of great importance in many aspects.

Syftet med denna studie var att undersöka hur några matematiklärare uppfattade de digitala verktygens möjligheter och begränsningar i matematikundervisningen med fokus på elever i matematiksvårigheter. Studien har hämtat inspiration från det systemteoretiska perspektivet som utgår från ett helhetsperspektiv då man söker förklaringar i hela skolans organisation. Vid insamlandet av empirin användes en kvalitativ forskningsansats i form av gruppintervjuer och enskilda intervjuer. Datainsamlingsmetoden valdes för att få en större förståelse och kunskap kring vilka möjligheter och begränsningar man såg med användandet av digitala verktyg. De möjligheter som framkom var att digitala verktyg kunde leda till förbättrad koncentration och det var lättare att göra individuella anpassningar som gynnade ett digitalt arbetssätt för elever i matematiksvårigheter. Paradoxalt nog visade resultatet att en del elever i matematiksvårigheter ansågs gynnas av traditionell lärobok, istället för att arbeta digitalt med matematik. Lärares erfarenhet kring digitala verktyg påverkade vilka möjligheter och begränsningar de uppfattade kring en digitaliserad matematikundervisning. De som kommit längre i sin kompetensutveckling kring digitala verktyg ser oftast nya begränsningar för elever i matematiksvårigheter. Det blev även tydligt att alla delar i skolans organisation har betydelse för utformningen av en digitaliserad matematikundervisning.

Matematikkunskaperna i svensk skola har enligt TIMSS och PISA dalat under många år.  Skolverket har därför genomfört nationella insatser i form av kompetensutveckling för lärare samt infört ett obligatoriskt bedömningsstöd i taluppfattning för årskurs 1. Forskningen lyfter fram att undervisningens kvalité relaterar till lärarens kompetens samt att sambandet mellan lärarens kompetens och elevens lärande är mycket tydligt. För att elever ska kunna tillägna sig kunskaper i taluppfattning behöver undervisningen vara genomtänkt, innehålla diskussioner och bestå av meningsfulla uppgifter. Genom halvstrukturerade intervjuer undersökte, analyserade och tolkade vi några pedagogers beskrivningar av undervisningens betydelse för att skapa goda förutsättningar för elever i matematiksvårigheter att lyckas med den grundläggande taluppfattningen. Tolkningen av resultatet utgick från de specialpedagogiska perspektiven, det kategoriska och det relationella. Resultatet i vår studie visade att samtliga pedagoger var överens om att undervisningen har betydelse men nämnde även att elevens förutsättningar och behov har betydelse. Både det kategoriska och det relationella perspektivet blev synligt hos studiens pedagoger men det relationella perspektivet var det som dominerade. Resultatet gav exempel på god undervisning i taluppfattning för elever i matematiksvårigheter. Vår slutsats var att en god undervisning i taluppfattning inte enbart beror på pedagogens kompetens och undervisning utan även var starkt relaterad till elevens behov och egna förutsättningar.

Innehållet i studien handlar om att kategorisera olika typer av fel som elever i åk 2 gör i räknesättet addition. Data utgörs av matematiktester från en tidigare gjord studie där elevgrupper under tre veckor undervisades i antingen talsortsvis beräkningsprocedur eller uppställning. Jag har kategoriserat sex feltyper: 1. talfakta, 2. platsvärde, 3. skrivfel/läsfel, 4.procedurfel, 5. teckenfel och 6. övriga fel. Jag undersöker om det finns något samband mellan feltyper, andel felsvar och undervisad räknemetod. Det finns viss skillnad mellan talsort och uppställning i omfattning av några kategorier av felsvar. Jag diskuterar svårigheter och missuppfattningar som kan antas ligga bakom många fel och som därmed särskilt bör uppmärksammas i undervisningssituationer. Ur ett specialpedagogiskt perspektiv tydliggörs hur utvecklingen ser ut för elever med låga prestationer, om det finns faktorer av särskild betydelse just för den gruppen. Jag tydliggör också hur det ser ut för elever med höga prestationer. Nästan all undervisning har lett till att eleverna löser fler uppgifter totalt sett. Det finns skillnader mellan talsort och uppställning i resultat och i andel felsvar. Undervisad räknemetod verkar vara den faktor som hade störst inverkan på eleverna med låga resultat på förtestet. De som undervisades i talsortsmetoden blev mer osäkra i sina beräkningar medan de som undervisats i uppställning blev säkrare i sina beräkningar. För gruppen med låga prestationer gav uppställning en mer positiv utveckling i denna studie.

Utgångspunkten för denna studie var att alla elever ska få positiva erfarenheter av matematik och utveckla sin fulla potential.  Med hjälp av digitala verktyg finns det möjlighet att skapa en spännande och varierande undervisning. Syftet med min interventionsstudie var att undersöka vilken effekt systematisk träning med applikationen Vektor har på elevers matematiska förmåga när det gäller grundläggande aritmetik. Träningsperioden bestod av 40 tillfällen fördelade under 8-10 veckor. 122 elever, som vid studiens början gick i årskurs 1, deltog. Eleverna indelades i tre olika varianter, två grupper som jobbade med applikationen Vektor, två grupper som hade ordinarie undervisning och två grupper som jobbade med Att skriva sig till läsning (ASL). För att undersöka interventionens effekter på den grundläggande aritmetiken gjordes Diamantdiagnos före, direkt efter samt efter sommarlovet. Resultaten jämfördes för att se träningen med applikationen Vektors betydelse när det gäller grundläggande aritmetik. Studiens resultat bekräftar att användandet av applikationen Vektor och digitala verktyg är specialpedagogiskt intressant. Resultatet visar att träningen har effekt för många elever och framför allt tycks metoden vara gynnsam för elever med svaga matematikkunskaper.

Syftet med denna studie är att ge fördjupad förståelse för arbetet med stöd i matematik på gymnasiet. Av särskilt intresse är utifrån vilka grunder det avgörs vem som får stöd, hur stödet ska se ut och vilka stöd som erbjuds. Metoden som användes var intervjuer av lärare på sex olika gymnasieskolor. Resultatet visar att det i arbetet med elever i matematiksvårighet finns både likheter och olikheter mellan skolorna. Det framkom att det var vanligt att lärarna uppmärksammar stödbehov vid prov eller i samtal. Stödbehov kunde också uppmärksammas genom diagnoser eller genom att grundskolan lämnade information kring elever i behov av stöd. I arbetet med att bestämma stöd var det vanligt att elevhälsoteam och elevvårdsteam var delaktiga samt att möten med elev och föräldrar genomfördes. Det föreföll vanligt att inte bara titta på elevens matematikkunskaper utan också på kringliggande faktorer när orsakerna till svårigheterna skulle utredas. Gällande stöd så framkom att det vanligaste var att eleverna deltog i ordinarie undervisning och att läraren gjorde anpassningar för att undervisningen skulle passa respektive elev. Vidare var det vanligt att skolorna hade specialpedagog, att eleverna erbjöds hjälp utanför lektionstid genom studie- eller räknestugor, att det var dubbel bemanning på lektionerna, att lärarna hade genomgångar på olika nivåer, att lärarna i inledningen av lektionen delgav eleverna information kring dagens lektion, att eleverna kunde få individuellt stöd, förlängd skrivtid, stöd av strukturell art samt uppgifter på sin nivå.

Enligt olika PISA-undersökningar under flera år har elevers matematikkunskaper fortsatt att sjunka. Enligt undersökningarna finns det ett högt samband mellan läsning och matematik. Matematik finns överallt och är viktigt i dagens skola. Det är av stor betydelse att eleverna får det lässtöd de behöver i matematiken. Elever som har lässvårigheter kan även ha svårigheter i matematik. Många elever som börjar gymnasiet saknar grundläggande kunskaper i matematik enligt Madeleine Löwing (2004). Syftet med vår undersökning är att genom intervjuer med åtta matematiklärare ta reda på deras upplevelser om hur svårigheter med läsförståelse märks i matematiken. I den här studien har vi använt oss av fenomenologisk forskningsansats för att försöka ta reda på matematiklärares upplevelser om hur, och om, elevers läsförståelse framträder i matematiken. När en fenomenologisk ansats används innebär det att sätta sig in i och att försöka förstå den livsvärld och de erfarenheter intervjupersonerna upplever att de har. Vårt empiriska material är inspelade intervjuer med åtta matematiklärare. Våra frågeställningar har varit följande: Hur upplever matematiklärare att elevers lässvårigheter framträder i matematiken? Hur upplever matematiklärare att de anpassar undervisningen för elever som är i lässvårigheter? Resultatet visar att de intervjuade matematiklärarna upplever att elevers lässvårigheter upptäcks i matematiken genom att de ofta vänder på siffror, har svårt att avkoda texter, vill ha uppgifter upplästa, blir passiva i det självständiga arbetet och vill ha längre tid på prov. Samtliga respondenter lyfter att de behöver prova sig fram för att hitta anpassningar som passar eleven, då olika anpassningar passar olika bra till olika elever. De anpassningar som majoriteten av matematiklärarna lyfter under våra intervjuer är exempelvis olika presentationssätt i undervisningen, förklara ord och begrepp, diskutera matematik och skapa egna matematiska texter.

I skolan finns elever som är i matematiksvårigheter och bland dem finns elever som har fått diagnosen dyskalkyli. Syftet med studien är att få fördjupad kunskap om hur speciallärare beskriver begreppen matematiksvårigheter och dyskalkyli och hur speciallärare arbetar med de elever som innefattas av dessa begrepp. För att få syn på den kollektiva förståelsen av detta används metoden fokusgrupp. Fördelat på tre fokusgrupper har tolv speciallärare (i något fall specialpedagog) samtalat om elever i matematiksvårigheter utifrån de svårigheter eleverna visar och den undervisning som skolan möter dem med. Resultatet visar att matematiksvårigheter beskrivs som ett multifaktorellt problem där beskrivningarna av dessa elever och deras skolsituation utgår från såväl individuella förutsättningar som systematiska och organisatoriska förutsättningar som i sig skapar svårigheter. En tveksamhet till begreppet dyskalkyli framträder i allt från vilka som bör genomföra räkneutredningar till hur användbar diagnosen är. Speciallärarna beskriver en komplex vardag med en självbild som tyder på stor yrkesstolthet där ett möjligt fält för kompetenshöjande finns inom området dyskalkyli och vilken specifik träning som kan kopplas till detta.

I denna kvalitativa studie har vi genomfört fokusgruppssintervjuer med elever på gymnasieskolans introduktionsprogram (IM) som ännu inte nått kunskapskraven för matematik i år 9. Syftet med studien är att få en förståelse av hur elever kan uppleva situationen att befinna sig i matematiksvårigheter samt deras syn på grundskolans matematikundervisning. Eftersom matematik är det ämne som störst mängd elever inte når målen i anser vi att det är väsentligt att se problematiken ur ett elevperspektiv för att kunna sätta in lämpliga åtgärder.  Resultaten har analyserats utifrån Brosseaus teorier om den didaktiska triangeln och Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori. De visar att elevernas negativa uppfattning om matematik till stor del beror på otydliga förklaringar och brist på hjälp. Lektionerna upplevdes som enformiga och långtråkiga och matematiken som alltför uppdelad i olika fristående områden. Dessutom upplevs ämnet som irrelevant. Resultaten visar på brister som rör den didaktiska triangelns samtliga sidor samt att problem handlar om faktorer på samtliga nivåer utifrån Bronfenbrenners systemteori.