Bakgrund: Informellt tvång innebär att patienten pressas att acceptera vården genom hot och inskränkningar i beslutsfattandet. Detta strider mot svenska lagar som betonar delaktighet och respektfullt bemötande. Specialistsjuksköterskan som arbetar där informellt tvång används tenderar att undervärdera det. Genom att undersöka patienters upplevelse av informellt tvång inom psykiatrisk heldygnsvård kan förståelsen för det informella tvångets effekter öka och möjligheterna till att främja god omvårdnad och återhämtning för patienten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelser av informellt tvång inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie där data extraherats från 10 kvalitativa artiklar. Resultat: Litteraturstudien genererade tre kategorier; maktlöshet och underlägsenhet, förändrad relation till personalen och negativ syn på psykiatrisk vård. Konklusion: Litteraturstudien beskriver patienters upplevelse av informellt tvång i den psykiatriska vården och implicerar behovet av ökad öppenhet och personcentrerad vård från specialistsjuksköterskan för att minska negativa effekter och främja återhämtning. / Background: Informal coercion means that the patient is pressured to accept care through threats and restrictions in decision-making. This goes against Swedish laws that emphasize participation and respectful treatment. The specialist nurse who works where informal coercion is used tends to underestimate it. By investigating patients' experience of informal coercion in psychiatric inpatient care, the understanding of the effects of informal coercion can increase and the opportunities to promote good care and recovery for the patient. Purpose: The purpose of the study was to describe patients' experiences of informal coercion within inpatient psychiatric care. Method: The study was conducted as a systematic literature study where data was extracted from 10 qualitative articles. Results: The literature study generated three categories; powerlessness and inferiority, changed relationship with the staff and negative view of psychiatric care. Conclusion: The literature study describes patients' experience of informal coercion in psychiatric care and implies the need for increased openness and person-centered care from the Specialist Nurse to reduce negative effects and promote recovery.

Aims: The aim of this study was to understand the eating and drinking experiences of people living with dementia and dysphagia in care homes from their perspective and those of their family members, formal care staff and Speech and Language Therapists (SLT). Design and methods: In this multi-method qualitative study, semi-structured interviews were carried out with 14 care home residents, seven family members of people living with dementia and dysphagia, and 13 care home staff with a variety of roles. Structured observations, using Dementia Care Mapping, were carried out with eight people living with dementia and dysphagia. Additionally, focus groups were carried out with a total of 31 SLTs. Data were analysed using thematic analysis. Findings: The findings of this study highlighted the changes experienced by people living in care homes, and those living with dementia and dysphagia, in relation to eating and drinking. In particular an impact on identity was found. This study highlighted the challenges of multiple people being involved in dysphagia care, with unclear roles and responsibilities and ineffective channels of communication. Despite the challenges identified, there were also examples of positive eating and drinking experiences through connections with others and the celebration of meaningful events. Conclusion: This was the first study that sought to explore and understand the eating and drinking experiences of people living with dementia and dysphagia from multiple perspectives. The findings highlight the challenges involved and possible solutions to promote a more person-centred approach to eating and drinking for people living with dementia and dysphagia. / Alzheimer’s Society; Compass Group

Bakgrund: Med en ökande prevalens av diabetes typ 2 globalt, är behovet av effektiv omvårdnad och stöd för livsstilsförändringar viktigt. Distriktssköterskor spelar en nyckelroll i att främja hälsosamma beteenden hos dessa patienter. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur distriktssköterskor motiverar patienter med diabetes typ 2 till att genomföra livsstilsförändringar. Metod: Studien baseras på en kvalitativ intervjuundersökning med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med distriktssköterskor inom primärvården, i studiens fall vårdcentraler. Data analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys där det reflekterades över innehåll och eventuella mönster i distriktssköterskornas upplevelser och praxis identifierades. Resultat: Studien visar att personcentrerad vård, aktivt lyssnande och empati är avgörande för att motivera patienter med diabetes typ 2 till livsstilsförändringar. Distriktssköterskorna betonar anpassning av stödet till varje patients unika behov och vikten av patientinvolvering i vårdbeslut. Teamarbete och samarbete över professionella gränser är också centrala för att erbjuda koordinerad vård. Diabetesskolan och anhörigas involvering framhålls som viktiga resurser för att stödja och motivera patienterna. Konklusion: Studien understryker distriktssköterskors centrala roll i att främja livsstilsförändringar hos patienter med diabetes typ 2 och föreslår ytterligare forskning för att utveckla riktlinjer och utbildningsprogram som stärker denna aspekt av diabetesvården. / Background: With an increasing prevalence of type 2 diabetes globally, the need for effective care and support for lifestyle changes is important. District nurses play a key role in promoting healthy behaviors in these patients.  Aim: The aim of the study is to investigate how district nurses motivate patients with type 2 diabetes to implement lifestyle changes.  Method: The study is based on a qualitative interview survey with an inductive approach. Semi-structured interviews were conducted with district nurses in primary care, in this study health care centers. Data were analyzed through qualitative content analysis by reflecting on the content and identifying any patterns in the district nurses' experiences and practices.  Findings: The study shows that person-centered care, active listening and empathy are essential to motivate patients with type 2 diabetes to make lifestyle changes. The district nurses emphasize the adaptation of support to each patient's unique needs and the importance of patient involvement in care decisions. Teamwork and collaboration across professional boundaries are also central to offering coordinated care. The diabetes school and the involvement of relatives are emphasized as important resources for supporting and motivating the patients.  Conclusion: The study highlights the central role of district nurses in promoting lifestyle changes in patients with type 2 diabetes and suggests further research to develop guidelines and educational programs that strengthen this aspect of diabetes care.

Sammanfattning Bakgrund: Det är fortsatt förekommande med komplikationer relaterat till medelsvår och svår postoperativ smärta. Anestesisjuksköterskan har det samlade omvårdnadsansvaret för patienten perioperativt. En helhetsbedömning av patienten avgör postoperativt smärtlindringsbehov. Den Perioperativa dialogen skapar mening i arbetet och trygghet för patienten. Författarna identifierade avsaknad av riktlinjer vid genomförandet av en individuell helhetsbedömning vid handläggning av postoperativ smärtlindring. Syfte: Syftet var att belysa hur anestesisjuksköterskor planerar, genomför och utvärderar postoperativ smärtlindring i generell anestesi utefter tidsfaserna pre-, intra- och postoperativt samt inverkan av den perioperativa dialogen. Metod: En kvalitativ studie genomfördes med tio semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: I resultatet framkom fyra huvudkategorier med totalt elva underkategorier som berör informanternas handläggning. Preoperativa åtagande - Planeringsprocess Känna ansvar för planering, Skapa vårdrelation, Beakta patientens känslotillstånd. Intraoperativa vårdmoment - Konstant utvärdering av behandling, Anpassa behandling fortlöpande, Självständigt ansvarsområde. Postoperativa förhoppningar - Eftersträva återkoppling, Undvika smärtgenombrott. Perioperativa organisatoriska aspekter - Anpassa utefter arbetsförhållanden, Avsaknad av den Perioperativa dialogen. Slutsats: Handläggningen av postoperativ smärtlindring är ett komplext område vilket kräver beaktning av flera faktorer för ett gott utfall. Den perioperativa dialogen är inte prioriterad. Det saknas konsensus för anestesisjuksköterskans handläggning av postoperativ smärta. Det krävs utveckling och ett utökat samarbete av hela vårdkedjan för att kunna möta den postoperativa smärtproblematiken. / Abstract Background: Complications still occur in connection to moderate and severe postoperative pain. The nurse anaesthetic´s is completely responsible for the patient care perioperative. An overall assessment of the patient all together determine the postoperative need of analgesic. The perioperative dialogue is a method which gives the nurse anaesthetic´s a sense of meaningfulness of the work and creates a perception of safety for the patient. The authors identified the absence of guidelines to make an individual overall assessment when managing postoperative pain. Aim: The aim of the study was to elucidate the nurse anaesthetic´s planning, implement and evaluate postoperative analgesic during total anaesthesia along the time-phases pre-, intra and postoperative and the impact of the perioperative dialogue. Method: A qualitative study was conducted with ten semistructured interviews. A qualitative content analysis was made with an inductive approach. Result: The result is presented in four head categories and eleven sub-categories that illuminate the informants’ experiences. Preoperative undertakings - Feeling responsibility for planning, Create a care-relation, Respect the patients emotional state. Intraoperative steps – Constant evaluation of treatment, Adapt the treatment continuously, Independent responsibility. Postoperative expectations – trying to obtain feedback, Avoid outbreak of pain. Perioperative organizational aspects – Adjustment along work situation, Absence of the perioperative dialogue.    Conclusion: The postoperative pain management is a complex matter that demand consideration of several aspects to achieve a good outcome. The perioperative dialogue is not prioritised. There is a lack of consensus among nurse anaesthetic´s managing postoperative pain. Developing and increasing cooperation along the entire chain of care is necessary to manage the issue of postoperative pain.

Bakgrund: Antalet äldre personer med multisjuklighet ökar i samhället och allt fler vårdas i hemmet. Att utifrån detta tillämpa personcentrerad vård skapar nya utmaningar. Lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvård (SVU) och upprättande av samordnad individuell plan (SIP) innan utskrivning är interventioner som kan främja personcentrerad och integrerad vård i hemmet. Samordning genom SIP sker många gånger mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst. Distriktssköterskan utses ofta till fast vårdkontakt för patienten och därmed ansvarig för SIP.  Motiv: Hälsocentral och kommunal hemsjukvård är viktiga samarbetspartner för integrerad vård på primärvårdsnivå och distriktssköterskan är ofta ansvarig för SIP. För att identifiera vad som hindrade och främjade tillämpning av SIP undersöktes distriktssköterskans erfarenheter av det. Resultat av studien kan öka förståelsen av SIP som arbetssätt. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa distriktssköterskors erfarenheter av att arbeta med SIP på primärvårdsnivå. Metod: Under år 2021 genomfördes individuella semistrukturerade intervjuer med distriktssköterskor (n=8). Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Resultat: Utifrån intervjuerna framkom varierande erfarenheter av att arbeta med SIP. Arbetssättet upplevdes främja personcentrerad och patientsäker vård men det framkom även svårigheter att använda det. Erfarenheterna beskrevs som fyra kategorier: förutsättningar för ökad delaktighet, behov av ansvarsförtydligande, säkerhet för alla inblandade, och otillräckligt inarbetat arbetssätt.  Konklusion: Sammanfattningsvis visade studien att SIP kan ha betydelse för tillämpning av patientsäker och personcentrerad vård. SIP kan genom hembesök och digitala möten förbättra patientens delaktighet samt bidra till en sammanhållen, integrerad vård i hemmet. Bättre struktur för att tillämpa arbetssättet efterfrågades, utan att riskera att SIP blir en standardiserad arbetsrutin. / Background: The number of people with multimorbidity is increasing, hence healthcare is often provided at their home. Furthermore, striving to apply person-centred care creates new challenges. Interventions to promote person-centered and integrated care are based on the law for coordination of care at discharge from hospital and demands establishment of a coordinated individual plan (CIP) before discharge. Coordinating care through CIP often occurs between healthcare and social services. The district nurse is often appointed to be the permanent contact concerning care for the patient and thus responsible for CIP.  Motive: Primary care centres and municipal units for home care are important partners in integrated care at primary care level and district nurses are often responsible for CIP. To identify the barriers and facilitators for the using of CIP, we explored the district nurses' experiences about it. The results of the study may contribute to better understanding of CIP as a working method. Aim: The purpose of this study was to highlight the district nurses' experiences of working with the CIP at primary care level. Methods: In 2021, individual semi-structured interviews with district nurses were conducted (n=8). Qualitative content analysis was used to analyse the data. Result: From the interviews, various experiences emerged regarding the experiences of using CIP. Using CIP was experienced as facilitating person-centred care and patient safety, but several obstacle and difficulties to adopt it were identified. The experience resulted in four categories: prerequisites for increased participation, need for accountability, safety for all involved, and insufficiently established working method.  Conclusion: In summary, the study showed that CIP is important for the application of patient-safe and person-centered care. Through home visits and digital meetings, CIP can improve patient participation and contribute to a cohesive, integrated care at home. Better structure for using the CIP as working method was requested, in order to avoid that CIP  becomes only a standardized work routine.

Bakgrund: Den äldre individen kommer att bli en allt större grupp av befolkning. Med en stigande ålder ökar även risken av att drabbas av en eller flera sjukdomar, vilket kommer att ställa högre krav på sjukvården. Svensk lag säger att vården har en skyldighet att främja patientens integritet, delaktighet och självbestämmande, dock brister detta inom vården av de äldre. Många komplexa sjukdomstillstånd hos en äldre person gör att omvårdnaden behöver ges utifrån patientens individuella behov. Personcentrerad omvårdnad handlar om ett partnerskap mellan individen och vårdpersonalen, där individen sätts i centrum för vården. Syfte: Att belysa den äldre patientens upplevelse av vård utifrån ett personcentrerat perspektiv. Metod: Examensarbetet är utformat som en litteraturöversikt. Artiklar söktes fram via databaserna CINAHL och PubMed, 13 artiklar med kvalitativ metod valdes ut. Resultat: Resultatet visade att det fanns likheter och skillnader i hur den äldre upplevde sin vård: Dessa upplevelser kunde delas in i tre huvudkategorier, nämligen självbestämmande, delaktighet och integritet. Den äldre patienten hade en längtan efter självständighet och självbestämmande, dock slogs detta tillbaka på grund av en tids- och kompetensbristande vård. De äldre hade en önskan om att vara delaktiga i sin vård, där relationen och kommunikationen var en viktig grund för att skapa delaktighet. Många av de äldre kände sig ej bekräftade som en unik individ av omvårdnadspersonalen. Slutsats: För att kunna främja de äldres roll i en personcentrerad vård måste ett helhetsperspektiv och ett personcentrerat förhållningssätt appliceras, där den äldre respekteras som en unik individ. Med den äldre individen i centrum för sin vård, stärks dennes rätt till självbestämmande, delaktighet samt integritet, som i sin tur kan leda till en ökad livskvalité. / Background: The elderly is a group that will be a major part of the population in the future. With increasing age, the risk of suffering from one or more diseases increases, which will place higher demands on healthcare. Swedish law states that healthcare has an obligation to promote patient integrity, participation and self-determination, but this is invalid in the care of the elderly. Many complex illnesses in an elderly person necessitate nursing based on the patient's individual needs. Person-centered nursing is about a partnership between the individual and healthcare staff, where the individual is at the center of care. Aim: To highlight the elderly patient's experience of care based on a person-centered perspective. Method: A literature review was conducted and the data was found in the databases CINAHL and PubMed, 13 articles with qualitative method were selected. Result: The results showed that there were similarities and differences in how the elderly patient experiences their care. These experiences can be divided into three main categories: self-determination, participation and integrity. The elderly patient had a longing for independence and self-determination, however, this was reversed due to a lack of time and competence shortage. The elderly had a desire to be involved in their care, where the relationship and communication were an important basis for creating participation. Many of the elderly did not feel confirmed as a unique individual of nursing staff. Conclusion: In order to promote the role of the elderly in their care, must a holistic perspective and a person-centered approach be applied, where the elderly is respected as a unique individual. With the older individual at the heart of his care, his right to self-determination, participation and integrity is strengthened, which in turn can lead to an increased quality of life.

Inledning: Äldre personer med kognitiv svikt, exempelvis i form av demenssjukdom, delirium eller depression, är en vanligt förekommande population inom svensk sjukhusvård. Dessa äldre kan ha särskilda behov till följd av en försämrad kognition, men litteraturen tyder på att akutsjukhusens miljö, organisation och vårdprocesser inte alltid stödjer tillgodoseendet av dessa behov. Syfte: Det övergripande syftet med avhandlingen var att belysa vården av äldre personer med kognitiv svikt i sjukhusmiljöer. Metoder: Avhandlingen består av fyra delstudie. I studie I tillämpades en tvärsnittsdesign för att utforska personalens attityder till äldre patienter med kognitiv svikt, personalens tillfredsställelse med vården och arbetet samt upplevelsen av personcentrerat vårdklimat (n=391). I studie II användes en Grounded theory design för att undersöka hinder för personcentrerad vård för äldre personer med kognitiv svikt på en akutmedicinsk vårdavdelning. I studie III tillämpades en tvärsnittsdesign för att utforska de psykometriska egenskaperna i den svenska versionen av ”The Person-centred care of Older People with cognitive impairment in Acute Care scale” (POPAC) i ett urval av sjukhuspersonal (n=293). I studie IV användes en fenomenologisk hermeneutisk design för att belysa innebörder av att vårda äldre patienter med kognitiv svikt på akuta sjukvårdavdelningar utifrån vårdpersonals (n=13) berättelser. Resultat: Studie I visade att deltagande personal skattade en neutral attityd till äldre patienter med kognitiv svikt i spektret mellan negativa och positiva attityder, samt att faktorer som att vara yngre, undersköterska och att uppleva vården av de äldre som betungande, hade samband med mer negativa attityder. Resultaten visade också att vårdpersonal upplevde att äldre patienters kognition sällan utvärderades under vårdtiden, samt att man sällan baserade vården på evidensbaserade riktlinjer för vård av äldre med kognitiv svikt. Studie II belyste att ett organisatoriskt fokus på medicinska behov, åtgärder och rutiner bidrog till att personal hamnade steget efter i relation till att synliggöra och möta dessa äldre personers multidimensionella behov, och att detta kunde medföra tecken på vårdlidande för de äldre, utanförskap för närstående och frustration för personal. Studie III stödde en fortsatt användning av POPAC-skalan för skattningar av upplevd förekomst av personcentrerade vårdprocesser för äldre patienter med kognitiv svikt, men att ytterligare studier rekommenderades framförallt av skalans olika dimensioner. Studie IV belyste att ju större avstånd som upplevs mellan vad vårdpersonalen kan göra (verklig vård) och vad de vill göra (ideal vård) för äldre patienter med kognitiv svikt i akuta vårdmiljöer, desto meningslösare upplevs vården, och desto större blir hotet mot personalens personlig-professionella integritet. Den tolkade helheten visar på att vårda äldre patienter med kognitiv svikt inom akutsjukvård betyder att försöka ge omvårdnad i miljöer som inte stödjer vårdpersonalens personlig-professionella integritet Slutsatser: En rimlig konklusion av dessa resultat är att det i sjukhusmiljöer där äldre patienter ofta vårdas kan finnas anledning att diskutera och ytterligare studera hur attityder, synsätt på och målsättningar för vården och dess innehåll, åtgärder och interventioner kan främja eller motverka en god omvårdnad för de äldre med kognitiv svikt. Det kan också finnas anledning att se över hur personalen kan stödjas i att ge person-centrerad vård till de äldre, exempelvis genom riktlinjer för vård av äldre personer med kognitiv svikt, standardiserade skattningar av kognition, samt implementering av vårdprocesser som stödjer en personcentrerad vård för dessa patienter. Det kan också finnas behov av att ytterligare kritiskt granska hur organisatoriska och miljömässiga faktorer på avdelningar stödjer eller motverkar en personcentrerad vård för äldre patienter med kognitiv svikt. Därtill kan det finnas behov av att skapa ytterligare förutsättningar för vårdpersonalen att bevara och utveckla sin personlig-professionella integritet genom att utveckla miljöer som ger möjligheter för dem att ge en god omvårdnad till dessa äldre. / Introduction: Older people with cognitive impairment such as dementia, delirium or depression, are commonly cared for in acute hospital wards. These older people may have specific needs associated with a cognitive impairment. However, literature indicates that the milieu, organisation and care processes in acute care not always support in meeting these needs. Aim: The overall aim of the thesis was to illuminate care of older people with cognitive impairment in hospital environments. Methods: The thesis consists of four studies. Study I used a cross-sectional design to explore staff attitudes toward older people with cognitive impairment, staff satisfaction with care and work and perceived person-centeredness of the ward (n=391). Study II used a Grounded theory design to explore barriers to person-centred care for older people with cognitive impairment at an acute medical ward. Study III used a cross-sectional design to explore the psychometric properties of the Swedish version person-centred care for older people with cognitive impairment scale (POPAC) in a sample of acute hospital staff (n=293). Study IV used a phenomenological hermeneutic design to explore the meanings of caring for older people with cognitive impairment in acute hospital wards as narrated by nursing staff (n=13). Results: Study I showed that participating staff estimated a neutral attitude to older people with cognitive impairment in the spectrum between negative and positive attitudes, and that factors such as being younger, a nurse assistant and experiencing the care of older people with cognitive impairment as burdensome, were associated with more negative attitudes. The results also showed that healthcare professionals felt that older patients' cognitive ability was rarely evaluated during hospitalisation, and that care were rarely based on evidence-based guidelines for care of older people with cognitive impairment. Study II illuminated that an organizational focus on medical needs, interventions and routines contributed to staff falling behind in relation to meeting these older patients' multidimensional needs, and that this could lead to signs of suffering for older patients, feelings of being excluded for relatives, and a frustration for staff. Study III supported a continued use of the POPAC scale for ratings of perceived prevalence of person-centred care processes for older people with cognitive impairment, but further studies was recommended to explore scale dimensionality. Study IV illuminated that the greater a gap that is experienced between what nurses can do (real) and what they want to do (ideal) in caring for older patients with cognitive impairment in acute care settings, the more meaningless care is experienced and the greater a threat is experienced to the nurses personal-professional integrity. The comprehensive understanding indicated that caring for older people with cognitive impairment in acute care settings means to provide nursing care in an environment that does not support the nurses’ possibilities to protect and develop their personal-professional integrity. Conclusions: A reasonable conclusion from these studies is that there may be reasons to further discuss and study how attitudes, perspectives, and goals for care, together with the content, procedures and interventions that can support or obstruct good nursing care for older people with cognitive impairment in hospital settings. There may also be reasons to explore how staff can be supported to provide person-centred care to these older patients, for example through guidelines for care of older people with cognitive impairment, standardised assessments of cognitive ability, and implementation of care processes that supports person-centred care. In addition, to further critically examine how organisational and environmental factors in hospital wards can support or obstruct person-centred care for older patients seems needed. There may also be a need to further develop conditions that can support nursing staff to maintain and develop their personal-professional integrity, by developing environments that provides further possibilities to provide good care for these older patients. / <p>Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet </p>