The spatiality of a viewer. A comparative exhibition analysis of Hilma af Klint's work The ten largestthrough two different spatialities.I have studied a viewer’s encounter with Hilma af Klint’s work The ten largest through two differentspatialities, the exhibition room at Moderna Museet Malmö and Moderna Museet Malmös Instagramaccount. With my research, I have wanted to get an insight into how a digital room such as an Instagramaccount can function as an exhibition room for art in a time when more and more is digitalized, whichescalated during the year when physical experiences were limited due to a global pandemic. Through acomparative exhibition analysis of the two different spaces and with the help of phenomenological theoryprimarily based on Maurice Merleau-Ponty further developed by Bia Mankell and phenomenologicaltheory in the digital based on Emmanuel Alloa, the Instagram account has been set in relation to theexhibition room at the museum. This comparative analysis showed that the two spatialities as exhibitionroom for the same work is both two separated exhibitions with characteristics influenced by space theyare shown through but also as two inevitably intertwined exhibitions and spaces influenced by each otherand each other's characteristics. / Populärvetenskaplig sammanfattningI den här uppsatsen har jag undersökt en betraktares möte med Hilma af Klints verk De tio största genomtvå olika rumsligheter, visningsrummet på Moderna Museet Malmö samt Moderna Museet Malmösinstagramkonto. Jag har med min undersökning velat få en inblick i hur ett digitalt rum så som ettinstagramkonto kan fungera så ett visningsrum för konst i en tid då mer och mer digitaliseras, vilket underåret eskalerat då fysiska upplevelser begränsats på grund av en global pandemi. Genom en komparativutställningsanalys av de två olika rumsligheterna och med hjälp av fenomenologisk teori framföralltutifrån Maurice Merleau-Ponty vidareutvecklad av Bia Mankell och fenomenologisk teori i det digitalautifrån Emmanuel Alloa har instagramkontot satts i relation till visningsrummet på museet. Dennakomparativa analys ledde fram till en syn på de två rumsligheterna för samma verk både som två separatautställningar med egenskaper påverkade av det rum de visas genom men även som två oundvikligensammanflätade utställningar och rum påverkade av varandra och varandras egenskaper.

This study examines the processes behind two of Moderna museets complementary projects: The Museum of Wishes and The Second Museum of Wishes. The purpose of this study is to, by using these projects, examine the connection between collections and collectors, and to examine the relationship between museums, complements of the collection and representation. The aim is to compare the projects and find out if there were different reasons, methods or other significant factors that might have affected the processes. I intend to explain how these projects can be understood as a practice of complementary collecting by relating them both to collection theory and representation. My theoretical framework primarily consist of Susan Pearce’s research. I have chosen to incorporate her concepts of the poetics of collecting, the politics of collecting and the importance of earlier collected experience in my comparative study of the projects. In addition, I have also incorporated research about categories with the intention of relating it to Pearce. By studying literature that discusses the historical aspect of the projects, as well as articles, catalogues and documents that were contemporary with the projects, I have been able to compare the backgrounds as well as ideologies that might have influenced the projects. The result of this study shows that although there were many differences between the methods and processes, the art works that were collected during the projects can both be interpreted as a physical changing of the collection, a changing of the structure of the collection and a changing of the identity of the museum. What the museum gathered during the projects didn’t just represent what the organizer thought the museum needed, but can also be understood as a way of changing the standard of the collection in order to be able to compete with other museums or gathering more knowledge. This study is a two years master’s thesis in Museums and Cultural and Heritage Studies.

No description available.

This essay examines the represention of sami drums (goavdát) at museums in Sweden. I performed a case study of two exhibitions at different museums, focusing especially on one drum in each. The museums consisted of Nordiska museet in Stockholm and Ájtte – Swedish mountain and sami museum in Jokkmokk. The purpose was to examine them from a viewpoint based on the perception of a both historical and ongoing situation of colonialism of the sami people. The motivation to study museums derives from the idea that museum possesses an ability to create value. In combination with the exhibition I also studied the original function of the drums and interpreted the images on them. The investigation showed diffrent problematic issues in the exhibitions: Ájtte has a deficiency of space which complicates a dialog between the drum and the visitor. Nordiska museet creates a conception of the drums as reduced to a central object in a colonial process without any concerns of the native use. This results in an urge to either establish new exhibitions or updated the ones that already exist since the museums are part of creating a picture of sami identity for the public and therefore - creates value. / Den här uppsatsen undersöker den museala representationen och gestaltningen av samiska ceremonitrummor (goavdát) i Sverige. Metoden har varit fallstudier av två utställningar med särskilt fokus på en goavddis i varje. Undersökningsobjekten bestod av utställningen Sápmi: om att vara same i Sverige (2007-pågående) på Nordiska museet i Stockholm samt Trumtid – i livets famn(2002-pågående) på Ájtte svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk. Arbetet har utgått från två ståndpunkter: en historisk kolonialism av Sápmi likväl som fortgående koloniala praktiker, samt att museet som sådant har en förmåga att skapa värde. I kombination med analyser av utställningarna har jag tolkat bilderna på trumskinnen. För att undvika att placera dem inom strikt koloniala kontexter har tolkningarna utgått från förkristna samiska världsuppfattningar. Studien upptäckte olika problem hos utställningarna; Nordiska museet skapar en bild av goavdát som reducerad till centrala objekt i koloniala processer, utan hänsyn till ursprunglig användning eller perspektiv. Ájtte fysiska placering av trummorna och dess dova belysning försvårar en dialog mellan besökare och föremål. Det resulterar i en uppmaning till museerna att se över utställningar då museerna är centrala producenter av bilden om samisk identitet för allmänheter och därför – skapar värde.

The Röhsska museum in Gothenburg has recently launched a new work method, Backstage, that is studied and paralleled to the museums permanent exhibition on Japanese design. In Backstage the museums routine work is executed in full view of the museums visitors in an exhibition area. The study has focused on the museums intentions and the visitors’ interpretations in Backstage and Japanese design, as well as the staff’s experience of the work method’s public aspects. The study’s empirical material has been collected through interviews with the museum staff as well as observations and interviews with visitors in both Backstage and Japanese design. The study’s objective has been to attain information that is useful to the museum and the future development of the project. The results indicate that the conservator acts as a medium in Backstage and was given precedence over both artifacts and text as the preferred way of gaining information. The public aspects of the work method did not have a pronounced influence on the museum staff, although some apprehensiveness was noticeable. A similar hesitation has been noticed in the visitors and was observed as a threshold to entering the exhibition area.

I denna uppsats undersöks katalogtexter producerade eller reproducerade av Moderna Museet i Stockholm om Pablo Picasso och Marcel Duchamp. Texterna undersöks, med utgångspunkt i museets egna påstående att konstnärerna ofta utmålas som varandras motsatser, ur ett narratologiskt perspektiv. Förekomsten av argumenterande passager, performativa yttranden, textagentens positionering samt värdering av konstnärskapen undersöks och en jämförelse görs mellan katalogerna och de två konstnärskapen. Undersökningen syftar till att ge en ingång till en förståelse för hur katalogtexter genom en aktiv narration skapar en normerande bild av konstnärskap.

Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2006.

Uppsatsens ämne berör re-performance som utställningsmetod och den fysiska kroppen som utställningsobjekt. Materialet består av Marina Abramovićs retrospektiva utställningen The Cleaner (2017) på Moderna Museet och tre re-performanceverk som framförs av tränade aktörer inne på utställningsområdet. Uppsatsens syfte och frågeställningar består av att undersöka vilka egenskaper re-performance som utställningsmetod har och hur det upplevs att betrakta fysiska kroppar som utställningsobjekt. För att besvara detta används Maurice Merleau-Pontys Phenomenology of Perception (1945) och hans fenomenologiska syn på ett förkroppsligat varande. Varje re-performanceverk analyseras utifrån några utvalda fenomenologiska verktyg presenterade av Merleau-Ponty och utvecklas med hjälp av tidigare forskning som berör relationen mellan fenomenologi och performancekonst. Ur de fenomenologiska verksanalyserna framträder resultat som jag anser är talande för betraktandet av fysiska kroppar som utställningsobjekt och performance i stort, som exempelvis en förståelse av performance som ett sätt iscensätta fenomenologi genom praktik och handling. Betraktandet av performance är beroende av ett performativt assemblage som bildas, samt av empati och intersubjektivitet. Resultatet visar även att re- performance inte enbart kan benämnas som en form av konstdokumentation, utan att betraktandet av dessa även innebär ett betraktande av självständiga performanceverk.

Uppsatsens ämne berör re-performance som utställningsmetod och den fysiska kroppen som utställningsobjekt. Materialet består av Marina Abramovićs retrospektiva utställningen The Cleaner (2017) på Moderna Museet och tre re-performanceverk som framförs av tränade aktörer inne på utställningsområdet. Uppsatsens syfte och frågeställningar består av att undersöka vilka egenskaper re-performance som utställningsmetod har och hur det upplevs att betrakta fysiska kroppar som utställningsobjekt. För att besvara detta används Maurice Merleau-Pontys Phenomenology of Perception (1945) och hans fenomenologiska syn på ett förkroppsligat varande. Varje re-performanceverk analyseras utifrån några utvalda fenomenologiska verktyg presenterade av Merleau-Ponty och utvecklas med hjälp av tidigare forskning som berör relationen mellan fenomenologi och performancekonst. Ur de fenomenologiska verksanalyserna framträder resultat som jag anser är talande för betraktandet av fysiska kroppar som utställningsobjekt och performance i stort, som exempelvis en förståelse av performance som ett sätt iscensätta fenomenologi genom praktik och handling. Betraktandet av performance är beroende av ett performativt assemblage som bildas, samt av empati och intersubjektivitet. Resultatet visar även att re- performance inte enbart kan benämnas som en form av konstdokumentation, utan att betraktandet av dessa även innebär ett betraktande av självständiga performanceverk.

Moderna Museet beskriver sin utställning The New Human som ett utforskande av människans livsvillkor och utställningens tematik behandlas i relation till det globala. I den här kandidatuppsatsen analyserar jag ett antal verk från utställningen The New Human på Moderna Museet i Stockholm, för att undersöka huruvida utställningen ger utrymme till andra perspektiv än de västerländska och vad det kan innebära att någonting beskrivs som globalt om det inte är det, samt vilken bild av det globala det då är som framställs. Det teoretiska perspektiv som formar undersökningen är Sara Ahmeds teorier om vithet. Min metod har varit att utgå från Ahmeds vithetens fenomenologi samt Stuart Halls teorier om representation och skapandet av ’den andre’. Uppsatsen är indelad i tre kapitel, där det första ger en presentation av utställningen och det andra samt tredje kapitlet innehåller analyser av de valda verken. Video är det medium genom vilka samtliga verk har skapats och min fördelning av videoverken baseras på huruvida de är dokumentärt eller fiktivt skildrade. Mina analyser visar att samtliga av de videoverk som jag har analyserat berör de frågor och teman som utställningen behandlar utifrån ett västerländskt perspektiv.