No description available.

Av tradition har frågan om en person varit vårdslös eller inte avgjorts genom att personens bet­eende jämförts med en Bonus Pater Familias (BPF) d.v.s. en fiktiv ”normalt aktsam per­son” på det aktuella området. Modellen betraktas numera i princip som utmönstrad och culpa­bedömningen anses istället ta sin utgångpunkt i akt­samhets­­­normer uttryckta i lag, före­skrifter, praxis och sedvana (där BPF används som tankemodell). Om inte ovanstående ger svar görs en fri bedömning som utgår från The Learned Hand Formula (LHF) där hänsyn tas till risken för skada, den eventuella skadans storlek och skade­vållarens möjligheter till att före­­komma skadan. I den svenska modellen (ULHF) ingår även ett rekvisit som beaktar skade­­­vållarens insikt. Frågorna som aktualiseras är därmed hur BPF och ULHF används i sven­sk rätt och vilken betydelse det får beroende på vilken av modellerna som används samt hur den svenska användningen av LHF förhåller sig till den i några grannländer. Det är också av intresse att undersöka res­pektive modells ändamå­lsenlighet utifrån skadeståndsrättens syften och att se om det finns något samband mellan normskyddsläran och det subjektiva kriteriet i ULHF. I framställningen har konstaterats att det idag endast är sedvanemodellen av BPF som används i Sverige. Det har också fastslagits att både BPF och ULHF, trots yttre olikheter, är normativa och grundas på vad som anses utgöra en läm­plig riskfördelning i samhället varför det i princip inte blir någon skill­nad beroende på vilken av modellerna som nyttjas. Användningen av ULHF och BPF ser inte ut att skilja sig beroende på om det rör sig om ett inom- eller utom­oblig­atoriskt för­hållande med mer än att frågan om oaktsamhet i första hand avgörs genom en prövning utifrån vad parterna avtalat i det förstnämnda. För enskilda skade­vållare råder dock ett förut­säg­­barhets­problem avseende vilken av BPF eller ULHF som domstolarna kan komma att göra bedömningen efter, vilket dock inte har någon betydelse eftersom resultatet i princip blir dets­amma. Denna likhet innebär att ingen av mod­ellerna kan sägas uppfylla skade­­­stånds­­rättens huvud­syfte, som konstaterats vara riskför­delning och kostnads­placering, bättre än den andre. Trots oförutsäg­barheten får ord­ningen med två grunder för oaktsamhet anses vara läm­plig eftersom bl.a. alternativet hade varit att återgå till den intetsägande person­lighetsmodellen av BPF. Sambandet mellan det subjektiva rekvisitet och norm­skyddsläran är att båda grundas på intresseavvägningar om vad som utgör en lämplig risk­fördelning i samhället. En jäm­förelse avseende användningen av LHF i tysk, dansk och norsk rätt visar att den svenska modellen sticker ut genom det uttryckliga hänsynstagandet till det subjektiva kri­teriet. Em­ellertid framkommer att de praktiska skillnaderna dock inte är så stora länd­erna emellan efter­som användningen av modellen grundas på normativa över­väganden i samtliga länder. Således kan ingen av de jämförda länderna sägas använda ursprungsmodellen av LHF.

Som ett resultat av samhällsutvecklingen och den rådande klimatkrisen har ett ökat fokus på hållbarhet aktualiserats. Det har i samhällsdebatten framförts för- och motargument avseende att aktiebolag bör implementera en hållbar bolagsstyrning i större eller mindre utsträckning. Aktiebolag bedrivs med utgångspunkt i syftet att bereda aktieägarna vinst, men 3 kap. 3 § ABL tillskriver aktieägarna möjlighet att helt eller delvis ändra syftet i bolagsordningen. Det finns skilda tolkningar i frågan huruvida 3 kap. 3 § ABL tillåter styrelsen att beakta hållbarhet i sitt beslutsfattande. Å ena sidan påpekas att vinstsyftet ämnar ge aktieägarna ett skydd, eftersom det kan sägas utgöra en garanti för avkastning på deras investering. Tolkningen ligger i linje med den traditionella aktieägarmodellen. Å andra sidan kan grundtankarna i intressentmodellen, som ämnar att tillgodose fler än aktieägarnas intressen, anses vara en lösning på aktiebolagets roll i hållbarhetsfrågan. Modellen som bäst återspeglar 3 kap. 3 § ABL torde dock vara enlightened shareholder value model. Argumentet att långsiktig vinst och hållbarhet kan gynna bolaget ekonomiskt, till exempel till följd av goodwill, ger styrelsen utrymme att beakta hållbarhet som ett led i att generera vinst till aktieägarna. En implementering av ett syfte med fokus på hållbarhet jämte vinstsyftet torde vid första anblick utvidga styrelsens utrymme för att beakta hållbarhet, men på grund av att vinst och hållbarhet kan utgöra målkonflikter kan en sådan implementering föranleda svårigheter vid prioritering av målen. En överträdelse av verksamhetssyftet kan åsamka styrelsen skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 § ABL. Syftet med uppsatsen är att utreda om intressenter, utöver aktieägarna, har möjlighet att föra en sådan skadeståndstalan mot styrelsen. En förutsättning för skadestånd är att skadan har drabbat det intresse som skyddas av den norm som skadevållaren har överträtt. 3 kap. 3 § ABL anses vara en aktieägarskyddsregel. Därmed torde endast aktieägarna omfattas av normskyddet vid överträdelse av syftet. Så torde fallet vara även när bolaget har ett helt eller delvis annat syfte än vinst, eftersom det ligger i aktieägarnas intresse att ändra syftet. Slutsatsen föranleder att syftesstridiga handlingar riskerar att bli sanktionslösa. En omformulering av 3 kap. 3 § ABL med innebörden att samtliga intressenter erhåller ett skydd skulle innebära att övriga intressenter, utöver aktieägarna, omfattas av normskyddsläran. Däremot synes uppenbarhetskriteriet föranleda svårigheter för intressenterna att kunna föra en skadeståndstalan mot styrelsen vid beslutsfattande som strider mot syftet.

I de fall enskilda aktieägare tillfogas skada, genom organledamots handlande, innehar dessa rättigheten att påkalla skadeståndsansvar enligt 29:1 1 st. 2 men. ABL. I den svenska rättstillämpningen ter sig dock tillämpningen av paragrafen, i samband med indirekta skador, problematisk. Problematiken hänför sig till vilka regler, vars åsidosättande, aktualiserar tillämpningen av paragrafen tillsammans med aktieägares talerätt. Två tolkningar kan i fallet identifieras, vilka framförts inom doktrinen, varvid en begränsad och en mer liberal. Även om den liberala tolkningen är förenad med viss problematik, är denna enligt mitt förmenande den vilken bör tillämpas. En sådan tillämpning skulle således innebära att enskilda aktieägare tillerkänns talerätt vid indirekt skada, då regler vilka ger uttryck för normskyddsläran och bolagsledningens lojalitetsplikt åsidosatts. Rättsutvecklingen har vidare givet upphov till frågan, huruvida en ”indirekt” indirekt skada kan omfattas av paragrafens tillämpningsområde. En sådan skada uppstår särskilt i koncernförhållanden då dotterbolaget tillfogas en direkt skada, vilken därigenom åsamkar aktieägarna i dess moderbolag en ”indirekt” indirekt skada. Skadan faller utanför paragrafens tillämpningsområde, då de skadedrabbade inte utgör aktieägare i dotterbolaget. En lösning enligt mitt förmenande, varigenom paragrafens tillämpning koncernanpassas, är att principen om ansvarsgenombrott i betydelsen genomsyn nyttjas. Principens aktualisering medför att ett moder- och dotterbolag betraktas som en juridisk enhet, om erforderliga rekvisit uppfylls, varigenom de skadedrabbade aktieägarna från ett teoretiskt perspektiv även ses som aktieägare i dotterbolaget. Effekten av principens tillämpning är sålunda att en ”indirekt” indirekt skada faller inom paragrafens tillämpningsområde. / Whenever individual shareholders inflict an injury, due to action taken by a corporate member, they possess the right to impose liability in accordance with 29:1 1 st. 2 men. ABL. The paragraph is though associated with some difficulties when it comes to an indirect injury. The difficulties regard which rules that have to be infringed, in order for the paragraph to be applicable and thereby providing shareholders with the right to sue. Two different interpretations can hereby be identified, whereby one limited and the other one more liberal. Even if the liberal interpretation is associated with some difficulties, I find that this one should be applied. Such an application would mean that an individual shareholder acquire the right to sue, for an indirect injury, when rules protecting a third person and the corporate member’s duty of loyalty have been infringed. Legal progress has also given rise to another question, whether an “indirect” indirect injury falls within the paragraphs application. Such an injury is mostly affiliated with corporate groups where the daughter company causes a direct injury, whereby the shareholders in the mother company causes an “indirect” indirect injury. Since the shareholder here is not an owner of the daughter company, the paragraph could not be applied. A solution to this problem is, according to me, an application of the principle piercing the corporate veil, whereby the paragraphs application extends to corporate groups. The effect of the principles application is that a mother- and daughter company becomes one legal entity, if the prerequisites are fulfilled. The outcome is hereby that a shareholder in the mother company, from a theoretical perspective, also is regarded to be an owner of the daughter company. Wherefore an “indirect” indirect injury hereby falls within the scope of the paragraphs application.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar. / The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.