Kategorierna barn och förälder är intimt sammanbundna: när föräldrar talar om barn så talar de även om sitt föräldraskap. Syftet med denna uppsats är att undersöka idéer kring görandet av gott föräldraskap med kategorin barn som resurs. Studien vilar på ett diskursivt perspektiv där tyngdpunkten främst lutar mot Foucaults idéer kring makt och styrning. Det insamlade materialet består av observation och transkriberat material från två föräldramöten, två föräldragrupper och fyra enskilda intervjuer. Föräldrarna i studien berättar om sitt goda föräldraskap på olika sätt. Genom att berätta om barnet kan föräldern berätta om sitt lyckade föräldraskap. Föräldrarna berättar också om sig själva genom att tala om den andre, både genom att göra närhet och distans. Genom föräldrarnas berättelser kommer också normerande föreställningar om barn fram som handlar om att barnet ska ges kärlek, trygghet och en god framtid. Somliga av de föreställningar som uttrycks kan framstå som paradoxala: exempelvis tanken om att barnet ska prestera men samtidigt skyddas mot prestationskrav. Resultatet visar att gott föräldraskap görs på olika sätt i samtal och text, och att normerande föreställningar om barn och bra barndom är viktiga resurser i görandet av normerande föräldraskap.

Syftet med studien är att få en förståelse för förskollärares syn på inkludering, normalitet och avvikelse, samt barn i behov av särskilt stöd. Vi vill också få ökade kunskaper om vilka förutsättningar som krävs, och vad förskollärarna själva anser att deras egen roll har för betydelse i arbetet med att skapa en inkluderande barngrupp. I studien används kvalitativa intervjuer som metod. Fem utbildade förskollärare från olika förskolor intervjuas. Resultatet visar att förskollärarnas syn på inkludering präglas av demokratiska värderingar. De ser till alla barns lika värde och att alla har rätt till delaktighet i verksamheten. Samtliga förskollärare menar även att barnens olikheter gynnar allas utveckling. Deras syn på normalitet och avvikelse varierar dock. Vissa menar att för att anses normal måste man bete sig och prestera ungefär som majoriteten i en grupp. De övriga förskollärarna anser att ingen är normal och att alla är avvikare på något sätt. När förskollärarna beskriver vilka barn som är i behov av särskilt stöd fokuserar de främst på barn med sociala och språkliga svårigheter, samt barn med diagnoser. De förutsättningar som förskollärarna anser är avgörande för att alla barn ska bli inkluderade i gruppen är dels mindre barngrupper, dels ökad personaltäthet. Vidare menar förskollärarna att god ekonomi och möjlighet till kompetensutveckling underlättar inkluderingsarbetet. Förskollärarna anser också att de själva måste vara goda förebilder och inta ett professionellt förhållningssätt. Alla barns styrkor ska synliggöras och tas tillvara. Dessutom poängterar förskollärarna vikten av att vara en reflekterande pedagog för att medvetandegöra sitt eget agerande gentemot barngruppen.

Psykiatrireformen 1995 bidrog till att samhällsinsatserna ökade för personer med psykisk ohälsa inom områden som boenden och sysselsättningar. Handlingsplaner och mål skapades för att hela Sveriges befolkning skulle få möjlighet att känna delaktighet och ha inflytande i samhället. Socialt stöd har påvisat ha stor betydelse i samband med återhämtning och integration i samhället. Syftet med denna studie var att undersöka hur personer med psykisk ohälsa uppfattar socialt stöd från eget perspektiv och vilka erfarenheter de har av det. Genom en kvalitativ metod genomfördes sex semistrukturerade intervjuer där data samlades in. Data analyserades utifrån en ansats inspirerad av hermeneutik med syfte att fånga deltagarnas känsla av att bjuda sig in i ett sammanhang och KASAM. Urvalet var ett bekvämlighetsurval. Resultat visade att socialt stöd i form av aktivitetshus var av stor betydelse för deltagarna, där sysselsättning på aktivitetshuset gav både struktur och meningsfullhet i vardagen. Det sociala umgänget gynnade till att deltagarna utvecklades individuellt, vilket bidrog till att nya intressen och vänner införskaffades utanför aktivitetshuset.

Denna studie syftar till att undersöka pedagogernas synsätt på uppdraget om en likvärdig utbildning, med avseende för barns olikheter i förskolans verksamhet. Metoden som använts i undersökningen är kvalitativa intervjuer med tre förskollärare och en specialpedagog i olika förskolor i Blekinge. Jag har spelat in intervjuerna och därefter transkriberat dem. Det materialet som jag samlat in har jag utifrån ett kritiskt utvecklingspsykologiskt perspektiv med koppling till pedagogisk-och specialpedagogisk forskning analyserat. Resultatet jag kommit fram till är att pedagogerna har ett gemensamt mål om en likvärdig förskola för alla barn oavsett vilka olikheter barnen har. Pedagogernas synsätt är att man ska utgå från barnens nivå, skapa en utbildning där alla barn känner sig delaktiga och att det finns en gemenskap.  För att skapa en likvärdig utbildning menar pedagogerna på att man måste möta barnen utifrån deras erfarenheter, förutsättningar samt på nivån barnen befinner sig på. De säger också att det tar lång tid att skapa en likvärdig utbildning. De fyra pedagogerna ser möjligheter i att arbeta med barns olikheter i förskolan. Pedagogerna ger uttryck för att som pedagog är det viktigt att man ser positivt på alla situationer istället för att se motgångar och negativt. De omsätter uppdraget om en likvärdig utbildning genom att vara medvetna om barns olikheter samt att de försöker hitta nya vägar för att nå utveckling.

Syftet med denna studie var att undersöka hur några förskollärare ser på begreppet barn i behov av särskilt stöd och vilka barn som omfattas av begreppet enligt dem. De forskningsfrågor vi ställde var hur förskollärare definierar begreppet barn i behov av särskilt stöd, hur förskollärare gör bedömningen av vilka barn som är i behov av särskilt stöd samt hur förskollärare tolkar förskolans uppdrag när det gäller barn i behov av särskilt stöd. För att undersöka dessa frågor använde vi oss av kvalitativa intervjuer samt en fiktiv fallbeskrivning. Förskollärarna i vår studie såg begreppet som omfattande och det visade sig att det går att lägga många olika innebörder i begreppet. I vår studie fann vi även att begreppet kan ha olika innebörder även för en och samma förskollärare. I vårt resultat gick det att utläsa att förskollärarna ansåg att särskilt stöd är den kompetens de tar in utifrån då den inte finns på den enskilda förskolan.

Bakgrund: Bröstcancer är den vanligaste cancerdiagnosen hos kvinnor globalt och i Sverige. Diagnosen är den främsta anledningen till en förtidig död bland kvinnor. En vanlig behandling är mastektomi, vilket innebär delvis eller total borttagning av ett eller båda brösten. Kvinnors upplevelser är individuella då de har en egen livsvärld. Syfte: Att beskriva kvinnors upplevelser efter mastektomi vid bröstcancer.  Metod: En kvalitativ litteraturöversikt med induktiv ansats. Analysen har gjorts i fem steg enligt Friberg. Resultatet grundas på 19 kvalitativa artiklar.  Resultat: Resultatet visade en förändrad kroppsbild hos kvinnor som genomgått mastektomi vilket kunde resultera i en försämrad självkänsla. Ett bortopererat bröst orsakade en förändrad syn kring identitet, kvinnlighet och sexualitet. En känsla av normalitet och symmetri blev viktig hos kvinnorna och det kunde bli aktuellt med bröstprotes eller bröstrekonstruktion. Dessa upplevelser påverkade deras liv på olika sätt. Kvinnorna accepterade sin nya situation efter olika lång tid och stöd från omgivningen var betydelsefullt. Kvinnorna hade olika behov och förväntningar på stöd från sjuksköterskor.     Slutsats: Resultatet visar på vad kvinnor kan uppleva efter mastektomi vid bröstcancer. Genom ökad kunskap och förståelse kring kvinnors upplevelser ska sjuksköterskan ge individuellt anpassat stöd utifrån deras livsvärld som kan tillgodose kvinnornas behov.

Vårt examensarbete handlar om språkstörning i kombination med flerspråkighet. Vi gör en text- och bildanalys av två testmaterial, Nya Lundamaterialet och Nya SIT. Syftet med vårt examensarbete är att undersöka om och i så fall på vilka sätt dessa tester ger barn med annat modersmål än svenska förutsättningar att utföra testet. De frågor som ligger till grund för detta arbete är: Hur är testmaterialen konstruerade? Hur är bedömningsmaterialet utformat vad gäller hänsynstagande till kultur, etnicitet och flerspråkighet? Vad är det som bedöms i de tester som logopedmottagningen använder sig av vid en misstänkt språkstörning? De metoder vi har använt oss av för att kunna besvara våra frågeställningar är text- och bildanalys och intervjuer. Den tidigare forskning som presenteras berör språkstörning, konsekvenser av att testa barns språkutveckling samt samhällets till synes ökade behov av att ställa diagnoser. De teoretiska utgångspunkterna har varit Michel Foucaults teori om normalitet och avvikelser samt processbarhetsteorin som är en teori om andraspråksinlärning. Vår slutsats i arbetet är att testerna ej tar hänsyn till kultur, etnicitet och flerspråkighet, men testens syfte att kartlägga och bedöma barns språkliga förmåga framför allt fonologi, morfologi och syntax samt att ge en bild av barnets språkliga förmåga uppfylls.

Hofer, Betina & Jörnmo, Henriett (2011)Att vara förälder till ett barn som avviker från normen. Malmö HögskolaI detta examensarbete skriver författarna om normer och normalitet, om vad normer är och hur normalitet ger sig uttryck i hemmet, samhället och skolan. Syftet med denna undersökning är att synliggöra problematiken kring normer och normalitet gentemot föräldrar till barn med någon form av diagnos, i detta specifika fall; Aspergers Syndrom. De frågeställningar man har utgått ifrån är följande: Vad innebär det ur ett föräldraperspektiv att leva, utifrån samhällets normer, med barn som har fått diagnosen Aspergers Syndrom? Och hur upplever föräldrarna till barn med diagnosen Aspergers Syndrom de normer som finns i skolan? Frågorna har besvarats genom att göra tre omfattande intervjuer med föräldrar till barn med Aspergers Syndrom. Det insamlade empiriska material visar tydligt att ett normavvikande beteende resulterar i att man blir annorlunda bemött och att självklara saker i vardagen blir svårare att hantera både för barnen och föräldrarna. Författarnas slutsats är att man trots en uttalad diagnos, och de prövningar och utmaningar det innefattar, ändå ska få lov att kallas ”normal”. De har utifrån undersökningsmaterialet fått upp ögonen för tron på individualism, att man ska se till den enskilda individens behov och anpassa både samhället och skolan utefter varje individs utvecklingsmöjligheter och därigenom skapa, inte bara ett välfungerande samhälle, utan även en skola för alla.

Att presentera sig själv med en berättelse är i vårt samhälle ett integrerat sätt att formulera och förmedla erfarenheter och kunskaper till andra vi möter. Genom berättelser artikulerar vi våra erfarenheter och tankar, samt skapar mening åt vår tillvaro. Men hur berättar vi om intima livshändelser som berör delvis tabubelagda ämnen? Var och hur talar människor om det som inte får talas om? Varför söker sig människor till digitala mötesplatser för att delge andra sina erfarenheter? Detta är funderingar som ligger till grund för denna etnografiska studie av livsberättelser i en digital miljö, inom ämnet medie- och kommunikationsvetenskap. Utifrån metoder som virtuell etnografi och narrativ analys är syftet med denna studie att undersöka hur erfarenhetsbaserade berättelser om uppväxten med en psykiskt sjuk förälder, som delas på ett internetforum, kan förstås som meningsskapande för individen. Uppsatsens centrala problemställning utgår från att förstå hur individer genom berättandet som handling, konstruerar identitet samt skapar ordning i sin omvärld. En annan viktig problemställning är också att förstå hur den kontext, inom vilken berättandet sker är medskapande av detta meningsskapande. Genom att analysera sju livsberättelser ur en narrativ teoretisk ansats, visar studien framförallt att individers tolkningar av händelser från barndomen kan, då de ordnas i livsberättelsens narrativa form, förstås som ett sätt för individen att förstå sin omvärld- och sig själva, så som de är idag. Med utgångspunkt i de anteckningar som förts under observationerna på webbplatsen och med Bruno Latours aktör-nätverks teori som analytiskt redskap, beskrivs också hur webbplatsens form och struktur samt regelverk kan betraktas som medskapande av berättelserna.

Syftet med studien har varit att inom kontexten fritidshem fördjupat studera och försöka att förstå innebörden i ett antal definierade diskurser i relation till lärarnas arbete på det mångkulturella fritidshemmet. Begreppen diskurs, etnicitet, normalitet och relation har varit de grundläggande centrala begrepp som studien vilat på. Studien har baserats på samtal med sju lärare samt fältstudier vid tre mångkulturella fritidshem. Diskursanalys har använts som verktyg för analysen. Resultatet visar att lärarna talar om barnen, föräldrarna och om sitt arbete i det mångkulturella fritidshemmet som annorlunda i jämförelse med andra fritidshem. Lärarna beskriver även olika relationer som de har till barn och föräldrar. Tre olika diskurser framträder, den etnocentriska diskursen, den bekräftande diskursen och den omhändertagande diskursen. Dessa diskurser får innebörd för praktiken. Konsekvenserna innebär att lärarna genom att med sitt tal bidrar till att befästa normaliteten vilket medför en ökad segregation. Därför är det av vikt att medvetandegöra de fördomar som finns men även det som sägs mellan raderna. När det gäller den sociala praktiken visar resultatet att den interkulturella pedagogiken inte genomsyrar det mångkulturella fritidshemmet utan att medvetenheten måste öka bland lärare för att undvika att det annorlunda konstrueras och konstitueras. Kunskapsbidraget i den här studien riktas mot lärare som är verksamma i den fritidspedagogiska praktiken.